Senaste kommentarerna i forumet

Du är inte ensam ❤️

Jag känner en sådan enorm ångest. Egentligen har det inte med a att göra mer än indirekt. Jag har inget sug efter a, jag har inga förhandlingar om att jag ska dricka igen. Jag vet hur skönt det är att slippa, kag vet hur bra man mår utan, jag tänker fortsätta där jag var för några veckor sedan med skillnaden att jag nu tänker jobba aktivt med att acceptera att jag inför andra kan stå för mitt val. Jag vet att det är svårt men inser att det är ett måste för att komma vidare i processen. Att man "väljer" att hälla i sig skiten när man vet hur mycket elände det för med sig samt hur bra man mår utan visar ju hur sjukt det är. Jag har ångest över en grej på jobbet där ett mail skickades till fel person och det har lett till rätt jobbiga situationer... Hände idag så därför extra jobbigt, känns kanske bättre imorgon.
Det som känns så jobbigt är min mans anhöriga... När vi försökte prata med min svärmor fick jag inte alls den respons som jag hoppats på... Jag kände mig bara mer ensam och översköljd av skuld. Min man blev hembjuden på lunch till min svärmor idag (det har ju inte hänt tidigare), jag vill att de ska prata själva men han sa ingenting till mig förrän igår kväll precis när vi skulle gå och lägga oss... Det drog igång en massa, jag bad honom att inte säga sådant precis innan vi ska försöka sova... Vi satt och pratade, jag erkände hur jobbigt jag tyckte det var med hans familj. Min mans syster är väldigt speciell och hennes humör styr allt och alla. I början stod jag på mig (är van vid det från min egen familj) men insåg efter ett tag att det var lönlöst. Jag begränsade kontakterna till kalas mm och lärde mig hantera henne på ett sätt där jag inte fick ont i magen. Min svärmor ställer upp extremtcmycket för den här systern, på något sätt är det alltid synd om henne ich Jon behöver hjälp fastän hon inte kommit ut i arbetslivet förrän nu som 35-åring. Hon har idéer och regler för hur allt ska vara men själv kan hon bete sig hur dom helst. Vi skulle behöva mer hjälp med vora barn men vi frågar inte så ofta eftersom min svärmor alltid ställer upp och håller på att slita ut sig själv med min svägerskas barn och vi ser hur trött hon är. Jag tror att hon i detta lyssnar väldigt mycket på min svägerska som är skitsur och allt blir tokigt. Jag tänkte att jag måste ge det tid så de kan tro på mig (jag har druckit en gång i juli och en gång nu förutom de två tillfällena när jag mest smakade, i övrigt klarat konferens, all inclusive, fester mm), men det går inte. Jag tror min svärmor eg är orolig ich rädd för sin dotter och nu har allt detta blossat upp... Men istället för att ta tag i det ät allt projicerat på mig. Hon mår dåligt men kan inte precisera vad hon tänker eller känner. Skulden tynger ner mig och detta är dessutom efter så lång tid. Hon säger saker son att nu kommer allt att vara jöttejobbigt under lång tid, alla familjehögtider, jul osv vara "förstörda" (det är vad jag hör). Att ta en dag i taget rämnar, allt drunknar i ett stort svart hål där det inte hjälper vad kag gör. Sanningen är den att familjesammankomsterna blir konstiga för att min svägerska sitter och surar... Om jag inte dricker, varför måste allt vara förstört? Om jag låter tiden gå och det om något blir värre, vad ska jag göra då? Jag kan inte bära ångesten över dysfunktionella relationer mellan andra personer... Men det är projicerat på mig och det går inte att nå dem i att det eg handlar om något annat. Jag orkar inte med dem... Om de ny mår så dåligt fastän jag (fram till den här helgen) gjorde allt kag kunde, kan de inte släppa mig då ich låta mig vara ifred? Jag kan inte komma på fötter när jag tyngs ner av något som är utanför min kontroll... Något dom handlar om något helt annat. Det är inte så att jag druckit varje dag, det har spårat ur när jag druckit och jag får lägga av helt men det räcker inte. Jag försökte förklara hur jag kände när min svärmor vid olika tillfällen kommer med nyktra alkoholister som jag ska prata med eller fixar en a-frifest där det står ALKOHOLFRITT på alla flaskor trots att jag sagt att det blir ännu jobbigare för mig (det var tidigare i förloppet), att jag känner mig väldigt utpekad (speciellt som hon sagt till mig att det berodde på att hon ville hålla igen ekonomiskt och jag såg att allt hon köpt var mycket dyrare än BiB). Jag förstår om hon inte litar på mig när där är a men i så fall ville jag hellre komma och fira henne vid ett annat tillfälle och så fick de andra gå. Detta går inte att förklara, att hon hade a-fritt för första gången hade inget med mig att göra och så radar hon upp en massa skäl. Oavsett OM detta skulle vara sant så borde hon ju kunna sätta sig in i hur det kändes för mig. Jag säger att jag tar ansvar för mig själv, jag tar ansvar för att skaffa den hjälp jag behöver - det enda jag vill ha av henne är stöd, att hon finns där. Om hon vill hjälp, fråga on det finns mågot att göra. Jag har sagt att jag tar ansvar för att säga till om saker blir jobbiga eller om jag vill ha mer hjälp... Jag vill således INTE att hon ska hitta på egna saker, jag vill INTE att hon ska prata om mig inför okända människor för att skaffa hjälp som jag varken vill ha eller behöver. Jag har sagt att om hon för egen del behöver prata med någon om det är det en sak men inte omyndigförklara mig och göra det hon gjort hittills. Jag känner mig helt maktlös. Jag pratade lite med min man precis efter att han hade ätit lunch med sin mamma, han var jättestressad av jobbet och kunde ibte prata. Känns jättejobbigt, verkar vara status qoe där hon mår dåligt men ibte kan förklara något, så som kag upplever det har jag blivit syndabocken för alla problem inom familjen utan att någon mer än vi fattar det. Jag växte upp så ich därför är det så känsligt för mig. Jag har ångest så det är svårt att andas. Jag har svårt att be om hjälp men när jag gjorde det blev det bara ännu värre, ännu mer skuldbeläggande ich ännu tyngre. Jag känner mig så enormt ensam fastän jag inte är det. Kram

Visst är det svårt med ett alkoholbeteende som sitter i ryggmärgen.. ser det hos min fd. man
När han får känslomässiga problem, vare sig det är glada besked eller tråkiga, så tar han sig ett glas (finns ju iofs alltid en anledning) Är han glad ska det "firas" med ett glas (som givetvis blir både en och två flaskor innan kvällen)
Är han ledsen så ska sorgerna "dränkas".. Vilket inte alls gör honom mindre ledsen eller förbannad.. snarare tvärtom.. Det enda som händer, är att han får lättare att skylla på omgivningen istället för att se sitt eget beteende som orsak..
När han sedan blir "sugen" (vilket han enligt sig själv aldrig är..) så märks en sorts spänning och irritation som byggs upp, tills han inhandlat sitt vin eller sina öl och tagit första klunken.. (då duger vilken anledning som helst..)
Det där "irriterade" tillståndet är värst, för då kan det komma vilka utbrott och anklagelser som helst.. Ingenting passar och ingenting någon gör eller säger är "rätt".. Ursäkter viftas bort.. Och man kan nästan se det fysiska suget i kroppen.. Händerna darrar och svordomarna hänger i luften tills korken är ur, första glaset (snutten) upphälld och nerhälld i strupen.. Bara 5 minuter senare, är tonläget ljusare och rösten len..
Ett tillstånd som varar max en halvtimme tills andra glaset är tömt.. Sedan går det raskt utför igen.. Nu har han "spottat upp sig" och talar om vad han tänker och tycker om alla "idioter" han mött.. Han predikar och står i, kritiserar TV-program, politiker och kollegor (som enligt honom själv är "odugliga")
Efter ytterligare en timme, när första flaskan är tom, pendlar det mellan att ta en tupplur eller dra igång nåt "projekt" (för nu är han hemmasnickargud..) Halvvägs in på andra flaskan kan han plötsligt bli fyllesentimental.. Vilja ringa och tala barndomsminnen med sina syskon eller sitta och gåta över inbillade oförrätter 40 år tillbaks i tiden.. Sedan kommer antingen sömnen eller ett sista uppskruvat "tuppjuck", där han tycker att det är för lite sex, att han inte får tillräckligt med uppskattning eller att vi andra tycker att han är "mindre vetande" och "dum i huvudet"...
Fortfarande anser han sig inte ett dugg berusad.. Någonstans inser han att det inte är smart att sätta sig i bilen, men om det inte vore så idiotiska gränser, så vore det givetvis inga problem, för han är säker på att han kör som en gud.. Han känner sig ju för f-n nykter! ( eftersom hans toleransnivå är högre än hos normaldrickaren så är han säkert uppe i närmare 2 promille.. kanske över)
Men hela tiden kretsar allt kring honom. Det är bara HAN och hans problem som betyder något.. Har någon nära anhörig eller bekant problem så tar han det som en intäkt att ta ett glas istället.. För det är ju så sorgligt..
Är man inte där och "duttar" så är det en anledning.. sitter man och är empatisk, ja då tar han det som intäkt att få sitta och "ösa ur sig" medan han dricker..
Ja, alkoholisten är oftast en stor egoist! Det är som om de går tillbaks till en sorts barnstadium, då allt ska kretsa kring dem, men ändå är de inte nöjda.. De kan aldrig få nog av uppmärksamhet (för troligen är självkänslan så låg att ingenting i hela världen skulle kunna fylla det tomrummet) De är som en spann med massor av hål.. Oavsett hur mycket omsorger och kärlek du fyller på med, så är det ständigt tomt, eftersom de aldrig bryr sig om att laga sitt inre.. Allt människor öser in av omtänksamhet, rinner ut lika fort..
Som medberoende, så åsidosätter man sina egna behov, för att coacha alkoholisten.. Tills man når en gräns då man inser att man inte har mer kvar att ge.. Antingen avslutar man förhållandet och påbörjar sitt eget tillfrisknande.. eller så går man under..
Det är inte så lätt, att SE, var man själv trillat i alla de små vardagsfällorna (så fyllda av skuld och skam) Och det gör ont, när människor påtalar vilka misstag man själv gjort i att hålla alkoholisten under armarna.. Men det går!
Det är inte enkelt att hitta sig själv alla gånger, när man programmerat sig själv att tänka på andra först.. Men det går!
Det går att släppa det dåliga samvetet. För gör man inte det, så gör man både sig själv och alkoholisten en björntjänst...

fast när jag dricker så vill jag inte sluta,, när jag är nykter inser jag att när jag dricker kan jag inte sluta. Mitt drickande har varit all in, vilket iofs haft fördelen med uppehåll mellan kanonfyllorna pga ångest. Att dricka men inte bli berusad är råden som ges,, men med min profil så är det just ingen ide att dricka alls..

Härligt att du lyckades stå emot!
Du har en vilja av stål! Det måste naturligtvis ta sin tid att byta vanan att ta en slurk så fort det tar emot lite.
Själv tänker jag att det måste få ta tid med tanke på hur länge drickandet varit en vana. Kämpa på! Jag håller tummarna!

11 dagen och känner mig nöjd med att lägga in fler dagar i följd. Samtidigt som jag lurar suget med att visst kommer jag dricka igen,, men inte idag. tänker jag aldrig igen,, som jag gjort så många gånger, då blir det för svårt för mig.

Hej LP!

Fint att du söker dig hit igen. Du kan ju faktiskt vara nykter - bara du vill, eller hur? Du har klarat av det här förut.

Vi har ju skrivit om det här flera gånger förut - varför det blir som det blir. Jag slogs av en sak när jag läste ditt längre inlägg ovan. Bipolaritet? Sedan nämner du det själv nedan. Ja, det låter faktiskt inte helt osannolikt. Antingen verkar hjärnan gå på högvarv och du kan knappt sitta still, eller så är du helt nere i källaren. Det finns ju flera olika typer av bipolär sjukdom och däremellan många variationer. Du kan ju söka för det. Är det inte så, har du i alla fall prövat.

Hoppas få se mer av dig här fram över.

Kram till dig

Vad ska man säga, hellre försent....än aldrig.

Min medaktör hette Mie som drog mig åt rätt håll, utan henne hade jag nog inte suttit där jag sitter nu (nja just nu på muggen).

Det finns så många faktorer som påverkar slutresultatet, och viktigaste var att överlista hjärnans skönmåleri av vad alkoholen kunde tillföra mig.
När jag förstod att minsta lilla droppe med alkohol inte var ämnat för mig oavsett form och tillfälle ja då satt den.

Fortfarande kliar det i alkotarmen men mest av nostalgisk skäl.
Tejpa fast mobilen på bröstet en helkväll med videoinspelning på,
då kommer den hårda fakta som man inte vill fronta fram.

Verkligheten är värre, men sann...

Berra

Tuff dag igår...?
En dag fylld med stress. Adrenalinpåslaget var enormt och tankarna var svåra att mota bort a.
Det blev en riktigt jobbig kväll, faktiskt den jobbigaste hittills. Men jag lyckades till sist att koppla av med ett varmt bad och en riktigt rolig komedi på datorn innan jag somnade. Ännu en dag utan Mr.Vin.?Ännu en dag mot bestående hälsosammare vanor.
Det är inte lätt. Herregud! Det är det verkligen inte men inte heller värre än jag trodde att det skulle bli.
Önskar att jag kunde skriva lite mer öppet om mina tankar och känslor här men det går inte för jag har jättesvårt att sätta ord dom.
Men jag läser alla era inlägg desto mer även om jag inte har tid att kommentera så mycket som jag önskar.
Det ger mig massor av styrka, energi och pushar mig något enormt att läsa här på forumet!?

Jag börjar inse att jag nog behöver få hjälp av medicin för att klara av att minska min vinkonsumtion. Det känns som om den bara eskalerat sedan jag mer och mer tänkt att jag ska sluta. Mår lätt illa idag av för mycket vin igår. Känner att det får räcka nu. Jag måste lägga av med detta destruktiva beteende. Kontaktade Riddargatan via mina vårdkontakter för jag skulle vilja få stöd och den typ av medicin som du fått Valeria. Men vet inte om jag kan få tid. Är nog väldigt fullt där. Känns lättare att söka upp den mottagningen som är experter och dagligen träffar personer som jag än att gå till en vanlig vc som kanske inte alls förstår var man befinner sig med skam och skuld etc. Det ger mig hjälp att läsa här. Förstår att vi är många som har liknande livshistorier och samma problem med alkoholen. I helgen ska jag på flera sociala aktiviteter och jag ska hålla måttan så jag inte gör bort mig. Men sedan ska jag vara nykter. Hälla ut vin hemma, tala med sambon om att han får hjälpa mig och stå ut med att jag inte kan dricka vin till maten på ett tag. Och så hoppas jag att jag får en tid och får medicin snart. Runt mig är det en oerhörd stress och press just nu och jag känner att jag snart läcker ut oro och ångest. Det är då vinet blir extra viktigt som avkoppling, glömska, men jag vet att det är en felaktig tanke. Jag vet att det blir värre problem på sikt och det är inte roligt att känna sig illamående och trött som nu. Igår började jag gråta när jag kommit hem från jobbet och talat med min son i telefon. Han har valt att bo hos mitt ex i stan och det smärtar mig att vi ses så sällan. Han är snart vuxen så jag förstår att city lockar och att mamma inte är lika rolig att vara med som vännerna. Men efter samtalet då han sagt att han ville fira studenten hos sin pappa och inte ha festen hos mig för jag bor så långt bort ( gör jag inte, men allt är relativt) började jag gråta, sörjer att vi inte har samma kontakt som före skilsmässan. Sedan drack jag vin…och gaskade upp mig. Jag vet att det är fel beteende.

Nu ändrar vi på det!!

Tyvärr har jag inte fått ner drickandet till din sunda nivå men jag jobbar på det. Jag läste någonstans att de strörsta riskerna att falla tillbaka är i 3 månadersintervallerna. Jag vet inte ifall det stämmer men jag ska vara extra mycket på min vakt den kommande månaden. Att falla tillbaka i det gamla mönstret vore en katastrof.

;-)) Klokt och tack för kramen. Den behövs! Vi kramas alldeles för lite!

Kraaaam, Adde ?

Börja med att köpa vin på flaska istället för box. Det blir mer uppenbart när man står med en ny flaska att korka upp för att den första har tagit slut. Om jag har en öppnad flaska stående så har jag svårt att låta bli att ta ett glas. Hade jag haft en box hade det antagligen varit ändå värre. Ett tag försökte jag med halvflaskor men det fungerade inte alls. Jag tänkte att jag bara skulle dricka 1-2 glas vin och öppnade en halvflaska men när halvflaskan var urdrucken öppnade jag bara en till. Vi dricker vin på helgerna och då öppnar jag en flaska. Hustrun dricker 1-2 glas och jag dricker upp resten och försöker hålla mig till det. Jag lyckas för all del inte alltid.

Andra dagen av 13 som jag vaknar hel

Först nu,,de senare dagarna har jag vaknat utan smärta och dåligt humör. Tanken och humöret är klart och jag känner att jag sovit på riktigt. Tänk att man glömmer hur det känns att fungera utan A.

Jag mediterar och promenerar i ljuset varje dag. Behöver hjälpa huvudet med bra tankar och kroppen hänger iPod men knoppen, så den hjälper oss att må bra om vi tar hand om den. Jag har yogat lite och jag kan varmt rekommendera yinyoga som både hjälper oss att släppa på den stela bindväven som låst sig i min kropp, hindrar cirkulation och rörlighet men inte minst får mig att slappna av på ett sätt som är bättre än sömnen. Otroligt skönt.

Jag sprang på Cajsa Wargs butik häromdan och vad härligt att gå in där. Massor av ekologiskt, färskt, chark, snacks mm, men också fik och färdiga maträtter att ta med. Dyrt, inte farligt och när jag tänkte till vad jag redan sparat på att inte dricka så är det ingenting. Unnade mig goda kryddor, vinäger, te, såser och köpte en stor flaska Gingerbeer. Jag älskar ingefära och den här drycken är inte alls öl-lik, den är en ingefäraläsk med den dörr hettan av färsk ingefära. Jättegod och bra alternativ om suget kommer!

Han en fin dag alla. Att vara nykter är verkligen värt att kämpa för. Det blir bara bättre.

som syns i olika flöden och som jag fastnat för bara för att det är så otroligt bra sagt !! Det är Pär från GladaHudikteatern som säger såhär :

"– Hittar man något gemensamt bildas kommunikation. Genom kommunikation får du förståelse. Och genom förståelse faller fördomarna. Jag brukar säga att alla människor har en diagnos, vissa har bara inte fått den än. I Sverige tillåter vi inte människor att vara olika. Och så kramas vi alldeles för lite."

Jag ser ju likheterna även hos oss som är beroende och medberoende..........när vi väl förstår vad som händer så blir livet så mycket enklare och vi kan ta emot hjälpen som erbjuds. Och här på forumet kommuniceras det ju för fullt :-))

Kramas mera hörrni !

Härlig, Vida.
Glad för din skull och du verkar vara på rätt väg, nu.

Tror på din vilja och framgång. Kram

Hej, underbara människor!

Så glad att vi är tillbaka Konstnären och att du Muränan är kvar! Ja, det där med känslor som tryckts undan väldigt länge är något som jag vetat länge och nu börjat våga ta på. Är också i samtal och det går undan nu i framsteg. Men det är inte för att jag har bråttom, utan för att jag nu äntligen är beredd och har viljan att titta på det som är i mig. Känslorna har satt sig hårt i kroppen så den behöver hjälp och nu sist när jag var hos terapeuten så hjälper hon mig att vara i gråten, sorgen och andas i det. Det behöver komma ut. Så jag får träna på att gråta, andas och sitta där en liten stund och inte streta emot.

Jag har ju lärt mig att omedelbart ta kontrollen, hålla tillbaka känslorna och tänka med min logiska hjärna. Det har hjälpt mig många gånger men det håller också på att ta livet av mig. Jag krymper, går i bitar och går miste om alla nyanser av livet med den strategin.

Jag tror på det, Muränan, att de där känslorna som inte kommit ut bygger ångest, spänningar och tar så stor plats till slut att kärlek, ömhet, närvaro, lycka, skratt, sorg, ilska, njutning och livslust inte får plats längre... Så är det för mig. Och ja, alkohol skapar ångest!! Ångest är den vidrigaste känslan av alla och den för inget gott med sig,

Ha en fin dag, kära vänner

✨ Blir alldeles varm, rörd och glad av ditt inlägg PP ✨

Jag läste också här minst en vecka innan jag registrerade mig första gången sommaren 2014. Då läste jag din, Berras, Addes, m-m, Lenas, Konstnärens, mulletants mfl trådar. Ni gav hopp, perspektiv och insikter som var oerhört värdefulla. Tack!
Det var också ett väldigt stöd att vara i fas med flera andra som , Fenix, aeoromagnus, Ebba mfl, samtidigt som ni fanns med oss.

Jag hade nog inte klarat den första rundan och inte heller vågat komma tillbaka om jag inte hade vetat vilken värme och ödmjukhet som finns här och den genuina viljan att även hjälpa andra som behöver stöd.

Det är fantastiskt...helt enkelt! ???

Åh... jag kom på att jag glömt att svara på en sak du skrev. Att du har fått kontakt med en viss person och att ni pratar nästan varje dag. Du anar inte hur glad är för dig. Det är helt fantastiskt, eller hur?! Måste gråta lite, så glad blir jag.

Håller tummarna för fortsättningen. <3

Hej fina vännen,

Ja, min vän - vet du vad som ligger över hela fönsterbänken i köket? Kastanjer i stora lass. Tänker på dig så fort jag ser dem. <3

Intressant det du skriver. Jag tror det är bra att du söker reflektera över vad som hände och hur det blev som det blev. Läste någonstans att alkohol är det mest effektiva medlet som finns för att lindra/minska ångest. Problemet är bara att den i skapar ny ångest i sin tur. Snacka om ond, ond, ond cirkel. Jag märkte också på slutet att vinet verkligen drog igång hela ångestkarusellen. Om jag någon gång tvivlar på om jag drack för mycket, så kan jag ju tänka på det. Om man dricker så man får ångest, så dricker man för mycket. Eller hur?

Jag har lärt mig genom terapin också att nedtryckta känslor också skapar ångest. Tex om man trycker ner aggressioner istället för att bli arg, så bygger det på sikt upp ångest. Genom terapin får jag lära mig att släppa fram känslor - som jag inte ens visste fanns! Resultatet är att jag nu faktiskt mår väldigt mycket bättre. Jag är i mycket mer kontakt med mig själv. Klart att det är skrämmande att "gå omkring och känna hela tiden", men vet du, alternativet är så mycket, mycket, mycket värre... Jag tänker att om jag skulle börja dricka nu, så skulle jag per definition börja trycka bort känslor igen. Det ligger ju i sakens natur om man väljer att döva sig med alkohol. Då skulle jag kasta bort allt arbete jag lagt ner under senaste året.

En sak är säker. Hellre känslor - hur jobbiga de än må vara - än ångest...

Ha en härlig dag min vän! Kram

Hallo Prickis

Jag tror det är olika och det beror på vad du egentligen är ute efter? Har du innerst inne fattat att det är att sluta helt, eller flörtar du fortsatt med att kunna ändra ditt dryckesmönster och i framtiden kunna socialdricka? Oddsen för det senare - om du har problem med det idag - är ganska kassa. Jag säger inte det för att ta glädjen från dig, det är liksom bara statistik....
Och för övrigt är glädjen/nyttan med socialdrickande kraftigt överskattad - åtminstone efter en längre tid i nykterhet.

Hur jag skulle tänka idag?

- Ta en dag i taget den första tiden, men det vet ju egentligen alla och det står överallt här inne. Det vet du ju...
- Skriv ner dina tankar och bolla med andra som är i samma sits. Var obs på att inte dras ner av andras kamp för mycket. Att ge och få stöd gör gott.
Jag tror att alla behöver skriva mycket, samtidigt blir det lätt till eget ältande. Det ligger nog i sakens natur.
- Ta till dig en historia av någon som redan kommit en bra bit på vägen, vars stil du gillar. Det är bättre att lära sig av andras lyckande än andras misslyckande, men även det fyller tyvärr en viss positiv funktion och duger som avskräckande exempel.
- Använd den vinnande personens berättelse/ historia till att projicera din egen framgångshistoria. Vem är du sen då, och hur ser livet ut då?
- Tillför ingen ny alkohol i systemet. Step by step allt eftersom tiden går. Vecka, månad år.....

Lycka till!

//PP

Vad härlig du är. Sanning och raka rör. Du vet ju att du, och även Konstnären, var de första trådarna jag läste och fastnade i innan jag reggade mig här på forumet. Du är en stor bidragande anledning till att jag inspirerades till att försöka lägga ner alkoholen och orkade vidare. He he he kommer ihåg en ganska rolig fråga som jag ställde till dig initialt "men dricker du inte ens folköl menar du???". Ditt svar - obetalbart (om än i något fri tolkning) - "nej du, det är liksom alkohol i det"... Ha ha ha...! Det är ju tur att även tröga kan utvecklas med tiden.

Jag har heller inte tagit annan hjälp än forumet. Men det är nästan svårt att förstå vilken otrolig hjälp forumet faktiskt är. Jag är så tacksam för att den här möjligheten finns. TACK ADMIN OM NÅGON AV ER LÄSER. Jag är tyvärr helt övertygad om att jag INTE hade klarat av detta, utan alla forumsvänner. Inte en chans.

Tack än en gång för all stöttning och för att vi har fått följa din resa. Låt oss nu blicka framåt och få lägga år efter år av nykterhet i bagaget! :-D

Ha en fin dag, även om den förefaller vara i gråaste laget - i vart fall på utsidan... P&K

Jag behöver en nytändning. Hur gör man?

Fina firren, Lena & Vickan

Overkligt glad faktiskt, för runt ikring mig i vardagen är det ingen som tagit notis om detta. Det är ju ingen som riktigt vetat om. Jo, visst finns det vänner och anhöriga som vet att jag inte dricker alkoholen, men inte hur illa det faktiskt var och hur otroligt kämpigt det var att sluta. Och om folk skulle veta så tror jag inte att de kan förstå ändå. Det kanske krävs en annan person som haft alkoholproblem för att förstå vad som egentligen krävs?

Anledning till att jag inte kände att jag vågade berätta om mina problem och att jag beslutat att sluta dricka alkoholen fanns flera:

- Efter att ha fallit tillbaka tidigare var jag rädd för konsekvenser av att gå ut med alkoholproblem och sedan misslyckas.
- Vill jag egentligen avstå från alkoholen, och vågade jag uttala detta till andra när jag inte var säker inför mig själv?
- Och så skammen förstås. Jag som var den perfekte livsnjutaren som alltid ansåg att mat och dryck var livets höjdpunkter. Ja, jag hade "övernjutit" alldeles för länge, för ofta och för mycket. Katshing så fick Mr. övermodig själv alkoholproblem, ja ännu skämmigare än så faktiskt, jag blev ju alkis...

Fast inte så att omgivningen märkte. Hela vägen ner till min personliga botten så verkade det som om jag kunde hålla skenet uppe. I alla fall så hyfsat så att ingen sa något. Kanske hade det varit annorlunda om jag mött en annan nykter alkoholist? Jag tror att vi ser, och kanske till och med har tillräckligt med civilkurage att ta upp saken med någon som har problem? Ingen gjorde det med mig och om de bara inte såg eller var flata och fega vet jag inte.

Den enda hjälp jag fått - eller tagit för den delen - är genom er som varit mina vapendragare här på forumet. Jag säger inte att det är rätt, tror nog att det kunde varit bra att ta ytterligare hjälp, men jag gjorde det inte. Och ändå har det fungerat. Därför känner jag så stor tacksamhet för vad ni gjort för mig.
Folk kommer och går på forumet och det finns flera kvar idag som följt min resa. Andra har lämnat pga. av nykterhet. Långt fler har säkert lämnat på grund av att det gick åt pipan. Men det finns så många fina personer jag "mött" här. Mycket trista historier, men faktiskt en hel del skratt med :-)

Allt började hösten 2010 med ett omtag i november 2013. Viljan önskan och hoppet att det kunde gå tändes av Berra. För detta ska du ha en extra alldeles egen medalj!

Till alla som just nu är nya här eller nystartar i sin nykterhet kan jag verkligen försäkra att det går. Det kan vara enormt tufft men det går ;-)
Det är värt resan hela vägen, och tyvärr finns det egentligen inga alternativ. Missar vi en chans får vi flera. Det är viktigt att hitta tilbaka och inget att skämmas för. Var dock medveten om att det blir svårare ju längre tiden går.

Är det värt att testa om vi kan socialdricka? Nopp, har du inte kunnat det på flera år så finns det mycket lite som talar för att du ska kunna det i framtiden.

Så går tankarna hos en numera nöjd och nykter alkis

//PP