Senaste kommentarerna i forumet

ja,jag vet så väl att det inte räcker med alanonmöten.Trots att jag varit en vaken medberoende länge så fortsätter jag framför allt låta min hjärna ockuperas.Även om jag ibland lyckas i mina föresatser att inte kontakta eller ringa så är det bara en tidsfråga innan jag bryter mitt löfte(dricker igen)Det är precis som du beskriver ,han är min drog.Att vara i kontakt med honom gör mig en mycket kort stund helt nöjd och lycklig.Sen försvinner han till sitt boende/sin värld och där står jag igen utan lindring och börjar då spinna på hur jag ska kunna knyta an igen.Där har du medberoendet i alla fall för mig i sin lilla lådda.Under de 20 år vi levde tillsammans så drack han faktiskt måttligt även om vi i början hade en hel del diskussioner då han drack för mycket och blandade in sina då små barn i det.Men sen la det sig på en hanterlig nivå på ett par flaskor vin i månaden.Dvs i stort sett en normkalkonsumtion.Det är därför jag hoppas och tror att detta är en hemsk fas som han kanske själv kan klara att inse att insatser behövs.Men jag har i sommar klarat att inte påverka och råda då jag förstått att han måste fatta det hela själv.Men i vilket fall så måste jag ändå påbörja mitt tillfrisknande på ett mer genomgripande plan.Bitar av mig har piggnat till,men alltför många släpar efter och faller tillbaka i gamla beteenden som varken hjälper honom eller mig.Jag hoppas att det kan ge MIG mer sinnesro.

Toppen att du hittat hit och har bestämt dig. Det var väldigt bra av dig att sätta ner foten och dra en gräns mot översittaren på jobbet! Bra där Fjonkan, det gillar jag.
Ingen ska få sätta sig på dig. Sen blev jag rörd och imponerad av ditt raka besked till vännerna. Att du flydde upp till barnen förstår jag mycket väl. Gott att du vågade komma ner senare. Det är alltid värst i början. Din insikt över hur mycket plats A har tagit i ditt liv blir oftast ett brutalt uppvaknande och för egen del är jag fortsatt häpen och förundrad över mitt tidigare liv och beteende.
Sådana mängder och vid alla möjliga och omöjliga tillfällen. Givetvis på helger och resor i första hand.
Vi vet både du o jag att det sabbar så många dagar och vår kropp o själ mår skit av det!
Du fixar detta, jag skickar en stor bamsekram med kraft o glädje till dig.
Lillper

Hej UllaBulla,

Brukar inte skriva i den här avdelningen av forumet. Tillhör ju liksom andra sidan... men det vet du ju redan... Vill först och främst säga tack för din fina kommentar till mig för någon vecka sedan i min tråd. Omtänksamt av dig. Sedan vill jag säga att din och Stingos diskussion i hans tråd var (är) väldigt intressant. Egentligen är det nog så att "de båda sidorna" kan lära sig mycket av varandra. Själv känner jag mig dock som en buffel i porslinsbutik i den här avdelningen. Alltså, inte att du skulle vara en porslinsfigur - missförstå mig rätt! Men att jag nog kan klampa på utan att begripa att jag gör det. Med det sagt så...

... när jag läser här så känner jag så starkt - men lämna den drickande mannen/kvinnan!! Varför stannar man kvar? MEN jag har också börjat fatta att det här är andra sidan av myntet. Myntet som är sjukdomen alkoholism. På andra sidan (kan det stå) en människa som lider minst lika mycket och som kämpar minst lika mycket och mår minst lika dåligt som den som dricker. Samtidigt inser jag också att jag varit djupt medberoende i mitt ex och då framför allt i hans mer psykiska lidande (post-traumatisk stress). Därtill kan jag ju tänka vad som skulle hända om min mans drickande skulle eskalera och galoppera iväg. Vad skulle jag göra då? Lämna honom? Skulle inte tro det... Det är alltså lätt att tala om för andra vad de ska göra, men inte så enkelt när man sitter där själv.

Tyvärr går väl det här åt båda hållen. Precis som en utbränd medberoende vill skrika "sluta drick", så kanske en som tittar på den medberoende vill lägga en hand på axeln och säga "lämna"... På sätt och vis är problemet detsamma, men med olika ingång. Då kanske medberoende kan ha nytta av samma verktyg som alkoholisten? Att ta en dag i taget. Idag ska jag inte ta kontakt/fråga ut hen/leta flaskor oavsett vad som än händer. Imorgon får vi se och jag vet inte hur det ser ut om en vecka. Men inte idag. Idag lyfter jag inte luren vad som än händer. Kanske är det så att distans är nyckeln för den medberoende och att vända fokus från alkoholisten till sig själv istället. Lägga all tid och energi på den egna personen istället för på någon annan. Precis som alkoholisten inte bara kan fokusera på vad man missar utan alkohol, hur tråkigt livet blir, hur hemskt allt är när man inte får dricka - så måste fokus istället riktas mot allt bra som det nyktra för med sig. För den medberoende - fokus till allt som man slipper och hur bra allt kan vara utan att dras med ner i det mörka hålet.

Vet egentligen inte vad jag vill ha sagt... Tänker kanske högt utanför min egen tråd, vilket jag kanske inte alls borde göra... Menar bara väl och vill säga att din och alla andras berättelser här berör så starkt. Man känner så starkt för och med er och skulle bara vilja lägga en skyddande arm över er. Berättelserna här är en viktig påminnelse till en sådan som mig - om vad man har utsatt andra för.

Tycker att du är jättestark UllaBulla, som nu söker hjälp. Det är nog för mycket att bära allt själv. Dessutom ser man inte klart när man är mitt uppe i det. Varför inte låta någon hjälpa en och leda en rätt? Hoppas att du kan hitta ett bra och kompetent stöd som kan hjälpa till att lägga bitarna på plats igen.

Stor, varm styrkekram till dig

... När någon nära går bort. Men jag kan inte riktigt hålla med Meredith, att det där låter så väldigt ledsamt. Han fick gå, så som han ville, vara glad och omgiven av sina närmaste i slutet, som han var färdig inför.

För mig låter han, som om han skulle vara förtjänt av en Afrikansk begravning, en sån där med sång och dans och glädje. Men han hade ju bestämt själv...

Håller helt med dig, SL!

Och fortsätt fundera över hur du förklarar.
Jag funderar på ett "jag är så känslig, mår så lätt dåligt av alkohol, och jag behöver verkligen mina krafter nu den här stressiga perioden" oj,vad lång o omständlig den blev...

Vad ledsamt det låter. Delvis fint också att få säga farväl.
Hur kan man ens trösta? Bara finnas i närheten? Lyssna? Fråga?
Tänker på dig,
Kram

Konstnären - tack...fin måndag till dig också :) du är ju den visat att det går. Glad att du finns här och att det går bra.

Jag har både en vän och en släkting som är fast i alkoholberoende sedan kanske 15 år. De är båda män och kring 45 år, och i ett fall med diagnostiserad ADHD, så din situation väcker många igenkännande tankar hos mig. Jag skulle kunna skriva en avhandling... Men just nu, så är det två saker som jag vill skicka med dig.

Det ena är att skilja mellan vänskapen och alkoholproblemet. För att jag ska orka i längden så har jag satt upp en del regler. Det varierar säkert från person till person vad som funkar, men för mig är det så här: Aldrig låna ut pengar. Aldrig medverka till eller delta i alkoholkonsumtion. Aldrig ta åt mig av skit jag får höra av fyllan, men inte heller negligera det, alltid utkräva ansvar för ord och handlingar. Vara tydlig med att jag anser att personen är alkoholist, inte tål alkohol och aldrig kommer att kunna dricka "normalt", nånsin.

Det andra är att se över din egen situation. "Är som ett beroende för mig med!" skrev du, och så är det ju. Det kallas medberoende. Jag tycker det är fantastiskt att du vill stötta din kompis och förstår att det kan kännas nedslående när andra a) inte tror att du kan lyckas eller b) inte begriper varför du engagerar dig och c) din kompis ständigt kör i diket. Du behöver fundera över hur mycket du vill ge, hur mycket det får "kosta" dig, och vad du själv behöver få för att ligga på plus. Andra personer ingår också i den här ekvationen. Kanske kan du hjälpa just den här killen för att du får mycket glädje av andra personer. Om du inte har så många andra vänner än den här personen, så kan du nog må bra av att vidga ditt nätverk. Eventuellt kanske genom att anmäla dig till en studiecirkel, ett korplag eller nåt annat du tycker verkar kul. En sån aktivitet kan också vara grunden för nykter gemenskap med din kompis. Men du får lättare nya vänner om du inte har med dig någon.

Vill du söka mer hjälp än du får här på forumet finns exempelvis
Al-Anon http://www.al-anon.se/ - se möteskalender: http://afgregister.southbrains.se/alalist.asp
Göteborgs kommun Respons: http://goteborg.se/wps/portal/enheter/alkoholberoende/respons-alkoholra…
Anonyma Alkoholisters öppna möte (för att förstå din kompis bättre) http://www.aagbg.se/motestider.htm

Till sist två frågor: Har den här killen kommit till insikt om att han är alkoholist? Och har du pratat med honom om funderingen att han kanske har ADHD? Statistiskt sett är det många missbrukare som "självmedicinerar" omedveten och odiagnosticerad ADHD, bipolärt, asperger etc.

Finaste Konstnären,

Jag finns här - på andra sidan tråden. Men jag är inte till något vidare stöd för dig just nu. Tänker i vart fall väldigt mycket på dig och hoppas att du får må bra.

Vad bra att du ska gå på KBT. Vet inte hur mycket du vet om det, men det brukar funka så här. Man gräver i stort sett inget i det förflutna, utan det är starkt lösningsorienterat. Klart går man igenom vilken problematik man har, men inte särskilt mycket om varför problematiken har uppstått. Istället fokuserar man framåt och försöker skapa nya, bra, goda redskap för att hantera de problem man har. Jag fick väldigt bra verktyg för att hantera stress tex. Tror att KBT är toppen att börja med. Det kan bli lite för mycket att gå direkt till psykoterapi, tror jag. Jag hade i vart fall nog inte klarat av det jag nu får, om jag inte redan bearbetat mig själv lite mer light tidigare. Eller så hade jag det. Inte vet jag. Men vad jag försöker säga är att jag tror att du kommer ha stor nytta av det du kommer få lära dig. Hoppas att din kurator/terapeut är bra och att ni "klickar". Vilken dag ska du dit?

Tänkte på vad du skrev om din syster som är nykter sedan 16 år tillbaka. Att hon fortfarande kan bli sugen på irish coffee... Ja, det är verkligen bara att acceptera fakta och gilla läget. No more for us!

Ta hand om dig min fina vän. Tusen kramar

Det blev inte så bra av att han flyttade tillbaka till sovrummet. Barnen har varit helkonstiga, inte kunnat sova och sprungit in till oss hela tiden. Han blir skitsur och allt urartar. Över huvud taget har hans humör den senaste tiden varit uselt. Det var som vanligt mellankillen som fick den värsta slängen häromkvällen och han grät och bad mig om att vi skulle flytta. Han vill absolut inte bo hos pappa varannan vecka.

Om det nu skulle gå så långt - kan han välja det då?? Tar de hänsyn till ett barn som är 6 år gammalt?? Samtidigt kommer det att knäcka min man. Och pojken gör sedan i stället allt för att få pappas uppmärksamhet och gillande. Det är skrämmande att se.

Maken går inte till sin terapi heller. Han fick ställa in vid ett tillfälle och sen dess har han inte gått dit. Han väntar på att de ska ringa, men tar inget initiativ för att ringa själv. Tror att det är därför hans humör har försämrats så mycket också. Och jag misstänker att han drack något i förra veckan, men jag har inga bevis och jag ska inte leta efter dem heller.

En dag i taget.

Jag är också mitt i den där förvirringen. Stanna eller lämna? Tvinga barnen att flytta, bo varannan vecka, kanske byta skola?

Nu har han varit nykter ett bra tag, även om jag misstänker att det gled ner något i förra veckan (men jag har inga bevis och jag ska inte börja leta flaskor!), men jag vet ändå inte om "vi" finns kvar. Okej, han är nykter men är saker och ting så bra hemma? mellan oss? Ska jag bara acceptera ett liv som är okej, som fungerar praktiskt, eller ska jag ta chansen/risken att antingen bli lycklig på egen hand eller total olycklig utan honom??

Jag har inga svar,men visst blir det svårare när ens alkis är nykter.

Kram

Åh flygcert, lider med dig...

Samtidigt finns det ju hopp. Som du säger, allt måste fram för att det ska kunna bli bättre. Min mellanson grät och bönade i fredags att vi skulle flytta och han vill absolut inte bo hos pappa varannan vecka. Man dör ju när man hör sånt!

Tror ändå att ni får en bättre jul än vi kan se fram emot.

Kram

Bra gjort! Tänk på dig nu!

Kram

....vänta inte längre. Jag har inte skrivit det tidigare men jag var hemma två veckor :(. orkade inte göra nåt utom att kontakta en läkare och be om ett samtal med nån som är duktigt på att styra mina tankar på nåt annat än honom.
Går inte att älta hela tiden , det går bara inte .

Någon har sagt till mig en gång att alkoholisten är beredd att offra alla och allt.......sin familj , sina barn :( . Hur kan man komma alls på sådant ide att lura barnen ? .
Han riskerar sitt jobb också för det är det andra gången de hjälper honom....han har allas ögon på sig ....
Nu ser jag hur sjuk är han .
Nu väntar vi på en krasch :(

Ja.. kan det vara .
Men jag kände redan från början att det är ett spel utåt , tyvärr .
Om han dricker på antabus så nått han botten.
Själv tror jag att han ljög från första stunden och han tog behandlingen med sug dämpande tabletter som i våras. Det är förklaringen varför ville han inte ha kontakt med mig
Stackars hans barn ....

Nu på Onsdag kl 16 så påbörjar ullabulla sitt nya icke medberoende liv.Hoppas kan man ju att de når fram till mig..

... även om jag inte så ofta kommenterar.
Jag ser hur du kämpar, och utifrån sett, i alla fall i mina ögon, så kan du ju inte släppa så länge ni har så mycket kontakt - jag säger inte att du gör rätt eller fel och jag dömer absolut inte, men du får kämpa för något som verkar omöjligt. Det verkar inte som att han har bestämt sig? Och kanske inte du heller? Vad är viktigt för dig? Vad vill du ha?

Kram

speciellt inriktad på beroende och medberoende.Nu är jag trött på att halva min dag ibland går åt till detta ältande.Även om jag agerar rätt så sunt just nu så är hjärnan ändå ockuperad.Och är den ockuperad så betyder ju det att den inte släpper fram det riktiga livet,dvs mitt liv med mitt innehåll.Nu får det vara nog med medberoende om jag kan göra något åt det.Basta!

drack trots antabus.Hon hade tyvärr inte problem att dricka både vin och öl trots antabus.
Hon är väl tillverkad av den mer hårdhudade varianten :)
Så det kanske är fallet hos er också?

Blir glad att det går så bra för dig. Du verkar trygg i ditt beslut. Det går bra för mig oxså.
Fin måndag till dig
Konstnären

Jag och andra är lättlurade !!!!
Vi som trodde att han äter antabus och menar allvar att vilja vara nykter .
Han har sagt till sina egna barn att han tar den . Våran gemensam vän har hälsat på honom och vad berättar han för mig efteråt ?
Han drack folköl till maten alltså........
Hur kan man lura sina egna barn ?
Jag hade en rätt magkänsla att det var spel för galleri.
Hur tänker en alkoholist om den tänker om nånting mer än om alkoholen ?
Jag är riktig besviken och ledsen ..........
Visst , antabus ......" Jag väljer inte mellan dig och alkoholen ....."
Stackars stackars vilsna människa.

Vill gärna kämpa tillsammans med dig. Hattat fram o tillbaks, men behöver, skulle må så bra av tre vinfria månader.
Vinfri idag är en bra början!
Lycka till till oss!
Kram

..kan låta tungt på alla sätt och vis...
Men en tveeggad kniv som delar smärtan i tvål helt olika delar...
Glad för att det är över trist för att det är ett faktum...
Ni som kanske minns tidigare inlägg, jo morsans gubbe har vandrat vidare på solbetstrukna vidderna...

Mamma messade mig i fredags eftermiddag, de hade tillsammans med de anhöriga bestämt att alla livsuppehållande åtgärder skulle tas bort och bara behålla de smärtstillande.
Sjukdomen var obotbar och det fanns bara en utgång, varför dra ut på det?
Dessutom hade han själv sagt att han inte var rädd för döden, tvärsom så välkomnade han den, detta var inte honom ett värdigt liv.
Mamma pratade redan om honom i dåtid, om hur hon skulle städa ut honom, och hur livet skulle bli, ensam igen, praktiskt tänkt men kanske en sorgbearbetning i sin helhet.
Vi skjutsade ut henne till lasarettet, jag som är lika "praktiskt" i mitt tänk frågade frugan om hon inte skulle följa med och ta ett sista farväl medan han levde, det är få förunnat egentligen...
Men det var ett svårt beslut för henne, hon kunde inte bestämma sig och jag vaknade upp på lördagsmorgonen av att hon grät, ...' Jag vet inte hur jag ska göra'.
Hon följde med och trotsade sin rädsla inför döden, hon skakade och grät ju naturligtvis, men genomförde trots allt det hela, en otrolig prövning för henne.
I bilen till sjukan satt jag och övade på replikerna, jag skulle tacka honom för alla de år han hade tagit hand om min mamma, att jag respekterade hans beslut osv...
Inget av dessa ord passerade mina läppar, han var tvärsom väldigt glad och uppåt, precis som om nu var beslutet fattat, och jag har vid flera tillfällen just fått uppleva detta, de piggar till sig strax innan de lämnar jordelivet, en sista ansträngning och sedan så är det....klart.
I natt så dog han, han hade sovit allt sedan vi lämnade honom, trött av alla sina barn, barnbarn, barnbarnsbarn och svågrar och svägerskor som tagit farväl av honom...

Vet ni vad?, jag tror han dog lycklig, han hann med att göra precis allting, leva sitt liv och tog sitt beslut och hann att ta ett farväl från de sina, ingenting var bortglömt.
Han hade t.om skrivit i det vita arkivet om hur han ville hur hans begravningscermoni skulle vara, in i minsta detalj, så hans barn behövde bara följa han sista önskan.
Så han hann t.om ta en del beslut en liten tid efter sin död.
Dog han ensam, nejdå omgiven av nattpersonal på intensiven som hörde honom ta det sista rosslande korta andetaget, han var inte ensam.
Kanske skönt för hans barn att inte få med sig det sista kanske mindre behagliga dödsögonblicket som det sista man minns av honom.
Döden är inte helt så fridfull som många vill ge sken av.

Han hade ett rikt liv trots att han inte hade så mycket penningar kvar, rikt på många anhöriga, rikt på kärlek, rik på att vara älskad.

Han dog när mina barn båda två var ute och festade som bäst, det känns så konstigt, tveeggad...
Två har det roligt och partar på som mest, medans en anhörig till dom precis tar sitt sista andetag...
Dagen efter skäms de, att de hade det roligast då när en annan dog, men de kunde inte veta...
Och hade de fått veta det då, så hade det nog bara blivit en sorglig sorti på natten...

Allting har sin tid, glädje sin, sorg sin, men ibland kommer det varandra väldigt nära, högt och lågt inom en kort tidsperiod...
Alkoholen gör oss väldigt omedvetna, vi tappar tidsbegreppen och samtiden.

Vad jag känner?, mig alldeles slut.
Tanketrådarna har trasslat till sig i en enda härva igen, måste bromsa tiden för att hinna reda ut nystanet igen, jag som var så nära att lyckas...
En mamma som behöver tröst av de tröstlösa, en ekvation som inte går ihop sig riktigt...
En buss som kommit i rullning i en nedförsbacke och jag letar febrilt efter en handbroms...

Berra