Senaste kommentarerna i forumet

Klarade inte ens av att hålla mig i min egen tråd. Nu blir det hundpromenad och under den ska jag verkligen försöka beakta mitt eget beteende.

på forumet nu och jag vill helst sitta ner en stund i fåtöljen här vid brasan, blunda och försöka tänka goda tankar om er allihop.
Jag känner av irritationen där utanför rummet och jag blir själv lite irriterad, skulle vilja sitta och prata med några av er en stund. Med er som jag upplever som mest frustrerade och irriterade just nu. Få er att sitta kvar vid brasan och komma ner i varv...
Prata av sig är väldigt bra, men att sedan kunna släppa irritationen och frustrationen är ännu bättre... åt fanderns med den.
Släpp, låt skiten segla bort när vi snackat en stund om det där som var så jävligt.
Släpp...
Låt nytt komma in i kroppen...
så tankarna kan ta en ny vändning...
gott i själen en stund...
så att vi kan hålla oss nyktra om inte annat :)

Nu blundar jag i min ensamhet här inne...
här är rofyllt...

Gott till er ALLA...

Jag skulle kunna skylla mitt följande inlägg på att "Jag är som jag är, tyvärr...jag kan inte förändras" . Men vore det sant? Delvis...jag är en besserwisser mellan varven. Men när jag väljer att skriva detta så tar jag likförbannat ett aktivt val. Jag bryr mig om dig Andreas...liksom jag tror att Mulletant, Trollis, Maria och många andra gör. Men du skrämmer mig...ja, inte mig personligen men jag tänker på ängeln Anna Panna och de två finaste sönerna i världen. Lever de i detta? I lynneskasten? Dag ut och dag in. Den snarstuckna pappan..."Ja, nu fick jag inte tillräckligt med kärlek/applåder/what ever...så det är bäst att pappa går och dör". Jag är delvis likadan Andreas...jag kan lacka till av bara fan. (Som senast med censuren)...men jag kan backa...böja nacken och stappla vidare. Med det sagt menar jag inte att jag är "bättre" än du. Inte alls...men livet tvingar oss ibland att bli vuxna. Jag läser om din kamp för nykterheten. Piller förkastas. AA förkastas. Hjälp förkastas för du kan själv! Jag känner igen känslan...jag inbillar mig ofta att jag kan själv. Oftast visar det sig att jag har fel. Kan du verkligen det?

Förstår du inte att dina ord väger noll för den som hittar in på forum. Den som vill förändra. Du peppar och är en glad skit, dessutom tror jag verkligen att du har hjärta...för att i nästa stund ta en öl, alternativt sura tills vi andra har krusat dig tillbaka. Det är en sak att (som t.ex VV) gå ut i början och säga var man står. Man kanske förkastar beslutet men aldrig människan bakom det. Du ska inte behöva känna att du måste vara rak mot mig...men du ska veta att är du inte det...så tappar jag inte intresset (galenskap är alltid underhållande) men respekt. Nu skiter väl du i det...lika lite som du behöver piller, AA eller hjälp. Lika lite behöver du mig. Du kan välja på att se detta som antingen nätmobbing eller konstruktiv kritik. Jag rekommenderar att du gör ett vuxet val. Var jag elak nu? Kanske det...men kanske når jag fram. Ta hand om dig A...och ta inte en jävla återställare ur BIB:en. Förstå att du berör mig...annars hade jag inte brytt mig. /R

Verkar lite som din kvinna har någon slags flyktbeteende och att hon kanske dövar sig i allt handlande och bytande av möbler och grejer. Du skriver "åter är garaget fullt av möbler som ska slängas..." osv...

Jag funderar ibland på människor som måste samla på sig tusen onödiga saker, köpa nya "hem" osv... vad döljer sig där bakom? I vår "rika" del av världen har vi råd att dämpa oro, ångest med att ägna massor av tid, pengar och energi åt att samla och köpa, byta och slänga i oändlighet(det är min filosofi ang köphysterin)

Kan ni inte prata ut om det här som handlar om hennes, som du beskriver det ständig handlande och bytande... Hon kräver ju dessutom din energi för det verkar vara du som får göra jobbet och du som far illa. Du ifrågasätter ju till och med din nykterhet nu och det är väl inte så bra Berra.

Ibland måste man (med mina ögon sett) tänka efter lite mera noga hur man vill ha livet, man måste göra val... och sätta gränser. Jobbigt ibland men man kan inte gå under för andras önskemål... Att bli körd över o använd gör inte att ens självkänsla är i topp precis.

I ditt fall så tänker jag instinktivt: p r a t a med varandra. Tala om hur du känner inför den här situationen. Respekt är bra! Omtanke också... Har hon det inför dig så borde hon kunna förstå att ta itu med det som kanske är hennes problem.

Hoppas du kommer på bra tankar, kommer ner i varv och kan ta dig en funderare...
Lycka till Berra!

Det är mitt råd Berra! Vi behöver inte dom (!) och de behöver satan-i-gatan oftast inte oss!

Puss tillbaka Trollis. På näsan placerar jag den...jo jag är inne och läser. Detta forum har ju blivit ett beroende...en ventil. Jag är inne på Mulletants (och din Trollis)linje...vill bemöta "svammel" och liknande med...klokhet (hep) och kanske lite kärlek. Läser Magnus ord...om en diskussion om hur vi kan göra forum bättre. Har inga svar där. Inser att det alltid kommer att finnas tokar som skriver dumt...inser att det alltid kommer att finnas feghet...(i mina ögon att anmäla istället för att bemöta.) Jag är fortfarande äcklad av det sistnämnda beteendet...jag tänker Stasi...gamla öst. Jag vet inte längre vad eller till vem jag vågar skriva...så jag läser runt (än så länge, kommer nog att ändras. Känner mig själv). Har som vanligt ett tusental åsikter...men jag ska försöka hålla mig här...i min egen tråd.

Men en sak vill jag säga i förväg...den dag ngn skriver att jag är en självgod skit eller ngn annan trasig åsikt. Då VILL jag att det står kvar, även om en god vän anmäler för att spara mina känslor. Jag kommer kanske att bli kränkt...men det köper jag. För mig är det ett bättre alternativ än att ngn tystnar. Så tänker jag. Som alltid lite virrig...men ändå stjärnklar (i mina egna ögon ;-). Visste ni att jag är en smula vindögd?). /R

senaste, hoppas sista, turen till alkoholträsket insåg jag slutligen också att det viktigaste för mig är:
1. Inse att jag inte kan dricka alkohol utan att det får stora konsekvenser, jag kan alltså INTE dricka en helg och tror att det goda nyktra livet kan fortsätta på måndag. Det tog ett halvår att komma tillbaka.
2. På grund av det måste mitt mål vara att undvika att hamna i de situationer där detta händer, alltså att jag tar återfall.

Jag vet nu att det går bra att vara nykter så länge livet omkring mig är hyfsat normalt. Det är när jag blir ensam, och inte har min fru hemma som tankarna kommer på att jag kan ju dricka utan att någon märker det. Det är ju sant att ingen annan kanske märker det om jag är ledig, men jag då? Den viktigaste personen är ju jag i detta sammanhang. Och jag lär ju märka det! Och jag tycker inte om det alls, det är ett nederlag och inte bara det, jag river ned väldigt mycket mentalt välmående jag byggt upp. Att vilja dricka är bara en falsk längtan efter flykt in i ett behagligt tillstånd som jag kanske en gång i tiden kunde uppnå, men inte nu längre. Det är väldigt många år sedan det fungerade på det viset. Det är en romantiserad bild av det goda ruset som bara är en fantasi i hjärnan.
En konkret åtgärd jag nu gjort är att jag skapat kontakt med en vän på AA som jag kan ringa när som helst jag behöver. Och framför allt nästa gång jag blir ensam hemma ska jag ringa honom och säga att nu finns det risker, och diskutera lämpliga åtgärder för att slippa återfall.
Så turen73, visst är det så att hjärnan lever ett eget liv på många sätt, och vi måste hitta sätt att styra impulserna när de hotar att ta över.
Allt väl,
Fenix

Höst Troll!

Jag är imponerad över hur du orkar att engagera dig. Har själv fått värsta förkylningen och ligger ner,

Ha det Gött

VV

julkramen vännen V och en lika varm julkram tillbaka.
Allt det bästa till dig och dina kära♥ / A

visst är det märkligt! Våra egna barn är så vuxna, mellan 35 och 45 nu, så det var inte så inne att ge alkohol när de blev myndiga. Glas däremot. Med våra gudbarn som är en lite yngre generation har det varit som du beskriver.
Kram och ha en fin julhelg! / A

Såg att du var inne och läste iaf så jag skickar dig en stor puss på kinden och kram! /trollis

Ett snabbt inhopp och skickar dig en stor advents och styrke-kram!
Tänker på dig, markatta, Nana, sorgsen och alla som på sitt sätt kämpar..
kram /trollis

Hej "Soluppgång" ;-D Skönt att se att du fixar det..
Det är trots allt en stressig tid för de flesta..
kram /trollis

Ja, vad finns att säga...?
Vi har alla vår frihet att fatta våra egna beslut..
Jag roade mig att läsa tillbaks (långt tillbaks) i bl.a min egen tråd, för att försöka få en mer nyanserad bild..
Det jag ser, är att du Andreas är väldigt känslig för kritik, medan du själv gärna ger kritik, fast inte alltid på ett öppet sätt.. Av det du skriver, kan man utläsa mycket mellan raderna och därför tillåter jag mig nu att "spegla tillbaka" en del..
Vi människor är ju på sätt och vis varandras speglar, och ofta, väldigt ofta projicerar vi saker på andra människor. Saker, som vi inte vill, kan eller förmår se hos oss själva.

När jag tittar tillbaks på det du "tyckt" om mig (OBS jag är varken arg, ledsen eller stött! Snarare lite road och ibland "oroad") så framkommer det att jag "inte lever som jag lär".. Jag "lägger mig i" och delar ut goda råd, som jag inte följer.. (kanske peppar jag också onödigt mycket, för att själv ha problem)
Vet du vad Andreas? Det ligger något i det och jag har (och fortsätter att titta) tittat på det.
Nu vänder vi på steken! VAD säger det här om dig?
Jag ser en person, som förvisso gör andra glada med sitt pepp, men som i n t e riktigt "lever efter sina egna mål".. Och som blir väldigt snarstucken och stött, när vi påpekar faktum!
Detta är en åsikt som är min personliga och som jag står för!
Du får gärna diskutera den med mig! Hur tänker du? Vad tänker du göra?
De flesta av oss på forumet, gillar personen, men inte beteendet (ser DU skillnaden?)
idag, stryker jag en aning mothårs istället för medhårs, för tyvärr tror jag inte att du slutar att rusa iväg i hundranitti..
Men som mulletant skrev..Rusar man åt fel håll eller inte har riktningen klar för sig, så kan man hamna helt galet.. / trollis/

Hjärnan och kunskapen hänger inte med livet... Jag inser att man borde vara mer förberedd... När jag är förberedd och laddar för att inte dricka, för att jag inte klarar av det, så fixar jag det galant! Man så där när hjärnan tycks ställa om sig på ett par minuter så är det kört,,,,Ja, jag förstår att det verkar osammanhängande.. Jag vill verkligen vara nykter och ju längre tiden går inser jag hur svårt det är att klara av alla fallgropar, och att det kanske är det som är meniningen... Underbart att jag har anmält mig till träffen i feb... Jag förstår att processen är lång trodde bara att jag hade hunnit en jätte långbit på väg, men inser att jag verkligen behöver all er hjälp... Kramar

Jag läser här på forumet nästan varje dag även om jag inte lämnar några kommentarer. Jag försöker leva utifrån mina egna behov men det är svårt, jag känner mig som världens största egoist. Jag känner att han tycker att jag inte gör något hemma,vilket jag vet att inte är sant, jag finns där hela tiden. Kanske då dock inte som han vill. Igår kväll skulle vår son hämtas på fritidsgården kl. 22 och jag märkte att han blev lite småsur när han var tvungen att åka...och dumma mig- får nästan dåligt samvete för att jag inte klädde på mig och åkte. Det är nästan första gången på 12 år som han hämtat någon av barnen kl. 22 en lördag kväll. I går var han nykter- alltså fungerade det igår, nästan alla andra lördagar har det druckits mer eller mindre. Men varför får jag dåligt samvet?? Det är ju faktiskt hans ansvar också.
Jag märker att han drar sig undan mig rent fysiskt, han kramar inte tillbaka när jag ger honom en kram och kyssar och smek är borta. Ena sidan av mig känner en längtan efter närhet och ömhet medan den andra förbereder sig på att leva ensam- på riktigt (inte ensam i tvåsamhet, det är fruktansvärt). Jag försöker förstå hur han tänker för mitt i all brist på ömhet, tillit, respekt och närhet så planerar han att köpa ny soffa till hemmet, ny lampa osv.... Dessa planer blir till ord när vi kommer iväg på tu man hand på shopping.
Han erkände för mig i fredags att han saknar sin pappa (som jag berättat tidigare så omkom han i en olycka 1999) och han funderar mycket på hur allt hade varit om han levt. Han syftar på sin alkoholiserade bror och mor, och sin syster som han tycker väljer fel killar och inte har fått några barn trots sin ålder (34 år). Han har försökt rädda sin familj på bekostnad av sin egen- jag och barnen har alltid fått stå tillbaka på något sätt bara för att all hans energi gått åt till att försöka få de andra på fötter. Detta har inte lyckats, ni vet ju hur det är med alkoholister- man kan inte hjälpa någon som inte vill hjälpas.
Jag försökte förklara att han inte kan göra något åt sina familjemedlemmar, hur mycket han än vill.
Det var nog inte svaret han ville ha.
Jag kan känna att även min sambo har fastnat med obearbetade känslor kring faderns död även skuldkänslor kring detta. Jag hade hopp om att han skulle börja ta tag i detta när han började träffa en psykiatriker...men han fortsatte inte sina besök hos honom. Det känns som att han också har svårt att gå vidare. Han tror att allt löser sig med pengar, prylar och jobb- det är ju inte riktigt så enkelt.
När han visar denna känsliga sida för en sådär 5 minuter så kan jag tycka så synd om honom. Då kommer min "räddande" personlighet fram och jag skulle vilja rädda honom från det som gör ont. Samtidigt känner jag ilska över att han ska sörja sin döde far som gick bort för snart 13 år sedan och grubbla över sina familjemedlemmar när han inte kan möta sin egna familj (mig och barnen) när vi behöver hans uppmärksamhet och känslor.
Jag hamnar i ett "gentjänst-läge"..varför ska jag plötsligt finnas där för honom när han behöver mig när jag i flera månader försökt fånga hans uppmärksamhet i form av ord och ett skrivet brev.
Låter kanske som en låg nivå från min sida men det känns som att jag bara är bra att ha när han känner för det.
Lite tankar och funderingar.
Kram därute!

Mulletant A, jag önskar dig en vacker och fridfull juletid med mullegubbe och alla mullebarn♥ Själv reser jag bort med familj till ursprungsfamilj i södra delen av landet. Om jag inte tittar in här innan dess så vill jag ge dig en varm stor julkram! Victoria

Sorgsen..du har läst om mig och sett att jag är orolig för hur det ska bli för barnen om jag väljer att lämna. Tack för positiv vinkling av dina erfarenheter. Jag har så svårt att se att det faktiskt finns barn som inte farit illa trots separation- dock fylls jag av hopp varje gång jag får höra/läsa om att det faktiskt inte behöver betyda missär och förtvivlan.
Sköt om dig!

Tredje advent, en fin morgon (förmiddag) i en lugn tid.
Reflektion: dotter fyller 20 och i helgen har vi öppet hus för dem som vill vara med och fira. Blandad kompott av vänner i hennes ålder och våra vuxna (eller ännu vuxnare kanske man får säga nu) vänner som följt vår familj under större delen av hennes liv. Av sina jämnåriga vänner har hon i gåva fått vackra örhängen, en resebok och lite annat smått och gott. Av de vuxna (mina och makens vänner) har hon till största del fått alkohol. Champagne och vinflaskor i flertal. Är inte detta SÅ märkligt?! Kom att tänka på att det är som att vi istället för att fira hennes 20:de födelsedag, fira att hon nu funnits i våra liv i hela 20 år, så borde vi fira att nu får hon (äntligen?!) lagligt dricka alkohol, köpa egen alkohol. Mycket focus på det i komentarer och märkliga vuxenskämt under dagen och kvällen. Inget sådant från de jämnåriga vännerna dock. Återigen skäms jag lite lite över vuxenvärlden. Önskar er en fin jultid, själv reser jag bort med familjen till ursprungsfamilj i andra änden av landet. Kramar V

Du är hattig, varför är du det?, fundera på det. Vill du sluta?
Jag undrade också vad du gjorde igår, ser nu att du hade bestämt dig för att sluta 1 januari. Vad fick dig att helt plötsligt sätta det datumet?,

Mulletant gav dig ett bra råd om att titta ordentligt i spegeln, Vem är jag?, vad vill jag med mitt liv? Vem styr ditt liv? Du eller Alkoholen?

Hoppas du finner bra svar, Kram!

det är en avgörande skillnad i att säga "jag ska försöka..." och att säga "jag ska...". / mt

dag 71 idag! Ett femtedels år, ganska häftigt! Den här veckan har jag varit lite mer sugen på "riktig" öl än tidigare. Dels har det varit en ganska stressig vecka och sen har det även gått 71 dagar sedan den sista "riktiga" ölen. Men jag har inte vågat. Om jag dricker en kväll, hur svårt blir det att låta bli nästa kväll? Jag vet inte. Något som har hjälpt mig att låta bli är att tänka på hur mycket mindre "rädd" och trött jag är. Jag får inte längre ångest över att veta att jag har ett kundmöte en måndag morgon. Eller är bortbjuden en söndag. Eller att jag måste resa iväg ett par dagar med jobbet. Jag känner mig mycket starkare helt enkelt och behovet att gå hem och stänga in mig finns inte kvar på samma sätt.

Hoppas att ni mår bra där ute i vintern. :)

På sätt och vis är du en "stöttepelare".. Det går ju BRA!
mer behövs faktiskt inte..

LYCKA TILL i fortsättningen också! kram /trollis

Tror det var rutan som tydliggjorde det så fint.
Om man bara försöker så får man försöka hela livet. Nu på morgonen så vill jag inte bara försöka. Hade satt ett
Mål för mig själv att 1/1-2013 då är det helt slut. Att 2013 skulle bli det året då allt fick en ny start.
Men vi skiter i det, vi börjar idag.
Mulletant, du har så rätt i ALLT du skriver.
Tack, du får mig att tänka efter en och två gånger.
Det finns många här som gör det, jag skall titta ordentligt i spegeln nu och verkligen inte bara försöka. Det är min känsla jag har nu, måste hålla fast i den nu.
Tack återigen, jag är hattig. Tyvärr jag vet.........
/A

Tackar dig för alla bra l ord.
Nu ger vi upp, för min skull .
För allas skull.
/A