Senaste kommentarerna i forumet

så lika i allt vi skriver här. Hatar alkoholen och suger i mig allt du skriver, för jag måste också vara ärlig om jag inte ska gå under i alkoholträsket. Vi måste ta oss ur detta, och forumet är vår räddning tror jag!
Vi hörs,

Fantastiskt att få ett svar från någon som inte dömer en. Den totala ärligheten är lika mycket för mig själv som för att dela med mig. Bara att få skriva av sig är otroligt skönt när man inte vet var man ska vända sig.

Tack.

Om vad som händer i hjärnan efter två månaders avhållsamhet och längre från alkohol. Har du nån länk du kan tipsa om, Stingo? Har letat på nätet men bara hittat sajter som tar upp vad som sker i hjärnan precis när man dricker och precis efteråt.

att det finns ett liv för mig efter detta och att jag ska kunna släppa in någon annan man istället för honom känns som en utopi.

för att berätta att jag ev kommer att börja dejta.Skulle ge hejdåkram och då började tårarna flöda.De har runnit sen dess och jag vet inte hur jag ska ta mig ur denna smärta och ångest över vår situation.Nu ska jag gå och sova och hoppas jag får några timmar.

Och det vågade du! Du är en fantastiskt ärlig människa.. Det är något att vara förbannat stolt över!

Ja det gör jag faktiskt. Det största är nog att jag känner ett lugn. En sorts frid. Känns som om jag håller på att hitta tillbaka till mig själv. Sakta, med små steg närmar jag mig. Jag är inte längre slav under alkoholen och av allt det innebar av planerande och jakten och hetsen för att hinna med att dricka så mycket och så ofta som möjligt.
Det är så jävla skönt! Jag mår bra. Sen har jag ju som bekant andra problem att tampas med också. Men jag ska först ta hand om mig själv. Bygga upp mitt självförtroende och min självkänsla. Måste bli stark.
Hur går det för dig? Vet ju att du får medicin men är det alldeles enkelt då, eller?

Ja det gör jag faktiskt. Det största är nog att jag känner ett lugn. En sorts frid. Känns som om jag håller på att hitta tillbaka till mig själv. Sakta, med små steg närmar jag mig. Jag är inte längre slav under alkoholen och av allt det innebar av planerande och jakten och hetsen för att hinna med att dricka så mycket och så ofta som möjligt.
Det är så jävla skönt! Jag mår bra. Sen har jag ju som bekant andra problem att tampas med också. Men jag ska först ta hand om mig själv. Bygga upp mitt självförtroende och min självkänsla. Måste bli stark.
Hur går det för dig? Vet ju att du får medicin men är det alldeles enkelt då, eller?

Mmm jag gör det dessutom 1 gång i veckan + att vi har städhjälp varannan. Lite överdrivet enl mig. Men.... Happy wife, happy life.
Rätt nöjd att jag e inne på 4e dagen helt vit nu.
Iofs löjligt att jag kom in i spiralen efter älgjakten igen, men jag har lärt mig en läxa och är lika inspirerad nu som i somras. Det enda positiva är att jag inte fick lära mig den genom att bli stupfull.
Kvällarna e bäst, blir inte sådär akut trött som när jag druckit något och efter 6-7tiden så har suget försvunnet..
Ha det gott!

...alla för era inlägg, kommentarer och tycka till kloka svar...
Tack för nya fina vänner, era ord värmer och så sant det blir
att läsa i skrift och dessutom se att ni tolkar mina rader och
läser igenom mig.... underbart med förståelse åt vilket håll
det än må vara negativt som positivt.

Tar till mig alla era rader, ord, bokstäver men framförallt
meningen med det ni skriver.

Känner mig starkare av att läsa ngt jag känner igen dvs
ngt jag själv har känt, tänkt eller upplevt.

Tack ännu en gång, nu ska jag lägga mig för kvällen.
Nyss druckit en kopp med gott te efter träning och bastu,
har inte firat med ngt glas vin och det känns mycket bra.

Vi höres här snart igen.

Kram och sov så gott alla ni fina varelser :)

Låter bra det du skriver Steglitsan. Det Finska läkarsällskapet skriver att 3-6 månader är den tid det tar för den kemiska balansen att återställas och ger samma tid som minimum av nykter period om man haft ett tvingande behov att fortsatt dricka alkohol i berusningssyfte (har jag skrivit det här tidigare? vet att jag åtminstone tänkt skriva det många gånger). Samtidigt framhåller de att för många är det totalnykterhet som gäller. Här har många talat om 2 månader, för att något skall hända i skallen. Själv håller jag, efter mina drygt 2 månader helt med om att 1-2 månader knappt ens räcker för att komma igång.

Få se var jag själv befinner mig, efter mina 5 månader, vid årsskiftet.

Härligt. Känner du någon förbättring i kropp och själ?

Det jag menade var att kärleken ibland kan vara räddningen och det beror på hur djupt ned i missbruket man är. I ditt fall har ni kanske kommit till en återvändsgränd där det egentligen finns ett rationellt val och det är att gå. Valet är nog inte så lätt att genomföra även om man vet att det är det bästa men samvetet säger annat. Lycka till och hoppas att det blir bra för dig

Borde vara glad, men faktum är att jag är så vansinnigt orolig för E. :(

Det stämmer Muränan att jag har satt en månad som en första vita period och tanken har ju varit att jag fattar ett beslut då. Givetvis funderar jag på vilket det ska bli. Just nu känns det inte som ens som att jag börjat jobba på nykterheten egentligen. Frestelserna har inte varit så många (eller så har jag förträngt dem) så nej, jag är inte redo att börja dricka. Jag måste genomgå ett par riktiga prövningar först. Och den kommer. Med råge. Helgen om två veckor väntar tjejhelg med tre pinglor. Middag och utgångar står på agendan och dessa damer accepterar sällan att man tackar nej till drinkar utan vidare. Funderar dock på att skylla på mina anitdepp-piller lite diskret. Vilket borde hålla dem på plats. Just jäklar ska på en kick off nu på lördag som jag fått berättat för mig kan liknas vid ett fylleslag på en finlandsfärga (kom på det NU). Det finns en man som redan har tjingat en dans med mig till "Leende guldbruna ögon" att så ja, ni fattar vad det för kaliber på det här gänget och ni kan ju ana hur det kan sluta. Inte mina vanliga kollegor men ändå fint av dem att bjuda in mig. Det här kan bli intressant. Jag ska därmed inte ropa hej ännu. Återkommer om en vecka när beslut är fattat och definitivt (svårt ord att stavar rätt till i farten) även om jag har en ganska stor föraning om vad det blir ;)

Jag får inte glömma att jag faktiskt trivs med att vara A-fri PÅ RIKTIGT! - Det skrev jag ju redan igår.

Jag har en oro i kroppen som jag först inte kunde förstå. Men det är Ebba det handlar om... :'( Har ju läst hennes tråd så gott som varje dag sen jag registrerade mig här. Jag hoppas innerligt att hon får den hjälp hon behöver.
Just det, det är faktiskt 4 a-fria veckor efter mitt återfall nu. Känns så himla bra!

Hmmm... glöm inte att många fruar tycker att det är väääääldigt trevligt med städande män. ;-)

Men vad bra gjort av dig Lexi! Du måste känna dig riktigt stolt och modig! Nu ska det få bli slut med detta. Jag är så själaglad för din skull! Fortsätt jättegärna och håll oss uppdaterade - om du vill och orkar. Lycka till med allt! Bamsekram till dig

Tänkvärt att läsa! Känner igen mig i några av Cullbergs punkter. Bland annat att vara stöd åt förälder som varit deppig o ångestfylld.

Hoppas det går som på räls nu, och att din omställning till dagar utan vin går så väl som möjligt. Tack för att du delar med dig, så att jag vet att jag inte är ensam om vinberoende.

Ja, det kunde nog göra gott för både kropp å själ. Har tränat idag. Känns sååå bra just nu. Endorfiner, mmmm. Åsså en ostmacka på det.

Såg det sen med Ebba .. :-)
Aja, ingen A idag heller, ligger å skurar dassen just nu. Hatar det :-) helt kastrerande känsla.
// Calle

Det är nog helt rätt pelle, det tog ju sin tid att komma ner. Vill väl att det ska gå fort. Jag tänker ofta på det som hände för drygt ett år sedan, och det gör att jag knappt vågar tänka tanken på A. Trots det kommer tankarna, inte ofta, men irriterande. Nog är det så som muränan skrev, jag söker nog kickar, snabba sådana. Och nu när drygt ett år gått tänker jag inte sabotera någonting, för det kommer ALDRIG att vara värt det resultat jag får på köpet. Ska testa en blodig biff utan rödvin, blåbär, är det ett skämt eller. Undrar hur många tetror man hade fått ihop på snart 13 månader, uja, törs inte tänka tanken. Du stärker mig pelle. Vi vandrar vidare mot nya okända mål, ska inte vara rädd för det är ju bara tankar.
Må bra vännen
Konstnären

... för din skull när jag läser detta. Stor kram till dig, Lexi!

/Lena

”Många människor”, säger Cullberg, ”går omkring med en gnagande känsla av att inte duga, att de inte är bra nog. Andra har inte en aning om att negativa självbilder sätter krokben för dem i tillvaron. Den gnagande otillfredsställelsen eller det depressiva stämningsläget kan vara en boj som signalerar att det finns en negativ själv bild under ytan. För att få grepp om de negativa självbildernas underminerande verksamhet krävs dock ofta ett detektivarbete - det är litet som att lägga ett pussel.”

Jag har vetat länge att jag haft dålig självkänsla. Samtidigt har jag sprungit som hamstern i sitt hjul i min iver att fly från den. Jag har inte VELAT HA en jädrans dålig självkänsla! Men med den inställningen; förlänger jag inte bara gatloppet då? Jag kan inte smita från mig själv – men tänk, om så vore. Jag har heller inte kunnat sätta fingret på precis vad som orsakat min brist. Det är förstås en massa saker, åratals av vardagliga händelser staplade på varandra och vars effekter inte klingar av, nej, det känns nästan som att dom kommer retroaktivt. Men vad enkelt om det bara hade varit en enda händelse som förorsakat lidandet. Då hade jag kunnat gå tillbaka till just den, löst upp knuten (ja, fast hur?) och sedan hade det varit klappat och klart och jag hade varit good to go, fit for fight igen.

Cullberg listar i sin bok nio situationer, eller exempel, som kan förvränga ens självbild som barn.

1. Det är inte ovanligt att barnets känslor eller observationer inte accepteras. Om de känslor av vrede eller smärta och ledsnad som barnet ibland känner måste stoppas undan leder det till en känslomässig stumhet. Den vuxna personen kommer då också att leva med ett inre barn som tror att dess känslor är farliga och att det är något fel på dem i grunden. Man kan som försvar vara >>yttrevlig<< men man värjer sig för djupare kontakt.

2. Barnet kan utsättas för en rigid miljö med krav och förväntningar som inte är möjliga att leva upp till och dåär det ständigt får kritik. Barnet kan då införliva dessa krav och lever sedan hela livet med en ständigt kritisk >>inre domare<<.

3. Barnet kan utsättas för retsamhet och gyckel. Det är något som små barn har svårt att hantera och det leder ofta till att barnet skäms över sig själv. Syskon kan här ställa till med en hel del skada utan att de inser hur mycket de påverkar.

4. Barnet kan få uppfattningen att han/hon är i vägen för en förälder som kanske är deprimerad eller upptagen av sina egna svårigheter och på grund av detta inte kan glädjas åt barnet. Barnet bygger då in en föreställning om att inte vara möjlig att älska.

5. Barnet kan skickas bort till släktingar eller hamna på sjukhus och tolkar det som att föräldern inte vill ha honom/henne omkring sig. Även barn vars förälder dör eller vistas på sjukhus långa tider kan bygga in felaktiga föreställningar om att de inte är värda att älska. En skilsmässa kan ibland också leda till föreställningar hos barn att de blivit bortvalda till förmån för en ny partner på grund av att de inte är bra nog.

6. Barnet kan växa upp med mer eller mindre uttalade krav på att de ska stötta en förälder som har det jobbigt. Eftersom barnet inte kan trösta en deprimerad mamma kan det leda till en inre skuld över att aldrig räcka till.

7. Barnet kan utsättas för fysisk och psykisk misshandel av olika slag. Det tragiska är att barnet i dessa situationer tar på sig skulden och skäms fastän det är den vuxne som är förövaren.

8. I familjer där ett barn har andra personlighetsdrag än de andra syskonen kan barnet uppfatta sig själv som negativ och fel om det inte finns en beredskap att visa kärlek för just dessa annorlunda sidor.

9. I vissa familjer utvecklas ett mönster där pojken blir mammas pojke och flickan blir pappas flicka. I de flesta fall är detta inte något som på djupet skadar självbilden men när pappan inte finns som alternativ för en liten flicka som aldrig gör något rätt i moderns ögon (till skillnad från brodern som får allt beröm) får det problematiska konsekvenser. Och vice versa.

Cullberg fortsätter: ”När barnets grundläggande behov inte tillfredsställs leder detta till en fixering av dessa behov i vårt inre. Den vuxne kommer då att bära på en frustration som kan uttryckas som att ett >>inre frustrerat barn<< existerar under ytan och påverkar den personliga balansen. Det inre barnet kanske bär på ett ständigt otillfredsställt behov av att bli sett och respekterat. Detta kommer att påverka den vuxna personens val och beteende i livet på ett grundläggande sätt. Jag har funnit att detta >>inre barn<< är en viktig källa till information om vad som gått snett.”

Ja, go’vänner, det verkar som att det är läge för att börja lägga femtusenbitarspusslet då...