Senaste kommentarerna i forumet

och har integrerat forumet som en del i omvärldsbevakningen:) Tvättar o städar bokhylla samtidigt. Lyssnar på radio också och dricker kaffe. Har det oförskämt trivsamt faktiskt. Ungarna har nått det trevliga stadiet där de är självförsörjande.
/ Best wishes, Multitasking Mulletant

även om det har varit svårt att vänja sig vid det.

VV

och sluta sura. Kompisar skall väl kunna ha kul igen även om man har bråkat lite?

VV

Haha... Jag måste vara oerhört bright för jag "genomskådade" dig direkt! Dryg och kall? *asgarv*.

Hela gänget: Är det bara jag som arbetar? Är det ngnslags allmän helgdag som jag missat? Här händer ju skitmkt just nu... Nu måste jag försörja mina barn. Ha det bra slackers!!! Ciao/R

det är roligt att se att du har sprungit ut ur ditt korthus, (som kunde ha rasat när som helst), och istället blivit en seg Ek som ständigt strävar mot ljuset. :-)

VV

Och vad ont i bröstet jag får av att läsa hur du tänkt ang, lastbilen.
SNÄLLA sluta tänka så, ALDRIG mer.
Du är den absolut viktigaste för dina barn.
Även för han, som dessvärre inte inser det.
Gör dig själv en JÄTTE TJÄNST!
Gör som markatta så fint förklarade.
Leta inte fler anledningar, lämna nu. Det löser sig med allt, ge det tid bara. Och tiden är din bästa vän.
För din skull, för barnets skull men även för hans skull. Jag vet det låter konstigt men även han måste vakna upp och se hur du mår, har mått av allt. Snälla, så du kan bli hel och få
LIVSGLÄDJEN tillbaka.

Du betyder så oerhört mycket!
Kramar!
/A

haft en liknande bardom som din och jag kan bara instämma i vad du säger; att man alltför ofta förstorar negativa uttalanden eller förutsätter att outtalade meningar är negativa. Likaså att när detta inträffar, så drar man hela flyktplanen i huvudet blixtsnabbt om hur man skall takla det hela och om man skall fly eller kanske eventuellt slå tillbaka.

Istället för att analysera situationen djupare så handlade jag tidigare rent instinktivt för att skydda mig själv, när jag borde ha tagit ett steg tillbaka och överblicka situationen. Dom gånger jag har gjort det så har jag flera gånger kommit på mig själv att jag hade helt missuppfattat det hela. Jag har med åren blivit bättre på att hantera sådana här saker och skickar numera sällan tillbaks ett ilsket mail svar på något meddelande innan jag försäkrat mig om att innehållet faktiskt är vad jag från början trodde.

Jag har också märkt, precis som du Trollis, att människor inledningsvis uppfattar mig som dryg och kall innan dom lärt känna mig riktigt, och dom blir nästan förvånade när dom förstår att under skalet så finns en riktigt rolig och varm kille.

VV

Vill bara säga att du fattas här! Tro mig.../R

Åh, vad mysigt att fler än jag är hemma: )
Tilde, tack för svar. Jag tror som du att det är viktigt att känna tacksamhet för det vi får så länge vi får det, och naturligtvis har du helt rätt i att lika många gånger är det vi själva som är den som (tillfälligt eller för gott) lämnar. Saknaden efter det som varfår finnas också, det är ok. Egentligen tror jag mina tankar kring detta är just tankar mer än något annat. Kanske lät det mer självömkande än det är att jag inte känner igen mig. Det är nog ett konstaterande mest av allt. Här återkommer Mulletantens rader: "I den sanna leken är skapandeprocessen viktigare än resultatet och övergångsobjektets funktion är att bli obehövligt". Obehövlig gäller dock ingen här, vi är ju vår historia, varken mer eller mindre, och i den historien lever ju alla som varit vidare i mitt sällskap så att säga.
Och hej på dig Hösttrollet! Har läst flera av dina inlägg med stor behållning, men nej, vi har nog inte "hälsat" än. Du skriver "just nu handlar det om mig" och det gör mig glad. Jag tror du gör helt rätt. När det kommer till att tillfriskna från ett missbruk måste det handla om "mig". Många gånger tror jag att just sådana som vi lägger stort (för stort?) engagemang på att rädda andra, så är vi duktiga utan att behöva ta tag i vårt eget.
Jag tror också det är så att man tar rygg på någon/några här på forumet som man lätt kan relatera till. Jag vet att jag gjorde så, och hade svårt att tro att jag var likasamma som tex Adde eller Berra som varit i det nyktra livet i ett par år redan då jag hittade hit. Jag hade inget gemensamt med dom då. Det kom senare. Dom, fast de varit nyktra så länge kunde liksom inte tillföra mig något då, jag kunde inte ta till mig det de skrev (blev rätt provocerad många gånger dessutom). Då var det lättare att ta rygg på tex Kvinna-Mamma och Måne som varit nyktra några månader (som verkade vara en ocean av tid för mig då) och Inger och Karin som kämpade med precis samma tankar och sug som mig i samma tid.
Eg är nog inte problemet att jag inte orkar stötta nya, utan kanske det det väcker i mig då de flesta kanske bara gör ett eller två inlägg med rop på hjälp och sedan försvinner. Samtidigt är det ju som Mulletant så smärtsamt påminner om. Alla får inte det omedelbara gehör de kanske behöver. Kanske inte med den värme och den närvaro de behöver just då. Minns mitt första inlägg här 2009 som faktiskt började med "Hjälp!". Jag fick direkt ett varmt och hjärtligt välkomnande, vilket jag tror varit avgörande för det som faktiskt följde.

Hej Putte! Ville bara kolla hur det går med antabus, lever, familjen och nykterheten? Hoppas allt är ok. Skriv gärna en rad...om du orkar/vill/kan. Det är minst lika viktigt att skriva när/om det går bra som när det inte gör det. Hur som haver. God helg önskar jag dig! /R

att det är möjligt för er att ha ett gott liv med era Gubbar och att dom faktiskt också hörsammar era krav om att dricka ansvarsfullt och inte gå över gränsen. När kvinnor är starka i sig själva så böjer sig nog den mest förhärdade Gubbe.

VV

En fin bok som jag ofta återkommer till är Sanna Ehdins "Sluta kämpa - Börja leva!"

förmiddagssällskap i mitt vardagsrum medan jag är fredagsledig... jag städar, tvättar och slår mig ner och deltar i samtalet emellanåt. Det är, som alltid, ganska stökigt här hemma hos oss (victoria du borde hjälpa mig med feng shui) men vi tänder många ljus, dricker te eller kaffe och äter pepparkakor som vi bakade med barnbarnen igår.

idag har jag bekantat mig lite med dig i din tråd. Du frågar om det finns nån litteratur som kan hjälpa en att göra sig fri från sånt man bär med sig. Nu tror jag du är på väg men tipsar ändå om Åsa Nilsonne Vem är det som bestämmer i ditt liv - ifall du inte känner till den. Den boken ska gärna läsas tillsammans med Anna Kåver Att leva ett liv inte vinna ett krig.
Allt gott, varm hälsning! / mt

Tilde. Jag känner mig väldigt hemma i din tråd ska du veta ;-D
Och på tal om växa, så får jag snart kika upp på dig *fniss*
Tack för att du finns!
Hur man bär sig åt, för att växa..? Jag vet inte riktigt.. Tror jag började med att bestämma mig för att göra tvärtom, med saker där jag fastnat och där jag försökt "tusen gånger" utan att lyckas (eller med samma resultat) och lite på den vägen är det..
Framför allt, kom vändningen när jag vågade titta på ALLA delarna som var "jag".. även de där som jag tyckte var skämmiga och som jag lovat mig att jag inte skulle bli../trollis

Jag är så glad att du är kvar här ;)

Du är så klok Tilde!
Tack än en gång för alla dina fina funderingar!
Visst är det så, att vi hatar att säga farväl till goda vänner i vars sällskap vi kännt oss trygga..
Men vi måste också pröva våra vingar en vacker dag..
Sedan behöver det inte vara för evigt..
Och somliga av oss har olika hållplatser här i livet..
Just nu, liftar jag med en bit till, tacksam för mina goda reskamrater.
kram /trollis

När jag läser dina inlägg så tänker jag ofta...
Vilken utveckling!
Jag undrar ofta hur du kommit till insikt, hur du lyckats "tänka om" i så BRED omfattning om du förstår vad jag menar. Det är inspirerande för mig och ger mig mycket att läsa dina tankar.

Har man det i grundtänket, just det här du beskriver att vi använder fel referenser, det vi lärt i tidig ålder, att älta en kritisk mening i stället för att se till de många komplimangerna... Att lära sig tänka om... det är där det tunga arbetet finns. Jag vet att det är ett underbart arbete men det är också svårt... Du har lyckats bra tror jag och jag är nyfiken på hur du jobbat/jobbar med detta. Detta är ju också mitt arbete i livet i vuxen ålder som du säkert förstått :)

Tack syrran!
Kram Tilde

Hej Viktoria! Nej, jag tror inte att vi träffats här på forumet förut.. Men ditt inlägg väcker funderingar hos mig också...
Kanske för att den hudlösa delen under mina "taggar" har gjort sig påmind senaste veckorna..?(för just nu handlar det om mig ;-) )
Att vi är anonyma här på forumet, betyder inte att vi måste lägga ut varenda detalj i våra liv till allmänt beskådande. Kanske kan vi av olika anledningar inte heller göra det, utan att röja oss själva..? och som de hudlösa människor vi är under ytan, så klarar vi inte riktigt det..

Det är fel, att tro, att bara för att man skriver positiva saker, så finns inget negativt och vice versa.. Det vore lika horribelt som att påstå att mörker inte existerade, för att solen råkar lysa..
Jag utgår ifrån att alla är så ärliga de orkar i sina historier.. Något annat känns befängt..

Jag förstår också att sådana som hängt med ett tag, inte i längden orkar engagera sig i alla nya som trillar in.. Samma historia, nya "ansikten"..

Det tär på energin, att ständigt hålla andra under armarna, även om det i vissa stunder GER väldigt mycket tillbaks också..

Tack för att ni finns där, och hoppar in här (mer eller mindre regelbundet)Ni GÖR skilnad!

Önskar dig och alla andra en riktigt trevlig helg!/ kram /trollis

Viktoria, det du skriver om. Jag har aldrig själv tänkt tanken att vi blir varandras livlinor, men det ligger något i det. En och annan har ju försökt att ta ett kliv tillbaka från Forum senste tiden och många har reagerat och blivit ledsna. Själv har jag sett det som en saknad för stunden men eftersom vi är många här så har jag mera sett det på så vis att vi följs åt ett litet tag i livet, som ett tåg vi åker med ett tag... Ibland hoppar någon av och söker nya vägar, någon annan hoppar på och vi följs åt ett litet tag.

Jag ser hela livet på så sätt. Vi är inte garnaterade varandra... kan bara känna glädje när vi har ett bra möte och sedan bevara det i mig.

Jag tror vi är funtade så att vi känner sorg eller kanske en tomhet när någon som betyder mycket traskar vidare åt ett annat håll, men ibland är det vi själva som tar klivet. Det är livet.

Jag tror inte vi blir förpassade till källarhålan, alla är nog glada att återse någon som vi mött här förut.

Men som du skriver, många trasiga själar här på Forum... ja det är tänkvärt det du skriver.
Medmänsklighet och att bli sedd... det tycker jag är Forumet för mig, men jag har en varm famn i form av några goda människor i min "verklighet" utanför Forum, alla har ju inte det.

Önskar dig en skön dag Viktoria.
Tilde

viktiga frågor viktoria. Jag böljar också lite fram och tillbaka i min aktivitet och deltagande. Riktigt ledsen har jag blivit några gånger - men faktiskt har jag valt (för mig själv) och förmått att leva med att se konfrontationer, ifrågasättanden och besvikelser pga utebliven respons (ja!) som möjligheter att lära mig om mig själv. Beträffande ansvar kan jag känna mig helt förtvivlad ibland, speciellt när det finns barn med i bilden. Jag postar nu viktoria - utan att tänka "längre" bara för att jag ser att vi är online och det känns så mysigt! Kram / A (Nej för 17 - jag tror du hann logga ut...:)

Sedan kanske det också kommer att handla om ansvar? Vad har vi för ansvar gentemot dem vi ankrar brevid på ett forum som detta, där många gånger väldigt trasiga själar samlas och kanske använder varandra som livlinor. Förväntningarna på sådan gelike som livlina, kan de bli för stora?

Det är nog riktigt att delaktighet handlar om att själv dela med sig. Också om mottagarens förmåga att relatera till det som delas med av. Svårigheten för mig tror jag blir att jag vill skydda mig från att tömma mig rakt ut i intet. Under åren (sedan hösten 2009) har jag först "genomlevt" min historia i realtid här på forumet, sedan upprepat den genom att vara delaktig i senare tillkommande medlemmars historia. Om igen ett antal gånger. En del gånger har det blivit en tids varaktig givande "relation", många gånger lämnar den andra parten vårt hörn av världen ganska omgående för att vandra vidare till en annan plats. Jag kan nog uppleva det lite slitsamt med alla dessa korta snabba möten, och tar inte längre Alla chanser som ges, jag avvaktar lite. Har blivit ledsen då det antytts att vissa här inte är ärliga i sin historia eller bara skulle skriva om det som går bra. Jag har kännt att det bla skulle vara riktat mot mig, och det är i så fall att spotta på hela min historia. Min ärliga historia bor också här på forumet, fast några våningar längre ner - kanske i ett förråd i källaren vid det här laget:-D

jag tror att du och jag har det ganska lika. Jag accepterar också, naturligtvis, ett måttligt drickande. Då är han sitt normala "jag". Mitt ultimatum består av att om han dricker för mycket så vill jag inte umgås med honom under tiden utan han får vara "i sin egen värld". Han får acceptera att jag inte tål honom då, för det gör jag inte längre. Jag tycker han blir så fånig och en annan person som jag inte tycker om, även om han alltid är snäll och kärvänlig. Och så får han bädda åt sej i gästrummet. Han går med på det sa han. Men det här är nytt och oprövat för vi for på semester och jag sa att efter den måste det bli ändring. Jag måste nog börja läsa medberoendetrådarna för jag har helt klart underlättat hans drickande och sedan blivit förbannad. Det trista är ju att jag upplever att han väljer att hellre gå in i ruset än att umgås med mej. Men missbruk är inte logiskt, det vet jag ju av egen erfarenhet.

Jag har gott hopp om förändring. Oavsett att vi hade en uppgörelse helgen före vi for på semester, jag var så arg på honom då så jag skulle ha avbokat resan om jag kunnat. Oavsett det så hade vi en underbar semestervecka och vi hade väldigt roligt och kom varandra nära så jag tror han kommer att försöka behålla den känslan. Nu är han borta på jobb så på lördag får jag se om det är nån ändring.
Ha det så bra!

måste bara ge dig en kram! / trollis