Senaste kommentarerna i forumet

lever jag som i en fullständigt tom bubbla, helt innehållslös och utan nån form av utsikt, bara dimma. Det stör och oroar mig.

Jag har beslut som jag skjutit på men som jag måste ta i en snar framtid för att överhuvudtaget få ett bra liv framöver. Normalt är jag väldigt beslutsför och tar hellre snabba beslut än att fundera några längre stunder över vad konsekvenserna kan bli och det har hittills i livet gett mig väldigt mycket. Visst har mitt beroende gett mig ett behov av kickar och då har ju snabba beslut avgjort hjälpt till, ibland både på gott och ont, men ändå gett mig något i form av erfarenheter.

Ibland har jag funderat på hur jag tidigare har löst ett sånt här stillestånd i livet med att supa skallen i bitar och gömma mig i spritdimman för att sen krypa ur den med ett slags krav på förändring. Det funkade ju ett tag.

Nu måste jag ta besluten på nykter kaluv, ja, MÅSTE !! för jag har ett val varje dag om att jag inte vill dricka och jag vill verkligen inte riskera ännu mer här i livet om jag skulle ta första glaset.

Jag har satt upp några delmål för att ha något att se framemot under våren, dels är det AA-konventet den 27 april i Västerås, om andra från alkoholhjälpen åker dit, och dels är det mitt kära vårmöte på Gården den 4e maj :-)) Sol och fisk är beställd till det datumet och massor av kramar och skratt.

Livet är verkligen inte sanslöst underbart och soligt bara för att jag är nykter utan det är så vist ordnat så att för kunna känna glädje så måste jag kunna uppleva sorg. Det är inte kul att känna sig nere och blodfattig men det blir inte bättre av att dricka alkohol.

Det har jag provat så många gånger i mitt tidigare liv.

Jag är otroligt tacksam för min nykterhet idag.

Jag önskar er en bra helg och hoppas att ni inte röstar på Sean Banan i kväll :-)))

för förtroendet :-) Men vi lär också av varandra och jag är glad för ett ni som hittat er väg att vandra hänger kvar på forumet och delar med er till nytta för andra.

Så många val att göra, beslut att fatta så många omvärderingar och uppgörelser. Orkar inte nu. Kan det få vara okej att bara andas ett tag - bara finnas till? Inte mer än precis så. Resten kan jag ta mig an när den dagen kommer då det inte känns så rörigt och plötsligt.

Färgerna är så klara nu, kanterna skarpare och hörnen vassare. Ingen dimma längre utan en klar ren obarmhärtig tydlighet. Jag ser dig nu - och mig... i ett annat ljus. Det gör lite ont i mina ögon med all denna skärpa, som att jag vill kisa lite. Men jag kanske vänjer mig? Kanske ljuset tillslut inte längre gör ont i mina ögon och då kanske jag hittar vägen, jag som levt i våra dunkla rum så länge. (8.12.2009)

De orden betyder så mycket för mig. Jag lever nu i ett annat ljus, i ett annat rum än någonsin... har utrymme att hitta mig själv... också den lilla flickan, den vilsna tonåringen... möta mig själv i dem.
Också jag har levt i dunkla rum... så länge.

Tacksam för min förmåga att skriva mig in till mig själv och att så många här mött mig och gett färdkost längs vägen. Läste Marcus Birro igår, av en händelse

"Jag har diktat mig stark och gråtit mig svag. Nu har jag lyckats vända ut och in på det här livet. Man blir inte en ny människa på behandling. Men man får hjälp med att bli av med den gamla människan. Den nya föds varje dygn, varje dag, sluter sina ögon som ett barn varje natt, och vaknar med drömmen om verklig tolerans varje morgon."

Texten berörde mig - finns en fara att skriva sig stark och skrivandet blir en yta, ett skydd.
Talade med mullegubben om det nyss - efter att ha talet om en oro för dagen, att inte räcka till, att inte kunna säga ärligt för att det jag skulle kunna säga inte tas emot utan studsar tillbaka. Kunde säga det "under eken / i tårar" förflyttades till en akutmottagning, 14 år...

Som ryska gummor är vi mänskor, bär alla åldrar med oss... Som fotografier ligger livet inom oss och bilderna dyker upp osorterat. Bara i våra album hålls livet på plats. Vi sorterar upp, väljer vad vi vill ha med och ordningen.
Inom oss lever bilderna av livet. Och dyker upp när livet påminner oss... Osorterat.

Att ha plats för det osorterade är nåd.

- en del av dem sådana jag burit länge. Sen jag var barn eller tonåring. Nu finns en plats för den jag är och sidor som varit gömda så länge. Nu ska jag söka upp viktorias text som jag tyckt så mycket om sen första gången jag läste... Idag ser jag hur den handlar om en del av mig.

att du redde ut det där Sorgsen - och det låter som du är väl insatt. Det du skrev flygcert att familjerätten sagt, det lät inte klokt... Har du möjlighet att ha någon med när du talar t.ex med familjerätten? Det är svårt att ta in information när man är stressad eller orolig. Du har farit illa länge och du är så rädd så det är risk att du inte orkar ta reda på viktiga fakta och fråga upp om sånt som är oklart. Det krävs mycket kraft av dig nu och du är trött, trött...

Jag understryker det Lelas skrev - du behöver inte hålla mannen invigd i dina tankar och planer. Förstår att det kan kännas "bakom ryggen" men du är i ett nödläge och då måste det få vara så. Just därför ska du ha en väska någon annanstans! Och ta hjälp av kvinnohuset - det är kanske där de vet bäst vad du går igenom? Kraft & styrka till dig! / mt

...och är så glad över att jag hittade hit!

Imorgon tar jag mig till lägenheten och sen kommer jag träffa maken.
Vi har pratat flera gånger i veckan och detta känns så helrätt.
Nu hoppas jag bara på att de rekommenderar maken förlängning. Hoppas, hoppas!

Jag visste inte om jag skulle kunna åka hem pga jobbet men ikväll ringde jag och sa jag kommer.
Han blev så glad, hjärtat mitt.

De positiva dagarna samlar sig på rad och fortsätter det såhär blir det till veckor...

Var rädda om er därute

Kram

...döms om den ena föräldern har ensam vårdnad. Det blir gemensam vårdnad= samma rättigheter och skyldigheter, så länge man är överens och även i konflikter döms oftast till gemensam vårdnad. Under utredningens gång tilldöms ena föräldern interimistisk-tillfällig vårdnad fram till domslut.

I hot-misshandel-kriminalitet-missbruk döms besöksförbud när det är ett aktivt leverne men även där kan det finnas visst umgänge tillsammans med soc eller någon annan myndighetsperson.

Kände jag kanske var otydlig...

Kram

Var rädd om dig och lita på din magkänsla!

...och förstår din rädsla.

Jag var också den som lämnade och flyttade till en helt annan ort, utan någon släkt eller vänner. Det tog ju ett tag innan alla hamnade hos mig men jag hade alltid tät kontakt och det blev många mil i bil. De hade ju sina vänner och liv så jag tog mig till dem. Det blev såklart provisoriskt och jag kände mig som en dålig mor som bara hade en liten tvårumslägenhet långt bort och i hemorten vistades hos släkten med barnen innan ekonomin rättade till sig. Men det var jag som led av det, inte barnen.

Om flickan kommer ha kvar sin adress i ert nuvarande hem betyder det egentligen inte mer än just det. Gemensam vårdnad innebär att ni har precis samma rättigheteroch skyldigheter som nu. Det behöver du inte oroa dig så mycket över. Tiden i och just efter en separation är ju i princip alltid omringad av obehag och famlande rutiner. Sånt lägger sig ju oftast tillrätta med tiden och då blir det tydligare hur och var problemen ligger. Det ÄR dramatiskt i början men många många barn lever ju med skilda föräldrar och får det att funka.

Var barnet är skrivet är ju inget livslångt beslut och inget jag skulle rekommendera att bråka om, det kan alltid ändras. Om det däremot finns hot och missbruk eller om ni vuxna inte kan komma överens måste det till utredningar och domslut. Där finns tydliga lagar.

Vill bara återkomma till min erfarenhet.
Det var en påfrestande tid innan jag kom fram till ett beslut.
Att genomföra var ännu jobbigare men ändå mentalt enklare eftersom jag hade ett mål. Det där ekorrhjulet som ställde till med virrvarr stannade.

Skönt att tankarna har samlats hos dig och du börjar ha ditt mål i sikte.

Många kramar
En sak i taget, viktigaste först!

Har dig i mina tankar

Hej igen vännen!
Det är så skönt att märka att du tänker klart och fokuserat - även om din rädsla är väldigt tydlig så har dina tankar klarnat betydligt. Heja dig! :)

Jag undrar: är det ett alternativ att ta med dig flickan och bara lämna utan att prata med honom? Varför känner du ett behov av att prata först och lämna sedan? Kan det vara ett alternativ att göra tvärtom?

Och så undrar jag också: när du fick höra det där från familjerätten, var det från någon som vet hur du har det, eller var det från någon som bara ser det "ytliga"?

Kram!
/H.

Loggade just in...
Hur mår du?

Tänker på dig och önskar dig en skön helg.
Kram,
N

Med rädsla, skräck och ångest:
- rädsla och skräck för att berätta för sambon att jag vill separera (idag har vi haft en nästan normal eftermiddag tillsammans, när han är sååå lugn och sansad, och nog tror att jag ska komma till "Mina sinnens fulla bruk" igen, och jag känner mig vidrig som går bakom ryggen på honom)
- rädsla för att jag ska ta fel beslut, att jag ska förstöra för flickan, att jag inte ska greja det, att jag inte ska klara av att göra det bra
- skräck för det som familjerätten sa idag: det spelar ingen roll vad som hänt eller händer; hamnar vi i en tvist så får han troligtvis barnens boende om han bor kvar i huset, och jag får umgängesrätt... "FÖr de går på barnens bästa och det är tryggheten att barnen växt upp där". Fy faaaaaan, vilket jävla rättsvidrigt land, vilket jävla skitsnack. Hur fan kan ett boende vara så viktigt att hot, en pappa som somnar ifrån sitt barn, som suckar när barnet pratar "för mycket", som kan ignorera och kräva gentjänster av sitt barn osv, jämfört med ett nytt boende, men hos den andre föräldern?
- ångest över allt, ångest över situationen, över att jag ibland känner att jag inte orkar leva, över att jag ibland tvekar på om jag verkligen är lämplig förälder...

Men jo, jag tror att jag är på väg... Jag har ett boende på gång, men jag är livrädd, skulle jag få det klart så måste jag ju prata med honom på något sätt. Jag fasar för att han ska bli arg, att vi inte ska kunna prata osv, men kanske vi kommer kunna det, kanske han kan acceptera det...

Kan inte låta bli att tänka att om han kan verka helt galen och inte förstå det, åd kanske jag också är galen men utan att se det.
Kram

går på bion i min stad nu, var och såg den ikväll. Stark film, jag blev väldigt berörd. Den som gjort den vet vad det handlar om, alkoholism. Jag är så tacksam och ödmjuk för att jag tagit mej så här långt från det. Att jag är nykter och mår bra med det. Att jag inte behövde krascha som den piloten innan jag slutade dricka. En reflektion jag gjorde är att jag tycker trailern till filmen kanske lurar publiken, många kanske tror att det är en katastrof-film men den handlar ju faktiskt mer om alkoholism. Publiken var inte stor ikväll men där var nog såna som jag tror förväntade sej nåt annat. Fast vad vet jag. Jag var inte den enda ensamma medelålders kvinnan i alla fall, kanske vi delar erfarenheter och intresse för filmen. Jag tyckte mycket om den i alla fall och huvudrollsinnehavaren spelade mycket trovärdigt. Nån här på forumet skrev om den tidigare vilket gjorde att jag fick upp ögonen för den. Ett bra sätt att använda en fredagskväll. På den gamla dåliga tiden skulle jag hällt upp vin istället direkt efter jobbet en fredagskväll och inte kunnat gå på bio sen. Jag önskar er alla en skön helg.

...men jag skulle nog inte vara här om det inte vore för dig.

tillbaka och det till din nya egna tråd :-))

...till Gotland eller Gullbranna.

Men tycker att det var härligt att träffas på mini-konferensen.

Kram/M

Berra! Jag tar in dina ord, de känns mycket bra just nu.
Det är nog inte bara uppvaknande från a för mig utan också från något annat...
uppvaknande från nån form av flykt. Jag vill inte fly mera och försöker se med mera öppna ögon nu.

Tack Adde, jag ska försöka använda mig av er att häva ur mig på... det är skönt att veta att jag får.

...glada singelmänniskorna som vill bjuda på middag? *frågar åt en kompis*

Trevlig helg på dig, jobba duktigt men lagom ;-)

Tycker om stämningen i texten, jag får associationer till och ser bilder av nattglittrande vatten och stolta tysta människor...

Tycker om stämningen i texten, jag får associationer till nattglittrande vatten...

Vem har bestämt under vilka timmar man ska vara aktiv och under vilka timmar man ska vila på ett dygn. Är själv en jävla nattuggla och har jag en längre ledighet så vrids dygnet om obönhörligen allteftersom, till min kära hustrus oförstående förvåning...
Jag har alltid haft en fallenhet för att vara som mest kreativ under nattimmarna och många låtar har tillkommit under natten, både i vaket som i sovande tillstånd.
Igår natt började jag jobba med en översättning på en av mina svenska låtar (som jag tror att jag skrivit ner härinne eller i min egen tråd under namnet "Nakna för varann?...)Född i natten och omstöpt i natten! Idag blev den klar(?) och så här ser den engelska versionen ut:

Stage Fright

Vers:
Do you think that we are made for each other?
I’m not so sure; it seems I’m far from complete
But I’ve been standing here, staring all night long, yeah
Watching the wild and the innocent compete
And while the lanterns shine increasingly brighter
I feel the bonds leisurely growing tighter
How about that, something new moving this old fighter
To a place he could belong…

Ref:
It’s just one look – a breath from God
A different woman – emotion’s odd
The smallest sting – a deep dark hole
You try to cover your demented soul
But your eyes tell me it’s a form of fear that you’re feeling
The mother ship’s abandoned, we’re rolling and reeling
And pretty soon the fire is heating up the ceiling
And suddenly – the moment – fades…

Vers:
No living man is made for this kind of life
All wrapped up in a cynical dread
Where Loneliness writes the laws to protect
And slams the door and leaves you for dead
Your raven black hair glows like charcoal in the spotlight
For a moment I decay to some strange kind of stage fright
The colors are tinting in blue back in the twilight
Of the place I could belong…

Ref:
It’s just one look – a breath from God…

Vers:
Silence and guilt on a pier by a tiny sea
With opportunities waiting minutes away
Hand in hand, but terrified just the same
Because we fear we just don’t know what to say
And though we know we could use some comfort in the moonlight
Something that glows even though it doesn’t shine bright
Someone that makes our journey safe and light
It‘s hard to actually belong
It’s just one look – a breath from God…

Ha en skön och avslappnande helg allesamman och drick med förstånd, som DompaKompisen brukar säga!

Nu ska jag själv sätta mig här med min kopp och bara glo in i lågorna ett tag. Meditation.
KRAMAR!/NM

Skall tillbringa hela helgen på jobbet så det blir inga fritidsproblem iallafall :D Men tycker att det är rätt skönt,har lite svårt att vänja mig vid att vara själv.

Sen dyker det upp så många glada singelmänniskor som vill bjuda på middag och då kommer problemet med att man inte dricker och jag har ingen lust att förklara för människor som bara är bekanta varför.

Så jag är väldigt glad att jobbet innebär en del helgjobb, det har räddat mig många gånger.
Hoppas ni alla som kämpar där ute får en bra helg, kramar, styrka och stolthet till er alla//Kalla

Jag tror att det är den nyktra reformationen som kommer nu.
En slags återhämtning och vakuum efter det som varit.
Till en början kan det nog kännas obehagligt och kroppen återhämtar sig så sakterliga.

Om vi andra berättade att det är en naturlig del av uppvaknandet ifrån alkoholen, skulle det då kännas bättre för dig?

Jag vet hur det kändes och trodde det var fel, jag gjorde en självrannsakan och livsförändring på samma gång.
Idag vet jag om själen inte får vara med, då spelar det ingen roll vad kroppen gör.

Så för min skull låter jag känslorna bestämma vad som är bra eller dåligt.
Och ibland "matar" jag själen med sådant som jag vet gör att jag känner mig gladare.

För likt om en regering inte kan styra landet, och ett huvud inte styra kroppen ..då blir det kalabalik.
Det är viktigt att klargöra vem det är som bestämmer över mig själv, och det är jag.

Långa fina lugna skogspromenader i vacker klarblå himmel brukar reda ut detta.

/Berra

Det är väldigt tydligt nu. Jobbet och hemma. Hemma och jobbet.

Stark process - vilken nåd att få välja själv som jag gjort.

På söndagarna vill jag bara fortsätta att vara hemma.

På jobbet trivs jag, njuter jag av gemenskapen och tänker "Gud, vad ska jag sedan fylla dagarna med?" Blir det inte ensamt?

Lyckeligen vet jag att det ska vara så här.
Tacksam är jag över att få ett halvår för mig och sen har jag jobbet kvar - ett år eller två. Samma kolleger i min närmaste omgivning. Härliga mänskor.

Gläds åt min 12-veckors-plan. Blir fint att ha en ram så att inte dagarna bara rinner iväg.

Det är spännande att leva... och jag påminner mig om att vara tacksam för att jag och mina närmaste är friska och oskadda. Just idag. Det är inget som är självklart. / mt

Jag visste direkt - den boken har jag. Det tog en stund att hitta den - rätt bokhylla och rätt hyllrad. Fick den av en kär vän när jag fyllde 50 - alltså för snart 13 år sen:) Kortet med en glad, gul blomma är kvar inuti. Den betydde mycket för henne och även för en annan av mina vänner. Jag hittade inte "kärnan" i den då men tog tillvara den då de båda som talat varmt om den är "kloka kvinnor".

Tog fram boken nu och ska läsa om den. Den får bli en del i mina 12 veckor.

Kram syster Stigsdotter, ha en fin dag - i glädje, sanning och kärlek! / A