Senaste kommentarerna i forumet

Kanske har du använt alkoholen för att trycka undan/"sudda ut" den du egentligen är?
Vi vet alla att samhället ibland är allt annat än vidsynt och är vi "främmande fåglar" så är priset högt.

Vi vill, men är inte beredda att betala vilket pris som helst.
Även om ens liv är fullkomligt harmlöst för andra, såtillvida att man inte skadar någon annan så väcker det tyvärr väldigt mycket känslor.

Ibland, när folk är på fest, så tar alla det mer som "en kul grej" och då kan t.o.m väldigt maskulina killar "leka".
När det visar sig vara "på riktigt", tror jag att "bögskräcken" kommer ifatt... Och för att riktigt ta avstånd, så börjar man mobba och snacka skit istället.

Min dotter, har en killkompis som är BS och som aldrig gjort någon hemlighet av det. Han fick stryk i skolan och min dotter blev mobad för att hon "var ihop" med en "halvbög".
Det spelade ingen roll hur mycket de båda försäkrade att de inte var ett par utan bara kompisar.

Nu är dottern nästan lika envis som jag, så det var aldrig tal om att dumpa vänskapen (däremot blev det en och annan anmälan, till målsmän, sociala myndigheter och polis)

Det egentliga syftet med att mobba dottern, var att isolera en ung kille, för att man inte tyckte om hans sexualitet. Sorgligt!

När vi väl fick tag på "den tongivande klicken" och tillsammans med föräldrar, lärare och soc pratat med dem, så skämdes en del.. Och de värsta trakasserierna slutade.. Fortfarande kom det väl en del glåpord, men det var lättare att strunta i sa dottern.
Båda har idag familj på varsitt håll och killen är framgångsrik entreprenör ;-)

Tvekar du om en ny tråd för ditt brev, så får du "posta" det i min tråd.
Kram /trollis

tungt som en sten, gott och drömlöst - minns i alla fall inga drömmar.

Det är när vi fastnar i gamla mönster, samtalsspår, som jag tydligaste ser hur vi förändrats. Speciellt mannen... nej, båda fast på olika sätt. Vi såg båda igår hur ett gammalt spöke (tänker på spindeln som nystade in Frodo) virar in oss i varsin kokong och fast vi ser vad som händer är vi fast i ett mönster var för sig och båda.

Mönstret - det destruktiva, osunda - har visat sig tydligt och brutits två gånger nu på kort tid. Har glömt innehållet i det första men minns tydligt (!) att mannen följande dag berättade om sin känsla "nu skulle jag ha orsak att dricka ... men spriten äger inte mig längre" och på morgonen var allt det dåliga förbi... Igår hände samma och vi möttes på ett nytt sätt...

Lika djupt som jag faller - lika stark känns öppningen mot frihet, befrielse. Just nu slår det mig att under lång tid var det säkert så att efter en kris (stor eller vardaglig) så drack vi nåt glas för att fira... bubbel eller rött/vitt. Så var det nog. Känns så totalt främmande idag. "Jag skulle sakna den där stunden som vi har när vi till slut har blivit sams... " - innebörden i den raden kände jag igen första gången jag hörde sången. Likaså "jag skulle fastna i min ensamhet igen..." - den risken är överhängande för mig som har dragning att gå in i mig själv. Vara mig själv nog. Allt det finns kvar i mig. Idag är vår samhörighet starkare än nånsin - så känner jag det.

http://www.youtube.com/watch?v=Fmg8ZkpBPvI

Det jag skriver här är så djupt personligt att jag knappast skulle dela det någon annanstans. I precis den här formen knappt med mina närmaste vänner - det är lättare att skriva än att tala.

Jag fortsätter skriva här för det har hjälpt mig oerhört att forma, gestalta mina tankar i ord. Medvetandegöra. Ibland har någon sagt (skrivit) att det jag skriver ger hopp. I så fall är det bra.

känns det att du har tid och energi och att du funderar över vad du vill och att du dessutom tagit några steg utåt - mot livet. Fortsätt så! Håll kvar din tanke om att flytta som du skrev tidigare. Visst kan sorgen komma över dig igen och tårarna - men ingendera är farligt!
Fortsätt skriva här, det hjälper att reda ut tankar och känslor så ser man klarare.
Ha en fin dag! / mt

till dig ifall du tittar in. Hoppas hälsan går åt rätt håll och att livet blir allt bättre! / mt

Det krävs oerhört STORT mod att våga göra det du gjorde!
Det kan INGEN ta ifrån dig. Skit i vad folk som inte vet bättre tycker.
Jag och många med mig såg upp till dig tidigare, detta gjorde att DU växte i mina ögon.

Du är/var så otroligt ärlig, jag tror det finns massor med folk som ha ar samma fetish som du har.
Finns ABSOLUT INGET KONSTIGT MED DET!!!

Du är grym Fenix, helt djävla BÄST!
Sträck på dig!
Du är helt djävla fenimenal, sann ut i fingerspetsarna!
/A

Vi rushar fram i grym takt.
Mycket på jobbet, men.......
Nu kör vi, den 13 var dag 1 vi kör........
/A

..en fin dag, nu kan det bara gå mot ljusare tider...
Tack för att du släppte en bekymmersam börda hos mig, det känns genast lite lättare..
Vi har följt dig dag för dag i tråden, och våra tankar har varit hos dig hela tiden...

/Berra

Ta inte bort ett inlägg i trådarna, det finns inget du behöver ångra...
Det är lite som fyllångesten, man vill bara radera gårdagen, och det hör nog till alkoholist-tänket.

Jag gjorde det också till en början, och att ångra sig känns som om man vill radera sig...
Lite till nykterheten hör också att man står för det man vill ha sagt, då och nu.
Inte som ett TV-spel, man dör och börjar om från början igen, allting glömt...

Och jag håller med dig, mina inlägg är lite..eller ganska mycket av en gammal gringubbe..
Men det är min verklighet, så som jag upplever den, eller mer har upplevt den...
Förändringen finns där, från fokus på det orättvisa och mörka, till det lite mera vardagliga.
Och visst är det en j..la massa inlägg att tugga igenom, men se förändringen!

Jag är inte stolt över allt som jag skrivit, men det var sanningen för mig...då!
Det har blivit som en enda lång dokumentär genom mina senaste 5 år av mitt liv,
men... med den stora förändringen till något bättre....

Det är något som för mig känns för stort för att radera, det vore som att ta ifrån mig min dagbok.

Ta det inte ifrån dig själv, man kan inte ångra sig genom hela livet...
När man väl har fått ordning på det, så kan det vara försent...
Därför finns det inget "sen" om man vill göra en förändring, livet levs i detta nu'et.

Igår var försent, imorgon vet vi inget om, det enda vi kan påverka är...NU!

Mors Berra

Tack för er omtanke!!
Här har inte hänt så mycket, skönt ibland. Jag försöker att samla ihop alla hans prylar. Borde få undan dem helt, men det går inte nu. Kollar fortfarande mail ganska ofta, men känner att det inte spelar så stor roll. Han skrev några rader (tillbaks hos föräldrarna igen), men vad ska jag göra åt det?

Jag har plötsligt tid och energi att tänka över vad jag vill. Har tagit några små steg, ska t.ex. börja i läsecirkel. Vet inte om jag har sörjt/bearbetat färdigt ännu. Det kanske är så att allt kommer tillbaka om/när han återvänder. Kan inte gråta längre, är det bra?

Kramar i vinterkylan
Miss K

är sköna på vintern, sitter kvar under jeansen när det blir minusgrader. Tack alla för era synpunkter, hade totalt missat dem eftersom jag torgfört mina åsikter i trollis tråd:-) Blir så glad av alla era tankar, oavsett! Har själv inte lätt med det här, å ena sidan dessa problem med alkohol, å andra sidan att vilja klä sig i feminina kläder. Blir riktigt jobbigt ibland, alkis och trans, vem faan är jag. Nära depp och självmordstankar måste jag medge.
Vill starta en ny tråd och skriva ett brev till mig själv, eller kanske ett brev egentligen till min fru och familj varför jag tog livet av mig.
Alltså förstå mig rätt, jag vill skriva det brevet här hos er, och verkligen hoppas att ingen får läsa det ute IRL. Jag har ingen avsikt att ta livet av mig!
Hade en kompis för några år sedan som verkligen gjorde det, på ett hänsynslöst sett, och jag tänker nästan dagligen på det. Hur kunde det bli så illa??
Men att inte komma ur beroendet av alkohol, och som det verkar att vara någon annan - kvinna, är skitjobbigt utom när det ger kickar förstås tillfälligt som vi alla vet. Tänkte på det på allvar nyligen, just mitt behov att var någon annan än den jag är... Och vem är jag...
Kram alla och vi ska få ett bra 2013,
Fenix

Och glad! Tankar och energi fortsätter i er riktning, L. Många kramar!/NM

Dag 3 på väg in i dag 4! Just nu känns det rikitgt bra! Givetvis går tankarna ofta och snabbt till fest, glam med skratt o musik. För att vakna dan därpå med världens....Ja, ni vet alla vilka kval man går igenom.

Har som vanligt varit ute och sprungit av mig min rastlöshet och käkat en bunke med broccoli och annat grönt o skönt. Längtar efter familjen och kommer snart hem till dem efter denna veckan. Ser fram emot helgen redan. Utan drickat, bara chilla, stiga upp fräsch, baka bröd eller nåt, ha,ha,ha vad komiskt!
Jag brukar faktiskt göra det när jag håller mig borta från giftet. Nybakat bröd på morgonen är riktigt kreativt, eller vad?

Antingen är jag så nyttig och go man kan vara, för att sedan offra allt i en orgie av alkohol! Konstigt, men sant. Men inte just nu. Nu har jag ju någon som tar rygg på mig och tillsammans pushar vi framåt mot den sköna friheten från suget efter alkohol!
Ett steg i taget och en dag i taget. Alla vandringar börjar med ett första steg.

Eller hur!

Tack flygvärdinnan, är du med?

LillPer

Gläds med dig, har tänkt mycket på er och hoppats.
Kram!

https://www.youtube.com/watch?v=hZEXH00k4cE

rätt att vara här flygcert. Skriv på du så blir det allt tydligare för dig själv hur du har det. Visst har du också läst på tuvaforum http://www.tuvaforum.se/
Stanna, läs, skriv och samla mod att förändra det du kan. Du kan! Kram, kram / mt

Att jag direkt ville ropa till er, till dej,
är ett tydligt tecken på hur mycket vi alla betyder.
Och behövs... Stor kram!!

stora ting... med oss små människor. Törnrosa andas själv, jag tror faktiskt jag "hörde" lessenfruns tillrop. I natt brinner glädjens och tacksamhetens ljus.

För mig brinner också frihetens ljus - för ett ögonblick fångades vi i gamla garn och jag föll 10 000 meter... vi kom ifrån varandra ... många tankestråk drog förbi. Det var just då när fru L ropade, jag läste och var obeskrivligt glad och obeskrivligt fritt-fall-platt på samma gång... Men då kom min mullegubbe och höll om mig och ville att vi ber Sinnesrobönen. Åh vad jag grät... tacksamhetens tårar över allt som kan falla på plats... på rätt plats.

När det goda är nära... när clownen-demonen förlorar sin makt... Det kan hända mycket i en mulleholk och i och omkring en sjukhussäng den korta stunden när livet vänder sig...

Ljuset lyser starkt och klart.

tacksamhetens ljus! Den enda lilla stund jag loggade in ikväll möttes jag av ropet: Hon andas själv! Det var som om jag skulle ha hört det... Det är stort att få dela! / mt

Nu KAN det bara bli bättre, sänder omtänksamma turkramar........

Lång uppförsbacke med rehabilitering.
Men omgiven av mycket kärlek och omtanke kommer det bra.
När ni hunnit en bit på vägen är det ytterst viktigt att man får göra själv .
Då växer man oerhört mycket som människa och självkänsl och självförtroende ökar.

Men det är en bit dit.
Nu är det bara att njuta tillsammans som gäller.

Vad skönt att ovissheten är över.
Du är en kämpe, :-)
Kram/A

Sorgsen, tack för dina ord. Känns ibland som att jag inte har rätt att vara här: min sambo dricker inte längre, men kvar finns det som är så illa - hans ilska.

Det du skriver om rädsla är så träffande: "Rädsla är svårt att tygla och ingen har varit räddare än jag. Så känner förmodligen de flesta som står i ogreppbara problemställningar" - jag har ju varit så rädd för honom, när han hotat mig, när han använt sin kropp för att "biffa upp sig" och gå hotfullt mot mig eller till och med putta på mig med bröstet.
Till och med min svägerska har uppgett att hon blivit så rädd för honom vid jul att hon kände sig tvingad att gå undan.
Och ändå, det känns inte som att det faktiskt har hänt, det är något som händer när det är "lugnt igen (lugnet före stormen) - jag blir osäker när han visar sig från sin bästa sida, och samtidigt går jag fortfarnade och väntar på att det ska hända igen "för om det händer igen, då ska jag lämna honom..." eh... som jag bestämt och lovat mig själv, utan att överdriva, kanske 1000 gånger... Pinsamt, dumma jag.

Du stärker mig genom din berättelse, genom dina ord att visa barnen vad som inte är ok - det är ju bara så svårt att tänka sig att sambon och jag ska strida om barnet, för det kommer han att göra till varje pris, och att jag kanske inte får ha henne så mycket som jag önskar. Hur blev det för er?

Lelas, fina, fina och goda människa!
Läste din berättelse om Guds räddning med båt, helikopter osv, så viktig!

***

Har emellanåt kvar den där känslan av skam. Jag brukar tänka att jag vet ju vad som är rätt respektive fel, vad som är ok och inte, men ändå kan jag inte stå upp för det och i de situationerna skäms jag så. Jag skäms så över att jag vet hur jag borde agera men jag klarar inte att göra det.

Jag vet knappt om min sambo är alkoholist, men det är av mindre betydelse eftersom det största problemet är hans vansinnesutbrott då han säger vad som helst till mig. Dessa utbrott kommer ju då och då, åtminstone någon gång i veckan och varje gång bestämmer jag mig för att jag ska lämna honom, men sedan går det ett par dagar och så lugnar allt ner sig och så stannar jag för att jag inte vågar och inte vet hur jag ska lämna...
Och så är allt tillbaka till att jag ägnar 24 timmar per dygn åt att älta hur dåligt jag mår, vad jag ska göra, om jag orkar leva i detta, om jag klarar mig själv ekonomiskt, vad som händer med barnen om jag lämnar, vad han kommer göra mot mig/säga till mig och om mig etc etc, och samtidigt går jag omkring med en isande kyla i kroppen, en ständigt molande känsla av ilska och kanske lite äckel och hat mot honom (som jag skäms över!! och bara vågar skriva här där ingen vet vem jag är "på riktigt").

Men han dricker ju inte längre, men allt det andra då...?
Åh... Min lilla flicka som är sååå pappig emellanåt, men pappa som sällan orkar med utan väljer att titta på TV, spela dataspel, osv, och det är ändå alltid jag som gäller i slutändan, men att jag ska slita upp henne från vår familj (och samtidigt vet jag ju hur illa det måste verka för henne när pappa står och skriker som galen på hennes mamma, när pappa vänder saker hon säger för att skydda mig emot henne... Illa, illa och ont ont i mammahjärtat).
Han kommer kämpa sig blå för att få ha henne, men jag förstår inte hur han skulle orka...

OCH vad jag önskar att jag kunde besinna mig - inte vara det här sjuka kontrollfreaket som fantiserar fram alla möjliga tänkbara och otänkbara scenarion i huvudet, oftast de allra värsta!
Sinnesrobönen!!

Kramkram

alldeles underbart... hon andas själv! Tack och lov! / mt

alldeles underbart!!! Jag hör. / mt

..hörde ni ända in hit mitt rop?
Hon andas själv!

Hon andas själv!!

Stor kram och styrka till dig, du är stark och du får vara svag!

Kram, kram, kram