Senaste kommentarerna i forumet

viktigaste först! En så viktig och bra devis. Och det viktigaste nu är helt klart du, efter vad du skriver.
Kram och kraft till dig,
Fenix

Hej Framtidsdrömvännen!

Jag tänker, precis som mulletanten, att det finns en ny klarhet i det du skriver nu jämfört med innan. Du börjar se på din situation med mer rättvisande ögon. Bra!

Kram!
/H.

PS. VV, förresten... vi älskar våra alkohister, de allra flesta av oss. Det är naturligtvis härligt, men samtidigt är det medberoendets boja.

Var jag idag, träffade härliga Stigsdotter och pratade enbart om mina bekymmer, känns som jag knappt ens frågade om hon mår bra. Nej, sån här vill jag inte vara, jag måste göra någonting.
Det är farligt nära att vara för mycket nu, känner att min nykterhet verkligen hotas.

Läser om Dompas intressanta funderingar, ser att Andreas behöver stöd men jag orkar inte, måste lägga kraften på mig nu annars blir det inte 10 månader om ngn vecka. Och då hjälper jag inte mina barn, det är det viktigaste nu plus att ta hand om mig så att jag orkar.

Lämnar inte, kommer säkert smyga in lite men finns i bakgrunden tills det är stabilare och jag orkar ge igen.
Kram!

Till mig, du berör!
Vill så mycket, KAN så mycket.
Ängeln Anna-panna är mitt allt och vilka fina grabbar hon gett mig.

Jag är nog en lätt kille att leva med.

Man är på ett sätt på nätet där det kan ske
många missuppfattningar. Ett sätt IRL.

Vem vet, hur somså ser JAG fram mot februari.

Med risk för att bli tjatig, dag 1 imorgon .........

Dompa/R YOU ARE THE MAN!
Tack DU berör.
/A

Ni berör ni skall veta att jag tar till mig.
ALLT ni skriver berör och jag tar till mig.
Jag läser och funderar, vänder och vrider
kan det vara så? Men om inte....
Tänker efter, liger här i sängen och funderar.
Läser mycket strax innan jag somnar. Och alla kloka smarta råd som jag får tar jag till Mig.
Trollis, ibland tror jag att du har arbetat som psykolog eller liknande för du är så träffande i dina analyser. Dompa du är som du är, men en varm känslosam människa helt enkelt. Långt bort i ett annat land och klarar livet galant.
Ni ger mig så mycket, mulletant trollis, dompa, Berra,Adde, maria, tilde, stigsdotter, villervalle, Anli,flygcert ALLA på forumet.

Ni har hjälpt mig MYCKET sedan jag kom ioktober.
Ni har fått mig att "think outside the box" och jag hör det.

Har också ofta haft lätt för och gillat att umgås med kvinnor. Både vad gäller idé och substans, djup och själ, som fest och galenskap! Säger kanske mest om vilka sorts människor man vill ha runt sig, men det här som sagt ofta visat sig vara kvinnor. Och jag är helt överjordiskt super duper manlig! ;-D

Julbord med barn och barnbarn på lördagen och idag en liten tjej på besök. Julpyssel och snölekar. Trivsamt. Mannen träffade idag en person som också köpte nollöl. De talades vid och personen berättade att hen lever nykter på samma sätt som mullegubben. De bytte erfarenheter om nollöl och annat A-svagt och -fritt och om krogarnas utbud. Han var så glad åt att ha fått dela med sig och känna den speciella gemenskapen i en delad erfarenhet.

Jag funderar över processerna på forumet och vad de betyder för mig. Jag är inte klar över det.

Idag gjort en detaljplan som förslag för min nedtrappning på jobbet. Planen har funnits i min tankar länge men nu är version ett i datorn. Det går i rätt riktning:)/ mt

Har inte varit så sjuk på jättelänge. Har provat whisky, varm öl, etc. men inget hjälper- Får försöka sova ut skiten.

Tjejer? Jag har mycket mer kul med mina tjej kompisar. Det behöver inte betyda sex men kanske jag är konstig? Jag vill tillägga att jag är väldigt maskulin om det kan vara till någon hjälp ;-)

men din text berörde mig mig mycket. Du älskar din man trots allt.

Min son sitter med en kopp varm choklad bredvid mig och filosoferar om livet och om människorna. Han är klok grabben, emellan varven, ja när han inte är fullständigt galen alltså. Fast det är han sällan och mest ihop med sin lillebror som har så lätt för att lära sig att trycka på de rätta knapparna...

Livet går sin gilla gång här i The Hills. Läser mycket i trådarna. Upprört hav med höga vågor i en del vatten och jag försöker sitta still i båten och vänta ut stormen. Håller hundra procent med Dompa när han tycker att jävlighet och taskighet måste bemötas, istället för att sopas under mattan. Skiten försvinner inte utav sådan städning! Jag tror i och för sig också på att bemöta uppenbara provokationer med aktiv ignorering, för annat biter inte ibland, men situationen får avgöra.

Läste i Sundowns tråd om att han nästan har glömt hur det är att vara etanoldriven och jag har samma känsla. Vet inte vad det skulle kunna ge?..

Nu måste jag läsa godnattsaga för min lille påg, vi hörs!/NM

Julbord med familjen och de som var släkt..
Vackert i snön och varmt inne.
Två meter bort sitter han, min kärlek, och det gjorde så ont.

Kunde svept tre sexor Skåne om jag visste det hjälpt.
Kunde säkert tömma en BIB nu om jag haft nån.
Men det hjälper inte.

Svårt.
Så jag städar...
Kanske ta en promenad med hunden.. Visst ja, jag har ju ingen hund..
Städa kaninbur får det bli.

Underbart att läsa! Är där själv en hel del, i den där känslan av att vara stark som en 1000-årig ek! Jag tror dock inte att känslan bara har smugit sig på dig, Tilde, utan du har nog jobbat fram den själv till rätt stor del. Inget skrämmer, allt är möjligt, livet är på riktigt!

Underbart!/NM

att du ser ljuset i horisonten och att du blir alltmer klar över hur du vill ha det!

Så bra! Kram! / mt

- det känns för mig när jag läser som om du ser klart. Jag tänker när du skriver att din man "erkände" att han saknar sin pappa att det är motvilligt... det skulle vara så annorlunda i mina öron om han berättade. Berättade berättelsen om sig och sitt liv - men han är kanske inte alls redo att möta det, kanske därför att han slutade hos psykiatern? Det kan vi inte veta.

I mina ögon är du inte alls på låg nivå och inte egoistisk - men jag vet att det kan kännas så.

I en annan tråd skrev du om barnens situation vid en skilsmässa. Knappast helt okomplicerad - men hur är det som ni har det nu? Jag tänker på ansvar och etik. Man tänker ju lätt så att om man inget gör finns ingen handling som man kan ställas till svars för. Direkt man handlar är man ansvarig för sina handlingar och dess konsekvenser. Om du lever kvar är det som det är och det är inte "ditt fel". Om du lämnar och barnen blir ledsna, kanske får problem av något slag - då bär du ansvaret för det. Visst är det lätta att tänka så. Men det finns ett ord som underlåtelsehandling - man låter bli att göra det som borde göras. Då bär man ju också ett ansvar. Förstår du hur jag tänker? Och att jag absolut inte menar att anklaga eller lägga sten på bördan.

Det blev tungt det här. Skriv om jag uttryckt mig klumpigt eller sårat dig. Det är inte min mening.
Allt gott! / mt

Ja menade inte att bagatellisera separationer. Jag förstår att det är fruktansvärt jobbigt för alla inblandade, främst för barnen. Det jag menar är att trots allt jobbigt som medföljer en sådan situation så finns det ändå ett ljus i horisonten- allt behöver inte bli en katastrof på sikt.
Jag vill inte leva ett liv i passitivitet. Jag börjar ändå mer och mer bli klar över hur jag faktiskt vill ha det.
Hoppas julkoserten var bra!

Hej Trollis...du bjöd själv in mig. Känns lite som med djävulen...du måste bjuda in. Självklart ska VV ha en toddy...du ser det. Nu ska jag bluddra om könen...anledningen till att jag bluddrar här är för att du är du. Jag vill bolla tankar. Könen...; Inser under min hundpromenad att anledningen till att jag retar mig på Andreas beteende är för att han är så lik mig själv. Noll impulskontroll. Detta tror jag är ett mestadels manligt drag...det uttrycker sig på olika sätt. Men resultatet blir oftast det samma...krig eller dra sig undan och sura i ett hörn. VV skrev en gång om att de flesta av hans vänner var kvinnor. Jag känner igen det...har några tjejkompisar och med undantag av J så är jag vän med alla mina ex. Jag är en kvinnokarl...inte i betydelsen spänna på men i betydelsen tycka om/uppskatta empati och hjärna. Hos många män lyser verkligen det ena eller det andra med sin frånvaro. Ser det även här på forum...hos mig själv...hos andra forummedlemmar och hos de gubbar som anhöriga (kvinnor) skriver om.

Vet inte riktigt vart jag vill komma (hur skulle jag kunna veta det...jag är ju född man) men vad jag tänker är att det finns ytterst få manliga förebilder att respektera. Både på forum och IRL. Kvinnor kan jag räkna drösvis. Så vart gick det fel? Ser på mina egna ongar...två pojkar och en dotter. Samma uppfostran...samma bakgrund men en av dem bländar med sin visdom...givetvis flickan.

Så vad har detta med mina egna tillkortakommanden att göra? Med mitt humör? Inte en aning Trollis...tankarna är nyfödda. Nu ligger bollen hos dig :-). Menar inte att du ska hjälpa mig ur en själskris så som kvinnor alltid får göra med män. Utan jag skriver det jag tänker...bolla lite. När blev mannen ett våp? Kram/R

Tack för ditt svar. Jag mår inte bra nu. Hjärnan och kroppen och välmåendet... Jag har gömt en flaska wiskey men kan inte komma ihåg var...Ju fler stora gropar ju mer måste jag inse att jag verkligen inte ska dricka alkohol. och det vet jag redan alltför väl. Kroppen måste hinna med.

...ska på julkonsert och förbereder mat som vi ska äta efter, får se hur många som dyker in. Snabbt och enkelt i röran, som vanligt ;)

Framtidsdrömmar
Det finns ingen som inte far illa i en separation, det är en katastrof för alla! Hela min familjs resa skulle ta en bok att beskriva. I den boken skulle jag be varje barn beskriva sin upplevelse om vad som hände och jag är övertygad om att det skulle presenteras 4 helt olika beskrivningar. De var i olika åldrar och med olika personligheter trots att de har samma gener.

För mig blev det omöjligt att vara kvar och när resan var ett faktum kunde jag försöka förekomma eller tackla det goda och onda när det infann sig.

Jag lever i tron att passivitet är det mest skadliga för oss själva eller dem vi har runt oss. Med det menar jag inte att knutna nävar och ångvältar är enda lösningen. Att vara kvar, som i ditt fall, är kanske det som är rätt för Er. Problemfria familjer tror jag däremot inte existerar!

Önskar Dig lycka till och jag kommer följa dig...
Kram på Dig!

Återkommer med längre inlägg senare ikväll.
Mår så bra av att få uttrycka mig här..skapar eftertanke och det helar mig...

Hösttrollet och mulletant och alla andra...ni hjälper mig allihop...adde, berra, dompa, maria och många många fler....ovärderlig och unik hjälp..tack

Nu ska jag hoppa ur min jogging och i något mer lämpligt för vistas i offentligheten.

Såg att du var förkyld.. Skickar lite toddy.. Tror du uppskattar det mer än varm mjölk hehe..

Förstår att det är tufft ;-D

kram /trollis (med damråttor runt fötterna och en katt-a-strof som anser att det är under hans värdighet att jaga dylika djur..)

Jag har också märkt under tiden jag varit på forumet att jag så väl känner igen mig i er... vår känslighet.
Det är skönt att finnas med här bland er, det är som du skriver Trollet högt i tak och det är bra för vår brokiga skara.

Nånstans måste frustrationen få ta vägen, inte bra att mota in den under mattan eller lägga locket på... det samlas lätt så mycket i en att det till sist brister någon annanstans. Ramlar man in i väggen av att samla på sig för mycket frustration och inneboende ilska blir det svårt att ta sig upp och ut i livet och verkligheten igen...

Skönt med högt i tak och många funderingar och vinklingar, öppenhet och frågeställningar som kan leda oss till massor av bra insikt.

Respekt är viktigt
och att frustration inte blir till bitterhet.
Att man kan släppa gammal skit och ältande är något jag fått ta itu med under det senaste året för att ha chansen att kunna ta tillbaka det liv som jag vill leva... Själv tycker jag att det är livsnödvändigt.

Nu skaver vi kanterna mot varandra som Trollet skriver...

Hav hopp, snart är ljuset här...

Jag känner starkt att en ny känsla har infunnit sig.
Den har helt enkelt smugit sig på mig efter många aktiva, högst egenvalda val.
(ibland även mindre bra, valda av gammal slentrian)

Jag känner inte behovet av att döva någonting!!!
Känns som att jag har blivit frisk efter en lång tids dunkel sjukdom.

Den överhängande oro som skulle behöva dämpas, d e n känner jag inte i min kropp...

Det smög sig på mig det här
ja, succesivt
så infann sig känslan.

Faan vad skönt!

Hej Tilde, vad glad jag är att se dig här!
.. Jag är på språng, och så särskilt "multitasking" är jag inte.. Så det blir några minuter här, innan jag kollar ugnen ;-D

Kram Trollis

Hej Dompa!
Jag tror att vi alla blir påverkade av turbulens.. känslomänniskor som vi är..

Det är inte lätt att släppa, när man är stressad och frustrerad.
Varje liten sak, tycks kleta fast så att allt till slut blir som en snöboll som sätts i rullning..
I min tråd är du välkommen att "pysa ut" hur mycket du vill.. Jag tar det för vad det är ;-D

Det gäller alla andra också! Vi SKA ha högt i tak, men undvika påhopp som inte har med saken att göra..
Precis som i vilken syskonskara som helst, väljer vi inte själva våra forumsyskon, utan får den stora förmånen att "skava av kanterna" mot varandra *skratt*
Jag tror att vi lär oss, på både gott och ont..
kram /trollis

Fick precis en stund över på jobb. Dessa jävla panikinryckningar....

En tanke som slog mej i morse efter att ha skrivit här: Ni måste tycka att det går för enkelt. Jag tycker det. Är det inte svårare att lägga av? Nu går jag förvisso på antabus men det som försvunnit är rädslan för att vara nykter. Att få panik om man inte har spriten till hands. Sistaminuten på systemet med andan i halsen och sann och skär rädsla för att stå utan en helg.

Det var ju inte så farligt. Tillochmed skönt. Tjugo år av drickande med max en, två nyktra dagar i veckan hade skapat en panisk rädsla för att inte ha alkoholkudden att landa på. Som jag faktiskt inte behöver. Jag funkar ganska bra ändå. Oftast bättre.

Gjorde jag alkoholmonstret större än vad det var? Inbillade jag mej att jag behövde spriten mer än vad jag faktiskt gör? Nu är det bara borta. Jag vågar vara nykter. Det är ingen konst. Lite tråkigare ibland men alternativet var ju ingen picknick heller. Jag har missat så mycket på fyllan, försakat mej själv och andra. Inte vågat växa. För vad - en inbillad rädsla???

Med det sagt tror jag inte jag vore här utan antabusen så styrkan ligger inte bara hos mej. Jag hade fallit tidigare, som alltid, tror jag, och inte fått de nyktra veckor jag så väl behövde för att landa i en insikt. Och här måste jag sluta...jobb...jaja, en tanke bara./Putte