Senaste kommentarerna i forumet

...i tankarna har du tagit! Den där insikten att "det inte hjälper". DEN är viktig. Det var den tanken vi inte riktigt kunde tänka förut eller hur? Vi hann liksom inte dit innan det var försent. Men nu tänker du så innan du sveper sexor eller tömmer BiB:ar. Det är så himla bra!

Sörj det som var och det som inte blir, sedan städare du kaninburar och går vidare! Kram på dig <3

...i mängd!
Just lagt på luren, maken ringde...bara det...han var så avspänd och berättade att utredningen inte kommer dras ut på. Han har fått beviljat behandling!
Så, min anhörigvecka kommer kanske sammanfalla med hans vistelse...hur bra kan det bli???
Överlycklig!
Andas....och tårkar tårar...vilken grej...känner mig svimfärdig....benen kroknar...fantastiskt....nu börjar vår nya resa...

Mannen förändrades redan efter vårt samtal för 3 dagar sen.
Han mjuknade i kanterna och jag har kunnat se hans gamla jag skymta fram.
Nu lät han så lättad i telefonen...något firande med alkohol blir det inte heller, jag är på väg till honom och då tar han vanligtvis inte till spriten.
Han vill bjuda på middag ;)
Vi ska gå på stan och supa in julen tills öron och ögon inte orkar ta in mer. Vi ska hälsa på makens mor, som är så orolig, så stillas hennes jul. Vi ska göra karameller...allt kom från hans mun just nu....jag är mållös och bara...pånyttfödd.... Hur bra kan det bli???

Jabbadabbadooooooooooooooo

...som inte hann läsa det elaka inlägget - vad det stod missade jag helt, inte var det väl från någon "vi känner"? Ibland är inlägg i den här typen av forum uppenbarligen skriven av någon som bara vill provocera och sådana kan man ignorera tycker jag. Annars är jag helt med på taktiken att vänligt bemöta och be om förklaringar, endast så kommer vi vidare och kan lära av varandra tycker jag!

Jag skriver inte heller så mycket just nu. Känner mig lite trött och nedslagen av att det kommer så många nya samt vill jag försöka fundera mycket nu på "resten av livet". Dessutom är det galet mycket på jobbet, gäller att klämma ut varenda liten krona innan årskskiftet...

P.S. Jag, som förutom att vara svag för välformade ögonbryn, även tycker det är charmigt med lite vindtyriga blickar kommer visst ihåg att du är en smula vindögd (bara de inte skelar åt 2 olika håll). Vilka konstiga saker jag tittar på då, nå en välformad rumpa är aldrig fel heller... hoppsan ska nog jobba lite nu tror jag. Kram o så ;-)

Du har rätt, jag har jobbat fram förändring till stor del själv. Det stärker som du skriver.
Känslan förvånar mig ibland trots allt, det var så längesen jag kände mig så frisk i tanken...

Önskar dig och alla andra en harmonisk dag så gott det går veckan innan jul... finns ju risk för stress av alla slag ser jag när jag läser runt. Eftersom jag sedan länge förstått att jag helt enkelt inte gillar det sätt vi "firar" jul på så tar jag det oförskämt lugnt, jag skriver julkort för jag gillar att skriva och det är fint att "komma ihåg" de som kanske betytt något extra under året och visa det.

Pepparkakor och godis är också roligt... dofterna är fint, men stressen runt julklappar och mat i drivor med tillhörande dryck blir ...fel. Jag gillar inte att det ska vara så MYCKET av allt.

Jag märker att jag har förändrat mitt sätt att se på alkohol. Förut reagerade jag inte märkbart på att det var sprit vid jul eller vin till mat... (jag var ju ofta den som v i l l e ha vin!)
Nu, bara ett litet tag tillbaka ser jag vinet som något onödigt och just vid julen så tycker jag det är rent fel att ha alkohol... just för att julen alltid varit roligast för barnen, det är så mycket förväntningar på julen då man är barn, men det kan bli så illa också...
Jag har ju alltid vetat att en och annan kan vara den som drack för mycket vid sammankomster, men jag funderade inte vidare mycket på det. Det är en förändringsprocess i mig... en upplysningsprocess av något slag... (nyvunnen)

Jag börjar fundera mycket på det här dilemmat som ofta kommer upp här på Forumet. Just att har man en gång druckit "för mycket" under en viss tid så är man då för alltid fast i det dåliga sätt att använda alkohol. Är man inprogramerad på alkoholmissbruk? Då jag läser de som vet av erfarenhet så verkar det vara så, man är alltid i riskzonen.

Nu har denna känsla infunnit sig hos mig att jag VILL inte ha alkohol i min kropp, jag är inte sugen på att bli berusad och absolut inte känslan efteråt. Eftersom jag inte "förbjudit" mig att dricka så upplever jag mera att denna känsla infunnit sig, slängt sig på mig... eller bara enkelt, jag kom till insikt...
Det känns precis som om jag vänt blad i min stora livsbok... ett nytt kapitel... eller som jag blivit troende i en hast... Det är en lustig känsla... liksom porlande. Ja jag har nog läst det hos er andra... nån slags känsla av nyfrälsning. Den känslan kommer förståss inte att se likadan ut i evighet, men just nu är det fint i både kropp, knopp och själ.

Lite stress ska ju vara bra
men ta det lugn en stund då och då
stanna upp och lukta på vintern...

fast...

:) Igår kände jag konstigt nog vårdoft ute i dimman och fukten. Kändes hoppingivnade för en vårdåre som mig...

Allt gott till er alla!

Det du skriver berör mig och ger mig en liten gnutta självförtroende. Det gör mig samtidigt "ledsen" över att du som inte känner mig och inte vet vem jag är ändå kan genom det jag skriver här se att jag verkligen försöker. Min sambo vill inte ta till sig det jag i så många år försökt visa och det jag så många gånger påpekat att man måste ta tag i såsom alkoholen, sorgen och sedan gå vidare.
Jag har nog stångat mig blodig så det räcker, dock kommer även rädslan över att jag inte försökt och visat tillräckligt genom åren.... Men- jag har försökt på mitt sätt- inte alla gånger så himla bra kanske och vissa saker skulle naturligtvis varit ogjorda. Här är jag nu och har framtiden framför mig.

Från en beundrande kille.
Berra du är kung!
Hoppas veckan blir kanon.
/A

när du beskrev dina försök att närma dig din man. Det är också jättekonstigt att alkoholen kan vara ett så starkt gift att din man försakar en så varm och gullig tjej som dig.

Rubriken "Det vidare livet"

"Livet som det är utan droger. För inläggen som kan handla om annat än de omedelbara alkoholrelaterade problemen."

Förstår inte varför vi inte skulle få utveckla andra frågor som inte är direkt alkoholrelaterade här inne på Forumet... t.o.m rubriken under "det vidare livet" säger att det Kan handla om andra problem. Jag tänker som Trollet... allt är delar av helheten, allt hör ihop. Livet är så, vi är människor... med nyanser förståss.

Jag tycker du hör hit MT! Dessutom har du många bra råd och tankar.

Önskar dig en fin dag!
Tilde

...har nog de flesta av oss varit under vårt aktiva drickande. Men, den självupptagenhet (om man ens kan kalla det så!) som yttrar sig genom att man vill prata och uttrycka oro för sina barn är något helt annat - den är inte egoistisk.

Jag är bara så glad att jag får dina förtroenden och hoppas att jag kan bidra med något litet, om inte annat så bara ett öra. Det gör gott för mig att kunna finnas för dig! PS OM det där glaset kallar för mycket så ringer du mig först så kan vi diskutera om det är en bra idé eller inte :-) (när som helst, stör du så säger jag det!)

Ja, du Dompa! Kanske har det kulturellt varit så att pågarna varit värda lite mer (alltså bakåt i tiden sett)
Jag vet att mina föräldra var besvikna på att jag var en flicka.. Att nästa barn var en flicka osv.. Fast det innebar att jag fick hålla på och klättra i träd, skruva och meka, ända tills min lillebror föddes..(missförstå mig rätt, jag gillar verkligen min bror!)
DÅ, blev jag plötsligt "degraderad" till barnvakt och minipiga... Visserligen ska alla barn ha så mycket kärlek det bara går att ge dem, när de är små, men min bror betraktades som ett "underverk"..
Han behövde inte diska, hämta ved, städa etc.. Han "klemades bort". Vad han än gjorde, så var han "såååå DUKTIG" (det östes beröm över honom jämt. T.om. för sådant som egentligen var självklart)
Hyss, misstag etc slätades över.. Äsch, han är ju grabb...(hade jag gjort liknande saker, hade jag varit randad i baken så jag definitivt inte kunnat sitta på en vecka)
Jodå, han rätade upp sig, när han gjort lumpen. Som han själv sa, det var det bästa som kunde hänt honom..
Sedan jämför jag med mina manliga kollegor/arbetskamrater jag haft och ser att de i vissa stycken är som små tuppar i hönsgården.. De vill ha beröm.. De förstorar gärna betydelsen av sig själv och det de gör..(finns ingen mamma där som berömmer, så får de berömma varandra.. *fniss*)
K A N det möjligen bottna i den här bilden som små pojkar får av sig själv.. att det jämt påtalas hur "duktiga" de är och att de ständigt får ta plats..?
Idag blir både pojkar och flickor mer lika uppfostrade och båda könen får brister i bla hanteringen av besvikelser, impulskontroll, och att "ha tråkigt".. Vägen jämnas för dem på ett sätt som gör att de inte vill bli "vuxna"
Och varför skulle de, när inte ens deras föräldrar vill vara vuxna.. Kanske saknas det förebilder? vad vet jag.. som inte har nån cykel..?

Sedan får man inse, att gamla rollmodeller, inte bara försvinner över en natt, bara för att vi tror att vi har jämlikhet.. Mycket av det vi gör, sker omedvetet, så vi blundar gärna när det kommer till olikheter. Precis som vi gärna blundar när det gäller våra egna negativa sidor..

Hur många, pratar känslor med pojkar och män?(hur många grabbar pratar om kärlek istället för sex?)
Hur många män diskuterar existensiella saker (på sin arbetsplats?) Hur många män, vågar prata om hur de mår psykiskt med män?
JO, de finns, men det är definitivt inte samtalsämne nr 1, på kafferasten..
Återigen, vi har flera generationer män som växt upp med bilden av den "tysta", hårda typen.. Som i sin tur lite generat ser ner på "fjollorna".. (fjolliga är nämligen det s i s t a män vill vara..)
Ändå, är vi till syvende och sist MÄNNISKOR, med känslor och funderingar.. oavsett om vi är han, hon eller hen ;-D

Så till det där med projiceringar.. Hmm, har själv fått mig riktiga tilltuffsingar, innan jag insåg, hur jag , precis som du, retade mig på personer i RL.. Vissa saker, fick mig att bokstavligt gå i taket.
Min räddning var (och är) min superkompis, som lugnt stod kvar och förklarade, varför jag "gick i taket".. Det där är ju en spegelbild av dig..
Vadå MOI? Aldrig i livet, blev första reaktionen.. JAG, vill ju bara väl, Jag är väl inte sådär?

Jodå, det var jag, t.o.m en karikatyr på mig *ASGARV*
Men att v e t a , gör inte att man automatiskt blir av med "beteendet" eller ens vet var och hur man börjar (om man verkligen bestämt sig för att göra något åt det)
Det krävs "blod, svett och tårar".. och man måste göra jobbet själv.. ;-D
Jag är inte färdig med mina "skuggsidor", nej långtifrån, men det är min intension, att ta itu med dem när jag väl på allvar hittar dem. (jag är precis som alla andra benägen att blunda..)

Det enda jag vet idag, är att den enda som äger rätten att bestämma över mina känslor och den enda som kan förändra dem är jag! Jag må reagera på saker som händer, men vilka känslor jag ska "ha", är mitt val, och mitt ansvar.

Kram/trollis (som föresten inte tror på djävulen ;-D )

Ska fundera över det du skriver.. Tror att en del har med kulturella betingelser och uppfostran att göra. Även sådant, som vi tror oss stå över i form av fördomar över hur vi behandlar flickor och pojkar..
Att män är våp, har jag upptäckt för lääänge sedan (så även kvinnor)
Blev tillfrågad hur det var att vara ensamt fruntimmer på en manlig arbetsplats en gång, och svarade, att det inte var några problem alls, eftersom det fanns så mycket "kärringar" där ;-D
Återkommer med mer fundringar.. /trollis

Läser ditt inlägg och funderar.. Visst hör du hit! Precis som gamla elever fortfarande hör till sin skola.. En del kommer och hälsar på, en del sätter aldrig mer sin fot där, men på något sätt finns kopplingen där ändå..

Så synd om vi skulle börja "snäva ner" vad som "får" diskutteras på forumet.. Allt är ju delar av helheten och jag tror inte att det skulle vara till gagn för nykterheten..'Vi, alla består ju av de här olika delarna och delarna av oss, påverkar både varandra och hur vi mår.

Skulle vi bara få diskuttera "alkoholrelaterat" så kan vi lika gärna göra om forumet till "frågelådan" där allt som inte hör till sorteras bort.
Då skulle bara alkoholen (förmodligen styrka, mängd och intag) diskuteras.. Frågan skulle "förenklas" men inte nödvändigtvis lösas..

Jag ser att sjukvården (den vanliga!) varit inne på detta i många år. Så til den milda grad, att även om du träffar en allmänläkare, så blir du i regel bara "sorterad" och skickad vidare.. Du blir degraderad till bitarna av dina sjukdomar och ingen tar hänsyn till helheten.
Foten skickas till ortopeden, din ombestämbara klåda till en hudspecialist och de värkande händerna till reumatologen..
Att du själv måste ta med ALLA bitarna till de olika ställena, verkar nästan provocerande.. Ber du sedan om en huvudvärkstablett, så skakar man i regel på huvudet och hänvisar till apoteket..
Skulle du sedan känna att du är i själanöd, ja då är du riktigt besvärlig..

Inte undra på att vi känner oss splittrade idag ;-D

Så jag hoppas att de låter oss vara människor och individer här på forumet! Vi BEHÖVER småprata med varandra! Det är ju det som gör oss till männsikor, inte enbart till diagnosen "alkoholister"! (får vi inte längre "umgås" utan att någon ska styra över våra samtalsämnen, då kan vi lägga ner, då behövs ingen av oss här längre..)

Det var mina spontana tankar.. sedan vet jag inte om vi från början var inne på samma linje..

kram /trollis

Åter igen har jag i mitt jobb blivit påmind om att vår stund här på jorden är begränsad och att vi när som helst rycks ifrån detta jordelivet, oavsett ålder. När jag hamnar i dessa situationer och då mitt försök att rädda liv inte går så tänker jag att ; man ska vara rädd om det man har och behandla varandra väl. Dock tänker jag oxå att livet är alldeles för kort för att bara uthärdas och inte ha det bra. Läser just nu "flickan från paradiset" av Agneta Sjödin. Denna bok rekommenderar jag till alla som känner sig vilsna och ledsna. Jag börjar lära mig att livet faktiskt inte ska vara att " uthärda", man kan och får faktiskt vara lycklig också.

Mulletant, jag blir inte stött av dina ord, jag håller med dig i det du skriver. Jag tror också att han hoppade av psykologhjälpen få det blev för jobbigt att börja se tillbaka på det som hänt.
Som alltid blir jag varm i hjärtat av alla kommentarer.

Villervalle; vad var det i mitt inlägg som berörde dig?

Just nu slår mig tanken - vad håller jag på med? Vet att det finns personer som stör sig på att det diskuteras annat än de alkoholrelaterade problemen/framgångarna på forumet.

Det finns olika funderingar... Jag brukar ju kalla det ett Livsforum - "Det vidare livet" har dessutom ett uttalat syfte som en plats för frågor utanför det direkt alkoholrelaterade. Jag har ju inte hållit mig där och är i dagsläget rätt långt ifrån det "direkt alkoholrelaterade". Visserligen - livet är en helhet och allt hör samman men... Hör jag hit längre? / mt

att reflektera över det onda - som är ett starkt ord också. Jag tror jag förstår vad du menar.

Det är ju många människor som ondgör sig över att man i gudstjänsten bekänner sina synder... att man gör sig så "dålig". Jag går sällan i kyrkan men jag tror nog att de flesta av oss syndar "i tankar, ord och gärningar" mest varje dag om man ser till det lilla - "knappnål och silverskål" skrev Berra. Jag tror att man kan lära sig känna sig själv och på det sättet öka medvetenheten/höja känsligheten för sin inre etiska kompass. Våra liv består av en lång räcka val... alltför ofta gör jag mig inte ens medveten om dem. När jag blir det (medveten) blir valen svårare och livet intressantare. Valet att se på när en människa faller ser jag som att välja att hjälpa på kort eller lång sikt. Du vet nog själv innerst inne att din drivkraft där har ett gott syfte.

Det här är inte genomtänkt bara nedskrivet till första muggen kaffe... lite huvudvärk har jag också - men inte självförvållad sådan:) Dock är det tankar jag delat många varv med mänskor som står mig nära på olika sätt och med kolleger. Om du jobbat med trasiga barn har du säkert också vridit och vänt på etiska dilemman - de kännetecknas ju av att det inte finns ett rätt svar bara olika möjligheter...

Tar glatt emot alla responser och reaktioner på detta:)
Önskar dig Sorgsen en dag i glädje! / mt

...hej, vi har inte bytt några ord med varandra tidigare. Jag har däremot läst mycket och lärt ovärderligt mycket från dig, tusen tack för att du delar med dig. Vill bara säga hej och önska dig en bra start på veckan. Står själv i en sån där make-over-röra som måste vara klar till lill-julafton-kalaset ;)
Tjingeling

...det är så många delar jag känner igen. Allt som handlar om att inte få någon form av bekräftelse. Det är så tungt att bli förbisedd och nonchalerad, riktigt elakt och utstuderat. Jag har fortfarande inte en susning om vad som är vad i mitt förhållande. Alltså vad som har förvrängts pga alkohol, hur mycket som är ren stolthet-menar hur mycket han inser men är för stolt för att i en handvändning ändra. Det enda jag vet är att så här var det inte förut och nu är han sjuk. Även om han de sista två dagarna inte betett sig lika kyligt mot mig så är fortfarande min inställning att någon slutsats drar jag inte förrän han varit igenom en behandling!

Sänder en kram med hopp om att du finner styrka.

Ett litet ps:
Jag fångar de små sakerna jag hittar för att kunna nå min man.
Ett exempel:
I det korta samtalet, (ja, mer monolog från min sida) vi hade i förrgår flikade jag in att han fick ett telefonsamtal tidigare på morgonen, där han pratade på ett samlat och respektfullt sätt med personen i andra änden. Jag sa att jag inte har upplevt det från honom på väldigt länge och att jag saknar det.
Han har inte ringt upp mig under dessa två dygnen men i de två uppringningarna jag har gjort har han varit trevlig och samtalat på ett vuxet sätt. Det inger nytt hopp!

Man skall vara tacksam för att vara behövd. Är tillbaks i Sverige och asförkyld. Inga samtal från barn eller fru. Att en lägenhet kan vara så ödslig. Ja,ja man blir naturligtvis behandlad som man förtjänar. Första tanken är ju att detta är det första steget ner i myllan. Men nej, detta är det första steget framåt i livet.

Dompa, Hur kan man bli så djävla förkyld? Hade glömt det.

VV

...hösttrollet...sänder en likadan till dig.
Önskar dig en bra start på veckan.
Kram

..läser gärna dina ord. Tycker om ditt uttryckssätt, eftertänksamt och samlat.

Jag läser, tar in, läser igen, omsätter och känner likheter eller olikheter i dina reflektioner och erfarenheter.

Jag kommer nog hänga kvar här ett tag, så känns det i alla fall nu. Jag har alltid haft en större fallenhet för självbiografiska böcker och verklighetsbaserade filmer. Jo, jag älskar se romantiska tvfilmer och läsa hänt extra också ;)
Här finns så mycket tragedier men lika mycket hopp och en hel mängd människor som ger sin tid till andra utan att kräva något tillbaka. Ödmjukheten är överväldigande!

Jag trevar fortfarande och känner att jag håller mig lite på min kant och betraktar, precis så som jag förmodligen beter mig i den "synliga" världen, tills jag känner var jag hör hemma.

Ondskan inom oss - den kan ju vara svår att precisera själv. Jag kände mig ond när jag "lämnade" maken till att "supa fritt". Så kändes det! Jag visste det skulle gå galet, han skulle göra sig illa och jag stod och tittade på. Samma sak hade hänt honom även om jag hållit honom i handen, men jag hade förmodligen inte känt mig "ond". Förstår du vad jag menar?
Nu är jag så glad att jag inte gick hand-i-hand, då hade jag inte haft kontakten med nämndemansgården när allt föll i bitar. Men ond kände jag mig i inledningsfasen. Knepigt och bakvänt det där med handling och konsekvens ibland.

Må väl och jag ser fram emot mer tänkvärt från dig.

Maken och jag...ny uppdatering följer...längesen jag mådde så bra som jag gjort sen vårt samtal i förrgår

..från min livskamrat som har varit min stöttepelare genom min svåra tid, hon är mitt allt, utan henne hade jag inte varit där jag är idag...

Svårt att försöka påskina vad som gör mina livsbetingelser så olika...
Andra brukar tala om HALT , hungrig, arg ledsen och trött...
Mina är kanske mera åt stressad, trött och oavkopplad...
När jag blir sjuk så har min kropp redan sagt ifrån, nu pallar jag inte mera, motståndet mot bacelusker går ner till ett minimum
Och den tvingar mig till att ta en timeout, men vad gör jag?
Jo travar på som om ingenting har hänt, kör i samma tempo som innan, och kroppen får inte sin vhila...
Då går psyket ner i en svacka, jag blir lättirriterad och grinig och jag märker att jag blir okoncentrerad och framförallt deppig.

Denna svacka får mig att totalt tappa omdömet, jag klarar inte av alla krav från olika håll...
Frugan, barnen, jobbet, föreningslivet, ekonomiansvarige, vaktmästaren, elektrikern, bilmecken, hjälpsamma grannen, brorsan, sonen,
städaren, tvättaren, kocken, matinköparen, datorhackaren, tevemecken, diskaren, tvättmaskinsföraren, kompisen, skottaren, avloppsrensaren,
nätverksanalytikern, provförhöraren, tapetseraren, målaren, mattläggaren, snickaren, rörpularen, trädgårdsmästaren, limmaren, skotorkaren,
garageansvararen, cyckelmecken...
Jag försöker hinna med allt jag kan, och dygnets sista timmar brukar jag använda för mig själv, behovet att bara finnas för mig själv.
Tiden med mitt egna jag är viktig, att hinna rannsaka alla övriga timmarna, vad hann jag med, vad måste göras i morgon, en sorts planering
För att jag ska veta vad jag har framför mig...

Men när kraven kommer från alla håll, och jag får fixa fram på småtimmarna då har jag inte tiden och orken att sitta en stund med mina tankar.
Det är läggdags och jag har återigen försakat det viktigaste i mitt liv, att ta det lugnt!!!
Stressen är min absoluta alkilleshäl, och får jag inte min egnatid, ja då är jag körd...

Idag hann vi med att rensa av det värsta, har ett rum kvar, arbetsrummet där man behöver en kofot för att ta sig fram,
Och det är mitt problem, ja och garaget då, men det är bara att stänga dörren så syns det inte...
Vi skjuter det på framtiden, mellandagarna verkar vara hårt planerade för detta...
Jag vet att skiten växer till enorma högar om vi inte gör något drastiskt, därför behövs dessa totaly home makeover..
Enda sättet där jag inte bara lovar att städa undan allt bråte, utan motvilligt också gör det..
Det jag beklagár mig över är egentligen timingen, och bilhelvete kan ju aldrig komma lägligt, någonsin, ever..

Om jag ska känna någon som helst elak skadeglädje så fick grannen måla om sitt vardagsrum efter det att hans fru sett våran nya soffa och beställde bums en exakt likadan, men det kan han få ta efter det att jag fått gått upp om morgnarna och starthjälpa hans kärr..ersta med hennes bil då han har varit bortrest.

Nu är klockan halvtre på måndagsmorgonen och jag börjar känna mig nöjd med Söndagen, men en stress över en ny arbetsvecka som tar sin början om bara några timmar, f-n ibland känns det som om jag ännu en gång har tagit fel prioriteringar...
Jag glömmer bort att jag behöver sömnen också, en viktig beståndsdel för att behålla den mentala balansen i schack.

Go'Natt med er därute, och var snälla med varandra, kom ihåg att ni som oftast behöver mest kärlek när ni som minst förtjänar det.
Motsägelsefullt, och sällan man får mer kärlek bara för att man har varit dum, men behovet hade funnits...

Berra

Du är numero ono/bästa!
Ta dig tid, vårda dig själv.
Var ego.
Finns här när det gäller!
Kramar i massor <3
/A

..tack för dina ord...
Konserten var fullproppad av traditionell julmusik. Underbart!

Det trodde jag inte heller, att du bagatelliserade.
Jag var lite osäker på om jag skulle spara det jag skrev i alla hast idag. Just av den anledningen att jag inte på något sätt vill såra dig, eller att det, tillsammans med det tidigare inlägget, skulle uppfattas som ett råd i någon riktning.

Min skilsmässa för alla de där åren sen var nödvändig men, om jag kunnat göra om något så tror jag faktiskt att jag hade försökt stå ut ett par år till. Jag kan känna igen mig i din oro.
Nu ser jag ju, trots allt, 4 vuxna, trygga individer med sunda vanor och social begåvning. Det som mulletant skrev om kombinationen "lite tur och inre styrka" hjälpte förmodligen oss alla fem, både som individer och "ensamståendeförälderfamilj".

Detta blev bara ytterligare lite svammel under ämnet historia.

Jag såg att du skrivit ett längre inlägg på din tråd, tar mig dit och tar del.

Kram på Dig, Du finns i mina tankar.

Länge sen jag skrev nu.. Tittar tillbaka och läser. Jag pratade om månader, men månaderna blev veckor. Han är tillbaka nu. Bra förstadag, men sen kom abstinensen.

Det var inte möjligt att bo kvar hos föräldrarna ända till nästa år, då plats på behandlingshem fanns ledig. Han får bo här, MEN han måste ringa läkare och soc i morgon (med mål att komma till Nämndemansgården). Någon som vet hur en utredning hos socialen går till? Krav på avgiftning/antabus? Känner nu att jag verkligen kan slänga ut honom om han inte försöker. Det är nästan så att jag vill göra det. Klarar inte av de här kasten mellen älska o hata. Det är så svårt att se när han blir som ett barn och börjar gråta. Tycker att män också ska gråta, men det finns gränser.

Miss K

etanoldriven. Den var bra, ska lägga den på minnet. Det finns ju gott om mackar om man vill tanka etanol, men har man inte en etanolmotor i huvet blir det ju ointressant med sådana mackar, och så känns det verkligen just nu.
Fenix som går på ren Loka och Julmust