Senaste kommentarerna i forumet

Hej Ann, ett dygn är inte att förakta. Idag är det den 11e, så förhoppningsvis så är du inne på ditt tredje dygn. Kämpa på - allt kan bara bli bättre! Och det blir det!

https://alkoholhjalpen.se/comment/80947#comment-80947

Har tagit mig igenom den fysiska abstinensen ganska väl tycker jag. Men ångesten finns där. Igår när jag gick till sängs så hade jag ett antal rejäla "ryckningar" i muskler/kroppen precis vid insomnandet. Den ena var stor, och kändes som att hela kroppen lyfte från sängen - nästan obehagligt. Jag sover rätt taskigt, men får till sist ihop en godtagbar nattsömn.

Jag håller samtidigt på att trappa ner insomningstabletter. Kanske inte så bra tillfälle - när jag kanske skulle behöva dessa som mest just nu?! Undrar bara om dessa "ryckningar" tillhör abstinensen - eller om det är för att kroppen skriker efter insomningstabletter???

Pallar nog inte att lägga av med dessa tabletter i nuläget - får nog fråga min läkare om jag kan få fylla på förrådet.

Hoppas att helgen har varit torr och fin för er alla därute som kämpar!

Han är ju fri att göra sina val.

Läskigt och fantastiskt på samma gång.
Hur mycket folk som helst. Som vanligt känner jag inte igen mig i allas historier om att perioda och bli lovad osv osv. Jag spårar ju bara ur var 3dje gång. "Duktigt va. Jag är liiiite finare"
Men förra söndagen blev jag asfull hemma ensam med mina barn. Fiiint va.

Oavsett. Det jag behöver nu är att klara våren. Och inse att min man är en obotlig alkoholromantiker och dricker jättebra och lagom! Vilket alltid har stört mig. Men hans uppfattning om festlighet och semester innefattar ALLTID alkohol. Alltid. Svårt att handlas med. Mina knogar vitnar av sånt.
Min dröm är att hitta inspiration och harmoni och grymma nyktra förebilder.
Vet bara inte hur jag ska kombinera detta med min mans sätt att se på alkohol.

den här tiden på året tänker jag tillbaka på hur det var de sista dagarna innan jag åkte på behandling.
Jag hade hållit på sen sommaren med att hitta en utväg ur den helt kassa livsstil jag supit mig till och ångesten blandades med hopp om en förbättring men som alltid grusades när jag tog nästa munfull av alkoholen igen.Munfull ja.....fanns ju ingen som helst anledning att lura mig själv längre genom att ta omvägen över ett glas. Fort skulle skiten in och ge mig det efterlängtade ruset så jag glömde/gömde allt som hände. Men verkligheten kom alltid ikapp när den värsta fyllan lagt sig.

Och ångestsvettningarna tog fart igen.

Jag hade redan gjort om vilken dag jag skulle komma och i god alkisanda sköt jag upp den erbjudna tidpunkten. Jag hade nämligen erbjudits en plats redan i mellandagarna men OOOoooonej det gick ju inte !! Jag hade ju såååå otroligt mycket att styra med då. Eftersom han i andra änden på tråden var alkis själv så sa han bara att "Du är välkommen när du är färdig".

Då tolkade jag det som att han förstod hur mycket jag hade att göra men nu fattar jag ju att vi alkisar är så lika och att vi har samma beteende så han förstod ju att jag var tvungen att supa färdigt först.

Den rädsla och ångest jag hade ända till den stund jag körde in genom grindarna till Nämndemansgården är obeskrivbar. Att ta steget rakt ut i en värld jag var livrädd för och som jag alltid tryckt undan med alkohol var så grymt skrämmande. Men det dryga halvår som jag hållt på med att hitta en lösning hade gjort mitt undermedvetna förberett på vad som komma skulle och väl på plats hade jag inga problem med att kalla mig alkoholist och acceptera det faktumet. Jag lämnade över hela mig, utan förbehåll, till de som gått före mig och som visste hur det var och jag slappnade av och sov nåt så obeskrivligt skönt efter det. Jag var hemma, det var färdigt, jag hade kapitulerat helt.

För mig gäller nu att ha mitt förra liv i färskt minne och inte glömma varifrån jag kommer och vem jag är. Just nu har jag "god" hjälp av en väninna som på egen hand försöker gå ur fyllan för att det inte finns plats för henne på tillnyktringen. Hon har varit där så många gånger att hon borde ha ett VIP-kort men å andra sidan vet de ju att hon har kunskapen.....
Jag kan rent fysiskt känna igen hennes ångest och kan må rent illa när jag påminner mig om hur det var.

Och jag vill inte tillbaka dit.

Därför ser jag till att rensa min hjärna var kväll så jag inte har något som bygger bo där och jag ser till att jag inte tar det första glaset. Inte ens nåt som påminner om vanan eller smaken, jag har inte råd med att chansa.

Idag har jag ett liv utan förpliktelser och jag ett val om jag vill dricka eller inte, inte som förr när alkoholen såg till att jag glömde alla föresatser när bakfyllan lagt sig.

Idag väljer jag att inte dricka.

...av att göra denna förändring är enorm. Jag har precis loggat in och skrivit min berättelse på forumet efter flera månader utan alkohol och känner en otrolig lycka över att vi är fler därute. Vi är ansiktslösa för varandra, men vi har alla mött giftets ansikte. En obehaglig resa, men som man kan göra till en styrka. Den förändringsprocess vi själva lyckats med, hur skör den än är, tycker jag man måste vårda ömt. Det är tungt att dra sig upp ur alkoholens kvicksand. Och den kampen gör oss starka. Lycka till fortsatt!

Har sällan känt igen mig i en tråd mer än din.
Ville bara säga det. Kram

Tack för era upplyftande kommentarer. Detta var första gången jag sammanfattat mitt kämpande i text, och det känns mycket befriande att veta att ni vet hur det är och har förståelse för min process. Jag önskar er alla stort lycka till!

Fin, inspirerande läsning. Väl jobbat!

Lycka till i framtiden.

Du är en förebild, Calle!! Tack för att du berättar, det ger en massor av inspiration och motivation!
Stort TACK!

Stort GRATTIS!! Lyfter på hatten :-)) Vilken kämparglöd!
Ha en fortsatt fin söndag!

Trötter

Äntligen kan jag säga att jag gått ner 10 kg! Det har varit en bra resa och fungerat som en morot åt mig för att hålla mig nykter samtidigt. Fått något att koncentrera mig på istället för att bli rastlös av abstinensen. Kommer fortsätta med hälsosam mat o ska fortsätta med nya mål. T.ex ta tag i utomhuslöpning och ställa upp i Tjejmilen! Äntligen kan jag tro på mig själv och försiktigt tänka på framtiden. Det gick inte tidigare. Det hjälper nog att ha realistiska mål och många delmål för att hålla uppe kämparglöden, istället för att gå in i väggen direkt. Men framför allt den egna viljan att lyckas. Det gäller alkohol också. Det tog nåt år att få mig själv att vilja sluta. Tidigare försök att hålla mig ifrån har varit helt fruktlösa. Endast för att jag innerst inne inte ville.

I torsdags när jag skulle hämta barnen var allt lugnt. Det var bestämt att han skulle ha barnen en stund lördag kväll eftersom deras kusiner skulle firas. För att slippa vara själv bestämde jag mig för att åka till mina föräldrar. Så jag erbjöd mig skjutsa ut barnen. Allt lugnt. Till fredagsmorgon halv sex, då ligger där ett sjumila sms om att han tyckte det var taskigt av min att misstänka honom hela tiden och han ville inte sitta där som ett mähä och vänta på att barnen skulle levereras. För att undvika vidare missförstånd ringde jag upp och förklarade att det fanns ingen baktanke. Jag ville bara inte vara ensam. Han ville gärna att vi skulle sätta oss ner och prata. Om vaddå? Jag är inte rätt person att bära hans känslor nu. Han har bedragit mig med alkoholen under hela vårt förhållande och jag är inte beredd på att riskera bli utsatt för det igen. Detta snack innan klockan är sex på morgonen! Suck! Ja, ja han lugnade ner sig och vi bestämde att jag skulle lämna barnen hos honom istället.

Igår var det dags igen. När jag lämnade barnen fick jag en förnimmelse om att han luktade unket, men i övrigt verkade det lugnt. Så jag körde. Efter en timme får jag ett sms av min svägerska och hon undrar hur dags jag lämnat barnen. Ja strax innan de skulle köra, hade de inte kommit? Frågade jag tillbaka med fullt panikpåslag. Inget svar på drygt en halvtimme. Dvs hjärtklappning, skakningar och fryser. När jag får tag i henne skäller hon ut mig för att jag lämnat barnen när han har druckit. Men jag var inte säker! Hon gick på om att nu struntade hon i att lovat honom att inte berätta att han drack varje dag osv. Hon tyckte jag skulle hämta barnen där. Tur jag hade mamma som sidekick som viskade om svägerskan hade vågat konfrontera honom. Nä det hade hon inte. Då sa jag att om jag skulle kunna hämta barnen var hon tvungen att prata med honom. Annars skulle det bli väldigt fel för mig och barnen. Ok det skulle hon. Strax innan det var dags hördes hon av. Då hade de pratat. Han hade kört "du har förstört allt valsen" för henne så nu visste hon inte. Han verkade ju trots allt försöka med antabus och AA. Jag förklarade att så låter var varannan dag. Vi kan aldrig veta säkert efter alla lögner. Detta sa jag till honom när jag hämtade barnen. Han måste försöka inte vara arg på sin syster för hon misstror honom. Det har han bäddat för själv. Han vill fortfarande prata, nej du får hitta någon annan att prata med. Men han vill bara med mig. Sorry, jag vill inte riskera att vi trillar tillbaka. Han kände sig så ensam. Skaffa dig en hobby! Har en verkstad full av verktyg! Det är kallt. Det är tuffa pix för oss alla och han måste vilja för sin egen skull, inte för att vi andra ska bli glada.

åh vad man ska anpassa sig för dom som dricker för mycket......
Bara för att det inte ska bli tråkigheter och tjafs så ska man tassa på tå.
Lyssna på deras fylle tjafs.Nej usch och fy det är inte OK att det skall vara så.
Man är två i ett förhållande och är det en frisk relation så vill man att båda i ett förhållande skall må bra.
Är det missbruk inblandat så blir det på den Andres bekostnad av oro,ångest och förtvivlan.
Det är svårt att inse att man inte kan förändra någon annans beteende.
Det enda rätta är att ändra på sig själv vad man vill och orkar med att leva med.
Men det är ju en lång process som kan ta väldigt lång tid att inse att man kanske måste lämna sitt livs kärlek fast det är så smärtsamt,men det går att må bra men det går sakta men säkert.
Man faller ner i svarta hålet ibland och gråter och ältar.
Men det blir kortare och färre av det negativa stunderna.
Tiden läker.....
För mig har det nu gått ca åtta månader och jag mår faktiskt bättre än jag gjort på flera år när jag levde med honom som gjorde mig så ont .

Inspirerande och 1000 tack för att du delar med dig! =)

All lycka till för framtida utmaningar, oavsett om det gäller alkohol eller ej!

/MåBättre

Jag läser dina tips och tycker att de är jättebra. Ska skriva av dem i min anteckningsbok så att de finns nära. För när suget sätter in så har jag aldrig tvekat att följa det tidigare men ska nu försöka. TACK

Hej igen
Tack för stöttning alkolist javisst
Lördagkväll är snart slut o jag har lyckats att dricka läsk hela kvällen. Stor middag med släkt barn och barnbarn och jag var nykter. Kors i taket. Har väl egentligen inte druckit så mycket med släkt o vänner utan mitt problem har varit att jag älskat dricka själv. Under hösten började suget o tankarna på hur jag skulle kunna få dricka ifred tidigt på förmiddagen. Vid lunch hade jag planen klar. Mannen jobbar alltid sent på vardagarna o sonen har mycket idrottsaktiviteter så jag fick mycket tid själv. Hem så fort det gick o börja dricka. Borsta tänderna eller halstabletter för att dölja lukt. Nu har jag berättat för min man att jag druckit sååå mycket, han sa flera gånger att jag luktade sprit men jag sa alltid att det var en 3,5 öl. Men han vet ändå inte riktigt hur mycket. Att jag flera gånger i veckan fick fylla på hans wiskey som jag druckit upp. Systemet onsdagar är jobbigt!!!
Men nu har det gått 14 dagar och jag mår ganska bra. Känner mig dock väldigt sorgsen när jag skriver detta. Skulle tagit tag i detta drickande för många år sedan. Men en dag i taget gäller.
Lycka till till oss alla som skriver eller läser här. Ta tag i drickandet innan det går för långt. Jag tror oxå att jag ska gå till AA och prata. Fortsätt kämpa alkolist javisst:)
Kram alla :)

F.A.N.T.A.S.T.I.S.K läsning. Fint att du delar med dig. Fortsätt på inslagen väg, du gör det grymt!

Vilken härlig läsning - fantastiskt bra jobbat. Keep up the good work.

Hur är det idag?

Hej på Er alla forumvänner!
Stingo - tack för moroten :o)
Saga1: Glädjande att höra att du uppskattar det jag skriver - tack!

Ja, barskåpet åkte ut i slasken och alla tomflaskor till återvinningen. Även om egentligen ingen av flaskorna innehöll något som jag gillar att dricka så var det en skön ritual att hälla ut skiten i avloppet. Nu har jag tagit mig ett par dagar till att fundera ut min plan/strategi/vilja och kommit fram till att jag kommer att avhålla mig från alkohol fram till sommaren.
Det blir min långtidsmålsättning men dag för dag och vecka för vecka...

Varför? Jo, jag irriterar mig så fruktansvärt över att inte kunna kontrollera intaget på fredagar och lördagar samt övrig ledig tid. Irriterar mig på att alkohol ens är en idé som dyker upp som ett val för vad jag vill göra på helgerna. Jag börjar också bli bekymrad över att jag dricker så pass mycket själv, alltså inte i samband med fest eller tillsammans med min fru. (Hon har aldrig varit någon storkonsument - gudskelov!). Det beteendet säger mig ju att alkoholen har blivit något annat som inte är förknippat med fest, mat eller umgänge och det kan inte vara bra ju!
Utöver detta börjar jag oroa mig över vad detta gör med min medelålders kropp. Även om jag mått skit både mentalt och fysiskt de senaste månaderna så ser jag mig som i allt väsentligt frisk och vill gärna att det ska fortsätta så. Jag vill i alla fall inte förvärra det genom dåliga val.

Mina farligaste fällor:
1. Behovet av att ha något som hjälper mig att koppla av och "starta upp helgen"
2. Fredagsmys, avkoppling
3. Fest med vänner eller arbetskamrater (händer inte så ofta)
4. Längre ledigheter och storhelger

Mina strategier att undvika fällorna och att kunna hantera dem:
1. Kommer att träna dagligen på Mindfulness samt hitta andra sätt att "belöna mig"
2. Träna löpning eller gym på lördags- och söndagsmornarna och försöka hitta en träningskompis. Har satt upp ett rejält träningsmål som kräver att jag håller mig borta från alkohol ett bra tag. Men målet är fullt möjligt att nå inom min sexmånadersperiod.
4. Bara tala om att jag inte mår bra av alkohol och skylla på min pre-diabetes
5. Fylla dom med vettig verksamhet för att undvika slentrian.

Ja, det får bli min utfästelse och jag kommer behöva ert stöd. Ska se till att pusha och stötta Er också!
Sju dagar utan alkohol av tio efter nyår! Som mest fyra i följd!

Men nu SKA det bli minst sex månader i följd.
Så, nu kör vi på igen!

/I

jobbat! Mycket imponerande.

Saga, jag ska jobba på tacksamheten, det behöver jag verkligen göra!

är jag rastlös. Vädret förhindrar alla uteaktiviteter och jag är sur och vill bara dricka vin eftersom livet för stunden blir lite roligare då. Går in här och skriver och läser och inser att jag bara är lat. Vill bli road utan att behöva göra något dvs den vanliga inställningen att jag förtjänar en quick fix = vin. Känns som en så dålig kombination och på ytan obegriplig: att ha uselt självförtroende/självkänsla men ändå tycka att man förtjänar så mycket i form av tröst/distraktion. Självcentrerade och självhatande är det det vi alkoholister är? Jag verkar i alla fall vara sån.
Så. Nu ska jag GÖRA något i stället för att tycka synd om mig själv. Man ångrar som bekant aldrig en nykter kväll.
Over and out.