Senaste kommentarerna i forumet

Hej Lillgrodan och tack :)! ! Valborg blev en fin, lugn och nykter (i alla fall för mig) tillställning. Hoppas du fick uppleva samma :). Jag svarar dig ang apparna i din tråd. / FM

Sovit länge o har tre saker att hålla mig till idag; ingen alkohol, någon form av träning o bra mat. Känner mig peppad!

UB....när man läser din resa och andras resa oavsett medberoende eller missbruk så har jag ändå valt att blunda för vad som är/var den fula verkligheten!
Hade någon slags tro eller liten förhoppning men dels pga av mitt medberoende så klarade hon inte av dem enkla grundläggande bitarna i ett förhållande!

Att samverka mot ett långsiktig mål där båda håller av varandra.....var helt kört!
Den tillfrisknande säger bara; Jag,Jag,Jag...
Känner igen det där med två trasiga själar.
Jag vet att jag är så sjukt djupt i sjukdomen medberoende.....därför blir allt så jäkla fel när hon får prata om vad som hänt och vad hon kräver av mig men jag får inte säga någonting eller kräva någonting......känns så orättvist på ngt sätt!
hoppas din dag blir bättre iaf UB och lycka till med bullbaket :)

På måndag ska jag iaf träffa min psykolog/terapeut och det känns så jäkla bra!

Att behöva ta såna sanningar av en man älskat och fortfarande älskar är tungt.Kanske är det sant,kanske inte.Jag levde i 9 år med mina barns far utan att älska honom.Så visst är det möjligt.Han var plågad stora delar av tiden för han älskade verkligen mig.Men han var inte snäll och kontrollerade mig minituöst för att jag inte skulle sticka ifrån honom.Två trasiga själar som försökte mötas,men det gick inte så bra.Låt det göra ont nu,skriv skriv och skriv.Även om det inte lindrar din plåga så har du något att göra när det känns som värst.Forumet har varit en viktig livlina för mig under detta år.

att det är över.Att känslorna sprungit vidare någon annanstans.Pga stress belastningar,alkohol flyktbeteende osv.Men ändå vill man inte fatta.Någonstans finns ändå denna dubbelbottnade känsla av sann och äkta kärlek.Som då grumlas av allt det andra som faktiskt har hänt och händer.Relationer är inte det lättaste och när man väl släppt in någon annan människa på djupet så är det inte så lätt att flytta ut dom igen.Och när man gör det så kommer då denna ovanstående tomhetskänsla.Som skrämmer skiten ur åtminstone mig.Bättre att han får bo där då,även om det bara är på låtsas och i min värld.Man knarkar liksom på det som en gång varit rent starkt och äkta.Precis som att det fortfarande är sanning,fast det inte är det.Men om man en gång hade det,så måste det väl finnas där än?

Nej nej och nej,känslor kan ta slut och tar ofta slut för att det gör för ont och tar för mycket kraft.I ren självbevarelsedrift så drar man sig känslomässigt och mentalt sakta ur relationen även om då medberoendebiten/delen av en själv stannar kvar och växer och växer och blir sjukare och sjukare.Så till slut är det nästan bara den kvar och det som en gång var den friska Ullabulla har flugit sin kos och kvar är bara den sjuka Ullabulla.
Nej usch,dålig dag idag och i em blir det bullbak i fulvädret.

Har mycket att jobba på!
Jag sitter nu o försöker greppa att hon jag älskat under nästan 3 år antagligen inte haft äkta känslor för mig utan tog mig för tryggheten och pengarna......

Bara att glömma och att gå vidare....haha

Mmm....härligt väder!!
Promenader är bra för att skingra tankarna, försök vara stark o tänk på dig själv nu när låtsasförhållandet är slut!
Jag är i samma sits nu efter att X:et kom hem och sa att hon antagligen haft äkta känslor utan varit med mig för tryggheten och pengarnas skull.....nästan 3 år!!

Bara att gå vidare o bygga på sig själv :)

Trevlig 1 maj på dig UB :))

Lyssnade igenom videon i länken! (Kan upplevas som töntig & på engelska) men jag tyckte det hjälpte för nu ligger jag och rabblar tyst inom mig själv innan jag skall somna: Kan inte dricka, vill inte dricka, får inte dricka etc. Försöker hjärntvätta mig själv liksom ;-)
http://www.freehypnosissessions.com/be-in-control-of-alcohol-hypnosis-s…

Ibland känner jag mig pånyttfödd ibland som idag liten,svag övergiven och ledsen.Om jag kunde sätta fingret på dessa dagar och vad som triggar känslorna.Kanske inte är så viktigt.De kanske skulle bo hos mig i vilket fall.Låt dem komma,låt dom bo och sen flyga vidare.Här strilar regnet ned i 5 plusgrader 1:a Maj.Jättelajbans.Tungt segt ledsamt och ingen framåtanda alls.Men i eftermiddag har det säkert lättat om jag inte försöker mota bort denna känsla.Ut med doggsen i det vackra :) vädret och gå och gå.Det brukar fungera.

Allt det här är ju individuellt och beror på situationen och beroendevården maxar väl för att vara på den säkra sidan?

I dag är det första maj. Fått i dig nåt morgonkaffe än?

Kram!

Har tänkt på dig flera gånger sen jag började skriva här igen. Hur är det med dig nuförtiden?

Stor kram!

Jag gillar all sån information som förklarar vad som händer i kropp å knopp. Som komplement kan jag tillägga :

Det tar 6 veckor för levern att återhämta sig!

Varje ny dag är ett steg närmare bättre hälsa! Hej å hå, kämpa på!

En glad vår önskar jag dig också.

sen jag vaknade efter mannens återfall.... Återfallet som kom efter mer än ett års nästan-nykterhet, en självvald-men-påtvingad nykterhet med vita knogar och kort-korta återfall. Och så plötsligt berusad, knallfull .... och tiden stannade. Men livet stannade inte. Livet tog en ny vändning. Idag en nykter man, ett nyktert liv, ett annat och långt lugnare liv. Nu, i denna stund lyssnar jag på Sverigeresan och minns den förvirrade besvikelsen då, för tre år sen... besvikelsen över att inte dela ttrevnaden med morgonkaffe och radio. Då, för tre år sen en djupt skamsen man som kämpade med att stiga ur sängen och möta världen. Idag är flaggan uppe och mannen ute och kollar resterna av valborgsbrasan. Och jag läser Susanna Alakoski: April i anhörigsverige, en liten bit i taget. Så tät, så beskrivande om uppväxt i missbrukets skugga. Långsamt förstår jag dimensioner av mitt eget liv... får ord och bilder för det jag vet... det ordlösa får språk och form. Så smärtsamt.... och så fullt av möjligheter livet är. Glad vår önskar jag dig som läser! Ta hand om dig och tappa aldrig tron på att förändring är möjlig! / mt

sen jag vaknade efter mannens återfall.... Återfallet som kom efter mer än ett års nästan-nykterhet, en självvald-men-påtvingad nykterhet med vita knogar och kort-korta återfall. Och så plötsligt berusad, knallfull .... och tiden stannade. Men livet stannade inte. Livet tog en ny vändning. Idag en nykter man, ett nyktert liv, ett annat och långt lugnare liv. Nu, i denna stund lyssnar jag på Sverigeresan och minns den förvirrade besvikelsen då, för tre år sen... besvikelsen över att inte dela ttrevnaden med morgonkaffe och radio. Då, för tre år sen en djupt skamsen man som kämpade med att stiga ur sängen och möta världen. Idag är flaggan uppe och mannen ute och kollar resterna av valborgsbrasan. Och jag läser Susanna Alakoski: April i anhörigsverige, en liten bit i taget. Så tät, så beskrivande om uppväxt i missbrukets skugga. Långsamt förstår jag dimensioner av mitt eget liv... får ord och bilder för det jag vet... det ordlösa får språk och form. Så smärtsamt.... och så fullt av möjligheter livet är. Glad vår önskar jag dig som läser! Ta hand om dig och tappa aldrig tron på att förändring är möjlig! / mt

Jahapp då var det dagen efter kvällen före, känns himla bra att vakna 1 maj kl 07 och må perfekt:) Förr vaknade man denna dag med ett jättetungt huvud och det smakade gymlokal i munnen:) Men nu, laddar för att ta en springtur i regnet ist:)
Himla gött att hålla sig nykter

Till 4 månader. Strongt

Idag berättade jag för en annan vän om min situation. Den andra av mina, för närvarande, närmaste vänner.
Jag vet att tanken dök upp även när jag berättade för min närmaste vän, men eftersom det också var den första jag berättade det för, och även i ett oerhört tidigt skede så var det många andra tankar och känslor som gick före.

Men som sagt. Idag dök tanken och känslan upp igen. Medkänslan jag känner för mina vänner. För min familj. Och vetskapen om att om och när jag berättar för dem kommer de att känna skuld.
"Varför märkte jag ingenting? Varför såg jag inte och uppmärksammade det här? Jag kanske hade kunnat göra någonting i ett mycket tidigare skede. Vilken dålig vän jag är som inte har märkt att något varit så fel."

Jag vet inte exakt vilken sorts tankar som går igenom huvudet på personerna i fråga. Men jag kan tänka mig att det är någonting i den stilen. Jag har, för de två personer jag valt att hittills anförtro mig till, poängterat att jag inte klandrar dem. Inte det minsta. Och att jag inte vill att de ska känna skuld i det här. Jag har ju medvetet och avsiktligt försökt att hålla det en hemlighet. Att ingen ska märka någonting. Och det skrämmer mig lite att jag har lyckats med det. Det betyder att jag skulle kunna lyckas igen…

Men det är så det fungerar med beroendet. I mörkret frodas det. I skymundan. I hemlighet. Frågan är vad som egentligen tär mest, beroendet i sig eller hemlighetsmakeriet som omger det.
Härom dagen skrev jag för att ventilera under en utmanade period:
"… 'Vad är det som har varit så skönt den här veckan då? Med att vara nykter?'
Jo, först och främst har jag inte behövt smyga. Jag har inte behövt oroa mig för att jag ska ha glömt gömma något. Jag har inte behövt stressa över att mamma ska märka att jag druckit. Andedräkten. Lila tänder och tunga. Sluddrigt tal. Klumpigheten. När hon kommit in i rummet har jag känt ett form av lugn. 'Det finns ingenting att märka.'
Det har varit en stor fördel. Det har varit värt det. Tror jag…"

Det är skönt att få stöd. Men det är jobbigt att veta att mina vänner kanske tar på sig skuld i händelseförloppet. "Jag har ju druckit med dig, pushat och hetsat dig att dricka mer. Nu känner jag mig jättedum för att ha gjort det! Jag har bidragit till att försätta dig i den här situationen."
Fast alla beslut har ju i slutändan varit mina. Och det kan ingen argumentera emot.
Men jag är glad. Jag är glad att jag är precis där jag är idag. För jag väljer att tro att alla beslut jag tagit, alla stadier jag hittills gått igenom och att allt som har hänt mig har en mening. Att det finns lärdomar för mig i detta. Därför ångrar jag ingenting. Det låter kanske konstigt.
Det kan vara svårt, nästintill omöjligt, när man är mitt uppe i en situation att stanna upp och ta några steg tillbaka. Att backa för att se en helhet. Att se hur en sak leder till en annan. Och hur allting på något sätt hänger ihop. Jag har försatt mig i den här situationen för det är precis här jag behöver vara just nu.

Jag minns ett citat som jag skrev på ett kort när jag gjorde en present, en inspirationslåda, till min bästa vän. Och jag tycker att det på ett elegant sätt sammanfattar och fångar andemeningen i det jag försöker förklara. Och i denna stund inbringar det ett visst hopp och tänder en gnista inom mig.

"It is quite reassuring to think that every situation we have been faced with, we have also made it through"

Ja Valborg ja, vem minns inte dem, alla av dem skulle man inte vilja minnas.
Det var tidigare en tradition....av fylla...
Man åt en middag med vänner, travade ut en sväng till närmaste brasa, med en fickplunta fylld med något barskåpsskrap.
Jag drack ju inte ens sprit rakt av då, men det skulle ju smuttas och smygas oss gubbar emellan...
Man träffade andra familjer där gubbarna var blanka om ögonen och mosiga om kinderna och det var inte värmen ifrån lågorna som framkallat det.
Minns en fru/mamma som skämdes så inför sin man som var så framåt och pratglad som aldrig sade något annars blyg som han var...

Brukar titta på ungarna som springer runt brasan med pinnar och petar i glödhögarna, de skyggar för värmen med händerna framför ansiktet men kan inte låta bli att nästan bli lågornas rov.
Jättelyckliga blir de när de har fått en liten gul låga långt ut på pinnen,....kolla!, kolla!...dä brinner!...och så springer de runt för att visa sin fina låga för sina kompisar..
Lyckliga, ja det är de, inte fullt så lyckliga blir deras mammor när de kommer hem med glödhål på kläderna och det luktar gammal villabrand.
Håret luktar, sotfläckar på händerna och skorna, och visst var det tradition, varje år...
Det blev alltid en ny täckjacka till hösten för min del, i unga tonåren var det ett jättehål i den fina röda täckjackan, det var hålet efter en fet festcigarr.
Minns hur mamma gick i taket, den var alldeles ny inför våren, hon klippte ur ett hjärta ur kapuschongen och sydde dit det över fickan.
En av mina första tonårsfyllor satt kvar som ett minne länge i form av ett ditsatt hjärta, jag ... bara jag visste vad den lappen har för innebörd.
Ville inte berätta, ingen var så dum att de berättade om sina fyllor för sina föräldrar då, det hade blivit husarrest och indragen veckopeng under en lååång tid.
Idag ser jag det som ett stort förtroende om våra barn vill berätta om hur de har upplevt det, även om vi inte gillar det.

Så visst finns det en tradition med Valborg, men i takt med att brasorna har försvunnit och mitt drickande likaså, så har det övergått till att vara historia.
Det skedde då, och det behöver inte per automatik betyda bara för att det är en tradition att den ska få fortlöpa, är det en dålig tradition så kan den få vandra vidare, utan mitt sällskap.

Förresten frågade jag en hantverkare på jobbet idag hur han skulle fira Valborg, ska du ut och flukta på brasorna och dricka brännvin?
Nähejdu fick jag till svar, det är bara till för amatörernas afton, hmm. ...var har jag hört det förut tänkte jag, jo just det....
Så bet jag mig i tungan när jag höll på att avslöja mitt egna hemliga lilla forum....

Så länge ingen vet vem jag är, så är jag fri att kunna skriva det jag vill...
Anonymiteten är forumets moder, vårat sätt att fängslas av alkoholen förbrödrar och försystrar oss tillsammans i en gemensam vänskap.

Känner en svag doft av brandrök ligga över vårat lilla samhälle utanför det mörka vardagsrumsfönstret.
Därute finns många ungdomar, vuxna och barn som genomlever samma erfarenhet som jag har fått erfara.
Hoppas att de går dem väl och att de kommer hem välbehållna, för vad är ett lite brännmärke i jackan, när ett brännmärke i själen är så mycket svårare att dölja med en liten lapp.

Trevlig Valborg ifrån en varm och skön soffa, att få vara nykter är en ynnest, inte alla förunnade, känner mig privilegierad.

Berra

Jag vill också komma till insikt! Ska försök följa ditt råd...just nu känner jag mej bara arg och sur. Känns så bortkastat att lägga energi på att laga en god middag när det är vatten som serveras till...maten och måltiden blir förstörd..humöret också! Jag blir less och ledsen...

För mig fungerar det att stanna upp två sekunder. Ta ett par riktigt långa djupa andetag och sedan fråga mig själv:"Det här jag gör nu, tar det mig närmare eller längre ifrån den jag vill vara?"
Och alltsom oftast när den frågan behöver ställas så vet jag att svaret är längre ifrån. Men bara att få det sagt i den stunden gör att jag få tillräckligt med kraft att sluta. Även om första glaset är drucket. Det är passé. Det kan jag inte göra ogjort. Vad jag kan bestämma över är vad jag gör härnäst. Just i detta nu. Om jag dricker ännu ett glas, eller ännu en klunk; tar det mig närmare eller längre ifrån den jag vill vara?

Jag ger dig styrka och mod att ta ett aktivt beslut.
Lycka till denna afton!

Hej FataMorgana!
Grymt kämpat!
Känslorna måste få gå som en berg-och-dalbana ibland.
Det är riktigt läskigt att behöva möta alla tankar och inte trycka undan dom med alkohol.
Och som vi alla vet så blir ju de negativa känslorna 100 ggr värre dagen efter att man har druckit...
Tyckte det här med mindfullness lät riktigt intressant!
Har du några tips på bra appar att ladda ner?

Ta hand om dig i Valborg!

Nää, inte klarade jag att göra rödvinssås av sista skvätten! Fasen heller! Här står jag och dricker 2dl ut plåtmåttet!! Sååå nöjd jag kände mej, just då....sååå mycket större sug jag har NU efter en halvtimme! Vill, vill inte, vill vill inte...vad vill jag?

Nää, inte klarade jag att göra rödvinssås av sista skvätten! Fasen heller! Här står jag och dricker 2dl ut plåtmåttet!! Sååå nöjd jag kände mej, just då....sååå mycket större sug jag har NU efter en halvtimme! Vill, vill inte, vill vill inte...vad vill jag?