Senaste kommentarerna i forumet

Bara att komna till insikt såsom du gjort är riktigt bra, stort!
Det är inte många som gör det, men DU har gjort det.
Du verkar vara en nice liten person .
Nu fixar vi detta, vi peppar och håller varandra i handen under denna foppa färd!
Kom igen nu Mamma Blue........
Kram/A

Hej "Vill sluta" och ni andra. Idag har jag varit nykter i 10 dagar sedan senaste dryckesperioden. De fyra första dagarna var som vanligt fylld av abstinens. Allra värst är den psykiska numera. Att tappa fotfästet, den fruktansvärda ångesten och det tilltufsade självförtroendet. Jag har varit nära att kunna sluta helt och fullt med alkoholen så många gånger men trillat dit igen. Det är en mycket tuff kamp att leva nyktert men lika svårt är att få kvalitet på det nyktra livet.

I mitt fall gäller det nog att arbeta med tålamodet. Ibland orkar man inte vara "duktig". Det kommer tillfällen när man "stänger av" och desperat söker lugnet, om än på konstlad väg. Jag måste lära mig att hantera dessa situationer. Lära mig någon form av teknik hur jag ska tackla dessa tillfällen av ett obeskrivligt alkoholsug.

Julaftonen var väldigt speciell. Den har i regel alltid präglats av full fart med massor av god mat och dryck med närmaste familjen. Att tillbringa den ensam var en märklig känsla, samtidigt som det var rätt skönt att slippa alla frestelser och höga förväntningar på denna mest upphaussade helg på året.

Jag har ytterligare några lediga dagar innan allvaret börjar efter nyår. Jag som alltid brukar vara uppe i varv med en ständigt hög adrenalinhalt har tillåtit mig att känna trötthetskänslor komma fram. Det känns som om jag skulle kunna sova mest hela dagarna. Någonting som känns helt overkligt för mig. Jag har aldrig vilat på dagen i hela mitt långa liv. Jag är normalt sett alldeles för rastlös för det.

Nyåret firas i stillhet med min fru som nu kommit tillbaka hem. Jag antar att det blir något extra gott att äta och vad gäller det drickbara finns endast julmust och mineralvatten hemma. Egentligen är väl situationen just nu rätt OK även om ett stråk av uppgivenhet och sorgsna känslor finns där. Kanske är det en form av kapitulation. Dock är jag rädd för att bli bitter. Bitter för att inte "vara som andra", bitter för att inte kunna ta sig ett glas, bitter för att jag kanske inte kommer att tycka resten av livet blir kul osv. Jag ska fightas mot dessa känslor men det är inte lätt. Många "nynyktra" brukar prata om att de går på små "rosa moln" den första tiden de är nyktra. Det är ingenting jag har upplevt under mina vita perioder. Mina bästa perioder är dock att kunna vakna upp nykter och pigg på morgnarna och känna mig hungrig på frukost och kunna njuta av ett par koppar kaffe. I mina dryckesperioder ratar jag kaffet och längtar istället efter att ta den första förmiddagsölen.

Långt inlägg men det var en del som måste ut. Godnatt mina vänner.
Tjalle

Kommer dessvärre inte ihåg var jag läste vad, vem som skrivit det och i vilket sammanhang, men många bra tips och käcka tillrop har jag sparat i huvudet.

Den där papegojan eller lille jäveln på axeln ska få mothugg nästa gång han börjar tjata

Tjugo minuters betänketid innan man tackar jag till att dricka, så hinner man tänka igenom sitt beslut.

Spela upp filmen i huvudet om vad som kommer att hända om jag dricker den där enda ölen som kommer att bli två, eller tre, eller fem, sex... kanske inte samma kväll men på sikt.Jag slutar för att mina barn ska ha sin mor kvar i livet. Vill dö av naturliga orsaker...

Vad det gäller sambons drickande - moralisera inte. Han kan inte sluta åt mej, jag kan inte sluta åt honom.

Kanske är det jag som är kall, helt utan kärlek och den som bara stänger av...
Jag orkar inte. Kan bara inte tänka. Vill så gärna vara utan honom i våra liv, men står inte ut med tanken att jag inte ska ha vårt barn under mina skyddande vingar hela tiden, vet att ci skulel få dela boende en del, men säkert att jag skulle få mest, men det räcker inte riktigt.

************

Sorgsen: hur har du orkat med alla som dömt dig utan att veta/förstå hur det varit? Vi har ju tappat de flesta vänner, jag har återupptagit kontakten med tre av mina vänner (och berättat en del) och de står ju på min sida, liksom min familj, men inte någon i hans familj... Och egentligen kanske det inte spelar någon roll, men jag vill så gärna att de ska förstå varför jag inte vill leva så här längre.

Och ja, varför vill jag inte leva så här längre (i urval):
- jag har tappat all tillit (saker jag säger i förtroende vänds emot mig när vi grälar, han har gjort saker som gör att jag inte litar på vad han säger att han gör, vem han träffar)
- vi grälar på ett sätt som får åtminstone mig, men egentligen oss båda, att må mycket dåligt (när han blir arg, oavsett små eller stora saker, så kan han antingen kalla mig saker, vända saker jag sagt till något annat, eller bara åka iväg. Dessutom accepterar han bara mina ursäkter när han tycker att jag menar dem - observera att jag tom ibland ber om ursäkt fastän jag inte anser att jag gjort fel! - och ofta ignorerar han mig, elelr fryser ute mig.
- sättet han ibland behandlar prinsessan på (han kan vara snäll och go' med vårt barn, men lika ofta lägger han all tid på jobbet, att sitta med dator/mobil/tidningar/tv, och då och då blir han arg för skitsaker som små barn gör och då fryser han ute henne tills det passar honom att förlåta)

Om jag lämnar honom är jag mest rädd för att bli ensam, att sambon och hans familj ska behandla mig illa, att jag inte ska ha råd att ge mig och mitt barn ett bra liv...

Tack, tack för allt. Tack snälla, snälla ni! Tack för att ni orkar stötta mig när jag är så här svag. Om ni visste vad jag behöver det. Lelas, tack för att du ber för mig!
Och tack för fina, fina sagan till mig!

Ja, återkom i morgon så hjälps vi åt. En resa att göra har vi gemensam, den att sluta vistas i samma kupé som vår älskade flaska som gör oss så illa. Mycket att läsa här, läser själv så ögonen står still i huvudet av trötthet, men det gör nytta, man hittar lite guldkorn här, lite visdomsord där...

...min erfarenhet då lärde mig att jag kan aldrig få barnens far att inse, aldrig få släkt och vänner att förstå.

Jag försökte i det längsta att inte prata med mina barn om mina negativa upplevelser omkring deras fars val och prioriteringar, likadant till mina föräldrar. Just i uppbrottet var jag den onda och det kändes bäst för mig att veta att det inte fanns slitningar mellan pappan och mina föräldrar. Barnen tillbringade gärna tid hos mormor. Senare blev barnen förbjudna åka dit, men det är en annan historia.

Jag insåg att de blev osäkra mot mig eftersom jag var "diplomatisk" . Svår balansgång!
Jag sa till dem att de får och ska visa och våga vara hur arga och besvikna de vill på mig (och deras far) men att de ska vara aktsamma om varandra.

Alla ondsinta, baktalande och skandalhungrande människor fick jag ignorera. Det tog många år innan några få började prata med mig igen. Fortfarande finns det de som undviker mig. Allt prat och oförståelse kommer man inte ifrån. Jag levde med inställningen att de som vill veta frågar, resten lämnas därhän. Men visst, ensamheten och ovissheten har format mig och jag har svårt att lita på människor.

Med all denna erfarenhet så vet jag ändå att valet att lämna var det enda riktiga! Ingen av oss hade mått bättre av att stanna! Tvärtom hade det varit förödande och dödande, om inte rent fysiskt så mentalt. Jag hade blivit en förebild för mina barn jag inte kunnat stå för om jag stannat kvar.

Förvirringen och osäkerheten innan du får en struktur inuti är slitande för kropp och själ men du är mitt i processen och en dag hittar du din/er väg. Du måste bara fortsätta leta inuti dig själv, väga dina värderingar och din vilja och ork. Ta hjälp där du finner den, söka den när den fattas dig. Du finns ju här...en god väg..din väg...

är en katastrof för många, ensamma eller ensamma i en familj. Jag kan bara känna med dig nu och skicka en tröstande kram !

och virar dem flera varv runt hjärtat, så att jag håller värmen där länge!/NM

Ta dem som en julklapp om du vill ;-D/ ht

jag på dig! Kram, hoppas det blir riktigt roligt!

Jädrans bra!

Har länge försökt få till något om vems rätt som är rätt, i betraktarens ögon, vem som är mest hel osv, men det har aldrig riktigt klickat. Raderna ovan rymmer mycket! Tack för dem! Ska klia vidare här, kanske med ditt alster som inspiration... Gör nåt, eller?/Kram NM!

Kanske kan du vrida och vända på de här ;-D

Ett öppet fönster, när dörren stängs
Det unkna vädras ut
Möjligheter som nyss slängts
blir en annans skatt
bland de tårar som du fällt en gång fanns början till ett skratt
Vems våg är måttet, vems rätt är det rätta
vem håller måttet, vem kan berätta
Från vilket fönster tittar du
och bestämmer vad du ser
från mitt fönster så ser jag blott en mänska som är hel

Hej!
Nej men, gumman, vad jobbigt!

Skickar en kram genom sajberrymden!
/H.

2013 ska bli året som på det ena eller andra sättet fastnar i minnet.

Vet inte varför jag börjar tänka på Frödings gamla gråberg, kanske för att jag känner mig sådan "stååå, grååå". Så fast med fötterna i marken, kommer ingenstans och så grå och tråkig. Känner mig så nere. Fast jag fått shoppa idag. Har köpt en ny pryttel. Jag gillar pryttlar. Dessutom ska jag ut ikväll och träffa ett gäng tjejer ikväll, det var länge sedan jag träffade flera av dem. Visserligen är detta en typ av träff som jag vanligtvis tycker är lite jobbig. Ett glas i magen så brukar det kännas bättre. Men. Jag ska ju inte känna så längre, jag hade ju blivit glad?

Inte idag, känner mig bara sorgsen.

Jag känner mig så himla förvirrad. Ensam. Är det rädsla för ensamheten? Jag kommer inte att vara ensam om jag inte vill. Kanske är det en del i sorgeprocessen, den man ska igenom?

Min dåliga självkänsla tar sig uttryck i oro för att han ska klara sig bättre utan mig. Men det är väl bra om han gör det? Vi kanske kommer att klara oss bättre och bli lyckligare utan varandra?!

Det känns som om jag sjunker ned dit där jag var förut. Jag vill inte dit igen. Kanske har jag slarvat med den egna själavården? Måste jag gå på möten oftare? Kanske är det för att det är nyårsafton snart, jag blir alltid melankolisk då och så dricker jag för mycket då. Så kanske det är, det är nyårsafton som spökar.

Nej nu måste jag gå sätta på mig ansiktet och stålsätta mig inför kvällens barrundor, bara en i gänget vet att jag slutat. Fast, hon som är "huvudvännen", anledningen till att vi träffas är att hon är på besök i Sverige, hon är amerikan och jag läste någonstans att genomgå ett 12-stegsprogram räknas som någonting positivt, som en merit nästan, i USA så hon kanske blir impad om jag berättar :-)

Nä, ansikte på, kanske till och med blir en svängom på dansgolvet ikväll! (fast det har jag VERKLIGEN ingen lust med... bläh)

Jag har ingen kraft att skriva och heja på er andra, men jag tänker på er!

Hade planerat en massa inför denna dag, ingenting av det blev gjort...

Det sista jag såg på teven igår kväll var senaste filmen i Rambo-serien...
Han sköt med kulspruta så hjärnsubstansen skvätte överallt, han måste nog ha skjutit ihjäl ett par hundra fiender under den filmen, där i kriget var livet ingenting värt, man nästan applåderade när han dödade de elaka, Yess han fick honom, tänkte man...

På morgonen väcks jag upp av ett telefonsamtal, med ett dödsbud, min svärfar hade gått ur tiden.
Skyndar mig upp och hämtar dottern och ett par timmar senare är vi där vid dödsbädden.
Där ligger han med gul skrynklig ihopsjunket ansikte, munnen vidöppen och saknar löständer,
här finns verkligen döden närvarande, en kall och själ-lös kropp med blånande fingertoppar.
Huden känns konstig när den är död, mjuk på vissa ställen och på andra ställen hård.
Ena ögat lite halvöppet i de gråstarrande pupillerna, tungan blålila och täpper till svaljet,
här finns inte en chans att luften passerar förbi.
Magen känns varm trots att 3,5 timme har gått sedan hjärtat slog sin sista sammandragning.
Kan inte låta bli att känna på döden, den är så påtaglig och närvarande.
Och själen, mänskligheten så långt borta, livet är ursprungen och kvar en f.d. själaboning, en kropp..
Få tillfällen ges i livet att få möta döden på ett sådant nära håll, andra gången för mig...
Fascinerande men inte skrämmande, värdig och mycket respektfull.
Lika säkert som att man föds, kommer också döden till oss så småningom, det vet man med säkerhet.
Vi gör bara ett besök på jordelivet, gästar och far sedan vidare i någonting vi inte vet om..
Ett ljus är tänt, svärfar är klädd i en vit skjorta med en blårandig slips, under svepningen ett par utmärglade knotiga gula ben som slutar i en vuxenblöja.
Någon ur personalen har knipsat av toppen på en julstjärna och lagt på hans händer...
Brevid sitter hans ena dotter med slutkörda tårkanaler, hans ena barnbarn med kajalen rinnandes utmed hennes kinder, hennes tårkanaler verkar aldrig kunna sina.
Frugan som normalt sett är en oerhört känslig varelse verkar kunna ta hela saken med fullständig närvaro, mycket starkare än hennes storasyster som inte kunde förmå sig att säga en fullständig mening i ett enda andetag, jag är verkligen förvånad för det brukar vara precis tvärsom..

Här sitter jag mitt uppe i alltihopa, och vet inte vad jag ska tycka för tillfället..
Döden kommer ju aldrig lämpligt, när den än kommer...
Alldeles tom i huvudet åker vi i varsina bilar hemåt, helt avbrutna ifrån dagens göromål..
Jahopp tänker jag för mig själv, det blir sällan som man hade tänkt sig...
Eftermiddagen samlas vi i den nya soffan hemma, ätandes på nyinköpta hamburgare, hela familjen sitter tysta med tomma blickar och ser ner i vardagsrumsbordet, det är alldeles tyst och jag förstår var var och ens tankar är just nu, de tänker på "morfar" och ser minnesfilmerna rullas upp framför dem precis som jag gör just nu..
En tid för eftertanke och om livets slutände, allting är inte så självklart längre...

Plötsligt så slog det mig, vilken kontrast det blev när jag tänker på hur döden nyanseras i Rambofilmen, så långt ifrån verkligheten, jämfört med den verklighet jag känner idag.

Ännu har en dag fört mig närmare närvaron genom min nykterhet, och det har inte funnits någon som helst anledning till att döva bort den, verkligheten är min verklighet...

/Berra

Har varit internetlös/internetbefriad ett tag så har inte kunnat skriva här på ett tag. Har en känsla av att behöva skriva utan att veta vad. Jag har nog aldrig känt mig så här ensam.

Då min familj bor långt bort och jag skulle jobba på juldagen så hade jag och exet bestämt att fira jul tillsammans med hans familj. Jag såg verkligen fram emot julen, den första vita julen på länge. Jag hade fixat julklappar och köpt och förberett en massa julmat att ta med. Jag och exet hade haft många mysiga kvällar med alkoholfri glögg, julbak och pepparkakshusbygge.

Två dagar före julafton. Exet på julfest. Dricker vin till maten. Bråk.

Han säger att förra gången han gjorde alkoholprofilen så sa den att hans alkoholvanor var skadliga, men den senaste gången han gjorde den så sa den att han drack "normalt", helt oförstående att jag inte vill träffa honom nu. Fan.

Jag kastade pepparkakshuset i soporna, äcklades av all mat jag hade förberett som stod i kylen, levde under julen på ostmackor och ett maniskt tittande på The Real Housewives of Beverly Hills. När min familj ringde för att önska god jul så ljög jag, "jo, vi har det jättebra, jarå, jättemycket mat, måste sluta för nu ska vi spela sällskapsspel..."

Jag har firat jul själv tidigare men då har det varit för att jag valt det, valt ensamheten, men när den är påtvingad så gör den för jävla ont.

Jag önskar så mycket att jag inte hade litat på honom, eller åtminstone inte räknat med honom under jul och nyår. Nyår är ju inte lika familjebundet så visst skulle jag hinna höra med vänner om planer inför nyår men just nu har jag ingen lust att umgås med någon kring alkohol. Alla dricker ju.

Det känns skamligt att berätta för någon att jag mår dåligt och att jag var ensam under julen, "fy skam, för ingen ville ha 'na" liksom.

Kram

Hoppas få några tankar och ord från dig............
Vet du hur ditt nyår skall bli?
Kommer du vara själv som på julaftonen eller har du nån/några att fira in det nya året med?
Hopas att allt är bra?
/A

Nästan King över det hela.
Du är.......
/A

.

...emedan jag satt här inne i värmen och filosoferade över hur det är att vara människa bland människor. Det är komplext, det är det, och jag gillar komplexitet! Det ger inspiration och lust att lära, förstå och utvecklas. Efter några varv känner man kanske att man ändå står och vrider sig runt sin egen axel, men det är också en beståndsdel i att vara människa... Det är komplext, det är det...

Sticket? Så här ser det ut i nuläget, får se vad som händer med det... Ska försöka hitta vers och refräng där ute i den klara vinterluften. Blir nog till att ta en kopp till på verandan... Om man skulle kunna börja så här, för att travestera och fortsätta där en annan låt lämnade av:

Mmmm, vakna människa, se på mig
En ny dag föds här utanför
Det finns så mycket som man vill
och det finns annat som man bör
Men spionerna ser oss inte här
och hundarnas skall har dött ut
Världen vilar, den stillar sig nu
här doftar inte längre damm och krut

-------------- Här behövs nog någon vers till och så en refräng med litta Hallelujah-feeling...

Har varken slavens bojor eller kungens spira
Äger ingenting men har så mycket att fira
För främst är jag en människa och inget problem,
ingen etta eller nolla i ett datasystem
Så, nu sitter jag på tåget och vet inte vart det bär
men kan ändå känna lugnet av att få vara med er här
Tvekan kastar jag i diket och åker mot den dag
jag kan säga till mig själv att jag vet vem som är jag,
vem som är jag
vem som är jag

Återkommer, go' vänner!/NM

är kattmänniska.
Har du läst "Den vidunderliga kärlekens historia" av Carl-Johan Vallgren? / mt

om det är lättare för män att släppa taget... På ett generellt plan, inte personligt och individuellt.
Tycker mig ha märkt det. Antagligen ett livsfarligt antagande - hukar mig nu:) / mt

Kanske du har läst "Vem ska trösta Knyttet?" Jag ger tre av verserna till dig och tilldelar dig båda rollerna.
Knyttet är den lite starkare sidan av dig, den som ska göra dig fri. Den sidan av dig som vill trotsa rädslan och bejaka livet!
Skruttet är den mycket, mycket rädda lilla du... den som din lite starkare sida ska trösta och beskydda.
... ...

Nu skymta svarta berg vid horisonten
tre vilda berg där skrymt och mårror bo,
men nitton homsor fiskade med Dronten
och lade ut ett nät i frid och ro.
Och Knyttet sa: förlåt en resenär
som undrar om ett skrutt har varit här?
Det har hon visst, sa Dronten glatt, ett skrutt med trassligt hår
blev alldeles ifrån sig och sprang hemifrån igår,
men vart hon sprang och var hon finns och var hon sist blev sedd
det vete mårran, men jag tror att hon var gräsligt rädd,
och vem som tröstar henne det är mera än jag vet
för jag är på semester och nu vill jag lägga nät.

När skymningen så småningom sig sänkte
kom ludna småkryp fram på alla håll,
de hade bleka nattögon som blänkte
och viskade: där går ett ensamt troll,
ett ensamt stackars knytt som går och tror
att han är mycket stark och mycket stor...
Långt inne mellan bergen hördes mårrans hemska rop
och Knyttet gick och gömde sig i första bästa grop,
men om en kvart flög Knyttet opp och stampade och sa:
nu är jag mera arg än rädd, och det är ganska bra,
jag måste trösta Skruttet, jag får inte vara svag
för hon är nog, om möjligt, ännu räddare än jag!

Nu tystnar allt, nu slocknar alla ljusen,
där sitter Mårran ensam som ett berg
och runt omkring är hela marken frusen
och själva månen tappar all sin färg.
Och Knyttet sa: det här blir inte lätt
för Mårran är det värsta jag har sett.
Först piggade han opp sig med en arg och krigisk dans
sen högg han sina tänder djupt i Mårrans kalla svans
och Mårran blev så häpen att hon skrek och sprang till skogs
och på en sten satt Skruttet och såg på när Knyttet slogs.
Att skrämma skrutt är inte svårt, de faller lätt i gråt,
men de är ännu lättare att trösta efteråt.

Styrkeram! / mt

Vet väl att det skrivna ordet på nätet med alla stavfel hit och dit misstolkas om vartannat.
När man inte ser den man pratar med misstolkas allt känns det som.
Jag hasplar ur mig än det ena och än det andra.
Och har väl gett er härinne en bild, som jag tycker INTE stämmer med verkligheten.
Jag är inte stingslig eller snarstucken eller långsint what so ever.

Jag vill alla gott, alla ska få vara med och känna att dom också kan.

Och det skall lyftas och pushas och berömmas.

Jag är trygg i mig själv, vet vad jag har och vad jag kan.
Mitt kunskapskapital är stort. Ekonomiskt, ja jag klarar mig, men kan som alltid bli bättre.
Kommer bli fantastiskt kul att träffas den 2:a feb.

Men som Berra så tydligt skrev, lite skrämmande oxå.
Det är okej om du, Dompa, blir sne och arg ibland, men inte på mig.

Där går gränsen, du kan INTE bli arg. Men det hoppas jag du redan har förstått.

Du vet bra kompisar skall tåla att få några blåtiror,
men det blir så hätsk stämning härinne då så det glömmer vi.

Jag snor den där matchokramen, så får du behålla snorrpussen............ Hahahaha.

Nu är det färdigjobbat för detta år, nu ser vi
frammåt och tar emot 2013 med öppna armar.
Promise everybody

Sova nu!
Chipp chip
/A

(Bli inte ledsen nu Dompa, vi tycker om dig endå)

Se ironin i brevet, vi är nog rätt lika fast du är nog mer gubbe än vad jag är. Poäng till dig. Grinig njae..... Nä det blev bara gammal kvar.
Jag som inte ens passerat 40. Du får berätta hur DET känns.........
Nu! SOVA................
/ANDREAS