Senaste kommentarerna i forumet

Har inte varit speciellt länge på forumet. Jag har dock från och till tittat in under ett par års tid. Jag känner mycket igen mig i Anlis historia förutom att jag är man och att det i mitt fall gått längre. Att som du försöka dricka socialt och kontrollerat är nog bland det svåraste man över huvud taget kan göra. Det är en strid precis hela tiden. Hela hjärnan är uppfylld av olika strategier för att upprätthålla en jämn och fin promillehalt. Även jag höll på så under många år. Till slut krävde jag mer. Det blev lättare att vara vit som en "tvättbjörn" under ett antal veckor och därefter supa skallen av sig.

Dock har också jag skött mitt arbete exemplariskt, kanske tom bättre och mer perfekt än mina kollegor, bara för att kompensera för det dåliga samvetet och sitt icke existerande självförtroende. Jag har försökt sluta så många gånger att jag tappat räkningen men har ändå senaste året lyckats hålla de vita perioderna längre. Ett stort steg var att börja skriva i detta forum och jag har nu lyckats vara nykter i 20 dagar. Tidigare i år hade jag en period på tre månader.

Det enda råd jag kan ge är att när man är en beroendepersonlighet (vilket gäller bla mig i mer än alkoholfrågor) så måste man till slut inse att man får ge upp försöken att dricka kontrollerat. Jag kan inte påminna mig att jag stött på någon som lyckats med detta. Mitt egna alkoholsug finns i allra högsta grad där och är värst över helgerna. Klarar jag mig bara fram till söndagkväll brukar vardagarna inte vara något problem.

Visst är fyllan ibland skön men för mig har det varit så att ju äldre jag blir är de positiva effekterna av alkoholen allt mindre och framför allt under mycket kortare tid. Redan någon timme efter jag tagit första glaset blir det bara en jakt på mer dricka.....

Jag försöker nu inse hur mycket jag har att vinna på att hålla mig nykter. Inte bara blir vardagen lättare. Mitt självförtroende kommer sakta tillbaka, min fysiska och psykiska hälsa återvänder och jag försöker tänka på hur lång tid det tar numera att "reparera sig" efter en dryckesperiod.

Det är inte lätt. Alkoholen är den värsta fiende jag har stött på i mitt liv men jag försöker att inte ge upp.

Godnatt
Tjalle

...snöfall mot den redan täckta marken.

Sett kommunens lucia krönas och mötts av massor av leende ansikten. Underbart att vara här! Familjen kommer och går men ikväll är alla ute på sitt och jag sitter ensam framför braskaminen. Njutbart....jo, visst är det, men allrahelst hade jag velat ha maken här. Platsen intill mig, när kören sjöng i eftermiddag, var mer än tom- kändes mest ihålig och kall......finns ingen ensamhet som är större än den i misslyckad tvåsamhet...den ensamheten tar ordentligt tag i mig för andra gången inom senaste 6 timmarna...hur kunde det bli så här? Allt skulle ju bli rakt det motsatta. Så sa vi ju för 3 år sen.....hur kunde jag vara så DUM?!

Har inte hört något från maken sen det där 2 minuterssamtalet i förrgår och jag har ingen aning om vad som snurrar i honom. Förmodligen umgås han med det som står honom allra närmast...gör mig uppgiven...jag kan inte göra någonting mer än vänta ut maken...kanske får jag aldrig mer del av honom...

En kram till Er alla där ute, var rädda om Er.

Avslutar med att tanken går till mina närmaste, jag har så mycket att vara stolt över.
Tack för ordet...

Då var det bestämt Vill.sluta!! Du kör igång i morgon :)!

Nej, vill.sluta, jag mår inte dåligt. Dåtid och nutid.
Högt tempo var nog aldrig något jag egentligen tyckte om, det var en lögn, men jag hade inget val, för om jag hade stannat upp hade jag ju hunnit ifatt mig själv, hemska tanke!
Nu har jag både hunnit ikapp mig och varsamt vaggat mig under en ganska lång tid. Nu finns inga snabba vändningar eller hastiga beslut.
Men mycket vatten har flutit under broarna sedan jag skrev inlägget jag syftade till 2009, knske mer blod svett och tårar än vatten, men inget vin dock!
Jag skulle inte fråga vad du menade, men för tydlighetens skull: Det finns ingen liten flicka att rädda längre, om nu någon skulle finna lockelse i det ;-) Spelade den rollen länge (och ganska väl) men det tillhör min historia. Önskar dig/er en god natt!

Imorgon hoppas jag!
//A

Men inte nu hoppas jag?
Trist att höra hur pass dåligt du nog har mått, men inte nu hoppas jag?
Du är helt fantastisk på att sätta ord på dina känslor, få oss halvbrutna själar att få en inblick i hur det kan vara. Hur det kan se ut, eller kan bli.
Och det är lockande, jag undrar vem denna brud är som svävar fram och sprider glädje och lycka vart än hon pekar med spöt.
Stackars liten som fått kämpa mot sina inre demoner, tackat ja till att trösta sig med alkohol what so ever.
Men nu, efter ett par år fri från det begäret. Byter ut det ena till det andra, håller ett fantastiskt högt tempo och flyger fram i tillvaron.
Men stannar du upp och ser på dig själv eller är du som en annan bara flyger fram och gillar det.
Hänger ni med ni andra?
Snabba vändningar och snabba beslut, det gillas.
Visst det är skönt att slå sig ner en stund och bara vara, men det kliar och man vill vara med.
Tror du och jag har en del gemesamt, fast nu är ju du inne på lunkarstilen.
One day by one day...................
Men ibland, vill nog även du vara stjärnan på himlen?
och det är du flera dagar i veckan!

Snacka om luddigt skrivet och fråga mig inte vad jag mnenar, skriver det som poppar upp i huvudet.
Men men, like you girlie, K&H eller på svenska P&K
//A

Hej alla,

Tillbaks här igen. Föll tillbaka ett tag.
Alla dessa jobbmiddagar som jag (med rätta!) oroade mig för satte igång suget igen och helt plötsligt var jag tillbaka på ruta 1. Nu är fallgroparna avklarade för denna omgång och jag gör ett nytt försök! Nu ska det gå bättre! Det var så underbart under min korta helt nyktra period att vakna utan att vara bakis, så fantastisk underbart att inte vakna mitt i natten med ångest! Vill dit igen! Ska dit igen! Vet att det kommer gå, gäller bara att vara stenhård och se upp med fallgroparna som man i början tror man ska klara av men inte gör.

Jävla alkohol! Hatar den och vad den gör mot mig och andra! Julfesten nyligen på jobbet var trevlig och lugn och jag skötte mig "exemplariskt", drack "hyfsat lagom" och gick hem tidigt. Jag blir aldrig plakat och ser till att skärpa mitt intag så jag inte gör bort mig när jag är ute (spec i jobbsammanhang!!). Men en kär kollega lyckades inte lika bra och jag lider så för hans skull! Fick höra av andra hur jäkla full han var. Inte kul att komma med total ångest till jobbet dagen efter, inte minnas vad man gjort/sagt och dessutom veta att de andra höll sig på "hyfsad" nivå vad gäller intag av alkohol (alltid städat på våra julfester). Förstår verkligen hans ångest! Så som sagt...jävla alkohol!

Så i dag var dag 1...igen! Rätt jobbigt, speciellt att börja en lördag dessutom ;). Men julmusten till filmen med barnen smakade bra och i natt kommer jag sova gott :)

Kram på er alla

Jag finns ju i Stockholm men tycker det skulle vara jättetrevligt, en bra avslutning på dagen för de som vill.
Tack för kramen!

Och deras söndag är alla dagar.
Trevliga de flesta, men aj ajajajaj om man inte visar dem den respekt dom vill ha och i många fall kräver.
En balansgång som många gånger är som att gå på ett rakblad.
Men men,det gäller att gilla alla Like it or not................

//A

Det är precis så mina tankar också går. Jag är tyvärr inte den första att välkomna nya för jag kan ju inte gärna skriva; "Välkomna hit! Gör som jag! Drick bara ibland" ;-).

Jag är också jätteglad över gensvaret jag fick från er alla över min egen lilla berättelse, och att den kanske kunde bli till någon hjälp för någon.

Till alla er som fortfarande har barn hemma vill jag säga att visst kan det vara jobbigt ibland men tiden med glinen kommer aldrig tillbaka, om man inte skaffar nya vill säga, och jag saknar fortfarande ibland tiden som var när man var småbarns förälder. Lite nostalgi kanske, men jag har glömt kolikperioder när man aldrig fick sova riktigt och allt pockande på uppmärksamhet och kommer mest ihåg allt det roliga som att; gosa i soffan vid TV´n, läsa godnattsagor, gå på nöjesfält, vara ute vid stranden, när dom lärde sig cykla och simma, när dom hade gjort något fint i skolan som present till fars dag, (jag har fortfarande kvar dom grejorna). Allt sådant smått betyder längre fram i livet mer än man tror. Egen tid kommer ni få så det räcker och blir över lite senare i livet skall ni få se. Men visst är det gott att vara själv någon gång även när man har barn i huset och helt omöjligt kan det väl inte vara om man har turen att eventuellt ha några far- eller morföräldrar som eventuellt kan ställa upp någon helg och styra skutan. Fast det kanske inte finns sådana far- eller morföräldrar längre för numer ska ju även dom ha egen tid, har jag förstått. ;-)

Mulletant, jag kanske följer ditt råd och skapar en tråd längre fram, men som det känns just nu så tror jag att jag snyltar på er andra ett tag till om ni inte har något emot det.

VV

Kanske är det just det jag är, en främling. Får se om jag stannar kvar här eller om det kommer dröja innan jag tittar hit igen.

Kanske är det just en främling jag är. En som inte känner er som är här längre.
Livet är fyllt med många andra meningsfulla saker som har högre prioritet än att titta in här. Samtidigt så känner jag att det är min skyldighet att ge av erfarenheten jag fått av andra som gått före mig. Dom jag har tagit rygg på.
Jaja, en sak i taget var det.

Jobbet fungerar bra. Jag har en klok chef och bra arbetskamrater. I övrigt så tänker jag "just nu har jag det bra" och då är det inte så stor ide att ändra på en massa saker bara för sakens skull.
Visst har jag mina mörka stunder, men dom kommer mer och mer sällan. Och dom varar kortare och kortare tid. Men alla dagar är inte ljusa. Inte för någon. Det går upp och ner. Det är det som kallas livet.
Alla har vi våra sprickor i själen på ett eller annat sätt. Det gäller bara att kunna hantera skärvorna och limma ihop dom till en fungerande porslinsvas. En vas som när den håller ihop blir vackrare med åren, och bär spår av erfarenhet.

Nu är det advent och snart jul. Högsäsong i min branch. Konsert i morgon. Fyra konserter nästa helg. Många timmar vid pianot blir det. Många människor vill ha julstämning och julfrid. Mitt uppdrag är att försöka ge det. Jag ska göra mitt bästa.

Ett tag till hänger jag här i alla fall. Så jag ser om nån skriver något till mig.
Varmaste tankar till er alla i vinterkylan
/MrP

har varit en bra dag. Mycket klokt att läsa här, bland annat om reaktioner på inlägg och om "forumansvar". Jag tar med mig Dompas formulering om forumgemenskapen när den är som bäst: Man växer inte ihop men man växer tillsammans. Och trollis och markatta som konstaterar att det är problematiskt när ens teoretiska mänskosyn kolliderar med verkligheten. Flera än jag har berörts av Addes berättelse om att kapitulera, eller överlämna sig. Jag är tacksam att inte ha behövt uppleva det.
Önskar alla en god helg! / mt

för så mycket råsupande hade jag aldrig pallat ens när jag drack som värst. Tre dagar, sen började hjärtat arbeta på ett så obehagligt sätt att det var omöjligt att fortsätta att dricka. Kanske min kropp har en naturlig avstängnings knapp? Lite lagom vardags drickande gick i allmänhet bra men även då kunde jag efter ett tag få Antabus liknande symptom som, hjärtklappning, rödas flammor på kroppen och pionrött ansikte. Inbyggd Antabus med andra ord.

Ha det Gött

VV

att se dig här Mr Pianoman!
Adventsglädje! / mt

så är Fredag deras Söndag.

Ha det Gött och Trevlig Helg

VV

Att du hade kul!, synd bara att du mådde dåligt ett tag. Det är alltid kul med beröm, kände du dig inte utanför?, för det gör jag på fester.
Kram

Förstår hur du menar, men att vi är alkoholister kommer vi nog få leva med hela livet. Det går ju inte att ändra på.
Men det behöver naturligtvis inte uppta lika mycket tid i framtiden.
Kram!

Mycket tänkvärda alltså, det är bra, gillar när man måste tänka till. Känns som om jag de sista åren levt med någon autopilot inkopplad och inte själv tagit ansvar och kontrollen över mitt liv och tankar.
Är man cynisk när man ser ett rop på hjälp en söndag/ måndag och känner att den där är inte så redo som den påstår, den där kommer inte bli kvar?
Jag tänker så på vissa inlägg, men har aldrig ansett att jag är cynisk. Eftersom jag inte är någon duvunge så tror jag mer att jag känner igen tonen hos en som börjat inse att det här håller inte men inte är där ännu, och det går inte att hjälpa förrän någon verkligen vill ha hjälp.
Haha, så tänker jag, men jag kanske bara är cynisk.

Vem har inte tänkt "ongdjävlar" om barnen, det tror jag alla föräldrar har gjort någon gång. Jag har gjort det massor av gånger. Tur att tanken är fri, har inte sagt det som tur är. Minns så väl att min mamma sa så när hon var berusad och tyckte att vi barn störde.

Det är när vi blir störda och inte får vår egentid som sådana tankar kommer, just nu när jag har så mkt grubbel i mitt huvud känns varje gång jag hör "Mamma" jättejobbigt.
Jag längtar oerhört efter egentid, jag behöver det känner jag, jag trivs med att vara med mig själv. Men jag är aldrig ensam, jag är endast själv med mina tankar på natten och då måste jag ju sova för att orka.
Var idag och julhandlade med den yngsta, det var mysigt. Fast det är jobbigt att aldrig vara själv så trivs jag i barnens sällskap, vi har kul ihop, de har samma humor som jag.
Jag har alltid gillat matlagning, var rätt duktig, men sedan jag blev nykter har jag tappat intresset, känns bara som en börda nu att det jämt ska lagas mat. Förstår att vinet hade stor del i matlagandet. Varför nämner jag det?, jo för nu ska jag ta itu med middag igen.

Vilket konstigt inlägg, känner att jag blev nästan deppig av att skriva det.
Läs och glöm!
Kram, kram

Jag tror att i alkoholismen måste man få vara egoistisk och främst hjälpa sej själv. Fast det låter hårt men jag är faktiskt här för min skull. Det som hjälpte mej var att se att det fanns andra som var lika som jag. Att jag var "normal" i mitt onormala sätt att agera, att hantera sprit. Jag trodde ju att det var bara jag som var så hopplös. Glada hejarop behöver jag inte. Sen är det naturligtvis trevligt att bli sedd, att få en kommentar ibland. Men jag skriver för att under tiden klarnar det för mej. Och här har varit ett skönt bollande av åsikter på sistone som fört mej framåt. Mitt mål är verkligen inte att hänga kvar här om fem år eller resten av livet. Jag vill släppa min identitet som "alkoholist" och helt enkelt vara en som väljer bort alkoholen. Jag har ägnat för mycket tid åt att dricka för mycket, nu vill jag inte ägna tiden åt att inte dricka. Jag vill komma bort från fixeringen vid att dricka eller inte dricka. Så glider jag bara bort en dag så är det för att jag är flygfärdig helt enkelt.

Men hon är ju en riktig pudding. Konstig karlsmak dock. Just sayin'... ;-)

Det var en vacker liknelse Tilde. The Oak-woman! Så kommer jag att "se"dig. Alltid skönt att få ett ansikte på en vän. Själv brukade jag ofta titta på tallarna i Sverige. Det fanns ett ställe vid havet där jag/vi ofta badade och där på klipporna brevid fanns några sega, småväxta, helt krokiga tallar. Jag förundrades av deras livsvilja och kraft. "Titta på tallarna" sa jag till familjen. De fattade ingenting :-) Kanske kan jag bli en tall? Du växer verkligen hela tiden. Håller med om att forum är en bra grogrund. Kram/R

Vi hade det jättebra. Satt långt in på natten och pratade. Hon med vin...stör mig inte alls. (Verkar mest störa med de damer jag träffar på när jag har romantiska baktankar. Är det stört?) Jag med kaffe. Hon är en bra kamrat mitt Rivjärn. Vi kan tiga, vi kan tala. Båda funkar.

Hon blev glad och rörd av att vi gick ut. Hon sa det och jag tror henne. Det var ju på hennes fritid så jag var lite tveksam. Kul att hänga med bossen då? Boss rent tekniskt alltså...snarare är hon en (till!) i familjen. Det var en bra kväll. Får väl tacka Santorini som "tvingade" mig :-). R hade inte nämnt finn-dagen då hon varken brydde sig eller kom ihåg. /R

PS: Självklart är lördagen en perfa dag att öva nykterhet på. Där har dufvan rätt!

markatta :-) Känns bra att du uppskattar en bit av min resa :-)
Då kanske det finns ett lite hopp om en matbit också :-)

Kram ♥

Så där ja...nu har jag adopterat bort ynglen! Nej...inte riktigt. Men med shoppingrundan avklarad och ongarna tillfälligt utflygna så är det äntligen tyst. Den tystnad som jag mer och mer börjar förstå att jag verkligen behöver. På frågan - Vad fattas dig? Skulle nog mitt svar bli tystnad. Inte bara den fysiska utan den rent mentala. Jag tror att en av anledningarna (finns så många) till att jag drack var den artificiella tystnad som jag då lyckades skapa. Det låter så hemskt att tänka tanken...ännu värre blir den när man sätter den på print; Ibland vill jag inte umgås med ngn annan än mig själv! Men snart har jag ju min egentid...det får räcka så.

Forum. Jag läste också allt som skrevs igår när även jag var tvungen att arbeta. Mycket matnyttigt där...en händelserik dag. Forum betyder nog så mycket olika för många. Jag tror också att det beror på i vilken fas man är. För de som är kvar i våran "kull" så är det ju verkligen inte bara A det handlar om längre. Eller VV sa det så bra; Inte om vi ska ta det första glaset eller inte. Ngt så...
Nu handlar det mer om dels konsekvenserna av dryckenskapen (jo, här med) och sen den där biten att hitta sig själv igen. Vem är jag? Vad vill jag? Vad står jag för? Vad kan/vill jag förändra? Etc...

Då blir det naturligt att man dels går tillbaka, funderar över barndomens inverkan, sin egen och sina barns. Relationer granskas och blir viktiga på ett helt annat sätt...förr varken hann man eller kunde se dem. Relationer var bara ngt som fanns där.

Så visst är vi på forum i helt olika fas ibland. Jag var precis som du i början. Ville stötta och peppa både här och där. Nyfrälst. Lade ner massor av tid och tanke på många...som sedan bara försvann? Snopet? Ja verkligen. Samtidigt var det en äldre forumsmedlem som skrev "Jag kan se på en gång vilka som kommer att vara, vilka som kommer att klara det eller hoppa av". Ngt liknande skrev h.n. Detta är inte ordagrant citerat. Detta uttalande retade mig som f.. Men så skriver man väl inte? Även om man tänker så. Detta triggade mig till att bli ännu mer "peppig". Men vem hjälpte det där peppandet egentligen i slutändan? Mig själv...men det får duga det med. Jag var ju också värd att hjälpas. Det blev liksom ett arbete med Dompa...inte ngn annan. Så nu när det kommer nya så finns jag inte längre där. Jag behöver och vill/orkar inte svara på varje rop på hjälp. Jag jobbar med mig själv. "Umgås" med själar som jag får ut ngt av. De som kan lära mig eller/och att få mig att växa. Det kan tyckas egoistiskt...men då får det vara så. Grundtanken (fast då var den inte formulerad i ord) med att gå med här var ju förr att fixa mig!

Däremot avskyr jag den där cynismen som jag märker att jag har börjat utveckla. Att jag ser att många nya trillar in på måndagar och efter storhelger. Att jag inte "köper" att de är redo. Tänk om jag läser fel...tänk om detta verkligen är ett allvarligt rop på hjälp och ingen svarar? Det är en svår balansgång det där. Tänk om ingen hade svarat mig? Hade jag suttit kvar i tv-soffan och sugit på whiskyglaset än idag? Mulletant skrev även ngt så klokt om de som inte riktigt har hittat tonen, som inte når fram. Har vi andra ett ansvar där? Jag har inga svar...bara frågor.

Håller med om att vissa forumgamlingar här har hittat en sund lagomnivå som de tycks må bra av. Både alkisar och några anhöriga som gör en stor skillnad. Undrar hur det blir med oss? Kommer vi att hänga här om typ fem år? Resten av livet? Eller kommer ngn av oss att bara tystna utan att säga farväl. Så att man blir orolig? Den som lever lär ju få se. Ditt inlägg var mycket tänkvärt...dom är ju ofta det ;-). Kram/R

Vad fint att få ta del av din berättelse om din väg till nykterhet. Jag får gåshud, både av empatiskt obehag och av att veta att du sitter där nu vid datorn och verkar så stark i dina insikter att du verkligen kan gå under huden på många som söker hjälp här.

Jag tycker inte en middag efter konferensen är en galen ide' alls. Tror för min egen del att det kan vara skönt med en lite lättsammare avrundning på dagen. Det är det säkert fler som kommer vilja också. För de som kommer utifrån och övernattar på hotell/vandrarhem kan det kanske bli mycket att vara själv på rummet med sina tankar efteråt. Själv sover jag hos en gammal vän men har sagt att det inte är en artighetsvisit utan en egoresa. Som tur är så kan goda vänner ta det.

Kram!