Senaste kommentarerna i forumet

... men ändå så lika!

Och nu, två år senare kan jag återigen säga med säkerhet - när jag flyttade så blev det så mycket jobbigare, sorgligare och svårare först, under en period. Det var sorgligt eftersom det blev så tydligt och verkligt att vi faktiskt separerade, det var fruktansvärt att se hur barnen tog det (deras önskan att jag skulle flytta hem. - samtidigt som de inte alls ville vara med pappa) osv osv. Det var så galet jobbigt och jag mådde så dåligt att jag faktiskt önskade att jag skulle få dö.
Men jag härdade ut, stod emot hans återföreningsförsök så väl som hans hot.
Och sakta men säkert har det blivit bättre. Jag har kämpat med att ta emot hjälp, att göra saker för att må bättre, att tänka på mig, att tänka på det jag inte ville leva i, och med ensamhet. - alla andra har ju sitt, vänner med familjer osv, men idag är det så mycket bättre (och då är jag ändå mitt i en boendetvist!)
Håll ut!! Gör något för dig, och som Kaeljo skriver - ta med dottern på en fika, eller något annat hon gillar?! Skulle det kunna gå? Och du har säkert redan gjort det, men tala om för henne att du finns där, att hon är välkommen till lägenheten, ofta!

Stor kram

Välkommen Ann

Nykterheten är ju farlig för fan? Eller så tror jag att det känns för de allra flesta som befinner sig där du är nu. Vad skall hända nu? kommer allt i dagen? Den där skammen vi burit på i flera år, blir den verklig nu? Skall det gå att hållas nykter?...? Stryk och fyll i enligt vad som gäller för just dig.

Bra med AA. Det här forumet har också hjälpt många. Läs andras berättelser, skriv, du kommer säkert att känna igen dig.

Både personlig och parterapi kan vara bra (jag är själv i parterapi). Men parterapin skall fokusera på att stöda paret och parrelationen, arbeta med både dina och din mans saker, arbeta med både sådant som uppstått med ditt drickande och annat. Om fokuset är på att stöda dig tror jag att personlig terapi är betydligt bättre. Det är också möjligt att göra båda två, om tid och pengar räcker.

Jag tror att din dotter kommer efter dig snart. Om hennes pappa aldrig sätter sig ner och frågar hur hon har det, så tror jag nog att hon ändå står närmare dig. Min dotter mådde väldigt dåligt en period på högstadiet. Då bodde vi ju ihop hela familjen, men då min man alltid satte drickandet i första rummet och inte varit så närvarande, så har mina barn alltid stått närmare mig. Under den perioden hade min dotter det inte så bra i skolan, men då försökte jag i alla fall att göra det så bra som möjligt för henne hemma. Vi pratade ibland om problemet då jag kände att hon var öppen för det. Men framförallt gjorde vi mycket positiva saker tillsammans. Vi tittade på film, spelade spel, bakade, promenerade och åkte till stan och åt eller fika. På så vis fick jag henne lite gladare.
Jag ägnade mycket av min lediga tid tillsammans med henne då. Då kände jag att jag gjorde det jag kunde för henne och jag tror hon mådde bra. Det är ju säkert olika hos er kanske, men om ni kan hitta på lite sådana liknande grejer, bara helt avslappnat utan att prata så mycket om själva situationen. Kanske inte funkar hos er, men bara en liten tanke som slog mig,
Allt kommer att bli bra med tiden.
Kram

Jag känner mig så otroligt förvirrad! Det är så himla svårt att bryta o flytta på riktigt. Det är svårt eftersom min dotter inte följer med mig o jag vet hur dåligt hon mår. Det känns som jag sviker henne när jag går. Hennes pappa sätter sig ju aldrig ner o frågar henne hur det är. Hon tycker att det är jättekonstigt att jag bor häkten i huset o hälften i lägenheten. Men om jag bara är i lägenheten så träffas vi ju inte o hon orkar inte flytta emellan. Jag känner mig som en stor svikare som bara tänker på mig själv! Jag förstår ju att det måste bli väldigt konstigt när jag håller på så här. När jag är i lägenheten känns det lugnt. o skönt o jag vill ju vara här men inte utan min dotter. Om hon hade mått bra hade det varit mycket lättare. Att jag ska vara så här. När man tror att nu kan det inte bli värre, då blir det det.! När ska det bli bättre? Kommer det verkligen att kunna bli det?

Tack för era inlägg och kommentarer! Jag vet inte vad som händer och hur jag tänker och funderar.
Jag har varit och hälsat på bekanta typ 40 mil hemifrån. Jag har haft ångest sedan jag senast drack i lördags, ångesten varit
konstant. Drack inget hos dem fastän det bjöds, men ångesten kom varje kväll jag gick och lade mig.
Tog dubbeldos sömnmedicin plus ångestdämpande. Fungerade ok under dagarna men på kvällen kom ångesten.
Nu hemma, drack återigen för att "slappna av".
Kunde ge upp min tråd här för att jag är totalt misslyckad och att jag känner mig som en looser...
Hur bli av med ångesten, har gått i terapi etc, men vet det är sist och slutligen alkoholen som antagligen e orsaken...
Hoppas få sova inatt..
Tack för att ni läser!

Lev gott, trötter

Dags att vara snäll med sig själv. Ge dig själv beröm. Unna dig fina stunder. Är övertygad om att du är en fantastisk mor, maka, kamrat och kollega.
Vänd allting upp och ner - börja vara tacksam för en massa saker och händelser i stort och i smått. Det gör ialla fall mig lugn och tillfreds.
Tack för att jag är frisk. Tack för att bussen kom i tid. Tack för att frukosten var god. Tack för min knasiga man. Tack för att jag är jag. Tack för att jag ska ta tag i detta nu.

Gör detta varje, varje dag.

Lycka till fina du. Skulle vilja ge dig en stor varm kram.
Saga

Bra jobbat!
Jag har också mitt värsta vinsug på eftermiddagen på jobbet. Som att jag längtar hem till avkoppling. Omprogramering nödvändig!
När jag väl är hemma och det gått en timma - då går det över.
Håller med Tove. Heja oss!!

Kram Saga

Jag sa just till min man" I morgon är det fredag" och så kom jag på att det inte kommer vara som vanligt. Känns tråkigt. Men å andra sidan- jag har ju haft fredag varje dag under en lång period så jag har mig sjäv att skylla.

Mitt fredagsmys blir smarrig räkmacka och ett alkoholfritt bubbel till :-)

Kram S

Ja, så tänkte jag när jag satt på jobbet, var nästan på väg till systemet, men jag gick aldrig dit. Känns bra nu!

för tipset, bor ej i Stockholm men tack för din omtanke.
Imorrn e det fredag..så är snart första arbetsveckan gjord. Hade go musik i bilen på hemvägen och allt känns bara bra. Då kommer tanken på hur gott det ska bli imorrn efter jobbet, komma hem och få dricka vin och röka.... Men nääää så e det ju inte längre....
Konstigt det känns när jag inte ska göra som jag brukar göra. Nu gäller det och komma på nya strategier för och bryta det. Ska börja med träning har jag tänkt men har en fotled som krånglat ett par veckor så det får lugna sig lite med häftigare aktiviteter.
Meditation vore bra och komma igång med,... Jepp Så får det bli imorrn kväll.

Tja, jag är 23 årig tjej och har samma problem som du. ja tycker oxå det är sjukt svårt att motstå alkoholen. och jag vill oxå bli alkoholfri. men jag vet inte hur jag ska göra.med tanke på hur mycket och ofta jag dricker kanske vi kan hjälpa varandra att bli bättre på att hantera alkoholen?

för att kroppen ska må bättre och få ett annat fokus.
Just bra och boka pass speciellt på fredagar då det nog är vanligast att åka hem från jobbet, ta ett glas vin och fredasmysa.
Bra att du är inställd på att inte ta vägen om bolaget och handla.
Du behöver ju egentligen inte skylla på nått... säg att du inte vill sabba din träning med och dricka alkohol.
All peppning inför helgen till dig!!!

Ja det är gott och slippa fundera på om man luktar, verkar seg eller ser allmänt sliten ut.
Sedan är det ju skönt och slippa hitta på alla nödlögner som man drar när folk undrar hur man mår, för att de tycker man ser trött ut.
Det är ju det att man måste lägga lögnerna på minnet så att man har koll på vad som är sagt och inte. Kan ju inte dra hur många förkylningar som helst.
Man slipper väldigt mycket när man slutat med alkoholen.
Det man inte slipper är en jäkla massa man.... :-)
På 5 meningar har jag lyckats få in 10 man ... suck. MEN jag orkar inte tänka ut nya ordval och meningar.... Ha ha. :-)
Vi e jätteduktiga tycker jag, Hejja oss!!

...du är bra på det. Väldigt väl beskrivet av hur det känns när kung alkohol tar makten. Jag är övertygad om att många andra än jag också känner igen sig.

Gör slag i saken och börja söka en terapeut.

Ja jag har varit utan alkohol i en vecka nu... Känns som nytt världsrekord för mig, förut har det varit, högst 3 dagar utan glaset med vin.
Jag gick med i den "kursen" som finns på startsidan, e-Change. Där är en uppgift att bestämma om man ska dricka eller ej och hur länge. Jag satte ingen alkohol fram tills 1/7.
1 månad är för kort tid för mig, funderade på 3 först men efter lite räknande och historik bakåt anser jag att min kropp behöver vila länge och att det krävs längre tid för att bryta min dåliga vana och sug. Sedan vet jag faktiskt inte.... Men det är ju några månader tills dess så det kan jag ta då.

Läste din #102 och tog mig för pannan "faaan, han håller sprit hemma". Men det fixade du på momangen.

kanske det inte ska bli så mycket av, men tänkande i vilket fall. Jag gick med här för snart tre år sedan efter en katastroffylla på en stor fest och höll upp i tre månader. Sen blev det december och stressande bjudningar med glögg och jag trillade av vagnen. Har försökt av och till, kanske varannan månad, att sluta men inte lyckats. Har gjort som så många andra berättar om, försökt begränsa: veckodagar, mängd, dryckesval och alltid misslyckats. Bara ansträngningen i att hålla på och begränsa sig gör en helt utmattad och så de ständiga misslyckandena som tär med kniv på den redan dåliga självkänslan. Den här gången ska det bli annorlunda, om inte annat så för att även min man påpekat att jag inte riktigt verkar kunna sluta när jag väl börjar dricka vitt vin. Skammen har varit min följeslagare så länge jag kan minnas och den alkoholrelaterade skammen har slagit i taket nu under hösten och jag känner bara att jag inte orkar må så här dåligt längre. Vid tidigare försök så har jag velat fram och tillbaka huruvida jag verkligen är en alkoholist eller inte. Inte kan väl jag? Framgångsrik, fin villa, lyckad man, välartade barn. Och inte gömmer jag väl vin heller? Och inte låter jag baksmällorna påverka mina insatser som mor, maka eller anställd?
Fast nu på slutet så gjorde det faktiskt det. Baksmällorna blev jävligare och sömnen i stort sett icke-existerande. Jag kunde sitta som förlamad framför datorn på dagarna och riktigt känna hur dum jag blivit. Ångest vid lämning på dagis att de ska lukta min viniga andedräkt. Ångest över att gå på fest och att jag återigen ska bli den som blir fullast (och alltid bli det också). Ångest över att mina barn ska märka att jag börjar bli lullig. Ångest över de enorma mängderna vinflaskorna som samlas i returpåsarna. Skräckfantasier om att någon myndighet ska komma på mig och ta mina barn (fast jag aldrig misskött dem). Den eviga skammen. Ångesten. Sömnbristen. Det eviga förhandlandet med sig själv och att alltid förlora. Det långsamma yttre förfallet som kommer sig av ett självhat som är så intensivt att man inte tycker sig förtjäna något eftersom man har alkat ner sig. Det eviga städandet, gnoendet, tvättandet, fixandet, bakandet, för att kompensera för sin egen uselhet och för att försöka motivera varför man har fått en så fin familj trots att man är ett sånt avskum som måste dricka vin för att orka med.
Jag har inte druckit sedan nyårsnatten och så ska det förbli. Jag läser här varje dag och tänker försöka skriva så ofta jag har en stund över. Jag borde gå i terapi för att ta itu med skälen till varför jag dricker (bland annat en oförmåga att hantera negativa känslor så därför tränger jag bort dem med diverse saker: tidigare ätstörning, nu vin.) men jag vet ju att det är en flykt. Jag har alltid flytt. När jag var liten läste jag hela tiden, det gör jag fortfarande, men det räckte inte längre. Sen musik. Som mest brukade jag titta på teve, läsa, prata i telefon och äta samtidigt - allt för att slippa känna.
Nu har jag i alla fall börjat skriva.

Jag tycker du och din kille tillsammans ska upphöra med drickandet. Det blir lättare att lyckas för dig då. http://www.riskbruk.se/?id=27743
kolla länken.

Så sant Meredith. Jag börjar också fundera på att lägga av helt - men jag vet att jag kommer hamna i situationen igen. Om ett par veckor så kommer jag säkert dricka ett par glas vin utan problem, men om 4 månader så kanske jag har lagt ytterligare ett race bakom mig.

Måste nog se över min livssituation. Lever själv, bra jobb, tjänar ok med pengar. Trivs inte med mitt boende - och i ärlighetens namn inga fritidsintressen. Har tränat förut, men lagt av. Brukar dock ge mig ut på långa cykelturer - det skänker en del njutning......

Oftast så dricker jag från det att jag vaknar, tills jag lägger mig. Antingen är jag ledig, eller så kör jag en sjukskrivning. Om jag dricker öl (3.5) så blir det väl cirka 20 stycken - det motsvarar väl en 75:a starksprit. När jag lägger mig så tar jag ett par insomningstabletter. Nästa dag likadant. Ibland så tar jag insomningstabletter även på dan!! Jättebra - not. Brukar ofta se till att få i mig något ätbart, och lagar enklare middagar: Pytt i panna osv. Tur att man inte bränt ner lägenheten.... Det där med insomningstabletterna ökar bara på ruset under dagen - och gör dig liiiiite mer skärpt. Man kan göra helt galna saker - möblera om, storstäda, diska alllt porslin.....-men med minnesluckor. Rejäl ångest att vakna och se att allt porslin står i diskmaskinen, nydiskat. Jag kan nästan skratta åt det - men det är bara tragiskt.

Den här gången "trappade" jag ner, och drack bara 12 öl sista dagen - men abstinensen blir ändå nästan outhärdlig. Skall dock ALDRIG hamna på avgiftning igen.

Jo, visst ser våra beroenden lite olika ut - men ändå så lika....vi tappar kontrollen. Alkoholen blir övermäktig......

Tack Meretith. :-)

Ingen fara Anders, tack för att du svarade :-)
Saga