Senaste kommentarerna i forumet

Men det är väl ok bara du är snäll mot dig själv!

Rn dag i taget. Sakta men säkert,
Så även p om jag anses som oseriös med högt tempo, av nån/några så önskar jag dig lycka till.
Som du så fint påpekade rör Fia i min tråd.
Det skrivna språket ÄR svårt.

Lycka till, spark i baken!
/A

Jag låtsades inte som att jag inte kunde se frågan.

Och jag ignorerade den absolut inte heller.

Bara det att jag var knappt inne någonting igår...........
Tiden är inte alltid min bäste vän.

Men du har ju redan dömt mig för du har ju genomskådat??? Mig........

Men hur ska jag svara nu utan att det blir fel och du Fia blir ledsen och bortskrämd nu när du är så skör?

Tror det var igår jag frågade vart du hade tagit vägen, och var uppriktigt orolig över att du fallit för frestelsen och valt vinet.

Men du hade inte heller varit inne för du hade arbetat med ditt CV, vilket är jättebra.
Du hade ju oxå haft knappt med tid,väl?

Så bara för att man inte hinner svara, trots ett högt tempo vad skall jag göra för att inte som nu bli genomskådad??? Och inte ses som seriös ?

Herregud........ Fia tiden är inte alltid min bästa vän!

Ska jag öka och skruva upp tempot ÄNNU mer???

Jag är inte oseriös, det är det sista jag är.
Men jag blir ledsen och sårad när jag gång efter annan får gå i försvar över mitt beteende och att vara.

Gång efter annan sätts jag under lupp och granskas. Mitt sätt att vara, hur jag vuxna människa beter mig. Som ert barn osv.

Läser att mitt namn leder till irritation m.m.
Kan vara så, det är jag uppriktigt ledsen för. Nu utan offerkofta!

Men utan att vara ditten eller datten så tar det energi.
Från alla här inne, från mig.........

Fyllefia jag skrev i din tråd, hoppas du blev nöjd?
Förlåt för intrånget i din tråd.
Du är alltid välkommen in i min tråd!

Till Mama, min underbara Mama.

Du är inte den första som haft synpunkter på mitt tempo....

Oavsett vad jag gör, så är det fort.

. Många ggr så är det jättebra. Tänker på mitt arbete, jag har ett bra och fokuserat högt tempo på mitt arbete . Helamerikansk
Där fokus inte är långsiktigt utan kvartalsrapporten
är så långt man ser.......

Men jag har levt ett liv i högt tempo, varit med om motorcykelolyckor. Bilkrascher flygit upp i träd med snöskoiter osv.

Varit så nära döden man kan vara då jag legat 9 veckor i respirator. I koma. Fick lunginflamation med över 40 graders feber. Så dom lade isblock på mig för att jag skulle kylas ned.
Dom fick öppna upp skallen på mig för trycket i huvudet blev för stort.

Jag har verkligen varit tvungen att börja om från början med att lära mig tala, äta och gå.

suttit i rullstol, lärt mig gå, med rullator, med kryckor för att sedan kunna gå utan hjälpmedel.

Så utan att låta för självgod, jag vet hur det är att kämpa. Sedan är det ju olika från person till person.
Alla mina olyckor är inte beroende på högt tempo.
En stor del otur.
Motor cykel olyckan som slutade med att jag hamnade i respirator berodde på att en 76 årig gubbe körde bil på fel sida.

Han, bilisten, körde om en tjej med barnvagn i en skymd kurva. Så vi frontalkrockade.

I polisrapporten sade mamman med barnvagn att vid en sådan omkörning skall man få tillbaka till sin fil, men det hade inte bilisten gjort.

Fia snälla fia, Maria skulle jag aldrig ignorera.

Till din fråga ang Mina barn.
Dom mår inte dåligt, jag satt inte och drack skumpa i dricksglas eller så.
Vi åkt ost och kex till, lite vardagslyx en torsdag.

Som jag även skrev, jag drattade lite på rumpan.
Inte någon praktvurpa. Jag gick upp på natten,dushade och åt frukost och körde utan bekymmer bil till jobbet.
Jag gick och lade mig 20:30.

Så till dig Fia, Maria och alla andra som svävar iovisshet. Mina barn såg inte detta som en jobbig upplevelse (tror jag, dom har varken sagt bu eller bä. Men veta kan jag inte säga atr jag gör).
Vi åt flera sorters ost, marmelad och kex och jag drack skumpa. Fyllde på glaset i köket. Inga flaskor på bordet.

Så även om man har tempo vill inte riktigt tiden vara ende bästa vän.

Nu har jag svarat lugnt och sansat, utan att vara tvär eller ironiskt så ingen blir stött eller lefsen?

Hopas det var tillräckligt?
Och rätt skall vara rätt, utan omskrivningar...........
Tillbaks till ruta ett...........

Lycka till Fia och alla ni andra.
/A

Självklart är det så att sambon ser sitt eget behov först. De fyra öl han köpte till mej kan han ju dricka upp på måndag eller tisdag om inte jag vill ha dem. Det är värre än jag befarade. Trodde att han skulle ha koll, men tyvårr...:-(

som sägs i dimma är meningslöst, så vänta tills i morgon eftermiddag.

Ska bli lärorikt att få höra hur du löser detta, det verkar som om du har mer mål i mun än vad jag har, jag är en mes som hellre tiger och lider, konflikträdd som få...
/MB

det såg inte så trevligt ut när jag skickat det. Peta in lite smileysar så blir det bättre, jag är ingen elak fan... ;-)

ha! Jag är fortfarande nykter. Eftersom jag är så trött av bara naturlig trötthet men också av att invänta att min man super sig till sömns. Mitt tanke är att det vore väl en lätt fälla att falla i där. vara lite social. Men nej, jag blev bara glad att han somnade och det är inte mitt fel att han super. Inte hans fel att jag gärna vill supa. Tack för era inputs. Det är ju just det? Snällheten hos min alkoholist? När jag själv är lika sjuk. Hur slåss man nu? Eller kämpar? Tack för input MB Och Maria. Vi verkar sitta någorlunda likadant till,jag och MB. Medans Maria ger mig delvis makens syn. Konferera med och eventuellt konfrontera mannen vill jag. Men inte nu då han somnat i soffan. Skönt tänker jag att han inte ska stinka brevid mig. Nomal tanke? Nu ska jag blötlägga efter makens gourmémiddag och sedan sova.

Fia

jag förstår mycket väl vad du menar. Jag har under en kort tid av mitt liv varit beroende av träning. Ett lårbensbrott hos en treårig son (går inte att gipsa) och strax därefter missfall med tung blodförlust fick mej att tappa fokus. Vill gärna tillbaka dit, men rimmet "all vår början bliver svår, bättre går det år från år" ger vid handen att det är seeeeeegt att komma igång.

Ha det bäst, paron!

om det är så som kalla skriver att vi tjejer skulle vara mer svårbotade.

Vad det gäller osande, så är väl min erfarenhet av min osare, att han precis som jag har svårt för att hålla klaffen med vad som är svårt, jobbigt, fel, dåligt hemma, för det är hemma pysventilen finns, den man inte kan använda annars. Man kan inte ösa ur sej problemen på jobbet eller på gatan, man pyser hemma. Klart att det kan vara andra saker hos andra människor, men jag misstänker att det är så för väldigt många, där man känner sej säker och trygg, där kan man också bli jobbig, dryg, elak och dum. Pysventil.

Men vad vet jag, jag kan inte allt, långt där ifrån...
Men kram till tröst ändå!

mmm nickar gillande, miljövänligt och bra på alla sätt och vis... Suck!...

Nu får det vara nog! Se min egen tråd.

Morla, jag är glad om du klarar helgen, det gjorde inte jag, men jag tror jag vet varför.

Kram!

Problemet är fortfarande att vi håller på med det skrivna språket som är svårt.

Men å andra sidan, jag har tänkt skriva detta under en längre tid, har bara inte funnit någon bra ingång. Andreas, du påminner mej om en kille som jag och sambon träffade på när vi var utan barn i början på nittiotalet. Denne man var ägare av en sommarrestaurang/ pub längs havets E6 - västkusten. Han for fram som en furie mellan borden, puben, köket och disken, pratade med alla, skojade, tjötade, social och inkännande. Han orkade två somrar sedan var han utsliten.

Ta hand om dej. Jag har spelat på motorgårdar och känner delvis igen typen, hihi! /MB

tror jag att vi har. Min sambo blir bara snällare och snällare ju mer han dricker och då är han en oerhört vänlig människa redan i nyktert tillstånd. Svårt att bli elak mot en sådan person. Vi får konferera om det. Någonstans mellan all vänlighet går gränsen mellan var alkoholisten talar för att slippa bli siste man kvar ombord på alkisbåten och den snälle man vi valde att leva ihop med. Men var???

Klara av helgen, snälla Fia, även om jag vet vilka odds du slåss mot!
Kramar och mod till dej! /MB

Har funderat ett tag på om jag skulle lämna ut min födelsedata, min arbetsgivare har på något underligt sätt lyckats friskriva sej från rehabansvaret vad det gäller alkohol, jag kan därför få sparken direkt, men eftersom mitt namn inte är röjt kan jag säga att det är lördag. Tack för gratulationen!

...på min mobil. Hade skrivit ett långt inlägg och det bara försvann! :(

I vilket fall- jag är en erfarenhet rikare. Hade mental förberedelse på tvättmaskin och garage, men hade glömt garage plus bil. I bland lyckas vi knöka in bilen i garaget, inte ofta, och i bilen ligger "helgransonen" öl. Så ock idag. Hade nog lyckats klara mej om det varit som avtalat - bara sambons öl, men han har nog tagit för givet att jag skulle trilla dit i kväll, vår dotter sover över hos sin pojkvän och är inte hemma och vakar över mamma. Hon vet om att jag anser att hennes pappa också är alkoholist, men hon ser inga bevis på det, han sitter uppe till ett, två på nätterna och dricker, jag vet att han druckit åtminstone tisdag och torsdag denna veckan, det stinker i sovrummet när jag går upp kl.03.50.

Så att han applåderar att jag åkt dit ikväll, detnär jag nästan etthundra procent säker på, han slipper ju vara ensam kvar i alkoträsket.

Men likt Thorsten Flink ska jag resa mej igen, ingen har någonsin påstått att det är lätt att komma ur ett missbruk om ens andra hälft är kvar i det så jag vet vad det är jag har att slåss mot.

Kram!

Önskar jag kunde hjälpa dig.
Vill bara uppmuntra dig att fortsätta skriva.

Kram
Miss K

Ny vändning: Han har stuckit igen, nu till en storstad med gott om pubar.
Jag vet inte riktigt vad jag känner. En hemsk tanke att nu har han bestämt sig för att nå botten, dö? eller en befrielse att sluta vara rädd i mitt hem. Också en vrede för all energi som jag/vi lagt ner för att hjälpa. I vilket fall som kan jag inte låta bli att kolla telefon och dator flera ggr om dagen.

Samtidigt är jag nästan som vanligt, sköter mitt jobb och umgås med min dotter som är på besök. Ska nog försöka leva som om inget har hänt.

Miss K

Eftersom jag var ungefär som din make, min make drack också men oerhört måttligt, var väl tvungen för att hålla koll på mig.
När han fick nog och började sätta gränser så slog jag bakut och sista hösten drack jag mer någonsin. Han markerade med att knappt dricka alls, inget på veckorna och typ 1 glas på fred, lördagskvällar. Någonstans så tog det nog ändå hos mig (även barnen markerade tydligt sitt misstyckande) och förra nyår lade jag av.

Beslutet måste komma från din man men om du fortsätter på din linje så kommer han säkert följa dig, när det fått gå ett tag, det är ju inte så kul att dricka själv, blir så tydligt att beteendet är konstigt då.

Tycker du gör det bra!
Kram

till dig tekla - alltid välkommen hit! / mt

termos med hett vatten och några sorters te. Det kan behövas för nu är vi många som delar en gemenskap kring tända ljus. Skorpor, smör, ost och mamelad ställer jag också fram - fast det smular och knastrar lite men det är en världslig sak. Det stora vitmelerade ljuset i koboltblå skålen med guldkant får brinna här hela natten, det står så stadigt och bra i den ljusa, mjuka sanden från Dueodde. God natt alla! / mt

samtalat med Mg framför brasa. Läst en del av vad jag skrivit här.
Han berättar att han njutit flera kvällar av att sitta framför brasan och endast höra klockans tickande och suset från spisen. Jag blir varm av glädje - det är många år sen han kunnat njuta av tystnaden då han har svår tinnitus... som just nu inte besvärar mer än att han glömmer bort den. Nästan ett litet under. / mt

Hej på er!

Känner för att skriva här igen.Gubben ligger och sover sen klockan sju. Onykter!
Jag sitter här och känner mig ensam och misslyckad, och det är fredagkväll.

Ja, vad hade jag väntat mig egentligen, inget går ju fort.
Hade så stora förhoppningar eftersom nyår var nykter men jag förstod att när jag jobbade förra veckan så började han dricka igen. Inte så att han sa något men jag såg ändå.
Sen några dagar utan och sen igår var det dags igen.
Varför ska det vara så förbaskat svårt att sluta dricka??

Jag vet att jag inte kan göra något utan att han måste jobba med det själv.
Men att veta och att intala sig det är två olika saker, tyvärr.
Han är medveten om att han dricker för mycket men det är sättet han tar till när det blir jobbigt.

Hoppas det inte blir så många dagar denna gång men det är bara att vänta och se.

Känns skönt att skriva av sig det jag tänker på och hoppas att nån läser.

Ni är många som kämpar på alla sätt med era liv och jag vill sända en KRAM till er alla.
Ha det gott och ta en dag i taget.

Kram tekla

..tack. Så fina ni är, allihop.
Känner värme.

du fäster på papper, formulerar, att du får nog. Varje gång du skriver det blir det lite tydligare. / mt

Jag är en som mest bara finns i utkanten av detta forum.
Tänder dock ett ljus som som inte brunnit på länge och hoppas på det bästa för din systerdotter.

Be om styrka. Vem du än ber till; de kommer om du kallar. De hör dig.
Jag ber för er välgång.

/Andas

Jo, kanske lite har hänt: jag får ju nog.

Vart har vi kommit nu?
Ingenstans.
Jag står kvar i obeslutsamhet och ångest. Skäms över att skriva här: att jag står ut och stått ut med så jävla mycket och ändå inte kan uppbåda kraften att lämna, och istället känna att jag inte kommer räcka till för vår flicka, att hon behöver pappa mer än vad jag kan förstå. Och dessutom skräcken i att sambon skulle använda flickan emot mig, att jag inte skulle få skydda henne den största delen av tiden...

Jul- och nyårshelgerna har inneburit åtminstone fem stora gräl då jag varje gång är fast besluten att lämna sambon. Men däremellan vill han att allt ska vara som vanligt, och jag accepterar inte det, vi är långt ifrån varandra, men samtidigt vet jag ju att jag ger signaler om att jag accepterar det eftersom jag inte sätter ner foten.

Emellanåt kommer min dödsångest och dödslängtan in. Känns så sorgligt, jag är så sjukt rädd för döden, både som en ren skräck men också som ett resultat av att vara mamma till den allra finaste, underbaraste och bästaste flickan i hela världen. Men samtidigt så har tanken på döden blivit någon slags tröst, känner ju att jag är rädd att lämna flickan kvar, men jag tror ibland att det skulle gagna henne om inte hennes pappa skulle kunna använda henne mot mig.

Har pratat med brorsan om julens händelser och han säger att han och svägerskan är inte beredda att bjuda hem min sambo om inte han ber om ursäkt för sitt uppträde på jul. Först blev jag så knäckt eftersom det innebär att det skulle skära sig på så många sätt; så länge jag inte bestämt mig för stanna eller lämna så kan jag inte acceptera att jag och flickan skulle bli inbjudna, men inte sambon... Men samtidigt så försöker jag tänka Al-Anon-vist: vänta och se, det kommer lösa sig, jag måste inte lösa det och det måste inte lösas nu på en gång.

Förstår inte; all min tillit är borta, jag har insett att han inte har någon respekt för mig och därigenom har jag tappat respekten för honom, jag har fått nog av alla gräl som blir så makalöst förstorade osv, och jag kan ibland se att sambon är fin med barnet, men också att hon ibland blir ignorerad, ifrågasatt, utskälld, och ändå kan inte jag säga att jag är bättre för henne...

Jag står fast vid att jag tror att han är sjuk på något sätt.

Ångest. Jag trodde alltid att jag var för stark för att bli utsatt för sånt här, och så plötsligt så står jag mitt i det utan att ha förstårr att det händer: känns ju so in jag skriver o någon annan.