Senaste kommentarerna i forumet

En fredagkväll utan nån alkohol, underbart.
Lättare och avstå vinet när jag nu har slutat röka också, känner inget sug eller saknad.
Skönt och vakna imorse utan huvudvärk och rastlöshet.
Jag vill inte tillbaka i ekorrhjulet igen med allt vad det innebar och va fast i klorna på rödvinsdunken.
Jag blir friskare och plånboken tjockare.. :-)

Jo, det är väl just det som är en stor del av "förbannelsen". Nu är jag inne på dag fyra......av abstinensen. Fortfarande rejäl och bedövande ångest på dagtid. Ljudkänslig - och reagerar på minsta ljud i lägenheten och från grannen. Förutom ren abstinensångest så kommer ju även ångesten över minnesluckor från de dagar man var "borta".

Hittade en bra sida på Flashback Forum som heter; Vi som tänker bli nyktra. Den ligger under Droger-drogrehabilitering.

Tyckte att den är ett bra komplement till den här sidan - också full av människor som kämpar mot alkoholen. Där skall jag också läsa, kanske "regga" mig.....

I går kväll satt vi och pratade sansat om neutrala ämnen de sista timmarna. Han var inte märkbart påverkad. Kl 23:30 sa jag att jag skulle gå och lägga mig. Jag med, sa han.
01:30 hade han ännu inte gått och lagt sig. Då sitter han där med en öl och dimmig blick och lyssnar på radion. Varför har du inte gått och lagt dig? Undrar jag.
Varför sover inte Du? Jag undrar varför du inte har gått och lagt dig, du sa du skulle göra det? Jag sa inte När! Osv osv. Jag suckar och går upp igen.
Så ilsknar jag till och går ner igen : jag kan inte sova när du sitter uppe och dricker! Ska du kontrollera mig? Jag vill ha en man som är frisk och beter sig normalt! Rösterna höjs, det slutar med att jag lägger mig och gråter och tar ett piller till. Nu gick han upp nyss och fräser och suckar och snyter sig.

Tystnaden är en hemsk härskarteknik. Jag har levt med den här situationen så länge och har på något vis vant mig vid det. Allt eskalerade då barnen flyttade hemifrån för mer än tio år sen. Gamla föräldrar, sjukdomar, död, krävande jobb har gjort att mina egna problem inte har varit primära. Jag förstår det som du Kaeljo är yngre och då finns det nog mer hopp om en förändring. Min man har druckit alkohol varje kväll i minst 20 år utan något uppehåll, han har inte ens försökt. Men aldrig är det ett lätt beslut att lämna den man så länge har hört ihop med. Jag är ju också så rädd att han fullständigt ska tappa kontrollen och att jag ska leva med eviga skuldkänslor.

Sharing is caring!
Du stärker också oss.

Styrkekram!
Saga

Mulletant och Saga. Så väl jag behövde era ord. Det är klart att vår dotter kämpar för att det ska bli vi igen och jag ska prata med henne när vi ses igen. Att jag skulle gå tillbaka till min man nu är för mig otänkbart. Det vet jag ju och jag Vill inte heller. Jag hade tänkt att stanna här i stugan till på tisdag men har beslutat mig för att fara hem till barnen idag eller imorgon så får maken bo här en stund. Jag saknar dem oerhört! Mer eller mindre omedvetet valde jag nog att flytta hit ut för att jag orkar med ensamheten bättre(han går ju hemma sjukskriven för utmattningsdepression sedan ett år tillbaka) och jag vill heller inte ha fler självmordshot från hans sida. Nu känner jag att känslorna lägger sig lite... Det hjälper att skriva! Tack ännu en gång!

När jag läser din tråd rinner tårarna på min kind. Jag har varit barnet i en familj där alkoholen ställde till det rejält.
Å ena sidan så mycket kärlek i familjen å andra sidan det hemska mörka. Jag minns att jag vädjade till mina föräldrar.... kan ni inte bara skilja er så vi får lugn och ro. Hur ont det än gjorde så ville jag bara ha lugn och ro. Jag visste att min pappa kanske skulle gå under om han blev ensam men jag visste också någonstans att han måste ta eget ansvar.

Här är mina tankar om din situation:
Du behöver lämna din man fullt ut. Förklara (om det är så du känner) att han nu får ta eget ansvar för sin situation. När han varit nykter ett år så kan ni ta ett nytt tag i er relation. Då har han något att kämpa för och samtidigt känna att det ligger på honom. Istället för att han hela tiden känner att han är problemet så är det nu han som bär på lösningen.

Hot om att ta livet av sig är fruktansvärt . Det måste vara det absolut jobbigaste, men du måste även här känna att det är hans ansvar. Vill han någongång göra allvar av sitt "hot" så kommer du ändå inte att kunna göra någonting. Om du INTE går vidare pga rädslan för detta så har han verkligen hittat ett sätt att snärja dig.

Många alkoholister som blivit nyktra har berättat om att hade det inte varit för att deras fru ställt ultimatum och lämnat, så hade dom inte blivit nyktra. Man behöver en käftsmäll och man behöver fatta att INGEN kan göra detta åt mig.

Samla barnen och förklara igen. Att det inte räcker att pappa varit nykter i tre veckor. Kolla upp vart barnen kan gå och få stöd, ifall dem viill det. Prata sedan med din man och förklara att du respekterar honom. Att du gör detta för alla er i familjen. Att du nu vänligt men bestämt lägger över ansvaret på honom. Här gäller det ätt du är 100% säker på vad du vill.

OM detta är ett för stort steg för sig så kan ju alternativet vara att så länge han håller sig nykter så stannar du kvar, men att du omedelbart bryter upp om han rör alkohol. Här måste du verkligen visa att du menar allvar och atå fast vid det.

Tror du behöver vara lugn, vänlig, stark och beslutsam och berättar om Ditt Val. Lika lugnt och beslutsamt lämnar du över ansvaret om hans val till honom.

Varm varm kram.
Du är starkare än du tror.
/Saga

försöker ju på olika sätt att manipulera dig.Du har all rätt att vara i stugan och ge dig själv lite ro.Du har ingen skyldighet att komma hem för att din dotter och man ska kunna "slappna av" att kaptenen är hemma och styr upp skutan.Kanske din man klarar att hålla sig nykter utan behandlingshem.Men antagligen behöver han en annan typ av hjälp för att förändra sitt tänk.Mitt ex var nykter med hjälp av antabus i 6 månader men gick bara två gånger på alkoholmottagningen.Han sa till dottern-Dit kan jag ju inte fortsätta gå,han tyckte ju att jag var alkoholist..Om din man fortfarande förnekar problemet och klär in det i sitt mående,då har han fortfarande inte insikt i sitt alkoholproblem.

Om din dotter nu också försöker spela ut dig så tycker jag att du ännu mer ska stå på dig då hon är i stort sett vuxen.
Bjud in henne till stugan och säg att detta är enda vägen för din pappa att förstå.
Att om det ska finnas minsta chans att ni ska reparera detta så måste han först ta till sig problemet i sin helhet.Kanske din dotter fortsätter ömka sin stackars pappa och då är hon ju förstås mänsklig.Men att du ska ta på dig skulden för både din dotters och din mans mående måste du sluta upp med. NU!

För varje dag som du klarar att stå på dig så maler kugghjulen i både din,din mans och din dotters hjärna.

Hej Cissi1,

Förstår att det är otroligt kämpigt och det finns nog många fler här än jag som har bättre svar men jag skriver mina tankar så får du väl se om du snappar upp nått.

Gällande barnen så tycker jag du ska vara så ärlig som möjligt och förklara att Du inte mår bra och förklara varför (har du säkert gjort). Sedan måste du söka hjälp på riktigt om ditt medberoende, där får du hjälp både för dig själv och förhoppningsvis även hur du kan hjälpa dina barn. De bör ju också söka hjälp för att lära sig hur en alkolist tänker.

Sedan tycker jag att du ska rannsaka dig själv och tänka efter om det är så att du skulle kunna komma tillbaka till karln om han verkligen visar att han kan hålla sig från flaskan, isåf kan du ju säga det både till barnen och honom.

Gällande behandlingshem så har ju arbetsgivaren ett rehabiliteringsansvar och min gissning är ju att alkoholproblematiken är en stor bov i hans utmattningssyndrom. Arbetsgivaren om någon borde vara intresserade att bekosta behandlingen och få tillbaka sin medarbetare eller vad tror du?

Hur som helst, sök hjälp. Du kan inte bära detta själv och tycker du att du får dålig hjälp så sök vidare. Du kommer att fixa det här och gå inte tillbaka för att du tycker synd om alla andra. Du måste må bra själv för att kunna ge det som behövs till dina nära och kära!

Kram

Nu har det gått 13 dagar sedan jag drack sist och det känns väldigt bra. Jag har vaknat varje morgon med en lättnad över att jag klarat en dag till. En dag i taget. Lättnad över att inte behöva mörka varför jag är så trött och ser så sliten ut efter lång ledighet. Stämningen hemma är gladare för jag är inte så irriterad o lättsårad som vanligt. Känner mig lugnare. Självföraktet var enormt till slut det och självömkan. Tyckte inte om den människa jag blivit och var under hösten. Nu gäller det att fortsätta en dag i taget. Undrar om mitt beslut att inte dricka kommer att vara för evigt ?? Sov gott/ M

Tack Ullabulla. Men ibland är det mer än vad jag orkar med. Min dotter ringde precis och hade pratat med sin pappa som nu inte tror att behandlingshem är något för honom. Att det inte är värt pengarna(han ska stå för kostnaden från eget arbetskonto där det just nu är minus). Att det var Nämdemannagården under fem veckor utan kontakt med omvärlden( internet och mobilförbud). Det var det inte värt tyckte han och att vårt förhållande i vilket fall var slut och inte gick att reparera för det skulle alltid finnas en misstro från min sida. Han kunde bli av med sitt felaktiga bruk av alkohol på annat sätt. Han var ingen alkoholist även om hans alkoholbruk hade blivit lite fel på sista tiden men det berodde på att han har mått dåligt av andra orsaker. Alkoholen är inte ett stort problem. Det skulle lösa sig bara han mådde bättre.
Att vårt förhållande inte går att reparera kan han ju ha rätt i även om jag vill hoppas. Vår dotter var iallafall helt förtvivlad, grät och sa att "Vet du mamma, ibland är jag så ledsen att det känns som om jag inte vill leva längre". Hon tyckte att jag hade givit henne falska förhoppningar när jag sa till henne och hennes bror att jag trodde och hoppades att det skulle ordna sig och att jag var tvungen att lämna pappa för att det skulle kunna bli en förändring av hans missbruk. Hon sa att han har ju inte druckit något på tre veckor så varför måste du vara så envis? Kan du inte bara komma hem nu?
Jag tror att hon nu känner sig lämnad av mig och att jag struntar i vår familj.
Just nu ångrar mig så mycket. Varför kunde jag bara inte ha stannat och låtit honom visa att han mende allvar? Gjort det för barnens skull. Nu står hon där och ska passa på honom. Hon går raka vägen in i ett medberoende. Snälla. Vad ska jag göra?

Förstår hur du har det. Jag har haft det så i några månader nu. Det är ganska tyst här hemma för det mesta. Sedan jag sa att jag ville skiljas pga hans drickande. Sedan dess har han visserligen hållit sig nykter, men jag känner ändå att jag inte kan fortsätta tillsammans. Men det är ändå så svårt, är för det mesta säker på min sak, men ibland kommer en fruktansvärd osäkerhet över mig. Önskar jag kunde vara riktigt säker hela tiden.

Precis det du gör nu skulle jag ha behöva gjort när jag var 25-30 (idag är jag 43). Känner igen mönstret något oerhört! Kämpa på - det är intressant att läsa om din tid och dina upplevelser. Kämpa på!

Dagarna två har bestått av främst livshistorier, oj vad overkligt, spännande, skrämmande och inspirerade det har varit att lyssna på andras liv. Man inser att hur jävligt det än tycks vara så finns det alltid en väg ut bara man vågar förlåta sig själv och de man sårat och välja lyckan före tragedin. Ibland känns det som att vi beroendepersoner har så lätt för att tycka synd och nedvärdera oss själva. Det finns säkert människor som inte tycker om den onyktra personen men slänger man "flaskan", ber om ursäkt och visar att man kan bättre så har man nog alla möjligheter att åter vinna vänner, kärlek och självrespekt.

Alkohol är bara en dryck, det finns andra drycker.

Mot bättre tider!

Kram

För dina peppande ord, behövs speciellt nu när jag känner att motivationen inte är på topp. Ingenting jag är rädd för dock och jag är även glad att jag noterat att den sjunkit ett snäpp. Nu ska jag jobba på att höja den lite och där testar jag med lite fritidsaktiviteter så får vi se hur det känns sen. :)

och säker har han inte gett upp om er.Han får nu chansen att se att du menar allvar.Och du får chansen att tänka i lugn och ro.

Blandade känslor och ensamt här i sommarstugan. Ibland en svag känsla av lättnad och ibland en otrolig sorg över att ett förhållande som varat i drygt 20år med en person som jag älskat(ar) är över. Känns overkligt.
Efter jobbet for jag iallafall hem och hämtade våra hundar. Maken kortfattat artig, jag med. Tror att han är besviken över att jag inte kunde lita på honom och avvaktat lite så han kunde visa att han menade allvar med att söka hjälp även om jag nog tror att han logiskt förstår att förtroendet var förbrukat.
Dottern berättade ikväll att han berättat för henne att har tagit kontakt med sin arbetsplats för att få hjälp med sitt beroende. Det var tydligen ett privat behandlingshem i Skåne där han skulle vara i fyra veckor men att det var problem med hur det skulle betalas. Så fort jag får höra att han sökt hjälp blir jag jätteglad därefter besviken när det verkar osäkert om det går att genomföra därefter går min hjärna igång och ska söka lösningar på det problemet så Medberoende är fortfarande mitt mellannamn även om jag kämpar emot. Jag har iallfall inte kontaktat honom. Nöjd över det! Fast ensamt är det.

Hekj! Jo det är väl den enda kortsiktiga positiva saken med a den dövar ångesten, kortsiktigt. Problemet med a är att när den försvinner ur kroppen så egfterlämnar den grava bromsspår av ångest, dvs den ger mer ångest än vad man dövade.

... så gnäll på du bara. Men läs sedan tillbaka till Muränans tips: "Är det detta som får dig att börja dricka igen".

Så gick det två dygn till. Mannen har inget att säga och jag är tyst. Sa i går kväll att det är han som har bollen nu. Sen tittade vi på olika TV program, han på nån gammal inspelad James Bond och jag på Ronnie Gardiner - jag tycker om att se människor som har tagit sig igenom svårigheter. Och så gick jag och lade mig med två Propavan. I morse såg jag att han har varit uppe i natt, jag orkade inte kommentera det då. Så vid middagen idag var jag tyst och då ville han att jag skulle säga vad det handlade om. Att jag inte mår bra av att ha det så här, jag vill ingenting hellre än att leva med dig och att du blir frisk.... Men att jag måste planera vad jag ska göra om han inte själv VILL. Han tittar kallt på mig och tycker att jag har ett konstigt tonläge. Sen går han och lägger sig. Yes, ännu en härlig helg!

Ja jag förstår hur du känner, hela världen är emot en och fredag dessutom... Men du är värd att vara alkoholfri den här helgen det bara är så. Sköt om dig och säg nej till allt som kan vara alkoholrelaterat den här helgen. Det är ju bara 2 dagar. Sen kommer en ny vecka och du kan med stolthet titta tillbaka på den här helgen.

jag är oxå ny här och det du beskriver är precis samma problematik. Detta är mitt första dygn utan vin på ca 5-7 år. Jag har en jäv... ångest men det beror inte på att jag inte druckit utan mer på mitt samvete, för att jag ställt det för många runt omkring mig. Människor som faktiskt älskar mig men som jag kanske mister om jag inte ger fan i vinet. Surfa runt på andras inlägg och du kommer att hitta råd och tips. Sköt om dig och välkommen in i forumet.

Grattis Stingo!! Fantastiskt! Vilken underbar känsla.
Jag ska också kolla mina värden. Men krävs nog lite mer än en veckas nykterhet för att jag ska våga det ;)
Stort grattis. Du har all rätt att vara mkt stolt.
Trevlig helg :)

Har så sjuk lust att dricka vin och koppla av... Är ju fredag.
Sa nej till AW. Nej till drink ikväll... Bara att bita ihop.
Dessutom blev jag rejält besviken på jobbet idag. En stor grej jag jobbat på länge gick åt skogen pga att en kollega sabbade till allt totalt (inte med flit men lyckades förstöra hela grejen så vi förlorade en EXTREMT stor och viktig kund). Blir så trött, sliten och besviken.. Jobbat sena kvällar hela veckan med det här caset och nu när allt gått åt helvete och allt e piss så vill jag bara bli FULL!!!!!
Hela världen går med systemetpåsar i händerna och alla verkar kunna dricka och vara normala. Alla utom jag.

Sorry för gnället och att jag är ynklig och bitter... Men är bara en sån dag. Kan inte vara tapper och glad jämt. Man vill inte alltid kämpa.
Jag hoppas jag klarar stå emot men fy .. Sjukt vinsugen :(

Släpper tankarna på dilerium. Antar att man inte är på gång att få det om man lyckas spendera en timme på MediaMarkt?!

Tycker ändå det är intressant med hur andra uppfattar och lever sig igenom sina abstinenser. Jag blir på riktigt livrädd varje gång, och tror att jag skall dö. Så fruktansvärt ynklig man känner sig när man ligger i sängen med att kroppsliga symptom och ångesten från helvetet. Vet att man kanske inte skall fokusera kanske på detta - men det är en del i vår kamp.

Självklart skall man hellre fokusera på det positiva, vägen mot nykterheten. Men som sagt, abstinensen är ju något som de flesta av oss också måste ta oss igenom.