Senaste kommentarerna i forumet

Hon hälsar tillbaka att; "Man är väl inte koko bara för att man är katt? Bo i snöriket? Våta tassar? No way, José!". Själv hälsar jag bara God morgon tilllbaka. God morgon mt och alla andra! /R

Ha en fin dag! Hälsa Lusekatten att han kan vara glad som inte bor i snöriket:) / mt

- så bra att ni hittat varandra!

Du Sorgsen konstaterar att makens beteende är skrämmande likt psykiskt misshandel och undrar varför han valde just dig? Du frågar om det kan vara så att han är avundsjuk och om den känslan kan bli så stark att kärleken kvävs?

Eftersom du skriver att hans beteende är likt psykisk misshandel sätter jag igen en tråd till tuvaforum, om narcissism och aggression http://www.tuvaforum.se/snabblista-narcissism-aggression.asp Du kanske redan har läste den sidan.

Du kan googla och läsa om personlighetsstörningar, det finns hur mycket som helst, av olika kvalitet att läsa. MEN - jag tror att det är mycket viktigare att du fokuserar på dig själv! Mycket svårare är det också... Den sanning du redan läst många gånger är att den enda man kan förändra är sig själv. Därmed tror jag också att oberoende vad din mans beteende beror på så är det han som äger rätten och möjligheten till att förändra sig. De verktyg han kan behöva är det sannolikt nån annan än du som kan ge honom. Däremot kan du säkert vara ett stöd för honom längs vägen den dag han visar i handling att han verkligen valt en annan väg.

Jag tror på människans unikhet och varje människas möjligheter. Jag tror också att "det onda" finns inom oss alla (där har jag ändrat min uppfattning genom livet) och att det är mitt ansvar att lära känna mig själv och skärskåda mig själv. Just nu kommer jag ihåg Ann Heberleins "En liten bok om ondska" som jag tyckte mycket om. Denna höst har jag läst "12 steg för hopplösa" av Olle Carlsson - där finns uppgifter som räcker för resten av livet.

En viktig förändring för mig var den stund jag insåg (verkligen insåg) och sade till min man att "jag kan inte hjälpa dig... jag har gjort allt jag kan och jag kan inte hjälpa dig". Det svåra i vår situation såg inte ut som det ni båda beskriver men jag kan känna igen mönstret. Och fokus, mitt fokus, på att förstå orsaker och försöka "rätta till". Jag skrev många brev, även han. Min bild är att så länge han drack förde det inte framåt. För mig har hans nykterhet varit avgörande - den har över tiden medfört genomgripande förändringar i vårt liv.

Allt gott, lev väl! / mt

...upplever jag min make. Nu när jag är i vår bostad så sover han. Jag går in och säger hej! Han drar sig undan och säger att jag kommer bara för att det passar mig?!?!?!
Så nu är det det omvända spelet igen. Jag åkte till oasen efter några dagar med mannen, så var det bestämt, han skulle ju jobba. Han ville inte ha mig här när han hade möte med arbetsgivaren. Sen söp han bort förra helgen. Idag tyckte han det var onödigt åka med till huset denna helgen eftersom han har nytt möte m soc på måndag em. Jag sa jag tyckte det var tråkigt och att jag hade sett fram emot helgen. Han vimsar nåt negativt och jag säger att det inte är så. Han ville inte jag skulle komma hit, på ett kryptiskt sätt, jag sa jag återkommer när jag funderat. Ringde o lämnade meddelande eftersom han vägrade svara. Sa, om han inte vill prata hör han förmodligen inte av sig men om han vill så får han gärna ringa. Hörde inget och messade senare att jag var på väg.

Nu läste han upp det för mig, menade att jag kom för sent?! Jag sa att om han kommunicerar med mig så får han veta vad som händer! Han är mycket obekväm i att jag lever vidare utan att han vet vad jag gör. Han kan bara fråga så får han ju veta...jag frågar hur han mår och vad han har gjort, när jag märker han är klar i tankarna, det tar han som kontroll ?!

Har haft hand om många skadade barn och tonåringar men maken tar priset!
Alltid kört raka puckar, uppskattar när andra gör detsamma, med maken är det inget samspel alls kvar...ledsamt...

När han började skrika och vara otrevlig sa jag att jag inte förstår varför han är arg o irriterad på mig. Jag är inte hans fiende och att vi måste prata imorgon.
Där ligger läget nu...

Som hösttrollet sa, nåt måste ju göras för att det ska gå vidare..

Känns som jag är med i en dålig såpopera...den får nog inga nomineringar...hm ..

Lycka till framtidsdrömmar, hoppas du sover gott nu. Jag kan märka att min make inte somnat om så jag får säkert kastat i ansiktet att jag inte ens kom och la mig direkt..ja,ja, aldrig gör jag rätt i hans ögon. Häromdagen tog han emot mitt jag älskar dig med att jag kan ju visa det istället för bara säga orden...(läs hur senaste veckan sett ut)...då menade han att jag valde att inte vara hos honom...blir inte klok på detta...

Imorgon är en ny dag med nya erfarenheter.
Kram på Er!

Nej, kanske gör den aldrig det..
Det är en väldigt tung känsla.

Det går minuter, blir dagar.. och man ger inte upp.

;) Flummpuss.

Jag har lite dåligt med tid eftersom jag har jobbar över och måste nu skynda mig hem. Jag ska skriva mer senare. Brevet ja....han har inte läst det.
Utfrysning..tittar inte på mig när han går förbi mig, pratar inte till mig utan bara med barnen- mig om han absolut måste, åker till jpbbet på morgonen utan att säga hej då, frågar inte hur jag har det på dagarna mm. Listan kan göras lång.

Jag önskar dig lycka till, kommer att följa dig. Jag återkommer.
Hoppas du får en lugn natt.

Bra jobbat, Nana! :)
/H.

..tack för dina ord på min tråd...
Innan jag började skriva läste jag mycket av det du skrivit.
Hur upplever du att han fryser ut dig?
Min make gör ju detsamma!

Din situation, av det jag läst, har gjort att jag känner en stor tacksamhet över att vi inte har några barn tillsammans.
Någonstans, i detta helvete, så har jag ju lättare att välja bort honom om det är där det hamnar. Jag har dessutom mitt eget hus, som vi planerat ska bli vår pensionärsbostad när det blir dags. Hur det blir med det får tiden utvisa.

Det där med brevet du skrev till din man. Läste han någonsin det?
Jag skrev också, först sms, och sen mail. De första trevande om att det inte får fortsätta så här, att jag inte tar skit eller pratar med honom när han är onykter.
Många gånger har luren åkt på i örat men lika många gånger har han slängt på, nästan oftare. Han påpekar att jag sköter allt perfekt, eller tror jag sköter mitt liv perfekt...ja, massa strunt och elakheter...
Det gör ju såklart ont men jag går vidare och någonstans retar det väl honom vansinnigt att jag inte kuvas.

De sista två mailen har han kastat olästa...så sa han...kanske har han läst men vill jag ska tro de var olästa. Jag sa det inte stod något otrevligt i dem bra att jag älskar honom att han är mer än välkommen följa med på en gemensam livsresa, nykter!

Detta var före jag loggade in här.

Nu måste jag göra ett nytt, tydligare, försök få honom förstå att jag menar allvar. På väg mot gemensamma bostaden nu, messat jag kommer men han svarar inte så han är förmodligen avdäckad.

Blev så ledsen i eftermiddag men det vände till ilska och jag ångar vidare...tufftuff...nya tag!

Mulletant...mycket av hans beteende är skrämmande likt psykiskt misshandel. Jag förstår inte varför han valde just mig isf, jag låter mig inte kuvas! Ledsen, ja, men kuvad, NEJ! Det går inte med mig, jag har alldeles för stark förankring både socialt och arbetsmässigt!

Är han rent av avundsjuk? Kan den känslan bli så stark att kärleken kvävs?

Jag kan också flika in och hålla med om att denna lek är så fruktansvärt tung. Katt och råtta-lek och utfrysning, som om jag inte fanns....Det är så jag känner mig behandlad just nu.

Är trött, slutkörd och vill bara sitta tyst och titta in i lågorna. Drar moffikoftan hårdare runt kroppen, lyfter upp Gråpäls huvud och pussar honom på nosen. Leendet och nicken när någon ny kommer in och hittar en plats ibland oss. Tystnaden, knackandet och sprakandet av elden i granveden. Det ryker täta dofter ifrån kopparkitteln med mulletantens gryta spridandes förnimmelser av själsstärkande proviant för kalla nätter. När Dompa inte kan sova, finns det soppa kvar i grytan. Äpplena i sin tronande pyramid, apelsiner med korint- och kryddnejlikodoft blandas med sötman från kådan i granet. Det blir kallt inatt igen och vi som vill kan sätta oss på verandan insvepta i päls och filtar och titta på stjärnorna genom de röksignaler som utandningsluften från lugna bröstkorgar fyller den bitande decembernatten med. Jag vill bara vara tyst, nollkommunikation är det ändå långt ifrån, för vi förstår och ser varandra. Prat är överflödigt emellanåt, och vi ger de andra sinnena en chans om vi stänger av talkanalerna en stund. Två nya klabbar på elden, Gråpäls går en runda och buffar med sitt stora huvud. Han känner av oss, Gråpäls, se så lugn han är. Det är en fin kväll ikväll och jag är trött men lycklig. Lycklig över att bara få vara./NM

..har varit inne på tovaforum och läst emellanåt och tog mig en ny tur nu.

Jag vet faktiskt inte vad som är vad längre...tyligt är i alla fall att jag är mindre önskvärd så då får det bli så. Jag kör mitt, med eller utan tårar, så får jag väl se vad som är vad när han varit nykter en längre period...just nu vet jag inte hur länge jag vill vara med...känns som jag måste bryta helt...måste bara hitta orden som kan beskriva vad jag känner på ett tydligt sätt. Vill inte han ska känna att jag lämnar i affekt...skilsmässa blir det först tal om om han vägrar ta emot hjälp....han var på möte med soc idag, var väl därför suget mot systemet blev större än umgås med mig...känns ju inte så upplyftande...

Jag följer min plan, måste tydligen bli övertydlig! SUCK!

Tack för omtanken mulletant...

...ja, jag tror att mitt julgillande blir värre med åren. Vet inte varför faktiskt. Nu har jag hittat en webbradiokanal som bara spelar julmusik i alla dess former - kände ett starkt behov av att lyssna på julsentimentala låtar faktiskt. Jag tror att jag är i något slags "skapa-mys-period".

Egentid har vi nog olika behov av. Eller snarare ensamtid. Jag har ett stort behov av det. Det känns nästan fysiskt i kroppen när jag har fått för lite ensamtid. Då kan jag bli grinig och snäsig. Se där: nog var även detta ett behov som kunde dövas av ett glas vin, så måste det ju vara eller hur? Hur mycket man älskar sina ungar och andra i sin omgivning kommer man (jag) till ett läge där deras närvaro gör att det kryper i mig. Det är OK att känna så! Alldeles nyss kom en kollega in på mitt rum, strålande glad! Hon hade just fått veta att hennes man och dotter skulle åka bort på lördag f.m. Nä men vad härligt sa jag, ett helt dygn i fred. "ett och ett halvt!!!" sa hon "de kommer inte hem förrän på EFTERmiddagen på söndagen!". Planen var att "bara vara". Så, skulle tro att detta med ensamtid inte är helt ovanligt även om det väldigt ofta känns som om man är ett UFO om man inte är übersocial hela tiden.

Nä nu, jobba lite pytte till och sen hem eller nåt...skulle ju kunna gå ut på stan också, titta lite i affärer kanske? Kram på er!

Tack Trollis för dina tankar om elementen. Här satt jag: Ja, eld är det bästa. Den sprakar och är vacker, där är så många olika nyanser av gula, vita och blå färger i elden. Fast, ja, vatten, nej, DET är det bästa. Inser att jag försökte ersätta vatten med vind en gång: tidigare hade vi lägenhet precis vid vatten och jag älskade att ligga i min sköna stol på balkongen och sova gott till vattnets doft och ljud (läs: ligga där och snarka bakfull). När vi flyttade till hus försökte jag intala mig att björkesus var lika fint. Och det är det kanske, men jag saknade doften. Fast där finns ju jordens doft där jag nu kan ligga i min lilla skog i en hängmatta spänd ovan blåbärsriset. Ja, och just den där känslan när man stoppar ned händerna i lucker jord. När man själv känner sig som en skapare av det liv som spirar ur planterade frön och känslan av att strö egenodlade örter över tallriken.

En liten insikt så här på luciaeftermiddagen: det finns en anledning till att elementen är just det de är, och vad bra de är för oss människor både på det själsliga och mer handfasta (livsnödvändiga) planet.

Hej kompis! Sitter här på jobbet och väntar på ett "viktigt" samtal samtidigt som jag vaccinerar mig. För bara ett par månader sedan hade det inte hänt. Vaccinera sig på arbetstid? Nej, så gör man inte. Men det är helt ok att gå hem EFTER jobbet och försöka döva/dämpa sjukdomen. Jag tror jag börjar bli vuxen...tar sundare beslut. Bara en tanke. Hoppas allt är ok med huspoeten och familj! /R

är vi..för när mänskorna har varandra... Nu sjunger vi tillsammans (medan jag kokar bulgarisk linssoppa:)

Jag hörde musik någonstans,
som kom från en frusen orkester,
den kallas för terrorbalans
och dansas av öster och väster.
Vad bryr jag mig om öst och väst,
jag vet ju bäst…

…för när mänskorna har varandra,
bor de alla i samma land,
och jag är ju precis som andra,
och min hand är så lik din hand.
Hela landet syns från mitt fönster,
huvudstan ligger i mitt rum,
och i taket gör lyktor mönster,
det är dumt, men jag är nog dum.

Man säjer, att ensam är fri,
den frie lär vara den starke.
Men du och jag blir ändå vi,
och jorden får blommande marker,
och nätterna skimrar av bloss,
bara för oss…

…för när mänskorna har varandra,
bor de alla i samma land,
och allting vi vill ge till andra,
kan du få ur min öppna hand.
I min hand finns allt det jag drömmer,
allt jag äger och allt jag har,
och den rädsla, som alla gömmer,
på den är din hand ett svar.

Jag vet, att det finns en raket,
som flög till en främmande himmel,
men säj mej en enda planet
som jorden, för den ger mej svindel!
Och därför så stannar jag kvar,
jag vet jag har…

…liksom du någon plats på jorden,
som jag kallar mitt eget land,
det är svårt att få tag på orden,
men du vet, hur det känns ibland.
När man känner, att allt är nära,
och att allt finns en mening i.
Ska det vara så svårt att lära,
det att mänskorna – det är vi…

…har du hört någon gång musiken,
när jag fattar helt lätt din hand,
och i världen omkring finns riken,
men de är alla samma land.

Hallå Dompa! ser att Gråpäls avgudar dig.. Säkert att du inte smugit till honom några Italienska läckerheter?
Jag tog med några härliga röda vinteräpplen som vi kan grilla framför brasan.. Gott med lite honung ringlad på..

Som du skriver, ELD är viktigt! Den geer värme och samhörighet.. En meditativ känsla infinner sig, när man sitter och tittar in i brasan.. Ett av de viktiga 4 elementen och kanske det jag tycker bäst om..
Vatten vill jag heller inte vara utan.. lyssna på porl, brus och kluckande av vågor..
Och vinden, som kan vara allt från bitande till en lätt smekning en sommarkväll..
Nej, jag har inte glömt jorden.. Finns inget som gör mig så lycklig och lugn, som att få gå ut på våren och köra ner nävarna i den våta lite kalla jorden..Känna lukten och så småningom se hur det börjar spira..

Här har vi också en gemenskap, som jag till min stora glädje upptäckt klarar törnar utan att gå förlorad..Ja, vi ÄR lyckligt lottade!/ trollis

"En sökare börjar hitta hem. Luftrötterna kittlar marken. Ska de fästa och så småningom rota sig..."
Tack för den formuleringen...
Där känner jag att jag också är, om inte annat så på väldigt god väg och det är en bra känsla.

Grattis till ditt friska tänk och nya liv!

och så tröttsamt att åka upp-och-ner mellan hopp och förtvivlan. Jag vet ju inget om din man - du skriver också i ditt första inlägg att du går rakt på behovet av råd i stället för att berätta om vägen fram till "nu". Visst kan alkoholen förvandla en människa men jag får ändå funderingar om hans personlighet och sätter en länk till tuva forum http://www.tuvaforum.se/
Önskar, trots det svåra, att du kan hitta stunder av ro och vila i din oas med de nära och kära du har omkring dig! / mt

Du har så rätt i att vi behöver tid till eftertanke.. Att bara sitta en stund och liksom gå ignom, smälta och grunna på saker..
Visst är det bra med input och nya ideer, men ibland behöver man sas idissla lite på allt det nya, innan det försvinner och blir förvanskat i allt informationsflöde vi har..

Sänder en stor KRAM tillbaks / trollis
ps, nu tar jag med lite vinteräpplen till rummet.. ;-D

Hej Santorini! Även jag har "lekt" med tanken om att kanske är det där jag bör skriva. Upplever inte att jag har ett alkoholproblem direkt. Men det har jag ju. Härom dagen efter julklappshandlandet så slog det ner; Jag ville ha en belöning för att jag "härdat" ut. Belöningen skulle vara ett glas... Det var lätt att låta bli...men skrämmande ändå. Varför tänkte jag så? Mänskligt? För en "normalmänniska" hade det där glaset kunnat vara en skön avkoppling. För mig hade det blivit starten på en fylla. Inser att jag inte är färdigmarinerad...som om ett högre väsen pekade med hela handen. Jag är inte redo för det vidare livet. Hoppas dock att du är det. Man måste gå vidare...inte stanna upp. Förändring är bra (Berra). Lite virrigt/R

Här inne brinner brasan och det får mig att må bra. Tänker på hur mycket jag saknar elden. Här var jag bor nu så är brasor ovanliga...trots att vi har dessa iskalla marmorgolv. Jag förstår inte när den traditionen försvann. Hos de gamla romarna eldades det jämt. Samma sak med grillningen. Ytterst få grillar sommartid...vilket jag förstår...är det 30+ så är det inte en varm eld man vill ha utan ett kallt dopp. Men jag saknar brasan inomhus...trodde väl aldrig jag skulle sakna ngt i/från byhåla. Men jag saknar elden. Så skönt att jag åtminstone kan dra mig undan hit och titta in i elden. Eld är för mig förknippat med liv. Omgjort barndomsrim "Elda bör man, annars dör man". Här inne vågar jag vara barnslig. Hänga av mig märkeskostymen och rulla runt med Gråpäls. Tog med lite kastanjer som vi kan rosta. Det luktar så gott. Dessvärre smakar de ganska illa...mest flott...men vi behöver inte äta dem. Bara rosta och sen ut genom fönstret...tillbaka till naturen. En ny text av en NyMan...även denna gång berör den. Vi har en huspoet, vi har ett hustroll...vi har ganska mycket. Vi är lyckligt lottade och vi har eld!! /R

...svängde det ingen...
Är så trött och ledsen på detta...
Vill bara ha lugn och ro...
Såg fram emot några gemensamma dagar och det lyckades han just vända och kasta som dynga i ansiktet på mig.
Vet varken ut eller in just nu...
Semestern blev inte alls den vila som jag så väl behövt...

Suck!

...den kramen var välkommen och behövd..tårarna trillar..

Sänder en lika varm tillbaka..

Precis som du beskriver har jag haft det/har det. Katt-och-råttalek! Det känns så barnsligt med dessa spel/lekar, men jag kommer inte inpå honom genom samtal på ett vuxet plan. Tragiskt, men sant! Därför får det bli denna låga nivå! Ibland, som för en liten stund sen, märkte jag att han var utan skyddsmur och de få stunderna samlar jag i en liten hög för sig själv i hjärnan för att ta fram all annan tid.
Tyvärr är allt det negativaöverrepresenterat.
Kärleken finns ju där någonstans men ibland känns den helt kvävd av alkoholen.

Själv dricker jag i princip aldrig. Inte absolutist på något sätt men mitt jobb och alkohol funkar inte. Tar mig gärna en whisky då och då men sällsynt med sällskapsdrickande för mig. Jag och maken har aldrig druckit tillsammans...inte tänkt på det tidigare...jag minns jag gav honom en flaska champagne när jag hälsade på i hans hem första gången. Den flaskan stod oöppnad flera dejter senare innan vi öppnade för att dela den tillsammans. Blev bara ett glas var...var resten blev av när jag lämnade kan jag bara gissa ;)
En enda fest med alkohol har jag upplevt honom i, det är enda gången jag sett honom dricka offentligt. Han dricker ensam, sorgligt och måste kännas som ett nederlag för honom vid varje tillfälle. Så tragiskt och nedbrytande för psyket...har jag fel i det för den som varit i samma situation?

Skillnaden mellan din och min situation hösttrollet är att min man gavs för mycket (alkohol-)spelrum på sin arbetsplats och står nu utan jobb. Han har redan nya på gång pga att han är duktig på det han gör. På gott o ont...nu mest ont..hoppar han på nytt jobb istället för ta tag i alkoholproblemet så lämnar jag.
Jag orkar inte se honom supa ihjäl sig, samma känsla som du beskriver. Det blir hans död om han inte stoppar nu! Jag har sett och hört honom prata om det, kanske orkar han inte ta sig ur utan bara väntar på döden???

Hur som, just nu är han på rätt köl. Jag kan bara hoppas att han har energi nog att hålla sig kvar där oftare än i djupdykningarna i flaskorna...

Tar rygg på dig och några till här inne ett tag...det underlättar otroligt...

Kram på Dig och var rädd om dig

Ibland sänker vi liksom hastigheten... det känns lite grann på det viset hos flera av oss nu. Det är alls inte fel, kan till och med vara nödvändigt ibland. Här inne väcks så mycket funderingar som sätter tankarna i ny riktning.

Ibland behövs tid till eftertanke...

Ville egentligen bara ge dig en rejäl styrkekram...
Tilde

orsaken till varför alkohol finns/funnits i ens liv som Berra skriver i annan tråd är för mig en viktig ingrediens i mitt liv nu. Jag tror att för mig som troligen inte har (alkohol)missbruk i generna (om det inte finns en hemlighet begravd, vilket faktiskt kan vara fullt möjligt) var alkohol något jag "tog till" när livet var som mest krävande och besvärligt. När jag var yngre och under en massa år använde jag inte alkohol på ett destruktivt sätt vad jag minns. Nära till hands var det däremot kanske... på gränsen kanske. Vet inte riktigt. Svårt att veta då jag under många år trodde att "det var så man drack" och att det någon gång kunde bli alldeles för mycket som för alla andra tänkte jag.

Jag vet att alkohol är ett gift och det är lätt att bli tillvänjd men alla väljer ju inte alkohol vid kritiska lägen i livet, alla blir inte tillvänjda. Jag blev tillvänjd under en period som sträckte sig över några år. Det känns frustrerande att inte kunna sätta fingret på vad som är orsaken till vad... Det känns bra att sätta ord på mina funderingar och skriva här. Kanske inte intressant för någon annan mina knäppa funderingar, alla har sina funderingar. Jag gillar att skriva här eftersom jag inte pratar om just denna biten med andra vänner och med er känns det bara ok att bara få tankarna ur mig även om de inte är speciella på något sätt. Jag tror vi förstår varandras ibland lite flummiga tankegångar.

Grejen nu känner jag är att inte ersätta alkohol med ett annat dövande beteende. I mitt fall är det troligtvis beteenden det handlar om för att fly undan jobbiga situationer, relationer, tankar, känslor...

Därför är mitt jobb med mig själv att vrida mig rätt, vilket gör ont men är otroligt skönt när jag väl klarat ytterligare en bit av egen utveckling... Ja det är där jag får lägga kraft... Ofta gäller det för mig att kunna se med en annans ögon på en situation, kunna se på saken från en annan vinkel. Har nu märkt att jag också börjar kräva mer av den andra parten.. att även där ska skyddsglasögon av och jag förväntar mig en liknande utveckling. Sker det inte så blir jag irriterad, vilket är ytterligare en grej att jobba med för mig. Ibland blir det mig övermäktigt då jag märker att i slutändan så handlar det enbart o alltid om min egen förändring. Jag tycker jag tar små kliv framåt i allafall.

Orsaken till min egen alkoholbedövning kommer bit för bit samtidigt som jag vill leva ett sant och bra liv... Jag såg att Dompa är inne på samma linje just nu... Att leva sannare.
Jag vill leva sannare mot mig själv.
Funderar mycket men det är inte oskönt precis, det kan vara frustrerande och lite ångestladdat men känns bra då jag ändå vågar tänka tanken ända ut och vågar att känna hela känslan även om jag inte lyckas varje gång.

Tack Dompa för "The Oak-woman"... det var fint.