Senaste kommentarerna i forumet

Hej jonan! Precis så här hade jag det också under många år. I början blev jag ledsen och arg men sen bestämde jag mig för att stänga av hans trista inslag och att själv ägna mig åt annat. Fanns inte så många alternativ, jag hade verkligen inte tid att bryta upp samtidigt som gamla föräldrar dog och det fanns massor av saker som bara måste göras.
Min mans missbruk har blivit värre och värre med åren även om det har funnits perioder då vi har haft det bra till och från. Nu, som 60+ är han medveten om sin alkoholism men tar inga initiativ till att förändra situationen.
För några nätter sen ställdes det på sin spets då jag blev tvungen att kalla polisen för att få in honom från en skottkärra i trädgården. Tidigare på kvällen videofilmade jag hans sluddrande tal och tomma blick flera minuter. Sen visade jag honom filmen dagen därpå. Han blev rejält chockad och hade inte trott att det hade gått så långt. Men inte har han låtit bli ölen efter den händelsen, nej då.
Nu har vi bestämt tid att uppsöka klinik tillsammans. Det här är mitt sista hopp.
Ja du Jonan, det är ingen uppbygglig historia från ett 40 årigt äktenskap som ändå var bra i många år och våra barn har trots allt blivit kloka och kärleksfulla som vuxna. Under deras uppväxt var problemet inte så påtagligt. Pappa var inte så mycket fullare än andra på kalasen, han lagade middagar och hittade på lekar och det fanns alltid plats för barnens kamrater vid matbordet. Vi håller fortfarande ihop som familj men är alla medvetna om elefanten som står i rummet eller är ute i förrådet och tar sig en ny öl.
Jag har inga goda råd att ge egentligen. Kanske att jag skulle ha gjort mycket tydligare markeringar på ett tidigare stadium. Varför åka på chartersemester och hela tiden ha koll på hur många öl han har druckit? Sitta och skämmas för hur banal och korkad han blir när han träffar nya människor. Då han måste imponera på andra män med sina bravader i ungdomen. Patetiskt!
På senare tid har jag valt att umgås mer med andra på egen hand och då kan jag känna igen mig själv som jag var.
Jag hoppas att du orkar att inte ta åt dig hans elaka kommentarer och att du har någon som du kan prata ärligt och öppet med utan att få dåligt samvete för att du sviker honom. Det ska du inte ha! Du kan säkert få hjälp av anhöriggrupper, jag har inte prövat det själv, men det kanske hade varit bra. Vi är ju många till synes helt välfungerande människor som lever med oron och skammen för alkoholismen. Skriv, skriv och läs och tänk på din egen värdighet även om han försöker lägga över sin eget misslyckande på dig!

Och så så vackert skrivet. Jag ska titta efter den nya stjärnan ikväll.
Kramar till dej Berra och din familj.

Berra. Önskar dig och dina kära allt gott.

är det man känner när man läser och hör om framför allt barn som mördats. Det måste vara bland det värst som kan hända föräldrar och sorgen desto värre eftersom det är en sak som inte ska behöva hända i ett liv. Dödliga sjukdomar är något annat, här handlar det om den obegripliga ondska som man inte ska behövs uppleva annat än på bio. Stor kram Berra och stjärnan ska jag titta på ikväll.

också så GLAD när jag läser din kommentar. Du har ju varit en av förebilderna när det gäller att leva ett vidare liv utan alkohol. Dina rader i dag kom extra lägligt inför nästa veckas besök hos sjukvårdsapparaten. Tack!

Idag är jag mycket besviken på min man. Han inser inte att vi tillsammans har alko-problem. Han dricker nästan varje dag. Alltså inte varje dag, inte när han skall köra bil. Då blåser han i sin alkomätare och kör enl.regler. Men jag blir så trött........Jag kämpar emot a. Och han tycker inte att det är något problem. Jag känner mig väldigt ensam, när jag nästan varje kväll har en man, som inte går att tala med. Skall jag flytta eller inte? Vi har varit gifta i många år och har 2 barn och barnbarn. Skall jag ta tillvara de bra stunderna? Känner mig villrådig. Men nu skall jag simma, medan mannen ligger kvar i sängen. Ha en bra dag.

Jag är nästan aldrig in på forum numera, känns inte aktuellt för mej längre. Men NÄR jag tittar in nån gång så letar jag alltid efter dej och andra bekanta. Och jag blir så GLAD när jag ser att det går bra för dej! Jag vet hur du kämpat och inte gett upp och så skönt sen när du lyckas. När botten är nådd. Håll ut under perioder av sug och det blir lättare igen, ge aldrig upp. Jag är så nöjd med min alkoholfria tillvaro. Lycka till med allt!

stjärnan tindrar säkert redan...

Berra! Tack för att du lämnar ett avtryck och berättar att du finns kvar 'hos oss' .... innerligt tack djupast från hjärtat för att du så generöst och ärligt delar din förtvivlan. Antagligen kan ingen, som inte själv kämpat mot alkoholens demoner, föreställa sig den kamp du på ett stillsamt sätt visar att du och andra utkämpar.... Jag blev så medveten om det nu när jag verkligen kan känna instinkten att bara fly... Bort, bort.... Att höra och läsa om vidrigheter, ond bråd död, sätter skräck i mig (och 'vem som helst' som man säger) och att drabbas av den verkligheten .... Att den tränger sin genom den egna dörren .... det kan, förmår och orkar väl ingen föreställa sig utan att man tvingas till det.
Så vackert du berättar om förtvivlans gråt... det är bara stundtals tårar faller stilla.
Det ska bli något märkligt himlaspel med månen.... kallas blodmåne tror jag. Ska vaka med den och kommer att vara nära all den förtvivlan i världen som omger oss på så många sätt och vis. Nånstans har vi mänskor möjligheten att välja .... att vara nära varandra och dela - inte bara lust och glädje utan också förtvivlan och vanmakt .... Välja att inte vika undan utan finnas kvar även när alla ord tar slut. Bortom orden. Det är väl det som gör oss till människor.
Bästa forumbrorsan Berra - alla ord är fattiga just nu .... men de står här nu i alla fall, i all sin enkelhet ... som enkla uttryck
för den kram jag inte kan ge dig. Varmaste ordkramen. Från mitt hjärta till ditt ❤️ / mt

... att hitta ord som räcker till här, känner jag. Vad gör man när livet skakar i fundamenten? Vem väljer man att vara efter en händelse som kastar allt om ända? Och när det gäller alkoholen beskriver du det så väl i "Att börja dricka vore som att ge upp allt, hela livet, allt det onda skulle gå i en repris i en oändlig slinga".

Kanske är det så att man måste gråta i sin vanmäktighet, finna sig slagen till marken, kanske måste man blöda och förtvivla för att med tiden våga tro på det goda och våga älska igen. Kanske är det bara en utopisk tanke. Men den där nya stjärnan på natthimlen; jag är övertygad om att den redan börjat tindra.

Läste igenom och vill bara tillägga att det är klart jag stör mig på att han är full när han kommer hem men jag försöker att bara koncentrera mig på barnen och mig själv. Det han väljer att göra kan jag inte styra över.

Mannen var iväg på fest med jobbet. Jätte skönt att vara ensam på kvällen. Men låg ändå och vänta på att han skulle komma hem. Hör ingenting från honom på hela kvällen. Vid 02 kom han hem men då jag ligger i ett annat rum än han sp vet jag inte hur full han var. Det som stör mig är att jag ligger vaken tills han är hemma. Varför ger jag honom den styrkan. Varför sover jag inte hela natten. Det skulle ju han gjort. Blir arg på mig själv.

Vad fint skrivet! Rakt från hjärtat. Sitter här och får själv tårar i ögonen. Något sådant borde ingen få gå igenom. Ofattbart, orättvist och fullständigt meningslöst. Starkt gjort av dig att låta känslorna få komma ut och våga visa dem. Din text är så ärlig och samtidigt målande. Från raden: Är ensam vid stugan.....känns det som om jag läser inledningen till en gripande roman. Fortsätt skriv! Det är balsam för själen. Kram

...på begravningen, det var nog första gången i mitt vuxna liv, någonsin....
Mina barn såg på mig med förvånade och rödgråtna ögon, va? Pappa gråter...
Det fick gråtas och det var besvärligt i ett söndervridet ansiktet, ingen sköngråt där inte...
När familjen till den mördade dottern stod vid den skira vita kistan och kysste sina röda rosor innan de lade de försiktigt på kistlocket rann tårarna tyst och försiktigt längs med mina kinder ner till hakan, för att sakta droppa ner på min kostym.
Jag tog inte bort dem, rännilarna fick sitta kvar som en monument över den otroliga sorg jag bar i mitt inre, det gjorde ont.
När det sedan var vår tur vid kistan förvreds mitt ansikte till något som inte var vackert längre, det kunde ha varit min dotter.
Ändå var det som om någon slitit ur något från mitt bröst och sedan stampat på det, och skändat det.
Det fanns ingen manlig heder kvar, inget ståndaktigt kvar att värna om, bara en fullständig underkastelse för det vi inte rår på eller förstår, det vi kallar ödet...
Det gjorde ont och gör det fortfarande, en mörk demon som ibland växer sig större och tar över hela mitt medvetande.
En sådan otroligt stark händelse som påverkat oss ända sedan det skedde, hela familjen.
Det är över nu, men egentligen aldrig, en påminnelse som kommer att förfölja oss genom livet och tas fram när vi behöver vara ledsna för en stund, vi kommer aldrig bli fria från den tanken.

Det borde ha varit en anledning till att börja dricka igen, en mörk fläck som inte kan tvättas bort, inte ens en kort stund med ren sprit.
Föga hjälper det att falla tillbaka i dryckenskap, jag har förstått det och anammar det, men tankarna finns ändå där.
Att börja dricka vore som att ge upp allt, hela livet, allt det onda skulle gå i en repris i en oändlig slinga.
Ofta tittar jag upp mot natthimlen precis som jag gjorde för en halvtimme sedan, letar efter en ny stjärna som borde ha tänts nyligen.
Är själv vid stugan, står på klipporna i mörkret och ser hur fullmånens reflexer speglar sig i havet.
Har en sådan fruktansvärd sorg i mitt bröst, men naturens sätt att överväldiga mig med all sin prakt hjälper för stunden.
Man förstår hur liten man är på jorden när man ser ut över hela universum, en oändlighet.
Men vår stund här på jorden är tidsbegränsad, och man borde inte fylla den med att enbart tänka på allt det onda.
Jag borde vara glad, men finner för tillfället ingen orsak till att vara det.

Jag är en sorgsen man med lite för mycket elände i min inbox, kanske var det en anledning till att jag ville fly verkligheten för en liten stund med alkoholen...

...men jag grät i vilket fall, det var ju en lättnad att jag inte sitter fast i något där jag inte vill vara.
Så helt okänslig är jag ju inte.

Natti!

Berra

En spontan inbjudan att komma och käka middag hos mina ex-svärföräldrar (vi är grannar och har mkt bra kontakt).
En enkel middag men jag är glad att slippa laga mat när jag är själv (är så trist).
Min ex-svärfar ville först bjuda på öl till maten. Jag tackade nej och sa att jag hellre ville ha vatten. "Men vad synd, den här ölen är riktigt god faktiskt"
Vi åt och pratade. Pratade lite till.
Ska säga att min ex-svärmor aldrig dricker och min ex-svärfar är mycket måttlig, även om han gillar att ta ETT glas på helgen.
Efter maten frågade de om jag ville ha en drink. Jag avböjde och nu såg de riktigt förvånade ut (ha, ha). Jag sa att jag hade en vit vecka.
När jag skulle gå sa min ex-svärmor att "det låter ju jättebra det där med en vit vecka" och jag skrattade och hörde mig själv säga att "Ja, vem vet? Det kanske blir en hel månad, eller.. för resten av livet" Hon tittade storögt på mig och sa frågade med allvar i rösten "Men, blev det mycket igår eller?"

Att de inte förstod? Ja, jag är väldigt glad att de inte har fattat omfattningen, men kan inte förstå att jag har lyckats mörka detta så bra. Jag har varit rejält på snusen många gånger när de har ringt på dörren, jag har skyndat mig att gömma drinken och försökt låta bli att andas ut (hållit andan om jag fått en kram). Jösses, jag har varit i deras sommarstuga och haft sprit gömt vid sängen, tullat på deras BiB i garderoben, smugit...

Jag känner mig så glad och stark! Jag är fan kung! Jag lyckas tacka nej trots trug och förvånade miner.
Men jag ska passa mig för att bli för kaxig nu. Vet ju fortfarande inte riktigt var jag har mig själv. Tänker på a hela tiden typ. Men sååå skönt varenda dag jag lyckas avstå.
God natt!

till ditt beslut!

Du har hållit upp i 55 dagar tidigare och det är bra kämpat. Jag vet inte hur du mådde efter de 55 dagarna men jag gissar utifrån egna erfarenheter att du mådde bättre då än nu? Det viktiga är bara att alltid komma ihåg varför just du inte ska dricka. Hitta dina egna anledningar som fungerar för dig och som ger dig den inre styrkan att välja bort A till förmån för ett bättre liv.

Att kunna dricka måttligt, vilket var viktigt för mig i tidigare försök, har jag nu givit upp tanken på sedan ganska lång tid. Och nu efter drygt 14 månader så undrar jag allt som oftast varför skulle jag vilja dricka måttligt? Alltså varför skulle jag vilja dricka överhuvudtaget? Sen skulle jag ljuga om jag sa att det inte finns tillfällen då jag är oerhört frestad, men de kommer mer och mer sällan.

Lycka till!

Nästan varje helg blir det någon alkohol hemma. Ofta dricks det då något både fredag och lördag. Vi delar på en flaska vin, eller tar några öl. Ingen stor konsumtion, men med min flugvikt är jag lättpåverkad och känner också oftast av det dagen efter. Fest eller liknande är det kanske var tredje månad och det är då det blir all in för min del...

Vilken kämpe du är och vad modig du är som har vågat skåda ditt drickande i vitögat.

Den där tomheten du beskriver och som många beskriver.
Den kände jag också.
Jag har kommit fram till att för min del handlade den om att jag var ovan att leva här och nu och vara nöjd i nuet.
Alkohol är en quick fix som jag har tagit till i så många år och så många gånger att jag helt enkelt var ovan vid hur livet är när det "bara är", opåverkat.
Naturligt.

Med tiden (14 månader) har ett lugn och en slags ro infunnit sig.
En ro som är äkta.
En ro jag lurade mig, gång på gång, att alkohol gav mig.

Jag tänker också att något av det finaste man kan ge sina/sitt barn är att ta hand om sig.

Tack för att du ville dela med dig av din berättelse här ovan.
Livet är inte alltid lätt, varje dag möter man stora som små hinder. Det är mycket enklare att klättra över dem nykter.
Känner jag :)

... till en finfin flicka.

:)

Det är faktiskt Stingo som lärt mig använda chili. Himla bra grej att hotta upp matlagningen med. :)

Hehe, ja, jag känner igen dom tankegångarna, Anders. När man städat sådär skönt berusad så att det fortfarande gick att hålla i ett kvastskaft, liksom. ;) Tror det är därför jag sällan blir sugen när jag ser en vinflaska. Jag tänker bara på att den aldrig i helskotta skulle räcka till för ändamålet. Sen tänker jag lite till och plötsligt ser jag bara vilken misär den skulle ge upphov till, den och några stycken till. Helt otroligt vad jag hällt i mig. Säger som du, harrim; det är inte klokt. Med lite perspektiv var det ju inte det heller.

Skön helg på er!

Vi har alla här lite olika bakgrund, synsätt mål osv. Det vi ändå har gemensamt är det grundläggande problemet och insikten att vårt förhållande till alkohol är felaktigt. Kampen till ett bättre liv för vi lite olika med blandade resultat. Men jag tror alla som skriver/läser här vill lyckas såklart. Vi kan ta lärdom av varandra och peppa då det behövs, trösta ibland och gratulera till en lyckad kamp ganska ofta. Jag är absolut ingen veteran på forumet men uppskattar det väldigt mycket. Lycka till med ditt mål och fortsätt att skriva/läsa här.

vad jag tänkte skriva HSP http://www.hsperson.se/
Förstår verkligen att du har det jobbigt i väntan på din undersökning Fenix. Desto mer stolt ska du vara över din nykterhet! / mt

Jag känner igen ruelsen när man hittar rester av drickandet. Själv hittade jag en massa urdruckna cognacsflaskor som jag hade sparat för att de kunde vara bra att ha saft i (men så har det inte blivit eftersom det har känts fräschare att ha saftflaskor till saft). Herregud, tänkte jag, har har jag druckit alla dessa. Det är inte klokt när man ser det så. Egentligen skulle man inte kasta tomflaskor och Bib utan fylla garaget med dem. Trevlig helg.

Jorå allt är väl med livet. Jag håller mig fortfarande nykter.
Mitt sk kontrollerade återfall i samband med en resa, börjar närma sig. Jag laddar nu för att hålla mig nykter from resans slut fram till nyår. Sen får jag hitta nya mål och omvärdera situationen. Ju längre tiden går desto mindre viktig blir alkoholen. Min träning börjar ju ge resultat nu också så det vet i tusan om jag vill förstöra min kropp och själ med alkohol. Fast den förestående resan får bli ett undantag. Hur har det gått för dig? Har du lyckats med nya vita perioder efter din resa? Jag har inte varit inne på forumet på länge så jag har dålig koll just nu. Får uppdatera mig. Ha de bra o tack för din fråga och att du bryr dig!