Senaste kommentarerna i forumet

Att ta antabus är verkligen inte att fuska, det är smart att ta till alla medel som finns för att klara nykterheten. Bra jobbat!

Kram tillbaka!

Blir glad höra!!!
Jag vaknar också med tacksamhet varje morgon, tänker att jag hade varit ÄNNU tröttare om jag hade druckit vin kvällen innan. Känns så skönt veta att det "bara" är sömnbrist!

Hade vansinnigt kul och trevligt igår! Var helt nykter tillsammans med människor vars A - intag varierade. En del var nyktra som jag, andra salongsberusade och några lite mera påstrukna. I vanliga fall hade jag varit fullast av alla och haft världens ångest idag. Igår talade jag i tfn m särbon innan jag gick och lade mig, vilket aldrig hade inträffat tidigare. Mitt liv är mycket bättre utan A !!!!

Vad klokt du resonerar!

Har varit iväg med nära anhörig, min mor, på en tuff läkarundersökning (lungbiopsi), hon lider och har ångest - och förstår inte riktigt vad som händer, efter en lättare stroke och begynnande demens där närminnet börjar suddas ut. Det gör så ont, och jag försöker hantera känslorna. Reptilhjärnan skriker ju rakt ut att jag skall ge mig in i alkoholdimman, och den snabba ångestlindringen. Att "stanna" tiden några dagar, låta mig bli ansvarslös och harmonisk......-eller hur!!!!

Jag kommer inte att dricka, och har egentligen inget "sug" - fast det är ju just det jag har, på ett sätt. För att lindra min egen ångest. Jag kommer inte att dricka, för jag skulle inte kunna leva med känslan av att inte finnas här/där när min närvaro kanske krävs. Min förmåga att "styra upp" och ordna saker o ting för min sjuka mamma får inte förstöras bara för att jag är svag och söker den, för mig, enkla lösningen. Mitt förnuft är det inget fel på - har bara ett trasigt belöningssystem i min hjärna. Men jag går igenom detta utan alkohol, i nuläget. Jag måste, kan och vill. Så: Jag skulle vilja vara full just nu - men det vill jag verkligen inte.

Tänkte ett tag att jag skulle prata med doktorn om att kanske få något som lindrar ångest - men inser att jag antagligen skulle missbruka sådana tabletter också - med tanke på mitt pajade belöningssystem. Får helt enkelt leva mig igenom ångesten och oron - och förhoppningsvis lära mig något av det, som kan ge styrka längre fram i livet när någon krissituation dyker upp.

Fortsätt kämpa alla ni som kämpar! Idag är ytterligare en dag utan alkohol - och det är ju jättebra!!!

Hej!
Vi känner inte varann men kan säga att jag e glad för dina barns skull att dom har en pappa som försöker hålla sig nykter.

Men som anhörig till en alkolist och läsa om din Finlands resa, värsta dagen du varit med om....skulle inte den värsta dagen varit när din dotter kom hem efter att blivit antastad på bussen?
Menar inte att trycka till dig men i mina öron (som inte ens har barn) e det inte det värsta man kan tänka sig att ens barn far illa?
// Maria

Vad som stör mig är att han, iaf på vardagarna, smyger med det nu när han märker jag faktiskt håller ut. Han är irriterad o rastlös på kvällarna, inte trött o lugn vid tv som innan. Och när jag lagt mig dricker han. Boxen är lättare... Det som stör mig mest är nog att jag inser jag inte känner honom som han är helt vit. Han är aldrig bakfull el liknande men han behöver uppenbarligen få det där vinet på kvällen. Barnen märker inget, det är efter de lagt sig. Men ja, jag undrar kring framtiden. Jag flyttar i sommar eftersom det är för långt för barnen till skolan när de är hos oss. Nuvarande sambo vill bo kvar i sitt hem. Så vi blir särbos.

Välkommen hit! Vilken jobbig situation du har hamnat i. Som du kanske har sett finns det en del av det här Forumet som heter "Hjälpa någon som står nära". Där tror jag du kommer att känna igen dig i många andras berättelser och få stöd för din situation.
Kram!

Jag har också blivit väldigt uppmärksam på andra nu och tycker mig se alkholproblem omkring mig lite här och var. Förmodligen stämmer det också. Med tanke på hur vanlig alkoholen har blivit i det sociala umgänget så måste det helt enkelt vara många som får problem förr eller senare.

Tänker på din man Sattva. Uppenbarligen har han också ett beroende och tycker det är jobbigt att du inte längre vill vara med honom i det. Förstår att du blir orolig för hur det kommer att påverka förhållandet, men som du redan vet är det ju verkligen inte du som gör fel. Tvärtom. Blir du störd av att han dricker?

Så är det ju, att ibland är det bubbelglädje och klackarna i taket och ibland vill man bara gå hem och dra något gammalt över sig - även MED sprit.
Lätt att hamna i glorifierande när man sitter där och helt enkelt bara brottas med suget.

Men jag längtar verkligen till den dag då jag inte ens tänker på alkohol som ett alternativ längre! Blir uppmuntrad av dem på forumet som nått dit, men det dröjer ju så läääääänge....

och framtidstro.Sån jag en gång var för länge länge sen innan jag lät mig själv sjunka mot botten.En botten som jag egentligen aldrig märkte att jag nådde.Sakta blev dagarna grå ,sällan svarta utan just grå tomma och platta.Utan vare sig glädje eller njutning.Jag trodde det var allt ansvar som låg/ligger runt mig.Men det ligger ju kvar,men utan min alkoholberoende och dåligt mående kvar i livet.Han som jag ändå nånstans håller kär.Men hellre på avstånd då jag helt klart nu börjar se ljuset igen.

Kanske är det sommaren,kanske är det att saker börjat lägga sig tillrätta.Jag kan luta mig tillbaka och känna att jo,men jag fixar ju faktiskt det här.Det rätt tungrodda livet som är mitt.Jag har fixat och donat och trixat på ett sätt som gör att mitt vardagsliv flyter på och jag har börjat ge mig själv pauser av glädje.
Hoppas hoppas nu att jag kan hålla fast i den här känslan länge nu och när och om jag faller inte faller så hårt.

... det gamla ordspråket "Lär dig livets stora gåta - älska, glömma och förlåta" när jag läser din kommentar, PP. Byter man ut ordet glömma mot acceptera får det ännu bättre bäring. Nog skulle det vara skönt att glömma, helst radera ut, en hel del händelser (speciellt dom man tänker tillbaka på med en stor, stor skämskudde tryckt mot ansiktet). Men är det inte sannare, är det inte tecken på verklig transformation, om man faktiskt kan betrakta dessa händelser, dessa minnen, med acceptans? Och när vi äntligen kan lägga ifrån oss den där skämskudden har vi kanske fått till detta med att såväl acceptera som förlåta våra tidigare handlingar. Det känns som att i just det ögonblicket är man äntligen fri. Frigjord. Lössläppt.

Resan, ja. Vet du, jag blev så glad när jag läste ditt "Ja Lena, det har onekligen varit en resa för dig". För vet du vad jag tänkte samtidigt? "Jag har precis bara börjat". Det var en tanke som bara poppade ut, och jag tolkar den som att med snart tre månaders a-frihet i bagaget har jag visserligen checkat in, jag sitter i planet och det har just lyft. Fortfarande är jag kvar inom Sveriges gränser, och vart ska jag nånstans? Jo, jag ska jorden runt! :)

Den här inställningen är den stora skillnaden jämfört med i höstas. Då sniglade dagarna sig fram och nån resa var jag inte alls i färd med med. Nej, jag kände det snarare som att jag gett mig själv utegångsförbud.

Ja, jag kan också se värdet i att skriva i gamla tråden med gamla rubriken, PP. Absolut. Så länge behovet finns där. Tills stunden är kommen att ta nästa steg. Allt, förstås, i egen takt.

Murlis, jo, vissa avslutningar minns jag. Och sen har vi ju naturligtvis vissa andra...

Torsdagskram på er - jösses, den här veckan bara ruschar fram verkligen!

Jag har också funderat, och jag tror vi lever på ett sätt som vi inte är gjorda för. I vårt samhälle finns alltför liten plats för dem som INTE är framåt, snabba, tar för sig osv . De snälla, hjälpsamma, känsliga, långsamma personerna kan lätt känna sig osedda och inte tillräckliga. Finns så himla många sätt att döva sig på. En del är socialt accepterade, som att jobba hårt. Eller träna hårt. Det är väl när beteendendena blir ett hinder i vardagen som omgivningen reagerar. Med alkohol ger det ju så påtagliga tecken när det blivit för mycket. För mig såg ju bara min exman. Och nu ser jag min sambo. Utåt sett syns inget.
Sedan kan man ha en personlighet som passar i samhället, snabb o driven. Men kanske ha ett psyke som är mer i behov av lugn o eftertänksamhet. Och det kanske är svårt att acceptera för en själv.
Nu blev det långt och rörigt...

Träffade bla min fd svärmor igår på barnens avslutning, dvs barnens farmor. Här inte behövt förhålla mig till henne sedan förra årets avslutning. Det brukar vara artigt/ kallt mellan oss. Så också denna gång. Plus att hon passade på att säga sin hjärtas mening om några väl jag gjort det senaste året. Som hon anser skadat hennes son. Jag var fast besluten att bara vara vänlig tillbaka, inte reagera. Men nu är jag spänd som en fjäder. Hon har alltid hållit på såhär, hugger plötsligt en kniv i ryggen. Hon mår säkert jättebra idag när hon fått sitt sagt. Jag vägrar gå in i dramer, hon ska inte få rubba mig. Men hon påverkar...Måste släppa!!!!

Jag känner så väl igen det du skriver! Just för att orka och för att varva ner!!
Jag drack A även för att jag var uttråkad..
Att hitta andra saker och för mig har det funkat att tänka dag för dag, ibland timme för timme och att man ångrar aldrig en vitdag!
Jag märker också en stolthet hos mig själv och när man vaknar på morgonen och inser att man inte drack A igår :)
Detta forum är en bra hjälp!

Ny dag!! Varför är det alltid lättare på morgonen än på kvällen? Kanske för att jag är morgonmänniska? Eller för att hjärnan har fått vila?
Vaknar med en lättnad! Stod emot det enorma suget efter A!
Igår em. Fint väder och jag som då brukade ta några glas rosé njuuuta!
Men i stället fick jag kämpa timma för timma för att stå emot! Resultatet blev att jag var sur och trött!
Men idag känns det sååå bra!
Jag vill verkligen inte känna sug efter A!
Nyker nu i över en vecka! (9 dagar) Som btw känns som en månad!!

Egentligen, vad orsakar att vi hamnar i den där "måste bedöva mig från livet"-grejjen? Precis som du säger, livet är ju bra överlag. På något sätt, utan att förringa någon eller förminska någons problem, men jag kan förstå hur en förälder som förlorar sitt barn bara rasar hela vägen ner i ravinen - och tar till flaskan. Det är så drastiskt liksom. Men för oss andra, som kanske inte tog fram flaskan så pass drastiskt och så pass kopplat till en enskild händelse? Utan som successivt har börjat dricka för att "orka leva"?

Är det stress? press? sociala medier? utvecklingen? Säkert massor av faktorer, men psykisk ohälsa är verkligen ett fenomen i sig som känns som om det ökar. Blir det världens undergång? Vi super, drogar och tröstäter oss till döds? För de som inte dricker alkohol, kanske går loss på skräpmat istället. Får sin kick den vägen och blir beroende av det.

Det borde ske maximal forskning på psykisk ohälsa, psykosociala faktorer och psykosociala miljöer.

Det värsta för en sådan som mig som gillar att bokföra vad pengarna går åt till osv, är att mina excelark har också prognoser samt årssummeringar... jag har inte vågat summera vad jag la på alkohol förra året, men att det är femsiffrigt vet jag redan.

Jag tror säkert att många nykterister kan ha superskoj i sådana sammanhang och släppa loss och ha roligt. Det hänger nog på förhållningssätt kanske, hur man själv lever sig in i festen. För min egen del är det tvärkört. Jag kommer att tycka sådana tillställningar är tråkiga och jag kommer att uppfattas som en tråkmåns där. Strunt samma. Jag kommer upplevas som mer energisk, glad, social och positiv i mitt träningsumgänge dagen efter istället. Det betyder mer.

Hur börjar man skriva här....?
Jag e 40 år, inga barn och föll för en kollega på mitt jobb....vissa sa att han inte drack mer än andra medans några sa han e alkolist.
Borde med facit i hand dragit mig ur för längesen men det e svårt, nog lika svårt som det e för honom att sluta dricka!

Vi har varit ihop i nio månader, särbo tack och lov.
Alla signaler fanns där men fan vet vad man trodde, sen vipps åkte jag ut en natt...fattade ingenting merän att min pojkvän blev som förbytt, började säga det inte gick att lita på mig, att jag skulle ha nån annan...jävla massa dynga fick jag spytt över mig o jag fatta inte ett skit!

Sen kom nästa morgon...sms på sms kom om hur ledsen han va o hur mycke han älskar mig.
Jag förlät, gång på gång på gång, helg efter helg i no månader.

Detta nådde sin spets för tre veckor sen, han va bakfull på jobb en onsdag morgon, dom låg ute på jobb och hans idioter till kolleger hade haft sprit med i bilen på väg upp och dom visste mycket väl om att han har stora problem...så det söps i bilen från Hörby mot Oskarshamn...

Detta slutade till sist med att han fick ultimatum från jobb på att gå och ta cdt prov varannan vecka och skulle så göra i två års tid.
Jag följde med honom till läkare och han fick antabus som det nu visat sig han bytt ut mot alvedon brustabletter....för han mår inte bra på dom, nä vem fan mår bra av att dricka två 75or plus extra starka cider sådär en tio st var jävla helg????
Detta slutade med att han sa upp sig i fredags o söp till i måndags.

Han följer minsta motståndets lag, vi ska till hans läkare igen den 18/6, har sagt till honom att han får ringa dit och få utskrivet nått annat om han nu inte vill ta sina antabus...

Detta blev nog rörigt, förlåt i så fall, önskar jag kunde bryta...

Blev så in i bängen besviken på honom, jag tappade all respekt för honom...
Känner mig förd bakom ljuset, missledd och ...ja bara så borttrollad, lättlurad och dum. .

Med risk för att bli allt för personlig men mot en offentlig person...

Jag pratar om Mårten Andersson, stå-upp'aren som blev helnykterist och skapade nattklubben "Sober", jo jag skrev om honom och var på hans premiär av sober.
Det finns att läsa om lite längre bak i min tråd.
Han blev lite av en pionjär som breddade vägen för de som har problem med drickandet, gjorde det lättare att våga stå ut med att vara just ....nykter.
Han satte oss på kartan och många intervjuer startades av utländska journalister, vi var nya med något helt nytt, en nykter klubb....
Han blev för mig en anförvant en sorts ambassadör för att våga sticka ut med att vara nykter, det var ju så himla självklart alltihopa när det belystes offentligt.
Ja typ, VARFÖR dricker vi?, måste vi dricka vid varje tillfälle osv...

...och igår lade han upp en bild från sin balkong med en öppnad vinflaska, MED alkohol....typ VA!
En sådan f..king looser blev mitt första intryck, vad håller han på med?

"Han hade aldrig lovat att vara nykter för alltid", kom det till försvar, bara göra ett uppehåll...
Men alla de som som såg upp till honom, som hade honom som en nykter förebild, vad hände med deras "idol"?
Massmedial h.ra, som ville skapa en debatt, få lite uppmärksamhet, och sedan bara ....äh det var på skoj.
Fattade inte han vad det var han startade, det var allvarligare än bara en liten fling, en stark förhoppning för väldigt många.

Så allt tjat om Sober vara på på låtsas, eller?

Jag kände mig grundlurad allt rakt igenom, de var fler som gick till attack på Mårten via en massa inlägg.
Han gick i taket och flängde ur sig en massa dumma saker som vem var vi som hade rätt att döma honom osv.
Det blev bara dumt alltihopa, jag raderade honom ur min kontaktlista, och skulle bara vilja glömma hela skiten...
Skämtar om att elda upp min T-shirt ifrån Sober i ett offer på gräsmattan, "en natt man helst vill glömma"

Så jäkla besviken på någon som inte höll måttet, mätt med mina mått vill det säga.

Berra

med jobbet. En ny upplevelse att sitta några timmar och surra, käka och dricka två glas alkoholfritt vin och sen ta bilen och köra hem. Har aldrig hänt förut. Har aldrig ens tänkt tanken när jag kört att jag faktiskt kan dricka a- fritt vin till maten. Jag har alltid tagit vatten då. Nu. kändes det precis som om jag gjorde som alla de andra. Helt okej och ingen saknad alls. Man kan ju kanske " lära gamla hundar sitta" ändå? Tänka i andra banor. Det är mycket det det handlar om för min del.
Ingen värme ute men så enormt vackert nu. Vi lever i paradiset på jorden. Inga naturkatastrofer, inga epidemier, ren och vacker natur, vi äter oss mätta och ändå så mår så många psykiskt dåligt. Så dåligt att vi måste döva oss för att stå ut...

Ikväll var det för första gången riktigt svårt att motstå. Var på ett jobbevent där det kändes som ALLA utom jag drack. Det var ganska måttligt ändå - de flesta drack 2-3 glas. Tillräckligt för att det skulle bli lite högre stämning men inte så att det på något sätt spårade ur. Åh vad jag också hade velat dricka! Jag ville också bli lite lagom wild and crazy och känna mig delaktig. Nu kände jag mig trist och tråkig och ville inget annat än åka hem. Hur kommer man dit att man kan släppa loss och ha kul spiknykter med andra som är småfulla?

Tack för uppmuntrande kommentarer, de hjälper långt men inte hela vägen.
Just nu är det hålla- handen- läge och det finns ingen hand att hålla i.
Den krassa verkligheten är ovanligt krass just nu.
En nära släkting till mej ligger på sjukhuset och dör i cancer och är bortom all tröst och man känner sej liten, värdelös och maktlös.
Min man har just blivit av med jobbet och har varit tvungen att ta tillfälligt jobb lång hemifrån.
Känns ensamt.
Han har nog med sitt just nu å så kommer jag och vill tala om dödendöden.
Tror han är skittrött pp mej just nu. Känner mej så jävla jobbig.