Senaste kommentarerna i forumet

Hej Anli, vill bara säga att jag känner med dig. Jag tror att du kommer upp igen kanske som en lite annan människa, som dig själv. Man är inte svag bara för att man söker hjälp tvärtom, det är starkt att be om det. /a-k

En liten fjäril som dansar runt i full skrud!
Du behöver inte vara rädd att dra ned mig
i fallet. Jag tar ett stadigt tag om din hand, drar dig
tillbaks. Falla FÅR man göra, snava kan man oxå göra. Men du skall inte falla ensam.
Faller vi gör vi det tillsammans.
Blir lite roligare då också......... Hahahaha du fattar va! Gillar dig gumman!
Och alla andra också, vilka kommer i februari?
XA

Önskar dig en bra helg nu.
/A

och försöker "möta" inlägg som inte verkar ok med ... tja.... klokhet och kärlek?:) Raka frågor vad som menas.... Egna, ärliga reaktioner.... Då kanske vi tillsammans orkar hålla forumet upprätt utan anmälningar?

Måste ta fram Ann Heberleins lilla svarta bok om ondska i morse och hon skriver det vi vet "Förutsättningen för att onda handlingar ska kunna utföras är alltid den stora, tysta massans likgiltighet. Medgivande om man så vill."

Och det vill vi väl inte? Inte jag i alla fall./ mt

Hoppas kvällen blev ok, att du klarade att hålla dig till intag du kan leva med i dag.
Gjort är gjort...tyvärr säger även jag som var på glögg hos vänner i går och drack både glögg och drink.

Vi går tillsammans, men när jag faller tillbaks släpper jag taget en stund...vill inte dra med ngn i fallet.
Nu tar vi och försöker igen!!!
Kram Anli

Då vet jag... Jag förstår vad du skriver. Det finns regler som Alkoholhjälpen måste följa. Jag respekterar det och ber om ursäkt för min kritik. Nu med facit ihand. Ni gör vad ni måste för att få finnas kvar. Det är bra...då ni behövs

Men jag förstår ändå inte agerandet från dem som anmäler. Då är man inte redo för yttrandefrihet. Mitt (allas) liv är så kort och jag har lovat att försöka bli mer sann mot mig själv. Jag vill inte hänga på ett forum där jag inte vet vem som är inskränkt. Vem som anmäler istället för att ruska av sig eller ta en diskussion... Lev och låt leva. Skriv eller låt bli. Men anmäl inte din granne till "högre" ort. Barn gör så...eller svaga människor i oroshärdar. Rädsla förlamar sinnet.

Tilltufsingar; Ta vara på er! /R

vill bara säga att jag aldrig upplevt att du bidrar till dålig stämning. Du tillför.
Kram / mt

och insikter från en insnöad värld
I vårt liv finns inga yttre krav på hur vi använder vår tid men samvaron kräver ett fokus i engagemang som jag ser på ett annat sätt idag än för några år sen. Insikten kommer inifrån mig själv och är ett annat anpassningsmönster än medberoende. I morgontimmen, när jag skrev i Sorgsens tråd, förstod jag en bit till av det sammanhang jag fick vittring på häromdagen. Om den starkaste drivkraften i förändringsarbete finns i den del av hjärnan som saknar språk – samma ”plats” som triggas av missbruk så är de båda processerna ordlösa och inte åtkomliga för förnuftet. Eller förnuftsmässiga resonemang.

Den faktiska förändringen hos mig är ordlös. Något inom 12-stegsprogrammen (när de fungerar som bäst) når fram till det ordlösa. Något relaterar till riter, lek och mellanområde.

Tillstånd 18, 19, 6 - C.Andersson

Var omsorgsfull med dina ord
när du beskriver för den blinda
hur vackert hennes ansikte är
när det lyssnar

Var omsorgsfull med dina ord
när du beskriver för den döva
hur tyst det blev när hon slutade gråta

Bakom våra ord finns verkligheter som bårhus
Det obönhörliga låter sig sällan formuleras
Det som sker ordlöst ska vi återbörda till språket
Dikten är en återbördare

från en insnöad värld. Inget av det du skriver låter galet. Den första frågan, om det kan vara bra att det tar (lite) tid så att din man "hinner smälta att han dunsat i botten" kan jag inte svara på. Jag vet inte och vill inte spekulera.

Även jag, och min man, har varit uppfyllda av våra yrken och personliga utveckling under många år. Sånt som tillfört absolut mest gott i livet. Vi har turvis haft huvudansvar för den vardagliga marktjänsten så länge barnen var hemma. Alkoholen smög sig långsamt in i livsstilen och övergick för hans del till ett eskalerande smygdrickande. I och med hans nykterhet (i min värld ungefär det senaste året) har jag, på ett annat sätt än tidigare, sett min del med "nya ögon". Det är inte är lätt att medvetet ändra livsmönster (jämfört med att utveckla ovanor som t ex hur vindrickandet smög sig in).

I vårt liv finns inga yttre krav på hur vi använder vår tid men samvaron kräver ett fokus i engagemang som jag ser på ett annat sätt idag än för några år sen. Den insikten kommer inifrån mig själv och är ett annat anpassningsmönster än medberoende. Kanske det Jag-Du-Vi som Lelas brukar skriva om. Intressant - det har jag teoretiskt känt till och "trott på" i många år men just nu ser jag en skillnad. Idag är jag medveten om min del av ansvaret för "vi" på ett helt annat sätt än tidigare.

Min reflektion: Exakt nu är jag i "det bästa" som forumet gett mig - jag riktar mig till någon och förstår en bit till om mig själv!

Jag hoppas att du fortsätter skriva och dela med dig av erfarenheter efter anhörigveckan och förhoppningsvis den fortsatta vägen med din man in i ett nyktert liv. Mobilen är en metafor som det ofta hänvisas till här och jag tror att den håller - dvs att ni båda kommer att förändras.

Min reflektion: Den faktiska förändringen inom mig kan jag inte beskriva i ord. Den är och jag tar tacksamt emot den.

Hoppas du inte misstycker Sorgsen - det här handlar enbart om mig fastän det är riktat till dig. Jag kan ju bara tala om mig och mina erfarenheter:) Jag kommer att skriva vidare i min tråd om de tankar som väcktes. Tack för att du delar, på det sättet hjälper du mig att tänka vidare.

Några ord ännu om det onda inom oss - vi är tänkande människor, vi har ett medvetande och förmåga att reflektera över våra handlingar. Därmed är vi också ansvariga för våra handlingar och dess konsekvenser.

Allt gott till dig och även till din man! / mt

Eller några öl, har även införskaffat en BiB.
Kommer en uppdatering,

Anli redan nu är du före mig.
Tillsammans kommer vi gå.........
/

Vi, jag, mamma och pappa min syster och bror hade en bra och härlig uppväxt. Pengar var det inget som fanns av i överflöd.

. Min morbror hade en leksaksbutik. Ett år inför
Julen ringde mamma och skulle fråga om hon kanske kunde få köpa lite billiga leksaker.
-kom, sade han min morbror.

När vi kom dit sade han. Okej barn.
Allt ni kan bära och plocka på er får ni ta med er hem!
Snacka om att komma till himlen. Jag var nog ca 7 år då.
Och vad mamma blev glad och lättad.
Den glädjen jag kände då, vill jag att ALLA skall känna på och inför jul.
I love it!
/A

Bidrar väl med possitiv framåt anda.
Barn är besvärliga ibland. Men för att dom skall
kunna utvecklas på ett bra och vettigt sätt så
måste man ibland låta dom falla.
Släppa dom vindför för våg.

Med en klar vetskap, man finns där om saker och ting går snett.

Som vissa fåglar som knuffar ut barnen ur boet.
Dom måste ibland få klara sig själva.

Jag för egen skull tycker art DU tillför så mycket gott, du berör!
/A

Du vaknar, vill gärna ha en uppdatering.
Själv ligger jag vaken.
/A

Kommer sakna dig och dina, ibland, kloka och träffande inlägg.
Hoppas du får en lugn härlig jul. Du som hellst vill slippa den. Gör nåt bra av den, för din skull.
Bli 100% ego, du är värd det!
Du får en lätt box i magen, kompis boxning.
Du kommer vara saknad, tack för alla kloka ord!
/Andreas

..jag känner precis som du skriver.
Jag kan inte göra mer och inget kommer kunna förändras med någon form av stabilitet förrän maken får regelbunden hjälp.
Jag vet att starten måste vara ett behandlingshem. Idag fick jag bekräftat att maken fortfarande vill detsamma, han är bara oerhört stressad över hur allt ska lösa sig och tiden det tar(det tycker jag, kan låta elakt och kallt, men det tycker jag verkar bra, att det tar lite tid så han hinner smälta att han dunsat i botten...har jag fel????). Jag kan bara be till gudarna att utredningen kommer ge det resultatet!

Just nu går det ju bara långsamt, frustrerande långsamt! Jag förstår att soc måste bilda sig en egen uppfattning, jag förstår också att utredningstiden inte bara är av ondo, men detta vakuum för ju med sig upp och nedturer utan gränser.

Igår var han nykter när jag kom, hade förväntat mig fylledoft i hallen! Det visar ju att han är på väg i rätt riktning. Som jag skrev tidigare så känns det som det är av godo att han får traska runt ensam med sina tankar några veckor. Han väljer ju helt själv om han ska vara nykter eller inte, inte pga att jag är i närheten eller kan skylla på att det är pressat på jobbet och deras fel han dricker. Han har tagit sig minst två fyllor, trots att sonen varit på plats några dygn varje vecka, men det går inte jämföra med hur det varit.

Han har börjat ge sig ut på stan då och då också och han berättade kort att mötet med arbetsgivaren var, i det stora hela, ok.

Han reste sig och gick undan ett par gånger under vårt korta samtal, irriterade rökpauser, men kom tillbaka och satte sig på samma plats och jag frågade om jag kunde fortsätta. Gick över förväntan!

Personlighet:
Liksom du, mulletant, så är jag övertygad om att vi alla bär allt inom oss, även ondska. Olika konstellationer an människor eller enstaka personer plockar fram olika stora portioner av det vi innehåller. Vi, jag skulle tro alla här eftersom vi är öppna för förändringar, som rannsakar våra inre har kanske lättare för att se våra mindre positiva sidor och försöker på bästa sätt förändra det vi själva, eller vår omgivning, upplever som ett hinder för att leva som vi önskar. Jag tar aldrig något för givet men har oftast en relativt klar bild över vilka resultat jag vill uppnå, når jag någonstans är jag nöjd, så länge bollen är i rullning så sker det ju en utveckling. Ungefär som att spela spel, det är vägen mot målet som är intressant, när man är framme är ju spelet över!

Min alldeles egna analys:
Min make och jag har säkert båda någon bokstavskombination i mångas ögon. Jag har ett annorlunda jobb och hamnar förmodligen under kategorin arbetsnarkoman, ett missbruk likt andra. Jag har slutat försöka förklara hur mina uppgifter fungerar. Min make har också ett yrke som kräver hans fulla uppmärksamhet, därför var det så lite vi behövde förklara för varandra när våra vägar korsades. Problemet är nu att han, i sin sjukdom, klandrar mig för att jag "ofta är borta" och när jag är hemma ska han minsann visa att "vi ska inte ses för att duplötsligt kan" ...barnsligt och onödigt..allt detta har tagit skruv sen jag i somras slutade medverka i den berömda nedåtgående spiralen. Insikten kom först och senare under hösten så ursäktade jag min medverkan till att han farit illa för den del jag som medberoende orsakat. Sen har det snurrat raskt vidare och jag har blivit mer och mer den besvärliga eftersom jag vägrat gå hand-i-hand med alkoholisten men alltid talat om att jag älskar honom.

Jag lunkar vidare, till hans förtret, och sa idag att han får fundera över hur han vill ha det, så här har vi levt sen vi träffades, take it or leave it! Naturligtvis kan vi mötas i samtal om hur vi båda ska kunna trivas bäst i vårt fall, men smutskasta inte min person för att han inte trivs. Prata om vad som behöver ändras eller lämna! Enkelt! Sörja ett misslyckat förhållande är tungt men då finns det ju något att sörja! Att trampa runt i samma cirklar blir vi bara yra i huvudet av, även utan alkohol...

Så känner och tänker jag...låter det galet i andras öron?

Ciao!

Jag tycker om att leva! Det är skönt att dricka te och läsa på forum. Det är skönt att tänka på människor jag tycker om. Skönt att ha många goda böcker här runt mig i sängen. Skönt att höra vinden från fönstret som är lite öppet.

Skönt att jag har gjort fint ikväll, att jag känner mig alldeles lätt i kroppen, att goda tankar kommer till mig och att bitterhet inte biter på mig...

Skönt att jag inte alls är sugen på att ha alkohol pumpande i blodet...
Skönt att jag fått så många människor jag bryr mig mycket om att följa här inne...

En skön natt önskar jag er forumvänner!

Jag tycker inte du bidrar med dålig stämning alls.
Själv kände jag precis som du att jag inte räckte till idag i en situation med mitt barn, men ibland är det nog bara så att vi inte når fram eller räcker till.
Du finns där för ditt barn även om barnet inte vågar/orkar/kan nå fram med sin ledsenhet till dig. Du finns där nykter och med hela dig!
Det är lätt att lasta sig för mycket, att tro att allt beror på hur jag agerar... mitt fel, dåligt samvete osv. Men du finns där.
Det är så himla svårt med barn, man kan ju inte tvinga dem att öppna upp sig. Ibland lättare för dem att prata med någon annan vuxen, ibland vill de nog skona föräldern, ibland är de kanske rädda för en reaktion. Ja jag vet inte, jag har haft mycket tankar där och ibland rena katastroftankarna.

Den där flyktkänslan du har, att dra iväg och fylla glaset med något annat än vatten när det känns övermäktigt den känner jag väl igen. Att hindra sig från flykt och att ta många djupa andetag och bryta flyktkänslan... att göra helt tvärtom (mot ens vanliga beteendemönster)då en katastrof/jobbig situation smäller på en kan ibland vara ett bra sätt har jag märkt.

Kram i natten!

Kraften finns säkert där och viljan också. Flyktvägen finns i glaset, men den vägen är ju ganska beprövad, i vart fall för mig. Funkade inte, tvungen att sluta fly och gå rakt in i framtiden. Om du ser till att du finns i närheten, kommer du att upptäcka när det är dags att bli "insläppt". Jag tror personligen inte på att bulta på dörren, men man kan ju hänga kvar och vänta på att den ska börja glänta lite grand...
Livet blir inte en trestegsraket mot lyckan för att man blir nykter. Det har vi ju alla upptäckt, men det är möjligt för oss att ta itu med de riktigt jobbiga bitarna av livet så länge vi håller oss skärpta och alerta. Avdomnade och flyende har vi inte en chans. Så, återigen, kämpa på Maria. Vägen kröker och kommer att fortsätta att göra det, men det är du som styr och jag vet att du kommer att klara det galant!

Sen kramm från en nattuggla till en annan. Hoho! på dig./NM

Att vakna pigg imorgon. Tycker också att middagen brukar vara trevlig, men sen vill jag gå hem för efter middagen börjar drickandet och då är det inte kul längre.
Förr -Ja, då började partyt, det märks att man har förändrats.
Kram!

Riktigt känt för att skriva, misstänker starkt att jag är en av dem som bidrar till tråkig stämning här, skriver bara om allt elände och tråkigheter. Men nu skiter jag i det och skriver ändå, det är ju valfritt att läsa..

Når inte fram till ena barnet, känner att hon är ledsen och att det inte är bra men jag når inte fram, lägger mig varje kväll med en känsla av att ha svikit och det känns hemskt.
Med maken är det inga problem just nu, han är just nu den perfekta maken/styvpappan men det känns som ett spel, undrar när det brister men spar mina krafter och det är inte prio ett just nu.

Dompa pratade om att 2013 skulle bli det sannaste året, 2012 blev för mig året jag tog tag i mitt liv, druckit 3 kvällar i början på mars, det är allt. Klarat att vara nykter alla andra kvällar på ett helt år, känner mig fantastiskt nöjd över det. Men är jag sann mot mig själv och andra?
Det är där tankarna är mycket nu, känner att jag inte är det och då blir det jobbigt. Har jag kraft att ta tag i det?, riskerar jag min nykterhet?, känner nu ofta en längtan att bara dra iväg och vara för mig själv men det är inte vatten jag ser framför mig i glaset då.

Nej, det känns inte på topp just nu men jag klamrar mig kvar.
Kram!

erfarenhet santorini. Sov gott och vad härligt du vaknar i morgonbitti! / mt

för klargörande. / mt

PP. Känner igenom mycket av din hoppfulla text även i mitt liv. Lärde mig i maj i år att för Fenix är det inte möjligt att prova på alkohol en helg i ensamheten. Det går inte att gå vidare och glömma den helgen på måndag, utan då sätter jag igång en process som jag inte rår över. Nu, efter ett halvår, har jag samlat styrkan för att bryta och i går var det tre veckor sedan jag drack. Det går fort att återför det nyktra livet, och känslan av det rätta när jag lägger mig och när jag vaknar. Letar nu efter de rätta sakerna att göra och inte slösa för mycket med tiden, det är musiken jag vill ägna mig åt och nu vill jag får en struktur på ett nytt livsinnehåll som ska ge de kickar jag vill ha. Alkohol är inte längre ett alternativ, inte ens en enstaka gång. För mig finns inga enstaka gånger. Som AA säger, i grunden handlar det om att inte ta det första glaset.
Hoppas du hitta en fin mylla att plantera rötterna i.
/Fenix

Hej Dompa!
Jag tog bort inlägget efter anmälningar. Vi gör som regel inte det och det har bara hänt 2-3 gånger tidigare under 5 år. Anledningen till att jag gjorde det denna gång är att användaren har gjort liknande inlägg tidigare. Jag har skrivit ett meddelande och bett att han eller hon inte skriver på detta sätt. Jag hoppas kunna komma i kontakt med användaren för att diskutera inlägget och eventuellt låta det vara publicerat igen.

Alkoholhjälpen är ett helt öppet forum som finansieras av en myndighet, det är ibland ifrågasatt om vi får ha ett forum där man kan skriva inlägg utan att vi granskar allt innan publicering. Vi har slagits för att kunna ha forumet som det är, men en förutsättning är att vi inte tillåter att användare angriper andra användare i inlägg. Jag vill att det ska vara högt till tak, men eftersom en statlig myndighet i slutändan ansvarar för vad som står på den här sidan så måste vi dra en gräns. Om man har skrivit ett inlägg som blir borttaget så får man dock gärna kontakta oss för att diskutera saken.

/magnus

Kom just hem från firmans julfest. Det var skönt att ha bilen och kunna åka hem när jag ville, tre kolleger åkte gärna med mej hem också. Jag saknade inte alls vinet, jag hade hur trevligt som helst under middagen med mitt bubbelvatten. Så långt var allt gott och väl. Men när folk börjat bli lite berusade då kände jag att det blev tröttsamt. Nån blev lite pinsam men de flesta var ju helt ok. Jag åkte ju hem innan folk blev berusade. Hög volym på musiken så man får skrika. Jag måste konstatera det jag redan visste; det är jobbigare med fester som nykterist. Men som sagt, jag var inte sugen på att dricka och det känns så bra.