Senaste kommentarerna i forumet

Ja det är lite som att hitta en vän i sig själv, även om relationen mellan den inre nyktra vännen och den inte drinkaren inte alltid är så god...

Jag har inte sagt till nån (den här gången) att jag har slutat dricka, inte ens till min partner. Jag vet att man brukar säga att man ska berätta om det för att det inte ska bli lika lätt att trilla dit, men på något sätt känns det som att fokus flyttas från att göra det för att vara duktig i andras ögon till att göra det för min egen skull när jag inte säger det till nån. Sen kommer ju andra att märka ändå, men då får de väl fråga om de undrar. Det är ju ändå mitt val, mitt liv och mitt beteende, det känns skönt att inte involvera andra (förutom de som ev läser här). Jag tror iallafall inte att jag gör det för att kunna dricka igen utan frågor från andra, utan för att jag vill ha det som mitt eget projekt. Men det är klart, man blir ju lite misstänksam mot sig själv när det gäller att förhålla sig till a...

När barnens pappa och jag träffades var det mysigt och romantiskt med en flaska vin. Vi ville ofta ha det mysigt. Insåg ganska tidigt att vår relation till alkohol var problematisk men fortsatte trots det. Så småningom blev det så att alkohol blev en förutsättning för att vi skulle kunna ha djupa och förtroliga samtal. Alkohol blev ett behov hos mig, än så länge inte av själva drogen, utan för att få tillgång till de där samtalen. Både han och jag kom från trasiga förhållanden och man kan tycka vad man vill. men, våra samtal var åtminstone för mig mycket helande. Det var liksom inte samtalen i sig det var fel på utan sättet de fördes på. Så småningom urartade allt detta och innan barnens pappa fick flytta så drack jag i hög utsträckning för att stå ut med hans än mer avancerade fylla. När jag blev ensam, stod jag där med mitt behov av långa och förtroliga samtal, som jag automatiskt kopplade till Alkohol. När jag dricker sitter jag oftast bara och filosoferar -inget annat. Enligt min terapeut (och mig själv) behöver jag träna på att umgås med mig själv nykter. Hitta vägar till de där förtroliga samtalen med mig själv utan alkohol. Att gå i terapi är faktiskt som jag upplever det ETT sätt eftersom min terapi är psykoanalytiskt inriktad (ligga på soffan och hela konkarongen). Därutöver försöker jag medvetet umgås med mig själv på promenader, i bilköer och liknande. Det här är faktiskt spännande. I förrgår hittade jag en dikt därinne bland skrymslena - helt otroligt! Tycker för närvarande att det är helt fantastiskt att vara nykter. Jag förlorar ingenting - istället vinner jag en massa.

Styrkekramar

En hoppfull och nyfiken Groda

Är i din ålder. Också med bra jobb och familj. För mig släppte suget kanske efter 2 mån. Då upplevde jag ett lugn i kroppen och lycka i nuet. Suget kommer tillbaka ibland nu.., eller jag vet inte riktigt vad det är egentligen. Längtan efter avkoppling tror jag. Men så länge man bestämt sig så går det att inte agera på suget. Jag dricker inte hemma. Så är det bara. Och då kommer allt positivt, mer energi, lugn - jag får en oro i kroppen av alkohol... Och det är nog den oron jag vill stoppa. Så.., ge det mera tid. Det kommer. Vet inte hur du sover men a förstörde min sömn också. Nu får hjärnan tid att återhämta sig. Så bestäm dig. Utnyttja din mans stöd o säg att du inte ska dricka nåt hemma. Ta a-fritt. Det är så vört det!!!

Min största rädsla är också att jag ska glömma. Ska göra en säng av dina rader, Lena. Aldrig mer!

Skickar en morgonkram till dig. ♡

Jag tycker att barnen gör rätt, även om det känns "hårt". De mår dåligt av att du/ni dricker, och de kan inte göra något åt ert beteende annat än att undvika det. Har du pratat med din man om att försöka sluta tillsammans? Det måste ju vara fruktansvärt påfrestande att försöka sluta samtidigt som ens partner dricker.

God morgon vännen,

Skönt att läsa att du är på banan igen. Det är ju faktiskt inte självklart och det handlar inte om att "ta sig i kragen". Nej, det handlar om att verkligen inse att detta inte funkar och att sedan orka vara stark. Men du är stark. Du vet att det går. Du har klarat det förut.

Det är så skönt att läsa att mannen inte börjat också. Att han också inser att det inte funkar med alkoholen. Då är ni två om detta. Även om det senaste året varit nyktert tillsammans, så tror jag ändå att ni är mer på samma spelhalva den här gången? Det funkar inte för någon av er och ni båda inser det. Det är faktiskt en styrka. Det är något som borgar för att det inte blir några fler fall. Tänker också att mannen fick sig en rejäl tankeställare genom att se vad alkoholen gjorde med dig och hur fort det gick. Han har väl inte stått vid sidan om, som du har gjort, förut?

Kämpa på min vän. Du förtjänar det bästa. Du är fin och stark och kommer klara av det här.

*K*R*A*M*

Börjar må bättre. Men har inte hört något från barnen. Har läst dagens text i AA:s dagliga reflexioner. Handlar om ärlighet. Måste påminna mig om ärlighet varje dag i alla mina angelägenheter. När jag talade med min dotter senast, sa jag att jag "försöker leva nykter". Men hon vill att jag skall säga att jag aldrig skall dricka mer. Och är jag ärlig mot mig själv just nu, så vill jag aldrig dricka a mer. Min man, som jag varit gift med i många år. Och har druckit tillsammans med, tycker att barnen gör fel, som tar avstånd ifrån oss. Min man har alltid skött sitt jobb och jag är hemarbetande.
Vi har inga ekonomiska problem, så fasaden är god. Ja, när jag tänker efter, så är det jag och alkoholen, som är problemet. Varför låter jag inte bli detta problem då? Idag skall jag på syjunta. Vi dricker aldrig a. Där gäller kaffe med kaka. Jag ber, att jag skall få tillbaka kontakten med mina barn. Men nykter en dag i taget gäller.

Grejen med mig är nog att jag egentligen inte vill sluta dricka. Jag förstår att jag har ett missbruk och att det är fel och därför försöker jag att sluta. Och det går bra i långa perioder. Men så... Jag vill ju egentligen hela tiden återskapa känslan av att vara "lycklig" och för mig är det enklaste sätter att få i mig någon form av alkohol. Så jag ser ju också att det är mitt mående som är en stor del av problemet. Men ja, jag är för feg för att söka hjälp. Liten kommun samt att jag kan inte misslyckas. Med att inte kunna misslyckas så menar jag att det enda som i mina ögon visr att jag är en bra människa är genom det jag presterar. Gör jag fel, ja då är det ett tecken på att jag är en dålig människa.
Det är bara så svårt att få en bra självbild.
Orkar inte skriva mer just nu.

Hej, ja det är vårt problem att det mest fungerar men inte alkoholen. Jag läste en bra text av coachen Karin Isberg som jag tycker kan vara väl värt att sätta in här, den gav åtminstone mig något att fundera på ordentligt:
"Mat är tänkt att vara kroppens näring och dryck är tänkt att släcka vår törst. Men ofta äter och dricker vi av helt andra orsaker. Det är för att vår hunger och törst är känslomässig. Vi vill egentligen inte ha två varma bullar. Vi saknar närhet och vill att våra relationer ska kännas varma.
Vi vill egentligen inte ha en hel påse med smågodis. Vi känner oss maktlösa och vill ha en hel påse med möjligheter. Vi vill egentligen inte ha tre avslappnande glas vin. Vi känner stress eller ångest och vill ha ett avslappnat liv. Att äta en bit godis eller dricka ett glas vin är inte skadligt. Men efter det första glaset och den första chokladbiten känner vi inte smaken på samma sätt. Vi fortsätter att äta och dricka trots att det inte längre handlar om njutning. Konsekvensen är att vi får i oss alldeles för mycket av sådant som våra kroppar inte mår bra av. Socker och alkohol är ofta ett försök att självmedicinerar. De påverkar samma signalsubstanser i hjärnan som är rubbade hos deprimerade personer. När vi äter och dricker mår vi tillfälligt bättre. Typiska skäl till känslomässigt ätande och drickande är att känna sig ensam, orolig, tänka självkritiska tankar, älta oförrätter, inte känna sig älskad och inte se ljust på framtiden. Vi längtar efter hoppfullhet, glädje och att känna samhörighet med andra. Den hungern försöker vi dämpa med sådant som fyller magen, men inte mättar hjärtat. När vi blir medvetna om varför vi äter och dricker som vi gör, kan vi börja bryta det känslomässiga ätandet/drickandet och välja mer konstruktiva sätt att förändra våra liv. Resultatet blir att vi mår bättre på riktigt och dessutom slutar mata våra kroppar med sådant som de inte mår bra av. Vad är det ditt hjärta hungrar efter? Vilka känslor längtar du efter att få känna?
Svaret på de frågorna är inledningen till ett liv som gör dig lycklig på riktigt."
13 dagar är en bra inledning på ett bättre liv!

Jag är säker på att du kommer hitta en fullblodskarl! Han kommer hitta dig!!!!

Det ni skriver båda är sant. Till att börja med har jag omdefinierat relationen för mig själv från särbo till nåt i stil med "vi ses när vi ses. Vi har inget gemensamt liv o ingen gemensam framtid. Vi lever i nuet". Det känns närmast sanningen. Och det är hans val att det är så, inte mitt.

Jag börjar där. Och lägger min energi på mig själv o barnen.

Du är inte kass! Och det är inte tröstlöst även om det könns så. För varje misslyckat försök så har du en ny insikt om dina triggers. I vilka sammanhang du misslyckas etc. Använd dina lärdomar in i nästa försök. Det går att bryta! Aeromagnus tycker att du ska söka hjälp och jag tror att det kan vara bra beroende på hur beroendet ser ut. Jag var för feg. Så jag har då kört nyktra perioder varvade med drickande när jag misslyckats. Har försökt kontrollera konsumtionen hemma. Det gick inte alls, jo ett tag såklart, men sen var jag där igen och värre. Men ändå rätt kontrollerat på nåt sätt. Min familj märkte väldigt lite, men jag visste ju. Så jag förlikade mig med tanken att aldrig dricka hemma och det funkade. Har under de senaste 5,5 mån haft 120 helt nyktra dagar, kanske 37 med ett par glas och sen då 6 där jag druckit för mycket. Nu är det 2 mån sen det hönde och de sista 2 mån har jag bara druckit ett-två glas när jag varit ute vid enstaka tillfällen. Jag är så lycklig för att det har gått att få stopp på drickandet, men för mig krävde det att jag ströp möjligheten att dricka hemma. Vid tidigare försök så var ambitionen att dra ner. Vet inte om du kan ta bort möjligheten att dricka? Det räddade verkligen mig. Jag var inprogrammerad att gå förbi systemet. Det fanns alltid en anledning. Inte varje dag, men alltför många särskilt på slutet. Så kör igång nu, det går att bryta. Samla nyktra dagar och lär dig av ev bakslag. Tror att skillnaden för mig denna gång var att jag inte lät bakslagen bli en ingång i nytt missbruk, utan de fick vara en engångsföreteelse. Lycka till! Du kan klara detta!

Har funderat på AA men känner mig rädd att gå dit.
Finns någon slags stödgrupp genom kommunen här vet jag, men där jobbar mina föräldrars granne så dit vågar kag inte vända mig

En måttlig helg hos särbon, det blir det automatiskt när han får bestämma A-konsumtionen....och ingen A under veckan. Tog antabus på måndag morgon. Ska hämta ut mina naltrexon i morgon. Ska resa bort under helgen och testa hur dessa funkar. Rapport följer!

Du behöver fråga dig själv vad du vill.. Jag kan bara berätta vad jag skulle göra och du kan ju läsa lite i mina trådar.. Jag lämnade min man efter en herrans massa år.. Han hade åkt dit för rattfylla (men kunde aldrig erkänna att felet låg i hans alkoholkonsumtion, utan tyckte att det var för djäkligt att han "råkat" köra bil med så mycket alkohol i blodet..)
I början var han rätt bra på att dölja hur mycket han drack, och att han drack dagligen.. Sedan invaggades jag i den kokta grodans princip (med lugna perioder emellan, då han troligen drack, fast det inte märktes speciellt mycket eftersom han utvecklat en enorm tolerans)
Men fortfarande, så ser han inte sig själv som "alkoholist" eller att han ens har problem.. Han kan stå och blåneka till att ha druckit, trots att han är full som en kastrull..
Har han hällt i sig motsvarande 2 helflaskor vin plus ett par öl, så kan han hävda att han "bara" druckit lättöl..
För min del, så tog känslorna slut för länge sedan och jag tvingade mig själv att känna efter: Vill jag fortfarande ha ett förhållande med den här mannen om han blir nykter?
Svaret blev för närvarande ett nej! Vänner, så länge han är nykter (för då är han världens trevligaste) Men ovisshet om hans nykterhet.. NEJ, jag ORKAR INTE!
Sista året, var alldeles för mycket berg och dalbana, där de "nyktra" dagarna blev allt färre och konsumtionen allt högre.. Och mannen allt otrevligare i sina fyllor..
Mitt råd måste bli, skaffa dig något eget, separera och se tiden ann.. Man måste ju inte skilja sig tvärt, utan kan ta en time-out.. Men ställ krav på total nykterhet, och var beredd att hålla det stenhårt!
kram

Sattva, när jag läser vad du skriver, så slår det mig att du har ett "medberoende-beteende" som säkert bidragit till att du själv blivit beroende.. Jag har ju själv varit där så jag vet..
Inte till hundra procent vad du gått igenom, men "dragen".. Att vara "till lags", att förminska sig själv och sina egna önskemål, samtidigt som man så gärna vill ha den där bekräftelsen och "vissheten"..
Ja, jag kan inte sätta fingret på exakt vad det är, men det drar till sig en särskild sorts män (eller människor)
Mitt råd, låter säkert som skit i dina öron, men det är att du inriktar på dig själv i första hand!
Läk dig själv! Ta reda på vem du är och vad du vill.. Då slutar du också att vara "intressant" för den här typen av människor (och du kommer att upptäcka att du inte är intresserad av dem)
Du kommer också att dra till dig människor som är på din våglängd, som respekterar och älskar dig för den du är, snarare än för vad de kan "få" av dig..
Och den här karln som behandlar dig på det här sättet.. Fimpa honom! Du är värd nåt bättre! (Det bästa!) Och det finns massor av godingar därute!

Ja jag har inte så mkt tips, är lika rådvill som du. Jag tycker det har varit hjälpsamt att läsa allas berättelser här och försöka tänka ett steg längre än vanligt när suget kommer - på hur jag egentligen kommer att nå om jag dricker, på barnen, på hur ledsamt det egentligen är att förgifta sig...

Jag har förstått det som att man går på möten och att nån av de mer rutinerade AA- deltagarna kan bli ens sponsor. Nån som har gjort alla stegen redan.

Om hans värden var sämre månaden innan behandling, så tyder det nog tyvärr på att han drack i smyg.. Sådant brukar synas på de prover som tas.. Så helt "nykter" var han kanske inte..
Har DU haft någon att prata med? Alkoholism är ju en sjukdom som faktiskt involverar hela familjen...
Har ni pratat om hur det ska bli...? Vad tycker han om fortsatt nykterhet t.ex....
Och så den stora frågan: Vad vill DU med ditt liv.. Hur vill DU att det ska se ut..?

Det är som aeromagnus skriver.. Du får vänta och se.. En del tar sådana här samtal på största allvar och ser över sitt eget beteende och tar hjälp med t.ex. sin sociala osäkerhet..
Det finns ju egentligen ingenting som är "säkert" här i livet.. Den dan kanske kommer när min fd. man inser att han måste ha hjälp och bestämmer sig för att bli nykter.. Hoppet är ju det sista som överger människan.
Men följ rådet, att prata om hur ni/han ska hantera nästa fest.. Kan du "stötta" honom på något sätt så han slipper känna sig nervös/orolig? (det kräver ju lite delaktighet av er båda..)
Önskar dig lycka till och allt gott!

Ja du kan få hjälp via vc. AA är ofta ett fint stöd.

Kanske bör du söka lite hjälp via vc?

Bra jobbat. Det svåra är att hjälpa en alkoholist som inte ser problemen och inte vill ha hjälp. Det är väldigt frustrerande.

Ja de frågor du vill ha svar på finns det inga svar att ge. Du får vänta och se tills nästa sociala tillställning. Ni kanske ska prata lite om hur han ska hantera nästa fest.

Hej.i dagsläget har jag min man på behandlingshem. Vi har varit ihop i tio år nu. Hans arbete tog tidigare tag i en behandling i öppenvården fixade ett år med detta men sista månaden var hans värden sämre. Blev så besviken det är mycket att ha på sej en press för hela familjen. I dagsläget har vi tre barn hemma en minsta gemensam. Anmälde honom för misshandel för en månad sedan första gången det eskalerade på grund av hans jädra alkoholintag. Satt ned foten direkt kommer aldrig att ske så länge jag bor här. Vet inte vad jag vill längre svårt att se honom som alkoholist å vad är jag i det hela en fru som älskar honom.. Mycket frågor vad händer nu?? Hur blir han efter detta? Fortsätter vi ja men utan alkohol han var nykter en månad innan behandling också. Svåraste jag varit med om hittils. Tack för ordet/