Senaste kommentarerna i forumet

Nu har jag fått veta att han dricker igen. Förstod att det skulle bli såhär när de blev så mkt lediga dagar. Nu vet ja dock inte vad man ska göra?!

Du har ett val! Det kan vara så att ett tydligt genomfört val från dig blir hans väckarklocka till livet. Så var det för oss och för oss är det gott.
Lycka till med lägenhetstitten! / mt

http://www.al-anon.se/ar-du-ungdom-och-paverkas-av-en-anhorigs-alkoholi…

Är du ungdom och påverkas av en anhörigs alkoholism? Konvent 18 januari
Tillsammans är vi inte ensamma
Alateen bjuder in till en dag av möten och uppstart för en Alateengrupp.
Mötet är i Stockholm den 18 januari, kl 12:30 – 17.

Läs mer här: klicka på länken för programmet

Jag tror att just inget barn vill lägga skuld på sina föräldrar för att hen mår dåligt.... Det är inte viktigt I er samvaro just nu vad som orsakar hennes illabefinnande men förvisso är alkoholism en familjesjukdom som påverkar alla relationer i en familj.

Jag hoppas innerligt att du hittar kraften att stiga in i din egen bostad, ta flickan med - och OBS betona att varken du eller hon, i synnerhet inte hon, kan eller ska ta ansvar för pappas liv och hälsa!!! Det är en övermäktig uppgift och ansvaret måste vara hans!

Jag vet att Alateen har konvent i Stockholm 18 januari, ska söka länk åt dig. Kanske det vore nåt? Eller, jag menar att jag tror det skulle vara bra för er!

Hoppas jag inte varit för burdus nu.... Vill väl, är själv ett vuxet barn.... med en vanmäktig mamma.... Önskar er allt det bästa. Kram / mt

Izzy, så kämpigt! Och vad du jobbar för att ingen ska fara illa..... vet du, nu har din lägenhet, ditt eget hem. Nu ska du flytta dit och börja leva och bo där. Jag vet och förstår att det är svårt att "klippa" men inget blir bättre av att dra ut på det, det har du gjort.... försökt och försökt.... Ta till dig det senaste med hämtmaten, det var uppenbarligen ingen bra ide'. Fundera hur du tänkte.... Kanske att det skulle bli ett någorlunda trevligt avslut? Vet du, du måste nog ge upp det, just nu i alla fall, och ta steget. Ut och till ditt eget hem som står och väntar. Ta det fulla ansvaret för ditt liv och hålla fokus framåt.

Kan du få hjälp med att planera vad du ska göra olika dagar så att du inte står inför så många situationer där du drabbas av att välja mellan ditt gamla och ditt nya liv - det där nya livet som väntar på dig och som tvekar att stiga in i helt och fullt. Det där du kanske längtar efter i ditt gamla, invanda liv (en trivsam samvaro med hämtmat?) det finns inte just nu. Jag kan faktiskt också förstå mannen, du har sagt att du flyttar, du har ett eget hem - varför dra ut på smärtan då?

Dottern behöver säkert få tydliga ramar och hon kan kanske inte besluta själv var hon vill vara.... Hon är säkert minst lika uppfylld av komplexa och motstridiga känslor som du är.
Jag sparar här, måste läsa i din tråd och tappar snart allt jag skrivit... Fortsätter / mt

Du har en svår situation och jag tror du måste få din fru att förstå. Har du varit tillräckligt tydlig?
Min fru känner mig väl och jag var ofta förvånad att hon inte fattade att jag hade problem.
Samtidigt som jag försökte dölja mitt supande så ville jag nog bli avslöjad.
När det hela slutade med en olycka förstod hon allvaret och from då var det krav på nykterhet från henne.

Det underlättar att ha en soldat som slåss vid sin sida!

Han kom hem efter några timmar och satte sig framför sin TV. Ville inte prata, så det blev jag som bad honom förklara varför han inte talar med mig. Det får du begripa själv var enda svaret. Ostadiga ben, tom blick. På något sätt vill han få mig att bli skyldig till att han mår dåligt.
Jag har bestämt mig för att undvika alkohol en tid och det känns bra att vara helt klar i huvudet när vi hamnar i dessa hopplösa samtal. Här ska inte finnas några flaskor vin i huset. Granatäppeljuice är faktiskt helt ok som måltidsdryck och kolossalt nyttigt är det med.
Jag tror att han är inne i någon slags alkoholpsykos efter flera dygns drickande. Misstänksam mot allt och alla, ingen vill honom väl. Du skulle behöva avgiftning sa jag, lugnt och sansat och det blev han givetvis sur på.
I morgon ska jag försöka smyga iväg och titta på en lägenhet. Jag måste kunna föreställa mig ett annat liv trots att jag helst av allt vill ha tillbaka min man som han är i naturligt tillstånd.

För att ni är så snälla o stöttande!! Jag har inte skrivit på ett tag igen för orken har inte funnits där men jag läser vad ni skriver. Jag har. Fixat det själv det har jag men jag tvekar o tvivlar om jag gör rätt ändå o jag har så svårt att se nu att det kommer att bli bra nån gång. Min yngsta dotter mår så otroligt dåligt o det är allt jag tänker på nu hur jag ska kunna hjälpa henne. Hon har fått hjälp på olika sätt men det funkar inte o jag känner mig så maktlös. Det verkar som att hon är trött på livet o hon tror aldrig att det kan bli bättre, hon ser ingen ljusning o det skär i mitt hjärta att höra det. Hon säger att det inte beror på hennes pappa o mig men att det inte gör saken bättre o hon vill inte flytta mellan oss för hon orkar knappt ta sig ur sängen o vill helst bara sova. Hur ska man som mamma tackla det när jag själv inte orkar någonting. Vet inte hur jag ska göra för att livet ska kännas lite lättare för henne.
Lägenheten står klar med möbler o så o idag sa jag till min fd sambo att. jag tänkte packa o flytta idag. Han verkade lite konstig när jag sa det. Mot kvällen pratade vi om att vi ändå skulle äta tillsammans o köpa hämtmat o det var han med på. Jag var borta en timme o när jag kom hem var han bra full o skulle inte ha nån mat. Vi kunde väl ta med maten o åka till lägenheten tyckte han. Han blev som förbytt o det är så läskigt. Jag sa till min dotter att vi kunde väl åka till lägenheten men hon ville inte det o jag vill inte lämna henne med honom. Det är så rörigt o jag kan inte tänka. Nu sitter jag här o vet varken ut eller in om jag ska åka för det låter ändå som att det är ok för henne att jag gör det. Varför är det så svårt att leva? Kommer man någonsin att känna lycka?
Kram

du har haft mycket omkring dig på en kort tid.
Alkohol är en bekväm tillflykt att ta till men gör en säkert avtrubbad känslomässigt.
Så upplever jag att jag har blivit de senaste året speciellt, tappat ork, motivation och lust. Känner mig inte riktigt glad längre utan mer som ett vakuum. Saker görs och sköts för att det ska göras. Jag hoppas och tror att detta ska ge med sig med tiden allt eftersom jag är fri från den avtrubbande alkoholen. Har för mig Stingo skrev om det att det förändras ju längre man är alkoholfri just att kunna känna lycka och glädje igen.

ja det är det som gäller LNA 69 ibland kanske timmar eller minuter.
Har gått bra hittills, för bra kanske. Har kämpat med sug efter rödvin ikväll. Har inget hemma som frestar och jag kan ta av.
Tror det är min klassiker, efter 2-3 dagar när jag börjar må hyfsat bra i kroppen igen så kommer suget efter mer. Så tröttsamt när jag känner att kroppen äntligen fått ro ifrån alkoholen vaknar suget efter påfyllning.
Känner oron och rastlöshet men antar att det är mitt belöningscentra som skriker efter stimulans. Har tuggat några nikotintuggummin istället för ciggen så de kanske har retat upp det. Bara lite tid till så kommer det att ge sig. På dagtid har jag inget sug eller tänk men tror att mina eftermiddagar/kvällar kan bli kruxet eftersom då har vanan varit att dricka.
Hjälper mycket och gå in och läsa här och det har jag lagt mycket tid på de här dagarna, minst ett par timmar varje dag.
Satte som mål på eChange att jag ska inte dricka något innan 1/7. Fixar inte något måttlighetsdrickande då jag försökt få till det så länge. Jag måste bryta vanan och svälta ner suget.
1/7 har blivit mitt mantra som jag upprepar för mig själv som en påminnelse.

Inget vidare. Vill bara be dig kämpa vidare, och heja på dig.
Exakt vilken roll alkoholen har är väl oklart, men att den bidrar till depressionen är nog högst troligt. Kramis!

Dig oxå Lena, m.

Ses snart hoppas jag! ❤️

Scrollade långt ner för att se hur det är med herr stingo men jag glömde att du ju flyttat! Så här kommer jag med flyttgröt och hoppas få tillfälle att hälsa på fler gånger under din resa. <3

Detta blir ett långt inlägg, men sätter det på pränt iaf..
Ni som läst mina inlägg vet endel, men nu skriver jag iaf hela "min historia".
Jag har nyligen slutat på mitt jobb pga att det tog livsglädjen ifrån mig totalt. Slutade med att jag inte fick ngn uppskattning för
det arbete jag utförde, kände själv ingen som helst inspiration eller glädje att fortsätta.
Ekonomiskt sätt klarar jag mig, och min fru arbetar. Gick igenom en tuff livskris som drabbade hela familjen för ca två år sedan när hela
min syn på livet och dess mening blev ifrågasatt. Vi klarade oss ur krisen men min livsglädje har sedan dess fått sig en stor stöt.
Det enda jag fokuserade på var att få familjen på rätt köl, vilket jag (tillsammans) med familjen lyckades med.
Det enda jag tänkte på var familjens bästa, sket i mig själv och jobbet, bara familjen hade det bra. Tänkte att detta måste jag ro ihamn, sen
kan jag typ lämna detta jordeliv, tufft sagt, men fakta.
Idag lunkar livet på, ingen livsglädje, inget att se fram emot! Är det alkoholen som gör att jag känner totalt likgiltiget mot livet?
Jag har varit utbränd och kört i väggen på arbetet, men kom igen tills katastrofen drabbade oss.
Ätit antidepp i flera år, sömnmedicin etc, medicinerat mig själv med alkohol i alla år.
Livet känns allt annat än meningsfullt, den ena dagen lik den andra.
Var hitta livsglädjen?
Tyvärr har jag igen tagit några glas, känns som min enda "fristad".
Ser ingen väg ut..

Lev väl. Trötter

Vi har ätit middag. Jag brukar ha köpt vin, men idag fanns det inget. S blev alldeles svart i ögonen och lämnade det mesta på tallriken. Sen gick han upp och lade sig, ville inte ha kaffe. För en och en halv timme kom han ner och sa att han skulle gå ut en sväng. Han svarar inte på telefonen och här sitter jag med hjärtklappning och känner mig spyfärdig.
I morgon ska vi äta middag med familjen.....
Känner mig desperat.

Du har så rätt i det du skriver. Alkoholen har kontroll över mig och jag vill inte det. JAG vill har kontroll över mitt liv och min lycka!

Jag vill ha andra kickar i mitt belöningssystem än ett cancerframkallande gift. För mycket fokus har legat på alkoholen under det senaste året. Och det är knappt ens roligt att dricka längre...

Maken stöttar mig absolut och har lovat att inte dricka på hela månaden, han dricker bara lättöl. Jag vet inte om han riktigt förstår allvaret i min problematik, men jag har talat om att jag måste göra ett uppehåll innan allt går överstyr, och att jag känner mig kroppsligt sliten. Vi tränar mycket, och ofta tillsammans på gym, så den kroppsliga biten är ett tungt argument. Han gillar också vin men är inte riktigt lika törstig som jag är... Erbjöd honom slatten i en överbliven flaska vin igår men han tackade nej så jag hällde ut det idag.

Ska lägga fokus på hälsa och träning denna månaden, 24 timmar i taget!

Tredje dagen för mig med. Tar 24 timmar i taget men målet är hela januari. Är inte på det klara än om jag är kapabel att måttlighetsdricka...
Har haft ett riskbeteende vad gäller alkohol och vill inte falla över kanten, därför uppehåll nu innan det går käpprätt åt helvete.

Vi klarar oss utan vin, eller hur!
Tar en alkoholfri öl ikväll istället!!

Huvudvärken borta sen länge idag. Känns inte som ett riktigt återfall, jag fick ju inte ut nåt av det. Menar inte att minska ner misstaget, men om jag nu känner minimal skam, o mest lättnad å bara vill fortsätta med nykterhet så är det väl ändå rätt så bra. Känner mig mer tacksam mot skyddsnätet av medicinen än att jag skulle vilja sluta med den.
Åt den som vanligt imorse.

Hej Marie,

Läst igenom din tråd och inlägg och det är tydligt att du inte var redo för att bli nykter.
Jag försökte bli nykter för cirka ett år sen.. Eller försökte är väl att överdriva, men jag började skriva i forum som detta och såg massa filmer och dokumentärer om alkoholism, köpte massa böcker om alkisar (kan bland annat rekommendera Benny Haag - Inte mer än fullt tack och Camilla Kuylenstierna - AnsvarsFULL)... Dock så var jag inte mentat redo och jag ursäktade mig hela tiden med att jag "måste ju få njuta lite, alkohol är ett av livets goda", jag menade att jag bara behövde dricka mer "kontrollerat" och inte bli dyngrak titt som tätt.. Jag hade så mycket ursäkter och funderingar och tankar kring det hela och var inte tillräckligt motiverad helt enkelt.
Nu, ett år senare, så har min alkoholism blommat ut 100 procent. Jag smygdricker, ljuger, gömmer alkohol, börjar bli mer och mer trög, mindre energi, deppig, ångest, apatisk.. Jag har sårat alla som jag älskar och jag är tre vänner fattigare idag (mina tre bästa vänner stod inte ut med mig längre). Jag har nått absolut rock bottom.. Jag har aldrig varit mer motiverad. Instinktivt så vet jag att jag klarar detta den här gången! INGET ska få mig att börja dricka igen. Alkohol är ett gift och har nästan förstört hela mitt liv.
Jag hoppas att du kommer att finna motivation till att bli nykter och att du slipper få ditt wake up call lika sent som mig. För min del så kom mitt wake up call när det nästan var för sent..

Lycka till!

Kram AA

Men min make stannar hos mig ännu. Det svåraste är att min yngsta dotter och familj inte litar på mig längre, får inte vara banvakt till deras barn. Vilket gör så ont. Vet inte hur jag ska få tillbaka hennes tillit.
Jag går hos läkare och psykolog och jag tror det är ett måste, tar antabus. Annars skulle jag aldrig klara detta, i dag har jag varit fri i 15 dagar. Vecka ett var tuff, sen andra veckan gick det bra. Men nu är det tufft igen, deppig och rastlös. Vet inte vad jag ska ta mig till. Skulle vilja veta hur symtom, humör och sånt ändrar sig med tiden.

Jag är nykter sen november bara och kämpar ännu med att försöka förlåta mig själv som alkoholen ställt till med. Hade också hemska kramper, skakningar och sjukt orolig över de kroppsliga besvären vid abstinensen. Du kan alltid ringa Sjukvårdsupplysningen och berätta om dina symtom och höra vad dom tycker! Dom känner direkt igen om det skulle vara läge med avgiftningshjälp. Sköt om dig och din kropp!

som fri går mot sitt slut.
I vanliga fall så hade jag snart suttit med ett glas vin och en cigg. Om jag lyckas att inte dricka varje dag så är det efer 2-3 dagar som jag sitter där igen och häller i mig.
Jag har haft svårt att inte ta något på veckorna. Söndagar brukar va sista dagen på veckan för att sedan max stå ut tills onsdag för att få dricka igen. Tankarna har kretsat mycket runt att jag inte ska ta något och hur jag fått kämpat för och inte ta något. En kväll kan ha varit en jäkla kamp och te eller kaffe i mängder hjälper inte.
2 kvällar utan vin har varit en jättekamp. Trist att jag inte kunnat lägga den tiden och energin på andra vettigare saker.
Känns lite bedrövande och läsa det jag skrivit om kampen. Nej så här vill jag inte att mitt liv ska vara igen.
Skönt och ha detta forumet och skriva i och läsa det hjälper mycket och får tankarna på annat håll, åt detvrätta hållet.

Välkommen. Du är på helt rätt ställe när du skriver här. AA är också bra. Håll koll på de där skakningarna och Googla på "Delirium Tremens". Om de blir värre och du får hallucinationer så kontakta vården med det samma. Det kan nämligen vara ett direkt farligt tillstånd.

Ångesten, det dåliga samvetet och skuldkänslorna hör tyvärr också till paketet. Det fina är att det värsta brukar släppa rätt fort. Kom ihåg att du nu jobbar på något som är svårt, stort och fint och att du har all rätt att vara stolt över varje nyktert steg du tar. Superbra att din familj och dina vänner vet och stöder. Där ligger du före många av oss andra här.

Mitt råd just nu är att om den akuta fasen blir för svår, så tveka inte att ta all hjälp du bara kan få från vården. Att ligga en vecka på avgiftning är ett litet pris att betala för en möjlighet till ett nyktert liv, fast det säkert inte känns så för dig just nu. Fortsätt skriva här, läs andras trådar, fortsätt gå till AA och häll ut all alkohol hemma, om du inte gjort det redan (jo den dyra Cognacen och årgångsvinerna med).

Skriva ger tröst. Just nu behöver jag mycket tröst. Jag har analyserat och vänt och vridit på varför det har blivit så fel. Ifrågasätter hela tiden mig själv och min förmåga att förändra situationen, man känner sig inte värd att älskas om det hela tiden är andra krafter som styr. För mycket grubbel och analyserande ger handlingsförlamning.
Därför samlar jag nu konkreta exempel på vad som händer och vad som sägs. På något vis blir ju dessa sjuka dialoger och beteenden normaliserade med tiden. Det är väl inget konstigt med att man ligger och sover halva dagen? Eller att man tar sig några öl och tittar på TV ( Gud vet vad ) kl två på natten? Alla kan väl ha svårt att hålla tätt? Ska du ta upp det nu igen? Ska du börja gråta nu? Du Älskar verkligen de här diskussionerna, när du kan trycka ner mig! Har du gaddat ihop dig med dina väninnor nu igen?

Jag orkar inte längre! Du kan väl åtminstone försöka sluta dricka! Jag kan inte se hur du förstör dig. Tänk på dina barn och barnbarn!
Dra inte in dom i det här!
Du har ett val, och det har jag också.
Gör vad du vill!
Ska du börja gråta nu igen?
Jävligt dåligt manus det här.