Senaste kommentarerna i forumet

På väg hem efter jobbet o tankarna på "ett" glas vin i kväll finns där, det ska ej förnekas. Men tack vare dig vill.sluta, och er andra här så tar jag mig i kragen o försöker ställa om tankarna på julmust. Känns som jag skäms mer för er (som VERKLIGEN VET hur jobbigt det kan kännas) om jag skulle dricka än för andra "vanliga" människor som bara skulle säga -äh lägg av, det är väl bara att låta bli, hur svårt kan det va?! Ni vet, och många (de allra flesta) klarar denna dag...så ska även jag :)
Kram

Jag har ingen självömkan. Men hur kan man gå rakt ner i h-vetet
på egna ben.
Upp vill jag
Du är den som pettat mig mest
Vi kramar världens största kudde.
Du och jag vännen
ANEL

Du är den som ger mig styrka. Ingen bra dag.Fortfarande vinpimplande
Krmar mitt hjärta

Följer du med mig när vi går hand i hand.
Du skall bara veta hur glad jag är över detta forum?
Du går väl bredvid mig snälla Anli?
UJag hoppas det, tittar in senare och ser om du tittat förbi.
Kramar hjärtat!
//A

Det kan finnas många orsaker.

Stackars dig, sa psykiatern.

Kan du berätta för mig varför du dricker så mycket?

Jag ska försöka och förklara det hela, sa patienten.

Jag blev förälskad i en änka som hade en vuxen dotter.
Jag gifte mig med änkan och strax där efter gifte sig min far med min styvdotter.
Då blev min fru och jag svärföräldrar till min far.

Efter en tid fick min styvmor, alltså min frus dotter, en son. Den pojken blev naturligtvis min bror, eftersom han är min fars son.
Men han är också son till min frus dotter och därför blir min fru pojkens mormor och jag blir morfar till min bror.

Så fick min fru och jag en son, som blir min fars svåger. Min sons storasyster är ju även hans farmor ? eftersom min far är hans farfar.
Min far är alltså mitt barns svåger eftersom hans syster är min fars fru.

Jag är alltså bror till min egen son. Min son är min farmors brorson och jag är farfar till mig själv.
Jag är bror till min far och samtidigt både son och far till honom.

Min fru är min styvmor, mor, svägerska och styvdotter. Jag är far och son till mig själv!

Tack, sa psykiatern. Jag förstår att du dricker. Fortsätt med det

Livets hårda skola kanske..... *hahahahaha

//A

jag er så ledsen att jag varit så plump och tacktisk.
Du är inte lilla flickan längre, nu steg du och det är du som är prinsessan!
Sträck på dig, jag beundrar det du gjort och gör. Många med mig!
Kramaer!//A

både hösttrollet och vill.sluta :-) Jag tror också minsann att det börjar hända rejäla grejer med er också !

10 december, 2012 - 15:09 #2
höst trollet

... Ser att du i stycket
... Ser att du i stycket längre ner, redan sått ett frö av tvivel i dig själv, genom att skriva:
"Det är dock så jag är, har alltid varit och tror säkert att jag kommer fortsätta vara så."

DET är precis på pricken, huvet på spiken, vad JAG sa!
Nej, jag erkände inte heller att jag "tyckte att det var synd om" mig..

Vadå JAG, som var den som alltid klarat mig själv (utan att få creed för det naturligtvis OBS här är jag självironisk!) Jag var minsann inget "offer" Jag snedtände och morrade åt alla som ens antydde något i den stilen.. hmpf.. skitsnack illvilligt förtal osv.. *ASGARV*
Det fanns en person som inte ryggade tillbaks, som struntade fullkomligt i att jag blev sur, som inte höjde rösten, utan stod kvar och förklarade tills jag b e g r e p!
Som stod kvar, tills jag faktiskt så smått kunde började acceptera att det k a n s k e låg något i det som sades....

Sedan kom punkten VILJAN! Viljan till förändring.. Du vet, att veta något om sig själv är EN sak, att vilja (på allvar) göra något åt det är något helt annat...
Och mitt försvar, som måhända tillhör "standardförsvaren" var: Men jag ääääär ju sånhär.. JAG kan inte rå för det.. (och så: dumma mig, jag kommer aaaaaldrig att kunna ändra mig..)

När jag träffar min kompis och vi pratar om den tiden, så säger hon, Om du visste vilka förändringar du har gjort de 20 år vi känt varandra? Och så skrattar vi lite åt våra gamla trotsiga egon, som inte ville titta, utan stod och pekade på andra.. För när du pekar finger åt någon annan, så pekar minst 3 fingar mot dig själv..
Idag, har jag slutat skämmas över mitt "gamla beteende" och kan titta tillbaks och t.o.m skratta åt mig själv..

Vet du vad, Andreas?
Om vi tror att vi kan, så kommer vi att lyckas.
Om vi tror att vi kommer att misslyckas, så kommer vi att få rätt...

Nu ska jag langa in lite får-i-kål i ugnen..om inte annat hoppas jag vi hörs imorn/ kram trollis

MITT SVAR!

Du är den som slår
hammaren på spiken (mitt huvud, i välmening)
Så rätt så rätt, jag vet att detta kommer jag ha med mig.
Jafg kommer tänka på hur jag är, var du är och TÄNKA efter vad som sker om jag gör si eller så.
hur kommer jag påverka dig!

Blir du ledsen eller sårad kanske jag inte behöver göra det jag tänkt.
Eller säga det jag tänkt säga.

Blir du glad, tacksam eller ...... då kanske jag skall tänka på att göra det mer och ofta.

Så resonerar jag och min fru med varandra. det är oerhört viktigt att vi ser varandra och gör saker för varandra som underlättar och hjälper i vardagen, hemmet, bilen i sovrummet etc.

Allt som får eller ger en possetiv reaktion är av godo.
om inte, överväg hur pass viktigt det är att det blir av.

Livsviktigt? njae kanske, om inte annars.... låt bli.

Livet är för kort för att man skall vara dum, orättvis.

INGEN mår bra av det beteendet.

DU morsan är så klok vis och snäll så du vet inte.
jag är glad att vi träffades.

Du står där med dina trollöron, snor svansen runt kroppen.
Ruffsig i håret, lite löv blandat med snö.
Mitt lilla troll helt enkelt.

TACK, det är riktigt skönt att både skriva samt läsa.
Jag blir stärkt av att skriva, stärkt av att läsa.

Glad att jag i början på oktiober hittade hit.
Till Dig, Dompa, Maria, Berra, Adde, Fenix, Viktoria, Mulletante, Anli ja listan kan göras hur lång som hellst.

ni är min familj om man säger så.
Ger så mycket!
TACK!//A

utomstående kan avgjort se att det förändras i din lilla box :-) Hoppas det inte enbart är julstädning :-)

hammaren på spiken (mitt huvud, i välmening)
Så rätt så rätt, jag vet att detta kommer jag ha med mig.
Jafg kommer tänka på hur jag är, var du är och TÄNKA efter vad som sker om jag gör si eller så.
hur kommer jag påverka dig!

Blir du ledsen eller sårad kanske jag inte behöver göra det jag tänkt.
Eller säga det jag tänkt säga.
(Nu menar jag inte dig bokstavligt trollet, nä du representeras av den andra personen)

Blir du glad, tacksam eller ...... då kanske jag skall tänka på att göra det mer och ofta.

Så resonerar jag och min fru med varandra. det är oerhört viktigt att vi ser varandra och gör saker för varandra som underlättar och hjälper i vardagen, hemmet, bilen i sovrummet etc.

Allt som får eller ger en possetiv reaktion är av godo.
om inte, överväg hur pass viktigt det är att det blir av.

Livsviktigt? njae kanske, om inte annars.... låt bli.

Livet är för kort för att man skall vara dum, orättvis.

INGEN mår bra av det beteendet.

DU morsan är så klok vis och snäll så du vet inte.
jag är glad att vi träffades.

Du står där med dina trollöron, snor svansen runt kroppen.
Ruffsig i håret, lite löv blandat med snö.
Mitt lilla troll helt enkelt.

TACK, det är riktigt skönt att både skriva samt läsa.
Jag blir stärkt av att skriva, stärkt av att läsa.

Glad att jag i början på oktiober hittade hit.
Till Dig, Dompa, Maria, Berra, Adde, Fenix, Viktoria, Mulletante, Anli ja listan kan göras hur lång som hellst.

ni är min familj om man säger så.
Ger så mycket!
TACK!//A

att svara lite på det ni eller morsan skrev.
Men först ber jag er läsa berättelsen om varför vissa dricker......

du har rätt i mångt och mycket och jag tar till mig det du skriver.
jag fick lära mig att vänta, ta tid och se vad som kommer att kunna/kan ske när man gör på ett visst sätt.
En sorts kontroll. Detta gjorde jag i min rehabiliteringsfas och på ett sådant sätt att jag skulle kunna fungera i vardagen.

jag har inte någon sorts diagnos what so ever, och det sade du ju att det hade jag inte. Eller att jag inte skulle tänka mig att du hade.

I skolan fick jag göra lite avanccerade uppgifter för att hållas på stolen så att säga.
Ingen obs klass där inte.

Kaos i livet? ja ibland, anledningen till att det är mycket här idag är att när jag slutade jobbet åkte jag till elgiganten och köpte sista julklappen.

hem, vi har stopp i avloppet och dom skall hit och högtrycksspola samt filma.
Skulle hinna sova, har köpt en ny luftvärmepump och dom kommer hit och kollar då jag reklamerat hur den är uppsatt.

det görs i eftermiddag, sedan skall jag till stockholm city på middag och sedan ikväll på fackmöte i stan.
Sedan åka hem, sova och upp inatt och arbeta.

Till det skall även tilläggas att fixa hemma mat osv och ungarna aktiviteter.....,...'
Men det är bara idag. Imorgon är en ny dag.

Idag vill jag inte idag skall jag inte.

Life a bitch, mary one and you got it all life.......
//A

... Ser att du i stycket längre ner, redan sått ett frö av tvivel i dig själv, genom att skriva:
"Det är dock så jag är, har alltid varit och tror säkert att jag kommer fortsätta vara så."

DET är precis på pricken, huvet på spiken, vad JAG sa!
Nej, jag erkände inte heller att jag "tyckte att det var synd om" mig..

Vadå JAG, som var den som alltid klarat mig själv (utan att få creed för det naturligtvis OBS här är jag självironisk!) Jag var minsann inget "offer" Jag snedtände och morrade åt alla som ens antydde något i den stilen.. hmpf.. skitsnack illvilligt förtal osv.. *ASGARV*
Det fanns en person som inte ryggade tillbaks, som struntade fullkomligt i att jag blev sur, som inte höjde rösten, utan stod kvar och förklarade tills jag b e g r e p!
Som stod kvar, tills jag faktiskt så smått kunde började acceptera att det k a n s k e låg något i det som sades....

Sedan kom punkten VILJAN! Viljan till förändring.. Du vet, att veta något om sig själv är EN sak, att vilja (på allvar) göra något åt det är något helt annat...
Och mitt försvar, som måhända tillhör "standardförsvaren" var: Men jag ääääär ju sånhär.. JAG kan inte rå för det.. (och så: dumma mig, jag kommer aaaaaldrig att kunna ändra mig..)

När jag träffar min kompis och vi pratar om den tiden, så säger hon, Om du visste vilka förändringar du har gjort de 20 år vi känt varandra? Och så skrattar vi lite åt våra gamla trotsiga egon, som inte ville titta, utan stod och pekade på andra.. För när du pekar finger åt någon annan, så pekar minst 3 fingar mot dig själv..
Idag, har jag slutat skämmas över mitt "gamla beteende" och kan titta tillbaks och t.o.m skratta åt mig själv..

Vet du vad, Andreas?
Om vi tror att vi kan, så kommer vi att lyckas.
Om vi tror att vi kommer att misslyckas, så kommer vi att få rätt...

Nu ska jag langa in lite får-i-kål i ugnen..om inte annat hoppas jag vi hörs imorn/ kram trollis

.

ni har så rätt, VARFÖR varför kom vi inte fram till detta tidigare?
Jag som är så på och framåt behöver inte alkoholen för att göra, säga dumma saker.
det sköter jag så riktigt bra utan.
dessvärre blir det inte alltid bra.
Men då vet jag att det är på inverkan av mig och inget annat.
Så det blir enklare på det sättet oxå!
Kramar på er bägge två!
//A

glad att du är du och att du hjälper, för det gör du!
//A

Du är grym, du visar vägen på ett föredömliogt sätt!
//A

Tycker dock att livets skola ibland kan vara både hård och orättvis.
Men jag har och kommer aldrig att skylla på olika yttre omständigheter på någon annan.
Tycker inte heller att jag utmålar mig som en martyr eller har den berömda offerkoftan på mig.
Men i och med att du och säkert då flera med dig tycker det så kanske jag skall tänka om.
tänka mer på mitt sätt att vara och hur jag beter mig.
Senast igår, när jag sårade Viktoria pga en väldigt plumpt och dåligt vald kommentar som inte alls var menat.
Det skrivna ordet på internet blir ngt helt annat när det inte går att se den som fäller kommentarerna.
jag är uppriktigt ledsen att jag sårar, tar till mig och vet att så skall man då inte göra.
Men ni som följt mig denna korta resa vet med er att trots misstagen så upprepas det gång på gång.
Och det är mitt fel!
ingen annan.
Jag arbetar och arbetar med att inte vara så på och plump men lik förbannat hoppar det grodor .......
Till eder alla, ni vet att jag inte menar att göra illa.
DeT är dock så jag är, har alltid varit och tror säkert att jag kommer fortsätta vara så.
Men i och med detta forumet så får jag tänka mig för igen!och igen.......
det är detta med svårigheten med att passa in i mallen........
One of a kind perhaps?

TrollisMorsan, jag är såå tacksam och uppriktigt glad över att du tydliggör dessa åsikter och tankar för mig.
Dessa tar jag med mig på min långa vandring i livets skola.
tack! Du berör.
//A

Sova en stund.
Allt det du pratar om impulskontroll och kolja att
Omgivningen är med, man visar den man pratar med uppmärksamhet har jag noggrant fått lära mig på sjukhuset nu efter den svåraste olyckan.
Jag kommer skriva mer senare men det händer saker här hemma hela tiden och jag måste sida nu.
Hoppas ni förstår ?

Här i min tråd, är det min egen historia!
Jag ÄR en beroendepersonlighet! Och det är många klossar jag kastat ut från min livlåda..
Varför?
Jo, egentligen var jag inte nöjd, men som så många andra letade jag efter anledningen "utanför lådan", för att slippa göra något själv ;-D

I Dompas tråd, syftar jag på dig! Och det är inte i negativ bemärkelse, vilket jag hoppas att du förstår!

Jag har förmodligen någon form av bokstavskombo, eftersom jag många gånger är för rak (och kanske lyckas sätta fingret på the soft spot lite för ofta..)

Men om min gode vän inte gjort precis det jag gör med dig, så skulle jag fortfarande ha suttit i en lite etta med kokvrå och tyckt att hela världen var emot mig.
Ja, det hade varit "syndigast om mig, i hela syndistan"... (underdog, martyr, offerkofta i storlek XXXXXL, you name it. :-D )

Min kompis vägrade tycka synd om mig och lärde mig att om jag förväntade mig att stekta sparvar skulle flyga i mun på mig, så var det min förbannade skyldighet att åtminstonde öppna mun!
Du berör, och kanske är det bra att du ibland blir tjurig och förbannad.. För som jag skrev tidigare, någonting fastnar och gör att man börjar ta sig en funderare..

kram /trollis

Idag för ett år sedan, den 10:e december 2011, satt jag hemma och drack öl och vin (Aussie red på 1-literstetra ser jag på ett foto från den kvällen) medan resten av familjen var på annan ort. Jag kände att drickandet hade tagit över mitt liv, och ångesten dagen därpå var monumental. Att inte få dricka (eftersom det var söndag och jobb dagen därpå) kändes torftigt och oinspirerande.

Den 12:e bestämde jag mig sedan för att verkligen göra något åt saken. Jag ville inte ha det på det viset, att alkoholen var viktigare än andra saker. Så jag hittade detta forum. Skrev i PiL:s tråd om jag inte minns fel.

Jag kan idag inte riktigt förstå vad det var som gjorde att jag lät bli att dricka helgen därpå. Och helgen efter den, och över jul/nyår. Och varje dag fram till midsommarvecken. Många saker i kombination antagligen. Och kanske en känsla av att ha druckit färdigt. Jag kan än idag föreställa mig känslan när man känner fyllan komma. Och det är ingen angenäm känsla längre. Jag skulle bli mycket besvärad av den känslan idag. Jag skulle känna att jag inte längre hade kontrollen.

Jag kan fortfarande känna mig lite som en udda tråkmåns som inte dricker. Jag träffar inte mina gamla vänner lika ofta. Men samtidigt har jag sakta men säkert fått andra rutiner, andra vanor och andra vänner. Tiden som alkoholbrukare börjar kännas avlägsen och suddig. Jag har helt enkelt stöpt om mitt liv i en form som funkar bättre.

Nu börjar andra året av resten av mitt liv.

Hur du menar, att vissa berör mer än andra. Men det är nog som Trollis skriver, vi är olika och det som berör mig är du kanske helt oberörd av. Som det kan vara i verkliga livet fast det här är ju också verkliga livet, vi finns ju och berör/inte berör varandra på olika sätt.

Det jag inte förstår är hur du kopplar ihop forumet med att du inte skulle klara det själv. Jag vet att jag själv säger samma sak :) men forumet fixar inte nykterheten, det gör vi alldeles själva, så du kan nöjt säga att -du kan själv!
Men vi är nog i en fas där vi behöver varandra för att förstå hur vi funkar, hur vi hamnat där vi hamnat och hur vi tar hand om konsekvenserna av det. Du är trött på alkis-Dompa skriver du, men det var nu rätt länge sedan han visade sig. Den vi möter här är Dompa ingen annan.

Vi är beroendepersonligheter och jag känner igen mig mycket väl i Trollis beskrivning om antingen- eller. Sån är jag, visar sig i allt jag gör, går in med 110 % i varje ny grej jag gör, för att sedan tappa intresset. Jobbar på det mycket tex min träning, alltid tidigare när jag börjat träna så blir det extremt mycket i ngn månad för att sedan sluta helt eftersom jag inte orkar hålla den takten och det inte funkar med vardagslivet. Nu har jag tränat sedan i våras med löpning och håller det på 2-3 ggr i veckan. Frustrerande? Jajamen eftersom det tar tid att se resultat. Men för första gången sedan jag var tonåring har det hållit i sig mer än bara ngn månad eftersom den här nivån funkar med vardagslivet.

Känslomänniskor verkar vi vara allihopa här, det är mycket tankat och funderingar hos alla. Mer än vad som är hos de som inte har en beroendepersonlighet tycker jag mig märka, kanske det är därför jag trivs så bra här och gärna stannar kvar.

Skrev nyss om ärligheten, men korrigerar nu eftersom jag ser att Viktoria skrivit om det, det var där jag läste om det.

Kram!

Att du trollmorsan på ett, som vanligt, snällt klokt ssätt alltid lyckas sätta bokstäver på tankarna?
Jag tar till mig det du skriver och förklarar.
Som sagt ingen kvick fix, men tiden är vår vän.
Och gör man rätt med det ena kan man lika
Gärna arbeta med det andra.
Tack Trollmorsan, du är god!
(för det var väl mig du syftade på?)
/A

Någon i Zyberrymden snattade mitt nogsamt skrivna inlägg..
Det här med beteenden är svårt, speciellt när det gäller att titta på sig själv.
Jag har själv haft en massa saker att jobba med, saker som jag till en början inte velat se, eftersom jag skämdes..
Jag skyllde ifrån mig, som så många andra, genom att säga: Men det är ju sån jag ÄR, jag kan inte rå för det.. Sedan drog jag offerkoftan tätare om mig, drog ner martyrglorian över öronen för att slippa höra, det jag egentligen BEHÖVDE höra från min omgivning..

Det var inte förän en god vän på allvar tog ett snack med mig och sa: Du kan fortsätta att tycka synd om dig själv, skylla dina utbrott på en taskig uppväxt och på ödet.
Men om du vill växa som människa, och inte stanna kvar i trotsåldern, så får du faktiskt börja titta på ALLA bitarna som är DU!
AJ, vad ont det gjorde! Jag tyckte synd om mig själv i flera veckor.. Men insåg någonstans att den enda som kunde rumstera om bland de här byggklossarna som var mina tankar och beteenden, var jag själv..
För det var som att stå framför en glaslåda. Min vän på utsidan, som såg de klossar jag från insidan inte kunde se..
Jag på insidan, som var den enda som kunde flytta på klossarna (om jag ville) om jag bara följde instruktionerna.. Visst, trångt bökigt, tungt.. Men jag var den enda som var inuti!

DET tog tid, det tar fortfarande tid.. (för jobbet är inte över..)
Det är inge quick fix.. Och jag kunde ha valt att fortsätta och låtsas som om jag var nöjd, som om alla andra på utsidan hade fel..
Jag hade kunnat fortsätta att vara en energitjuv, som visad upp min "låda" med martyrmin.. "titta bara, så mina föräldrar lämnade klossarna.. visst är det synd om mig?
Jag har valt att rumstera om bland dem, slänga en del och bygga om.. Lådan är stor, så jag är inte klar än och jag behöver fortfarande hjälp från "utsidan" för att veta om det går åt rätt håll..
MEN, det är bara jag som kan göra jobbet! Det är jag som ibland kommer på att jag ska nog ändå flytta den där klossen.. Jag kan göra ett nytt val om jag inte tyckte att det blev bra.
Om ingen talar om för mig, vad de ser i min låda, så missar jag ju olika saker. Om jag väljer att inte bry mig om det andra säger, så händer ingenting i min låda.. (för från min synvinkel är ju översta lagret perfekt..*skratt*)

kram /trollis

Hej Dompa, jag misstänker att ärlighetspratet kanske har sitt upphov i det inlägg jag skrev på mulletants tråd (tror jag det var) om att jag hade blivit ledsen och tog illa vid mig av ett par kommentarer som dök upp i trådar där jag försökte visa mitt deltagande, kommentarerna gick ut på att tacka för några forummedlemmars öppenhet och ärlighet medans någon kängades för att bara skriva om sina framgångar och därmed förutsatte jag (kanske fel) att man pekade ut någon (mig i detta fallet) som oärlig. Hur som helst var poängen med mitt inlägg i mt´s tråd att jag blev ledsen, att forumet berör på flera sätt. Lite som det du funderar över. Att någon inte skulle vara ärlig här har jag ingen anledning att tro. Hoppas du förstår hur jag menar. Allt gott till dig denna måndag fm!

Hej Dompa!
.. Kanske hänger det ihop med att vi som har ett beroendemönster ofta är antingen-eller-människor..?
Själv blir jag gärna som uppslukad av vissa saker, för att sedan lika snabbt tappa intresset..
Som en sorts "periodare".
Till viss del känner jag igen mig i vår forumvän A, som lever livet i hundranitti..
När vi inte längre "kickar"-runt, med olika saker, känns livet gråare än grått..
Jag har fortfarande perioder, där jag måste lära mig själv att "ha tråkigt", att som Tilde skriver, se att känslor inte är faliga (även om de är jobbiga) de är bara känslor..
Kanske har vi också ett behov att vara "omtyckta"?
Det gör att vi ibland får svårt, när det kommer mothugg..
Jag gillar alla på forumet, men som du skriver, en del berör en mer.. Och så ska det nog också vara. Vi är ju olika!
Konstigt nog, är det inte det "negativa" som man blir minst berörd av.. Kanske är det egentligen ett friskhetstecken, att man inte bara rycker på axlarna och låter det bero..

Kram /trollis