Senaste kommentarerna i forumet

Usch, vilken tråkig kollega!Så plumpt, att "peka ut dig" på det sättet. Hon måste vara en väldigt osäker människa!(hälsa från etikettspaltens M Ribbing att SÅ gör man minsann inte!Även om hon inte sagt det, tror jag med bestämdhet att hon skulle avrått din kollega från repliken eftersom du redan meddelat att du inte deltar!) Det är väl inte ditt eller någon av de andra anställdas ansvar, att se till att "vinprovaren" blir nöjd?
Själv skulle jag kraftigt protestera mot att man anordnade sådant.. Har i mitt tycke inte med god företagskultur att göra!
Nästa gång, kandu ju be att någon representant för en nykterhetsrörelse, behandlingshem eller från en beroendemottagning kommer och har provning med alkoholFRITT, under tiden de talar om det lömska med vinprovningar, Bib:ar, och en alkoholkultur där folk inte vågar säga nej...
Nej, nu ska jag inte gnälla mer.. Helgkram/ trollis

Här finns många intressanta inlägg om barndom och uppväxt på forumet nu. Funderingar väcks och tankar föds. Det dröjde länge i mitt liv innan jag började förstå att min ryggsäck väger mer än jag någonsin förut förstått. Jag trodde länge att min uppväxt enbart var präglad i harmoni och kärlek…

Först på senare tid har jag tagit fram starka minnen som jag tidigare lagt ett skimmer runt, förminskat vikten av och ”glömt bort”. Mitt hem var inget missbrukarhem, men jag ser som en röd tråd genom hela min uppväxt en förälder med dålig självkänsla och dåligt självförtroende, där man kunde tala illa om människor som vågade mer än andra, där också bitterhet växte. Jag ser hur jag själv formades i denna anda… men också att jag anammade den andra förälderns äventyrslust och vidsynthet helst när jag blev tonåring. Det är jag tacksam för nu, att jag revolterade.

Minnen sitter etsade djupt ändå, trots revolt. De påverkade mig mycket mer än jag trott. De egenskaper som jag med facit på hand kan tillskriva min ena förälder, egenskaper som jag ogillar kan jag med fasa se att jag omedvetet tagit efter. Min ”räddning ” ser jag i att jag har en annan grundsyn från den andre föräldern som tyvärr dog ganska tidigt i mitt liv.

Vi har stor påverkan på våra barn, det kan vi inte komma ifrån. Ibland tänker jag att för många människor har räddningen varit att där funnits många vuxna att ”välja på” när det gäller att omedvetet plocka sina kunskaper för det kommande livet. Att man inte varit strandsatt med två föräldrar som kanske missbrukat sprit eller missbrukat livet i allmänhet… att där funnits andra som man kunnat plocka guldkorn från för att kunna bygga sin identitet.

Ofta ser jag mig som en ek. Den är hård i träet och svår att vrida men det går. Jag menar så här. Mycket är fastvuxet i tänk och handling från barndomen, men der GÅR att få nya sätt att tänka och handla, men det krävs vilja, tid och mod. Där är eken! Den vrider sig sakta men säkert i sin tillväxt, det är segt men det går. Och den söker alltid ljuset…

Känner mig lycklig när jag tänker på att det GÅR att förändra, jag kan göra bättre, jag vill lära mig bemöta människor med nya ögon utan förutfattad mening. Jag ogillar bitterhet och liknöjdhet. Jag gillar när jag ser mig själv handla med öppet sinne och med nyfikenhet.

Sista tiden har jag gjort många handlingar som jag inte såg som en möjlighet förut, jag har gått utanför mig själv nästan, den gamla Tilde hade inte agerat så, den nya GÖR det! Känner tacksamhet att mina ögon är öppnare nu. Känns som livet fått en ny dimension. Det svider i eken när den vrider sig men det är samtidigt så jäkla skönt.

Här bland er känner jag mig hemma, här växer jag.
Tilde

Hej santorini!
Ja, det här med ultimatum kan ju vara lite knepigt..
Själv har jag valt att inte ställa några ultimatum (i form av hot) Däremot har vi pratat om våra alkoholvanor och vilka gränser som kan anses okej.
Jag måste inse, att JAG inte kan förändra min mans beteende.
Däremot kan jag sätta upp en gräns för hur han får bete sig mot mig om och när han dricker..
Jag kan också tala om, vilka konsekvenserna blir om han går över dessa gränser.
Och då är det ju jag som måste se till att hålla gränserna. Det har på något sätt med min egen person och personliga heder att göra..
Det har inte att göra med antalet centiler eller alkoholhalter i procent.. utan med beteendet som följer på intaget.
Och givetvis, om han själv väljer att hellre umgås med flaskan än med mig..
Jag har roat mig med att försöka vända på steken.. Tänk om gubben ställer ett ultimatum som handlar om att han vill flytta isär om jag inte kan acceptera att han dricker med "måtta" (ett par glas vin, eller ett par öl, som är hans gräns, där han fortfarande har en del av förståndet i behåll*fniss*)
Jag måste ju försöka se hela biten. En människa som jag trots allt älskar, som aldrig bråkar med mig, som hjälper mig med det jag behöver, som jag har roligt ihop med och som jag trots allt känner mig lugn, trygg och harmonisk med..(förutom allt det praktiska, förståss. Det som i vår ålder, med fasta inkomster, inte är oöverstigliga hinder)
Det har varit väldigt nyttigt att lära sig vara "medberoende". Jag har lärt mycket av Lelas, Adde och mulletant för att nämna ett par stycken.
Det har gjort, att jag inte längre "servar" alkoholisten i min gubbe.. Vilket också gjort att han själv har fått ta ett större ansvar som lett till att han numera dricker mycket mindre..
Jag tror faktiskt på en härlig jul, som ger oss kärnan i det jag vill att en jul ska vara. Frid, umgänge med barnen och ett lugn som lägrar sig när man ser baklyktorna på bilarna åka iväg, med glada och nöjda barnbarn.. ;-D (för han har faktiskt aldrig hittills varit aspackad under julhelgen!)
kram /trollis

Jag funderar mycket på det som kommit upp i olika trådar, Proffsets bla. om ultimatum. Hur det skulle varit om nån sagt till mej, frågat om jag dricker för mycket. Jag undrar om jag skulle ha slutat mycket tidigare om min man inte hade varit för "snäll" och inte velat ta konflikten. Han har inte kunnat göra det eftersom han själv dricker för mycket och räknade väl med att få det kastat tillbaka. Samtidigt har jag den bestämda uppfattningen i mitt fall att jag inte kunde påverkas utifrån. Jag skulle ha skämts oerhört om nån försiktigt frågat om jag dricker för mycket och sen skulle jag försökt dölja det ännu mer. I mitt fall måste det nog komma inifrån mej själv. Tror jag. Ingen idé att fundera på det, nu är jag ju nykter. I början funderade jag också på att be min man säga ifrån om jag skulle komma på den lysande idén att jag säkert kan dricka ett glas utan att falla dit. Men jag insåg direkt att det ansvaret är mitt och bara mitt.

Till min mans heder måste jag säga att när jag tar upp att han dricker för mycket eller blir arg på honom så säger han aldrig nåt om att jag drack för mycket själv för inte så länge sen. Han försöker inte försvara sej utan håller bara med. Det ska bli spännande att se hur det blir i jul med alla helgdagar.

Hej markatta! hopar in lite snabbt med en helgkram..
Jag har också bekanta, med grava alkoholproblem. Människor, som jag tycker väldigt mycket om och inte vill ta avstånd ifrån. Dock har jag talat om för dem, att det inte är någon mening att vi "talas vid" när de är på lyset.. Det funkar helt enkelt inte..(och vi vet orsaken)
Jag ser inte ner på dem,men föredrar att träffa dem någotsånär nyktra.
Vad gäller dina promenader hem, så förstår jag om du upplever det otrevligt. Eftersom vi vet vad som händer med den logiska delen av hjärnan när man druckit..
Även om en knöfull man inte är ett direkt hot, så ÄR det otrevligt att bli ens verbalt antastad..

Och tyvärr, tycker man till slut bara att de är patetiska.. Synd, för när man börjar förakta någon, så känns det som om de blir mindre värda på något sätt..
Och som personer/människor är alla lika mycket värda, det är ju handlingarna och beteendet man reagerar på...

kram /trollis

Jag har läst runt i era trådar och sett flera inlägg som handlar om barndomen och dess inverkan på oss som människor.
För att inte i onödan kapa någons tråd, skriver jag mina funderingar här.
Jag tror inte att man behöver växa upp i ett "alkoholisthem" för att själv bli alkoholist. Jag tror att det räcker med att växa upp i en dysfunktionell familj (även om det är mycket vanligt att alkohol är en av ingredienserna där)
Själv växte jag upp i en familj, med en far med aggressions och mindrevärdes-problematik. Det gjorde att jag känner igen det här med att ständigt vara på sin vakt. att inte förarga. En mor, som var den ständigt "hunsade" pigan med martyrglorian i ständig beredskap.
Hur kul var det för oss barn, att ständigt få höra att vi var de bojor som höll henne fången? Utan oss, skulle hon haft ett bra liv..
Som vuxen, kan jag se att det var ett utslag av depression och desperation över oförmågan att göra något av sitt liv. Att bli till ett "offer" istället för att åtminstonde göra ett försök att förändra..

Att ständigt "känna efter" hur man skulle bete sig, för att inte utlösa den där hemska ilskan som ständigt låg på lur, redo att explodera för bagateller..
Det gjorde att jag ständigt hade ont i magen och huvudvärk. Jag utvecklades också till en vindflöjel som inte vågade ha en egen åsikt, eftersom det kunde rendera i ett kok stryk om åsikten inte passade...
Kanske är det just den här "överlevnadsstrategin" som gör oss så sårbara?
Vi är så vana att ständigt "läsa av" människor (de flesta av oss är förträffliga människorkännare) och situationer. Det är inte mycket som undgår oss om en stämning förändras..
Men ibland, när vi använder "fel" referenser, dvs vår barndoms "glasögon" så tolkar vi situationer och människor fel.
Vi har nog en tendens att lägga mer vikt på negativa saker som vi tycker oss se. Vi lägger för stor vikt vid, i vårt tycke negativa utttalanden och givetvis också sådant vi tror oss "läsa mellan raderna".
Kanske beror det på att vi är så präglade av allt det här negativa, att vi inte riktigt kan förlika oss med att det fins en annan sida också?
Det är nog så, att de flesta av oss, låter tusen komplimanger gå oss förbi, för att istället älta EN liten kritisk mening från en medmänniska..?
Jag minns själv, när jag kom hem med mitt slutbetyg, som var riktigt bra. Mest 4:or och 5:or, men med EN liten tvåa i syslöjd.. Min mor tittade på det och utbrast: Att du inte skäms! VAR kommer den där ifrån?
Hon såg inte mitt fina betyg i alla de andra ämnena, hon såg bara den misslyckade 2: an (i ett ämne som inte ens var särskilt viktigt)
Det gjorde att det dröjde länge innan jag trodde att jag skulle kunna läsa till något annat, för jag hade ju så "dåliga betyg".
Samtidigt blev det ju också en ursäkt, för att inte göra några förändringar.. Jag hade ju faktiskt annamat min mors sätt att vara..

Ja, det är mycket jag fått lära mig (och lära om) i vuxen ålder... Hur ska man veta vad ovilkorlig kärlek (eller ens hur vanlig kärlek) är, om man aldrig upplevt den? Man saknar ju referensramar.. Har inget att jämföra med..
Hur ska man som barn veta, hur man beter sig i en normal familj, om man aldrig upplevt, hur det är att växa upp i en normal familj? Hur ska man veta, vilka gränser man som person kan sätta, om gränserna runt en alltid satts av någon annan?
Ja, många av oss kan verka hårdhudade på grund av våra taggar.. Men under taggarna är vi hudlösa...

Är snart på jobbet, ni får gärna vara här i min tråd, älskar sådana här viktiga och kloka och lärosamma samtal. Jag lär mig väldigt mycket av era livsberättelser.
Fick veta att min man tycker att jag stänger han ute och inte berättar hur jag tycker och tänker. Det kanske stämmer, men jag slutade försöka ha meningsfulla samtal för länge sedan eftersom det inte går att ha det med honom, det jag berättade i förtroende kommer lätt ut väldigt plumpt när han blir arg. Vill nog se att det beteendet försvinner innan jag öppnar mig helt igen.
Hinner inte mer nu, hoppas alla får en bra fredag!
Kram

nu har universum (forumet:) vänt sig runt sin axel än en gång och lagt sig tillrätta...

Jag tänker på dig victoria som inte känner dig riktigt hemma... kanske - jag måste alltid säga kanske för vi rör oss med så djupa frågor - men jag tror... att delaktigheten har att göra med att dela med sig, vara närvarande, att låta sig beröras... och, jag tänker också på mig - hur mycket tid och plats ska livsforumet få ta av annat i livet? hur långt är forumutbytet livsbejakande, bidrar till växande och tillför... när blir det tärande på det som äger rum här och nu irl?

Jag tänker också på dem som inte når fram, som inte hittar den ton som väcker gensvar... det händer.
Alla måste vi hitta vår egen väg, hitta dem där vi är någotsånär i samma fas av... av livsfrågor?
I bästa fall - och det händer! möter vi nån som hunnit ett (eller flera) steg längre, vågar ta tag.. och man tillåter sig/jag tillåter mig... jag väljer att ta ett steg i en ny riktning med en trygg vägvisare...

NU blir det julkalendern! Och sen jobbet! / mt

i största allmänhet, inte om A men om livsmönster och om att hitta sig själv

Karin Alvtegen: En sannolik historia

Mycket far omkring i huvudet på mig just nu...och jag är inte riktigt vaken än. ( Så seeeg på mornarna, behöver flera timmar för att börja fungera). Alltså måste jag nog smälta lite...smälta det jag har fått lära här på morgonkanten.

Vad tror jag mig då ha lärt mig? Jo, att miserabel uppväxt kan förvandlas till ett arvegods. Tänker på VVs mamma som hade det svårt som barn och inte fick de rätta verktygen med sig, för att göra kloka/klokare val i vuxen ålder. Men även de knepiga syskonen...finns ju säkert en anledning till att de blev knepiga.

Sen...att man kan förändra/förändras. Att man kan resa sig trots en jobbig barndom/ungdom eller en strulig början. Till kategorin "ungdomsmisstag" kan jag lägga till att jag rökte kopiöst mkt gräs/hasch...men det gick ju någorlunda ändå. (kanske?)

Lärdom nummer tre; Förlåta...det går också. Den styrkan kommer nog med år och livserfarenhet. Jag är glad att du och din mor har det bra nu VV.

Att man kan tänka om; Marias man som lade sig platt. När drivkraften (behålla Maria) är tillräkligt stor så finns kraft att förändra.

Att vänskap är en jävla gåva. Maria och Stigsdotter som funnit varandra IRL. Jag som funnit er här.

Säkert en massa mer...men detta måste läsas minst en gång till när jag är klar i huvudet. Tack för att ni finns hela bunten! Återkommer. /R

PS: En extrakram till Maria som så generöst har låtit oss ta plats här!

om barndom, om familjenätverk, om komplexa mönster... betydelsen att vara ett önskat och älskat barn.
Om betydelsen av oavlåtligen bara det viktigaste / hur man räddar kärleken... om den sista versen i sagan om Salami och Zulamit som jag skrev som sista hälsning till min far

Och allt som på den dunkla jord har älskat ömt och glatt
och skildes åt av synd och sorg och kval och död och natt
har det blott makt att bygga sig från värld till värld en bro
var viss det skall sin kärlek nå dess längtan skall få ro.

http://www.nykarlebyvyer.nu/sidor/texter/poesi/zt/vinterga.htm

jag ska skriva som kan vara till hjälp för dig ... det låter som du är i den stora förtvivlan och förvirringen som så många här beskrivit och beskriver. För den som står utanför är svaret tillsynes så enkelt. För den som är mitt i hjälper inte de "enkla" svaren för man måste hitta fram till sin egen lösning. Den man ska leva med sedan. Och det viktigaste är att du orkar fortsätta leva, för din och barnets och livets skull!

Du har utvägar! I ditt första inlägg skrev du att du funderar på att ta barnet med och flytta till din kompis och försöka lösa boendet efterhand. Du har adresser och kontakter till kvinnojouren och det är antagligen ett bättre alternativ - väninnan finns ju kvar som väninna.

Förvirringen och ovissheten finns inom dig. Ta kontakt med någon att prata med som kan hjälpa dig att se klarare på hur du har det just nu! Ta kontakt idag! Du överdriver inte. Du och barnet behöver hjälp!

Styrkekramar! / mt

Hon bor i "hur mycket är för mycket?" i anhörigdelen...men hon är aldrig hemma :-). Vilket glädjer mig! Vi får bara vänta in ett nytt besök... Ha en bra dag Fenix! /R

låter fullständigt klokt i mina öron!

Reflekterade nyss i en annan tråd om betydelsen av kombon "lite tur och inre styrka" och det ovärderliga i att ha tillgång till ett stödjande familjenätverk. Oberoende av nätverkets yttre gestaltning ... våra ramar ser säkert helt olika ut - men jag kan känna igen något av styrkan från insidan. Allt gott längs vägen! / mt

och viktiga samtal ni för! Jag vill också tacka dig VV för att du delar med dig av din berättelse. Du bär på minnen som delas av många. Så bra att du hittat en samtalsväg till din mor - inte minst för hennes skull. Det är mycket tungt att bära skuld för vad man brustit mot sina barn om man kommit så långt att man inser det.

Jag berörs när du skriver om ditt tonårsglid och din inre styrka och drivkraft - där kan vi ta varann i hand! Till min bild hör en tidig graviditet, äktenskap barn och småningom skilsmässa. Hela vägen har jag haft lyckan och turen av en stödjande familj som alltid funnits som hjälp med det praktiska och inte fördömt. Jag håller med dig fullständigt om att barn inte ska behöva var födda med tur för att få en bra uppväxt - men i verkligheten är det nog så att lite tur och inre styrka är en bra kombo.

Min stödjande familj inrymde förvisso en alkoholiserad far som utvecklades i en alltmer destruktiv riktning men jag har aldrig tvivlat på att jag var ett önskat och älskat barn och att han ville mig det bästa - fast det blev så fel. Det betyder.

Jag ser fram emot din egen adress här på forumet VV - du har mycket att tillföra! Kanske också din innersta skada läker en dag och blir ett ärr i livsmönstret.

Ursäkta om jag blir lite sentimental här i ert samtal - men ni rör mitt hjärta. / mt

Jag blir lite full i skratt när jag läser om din ordväxling med vinprovnings fantasten (kollegan). Jag har heller aldrig fattat vitsen med dessa vin och whisky provningar och alltid sett det som om folk på något sätt försöker legitimera sitt supande genom att göra det "finare". Dom som har problem kan ju då också i lugn och ro spä på "provningen" med en plunta för det skulle ju inte märkas så mycket när alla luktar sprit. Vem behöver prova vin på jobbet innan en julfest??

Ha det Gött

VV

Hoppas att du ursäktar Maria att jag svarar i din tråd. Min mor gifte sig när jag var 7 år och hade varit ensam med mig innan dess och jag hade under den tiden en ganska bra barndom även om vi fick vända på slantarna. Det var i början på 60 talet så det var ju lite skämmigt att vara ensamstående mor på den tiden och min styvfar uppvaktade både mig och min mor och var jätte sympatisk gjorde allt för att jag skulle tycka att han var en reko kille. Hon hade också en annan uppvaktare och frågade mig om vilken hon skulle välja och jag kände instinktivt att min kommande styvfar var falsk och tyckte inte hon skulle gifta sig med honom, men så blev det i alla fall. Nej, hon tog aldrig mitt parti utan höll sig neutral och i bakgrunden när min styvfar var jävlig mot mig och sedan hade jag ett kyligt förhållande till dom båda under större delen av mitt vuxna liv även om vi träffades ibland på födelsedagar och så. Hon valde senare att separera från honom när han hade urartat totalt och bara söp och hade förlorat både jobb och vänner. Han höll då ett litet privat skräckregemente med min mor eftersom mina halvsyskon också flyttade hemifrån så fort dom kunde. Nu lever han ensam i misär, hans egna barn besöker honom aldrig, och enda sällskapet är flaskan. När jag idag någon gång frågar om detta så säger hon att hon var kär och blind för det som hände runt omkring och eftersom hennes egen uppväxt hade varit miserabel så hade hon ju ganska vida referens ramar.

När man blir äldre så är det lättare att förlåta och jag har förlåtit både min mor och min styvfar, men jag har valt att inte ha något som helst kontakt med honom. Min mor och jag har kommit närmare varandra på senare år och hon är en helt annan människa nu, och talar ofta om hur fel hon valde och att hon önskade att hon hade kunnat vrida klockan tillbaka och fortsatt att leva med mig. Det är ju en utopi förstås och då hade ju hon inte fått sina två andra barn. Dom är dock lite knepiga dom också. En är alkoholist och utnyttjar min mor till 100% och den andra besöker henne i princip aldrig.

Jag har i stort sett lämnat detta bakom mig och försöker blicka framåt, men tankarna dyker upp ändå ibland och det betyder väl att man fick en skada i själen som aldrig kommer att läka helt.

Jag hoppas Maria att din man inser allvaret i de konsekvenser som kan bli om man växer kärlekslöst och under ständig rädsla. Jag var ordentligt på glid under tonåren men har tursamt nog alltid haft en inre styrka och drivkraft som hjälpt mig framåt i livet, och jag tror det är därför som jag aldrig sjunkit djupt ner i alkoholträsket utan har kunnat ta tag i det hela när jag märker att det har börjat spåra ur. Alla har inte det, och man skall väl som barn inte behöva bli född med tur för att få en bra uppväxt?

Alltid roligt att du är med Dompa, för dina frågor och funderingar betyder mycket för mig och även många andra här på forumet, tror jag, eftersom du försöker analysera relations och alkoholproblem på ett djupare plan. När det gäller egen tråd så skall jag skaffa en den dagen jag bestämmer mig för att bli nykter på riktigt, men jag har inte kommit dit än och än så länge så flyter det på bra.

Hoppas Maria att dessa rader hjälper också dig i ditt funderande över din relation och dina barns situation.

Kram/ VV

...är redan bättre begagnad. Frisk luft i lungorna, massor av vänliga människor och min mysiga, glada och öppna familj. Vi är många så det tar långt mer än ett dygn innan jag språkat med alla. De som finns närmast husknuten har redan hunnit trilla in i min/vår oas flera gånger under de här 24 timmarna. Lever ett yvigt och innehållsrik/ombytligt liv. Känner mig privilegierad som har det så.
Sorgen, ja, den ligger kvar trots skratt och öppen brasa.
Jag har inte berättat om hur illa allt är för de levnadshungriga människorna här. Inget märkligt att makens skrattsalvor inte blandas med våra nu eftersom han borde jobba.
Han har alltid stormtrivts här!

Maken ringde under em, ett positivt tecken, och eftersom jag var ute vid tillfället så svarade sonen. Det var han inte beredd på, inget ont i det. Jag ringde tillbaka någon timme senare. Det samtalet varade max 2 minuter....han var på väg in i dimman....sorgligt efter uppehållet....

Pratat med Nämndemansgården igen. Bokat in en anhörigvecka, blir vägen Adde talade varmt om, tack!

Det finns inga tveksamheter för hur jag måste gå tillväga om A blir mer än en kvälls tillfällig svacka...de orden för mig vidare till mulletants kloka reflektioner..

Tack för ditt långa inlägg.

Jo, visst är det så att jag backar och låter maken få möjlighet att lösa sin egen situation. Jag tror mig vara relativt klarsynt trots att jag är medberoende ut i fingerspetsarna.
Jag är förmodligen skitjobbig i makens ögon och inte har jag tänkt stanna kvar i detta en sekund om maken inte kommer ur sitt intag. Just nu har vi inget gemensamt! Absolut ingenting! Det är så sorgligt men jag känner att vilsenheten bleknat. Jag har fått någorlunda distans till kriget mellan hjärta och hjärna. Ont gör det, som knytnävslag i mellangärdet, när elakheterna smattrar, men det hinner inte bildas smatterband innan jag avbryter numer. Men visst grabbar beteendet tag i mina inälvor som ett tarmvred och vätskar ögonvrån, mannen jag älskar är ju totalt oigenkännlig.

Vi träffades för drygt tre år sen, båda fulla av liv och glädje, framtidstro och, framför allt, förståelse för varandras något annorlunda livsform. Något nytt för oss båda och som gjorde att förälskelsen inte lät vänta på sig. Han drack inte, i alla fall aldrig i mitt sällskap, därför hade jag aldrig någon anledning att ifrågasätta hans vanor. Han berättade att han var alkoholist och jag frågade om han var aktiv och svaret var nej. Jag hade ingen anledning att ifrågasätta det!

Vi levde ombytligt och i mina ögon sunt! Han gillar utmaningar och fick ett erbjudande om utlandstjänst som jag uppmuntrade till! Det gick åt fanders och där någonstans tog han upp där han slapp A för xxx antal år/månader sen. Har ingen koll på exakt hur det ligger till, kanske har han druckit mer än jag vet, förmodligen är det så, men det är inget som "stört" vår gemenskap. Jag kan gissa att han levt någon form av dubbelliv. Råttorna har förmodligen jazzat loss när katten varit borta.

Sista månaderna har det gått undan, som jag skrev inledningsvis, och nu gäller det liv eller död! Fortsätter han dricka dör han! Kroppen orkar inte mer varken fysiskt eller psykiskt!

Däremot är jag seg som en gammal ångbåt, tuffar på och tutar om något står ivägen. Det går inte så fort när jag ångar fram men jag är i princip omöjlig att välta.
Min övertygelse att maken måste in på behandlingshem är orubblig och när allt rasade för 16 dagar sen så fanns öppningen där.

Mannen ville ha hjälp och jag andades ut när han hamnade akut på beroendemottagningen.
Här var jag naiv!
Hans tillstånd krävde läkarvård men han fick inte stanna!
Soc hade "slarvat" bort hans papper för få akut hjälp! ( han var där idag efter att han ringt och frågat varför aldrig kallelsen inte dyker upp)
Arbetsgivaren fegar!
Allt går trögt!!!!

Jag hade läst mig till att jag ska aktivt hjälpa när en missbrukare startat eller vill starta att bryta sitt beroende. Han har varit x antal gånger på AA, haft igång samtal med psykolog under hösten, tagit prover, var på informationssamtal....

Nu återstår att se vad som väntar...

Jag har min väg relativt tydligt utstakad:

Inget kan, eller får, ta ifrån mig livet jag haft, kryddan och bonusen jag tilldelades i maken gjorde livet än mer fullkomligt.
Jag ser det nuvarande som ett sjukdomstillstånd-nu har jag sett att maken vill ha hjälp-stjälper han detta så drar jag och önskar honom all lycka i sina val.

Min tidsplan sträcker sig till sommaren...

Låter allt detta fullständigt tokigt i Era öron?????

Kram på Er!

Imorgon blir det glöggpremiär för mig...gottigottgott

som om boken är ett bättre val av sängkompis Stigsdotter:-)
Eller som hon sa som står åtalad för att ha hållit på med en massa skelettdelar och prylar: Vem har väl inte haft en dödskalle bredvid sig i sängen?
Natti och så småningom hittar du din hantering av din livssituation, förstår om det är körigt i själen just nu. Men, så länge alkoholen inte tillsätts i systemet klara vi upp våra liv.
Kram
Fenix

2:a familjeterapitillfället. Jag vet inte. Häromdagen tänkte jag att mannen ju är bra, vi kommer att kunna skiljas och vara vänner. Jag får nämligen lite panik av att tänka att det ska vara han resten av livet. 40-årskris? Men samtidigt när vi sitter där och pratar tänker jag att vi kanske kan lära oss att få ett bra liv ihop. Vi triggar tydligen varandras dåliga sidor istället för de bra. Bra att det framkom att min svåger uttryckt en tanke som jag själv tänkt. Det är inte bara jag! Fast varför har maken försökt slå bort när jag försöker säga istället för att ge mig det erkännandet? Förvirrad och trött som sagt. Och lite sur. Men lite harmonisk också. Har en spinnande kisse här bredvid.

Fick ta bilen hem från stan och råkade hamna mitt i en korsning när trafiken framför utan förvarning stannade. En blåslagen idiot tutade och hötte med näven åt mig när han krånglade sig förbi framför mig. "jävla fyllo" tänkte jag, han såg ut som ett sånt. Sen tänkte jag att jag skulle slängt en kyss till honom, då hade han blivit paff. Sinnesro, lugna och fina tankar.

Imorgon ska vi ha julfest på jobbet. Först ska det vara vinprovning på kontoret. Jag tar långlunch, går till frissan och jobbar sedan under vinprovningen. "Dålig stil" tyckte en kollega. "Tänk om alla gör så, blir ju trist för den som kommer och leder provningen". Jag har meddelat den som arrangerar att jag inte ska vara med sa jag. Utgår från att alla andra som inte heller vill vara med gör det. Och dessutom dricker jag ju inte längre, varför ska jag sitta där och sukta efter vinet? undrade jag. Hon visste det mycket väl. "Tänkte inte på det, det förstås". Nu känner jag mig inte alls upplagd för fest. Tänker på den gången, första julfesten efter föräldraledighet, när jag druttade omkull med höga klackar på is, drog iväg alla till efterfest nånstans på stan, köpte drinkar åt hela gänget, drack för många drinkar. Nå, jag var väl inte den enda, men i alla fall. För att inte tala om den där andra festen när jag fick med mig en kollega upp på hotellrummet. Tur han inte jobbar i min stad. Fast han fick sig nog också en tankeställare gällande alkoholintag då vi var minst lika i gasen båda två. Så här kan jag inte hålla på sa han senare... nä inte jag heller tänkte jag. Det var en av mina ögonöppnare...

Nä nu går jag och lägger mig med en bok.

Bra att ge hela bilden, det kändes väldigt rätt att göra det, ut med skiten bara, annars kommer det inte ge någonting.
Jag skulle också bli tårögd om vi pratade om min barndom, men det får man väl bli, det behöver nog komma ut. Var inte rädd för tårarna, det läker.
Har skickat en länk till dig på FB Stigsdotter, jag tyckte den var tänkvärd, få se om den gör dig något klokare.
Kram!

Vad skönt att ni kom till någon bra. Jag tar till mig det du säger om "hela bilden". Vi ska ju försöka lära oss att kommunicera här hemma så nästa gång vi lyckas göra det ska jag ta upp just det där med hela bilden, att vi borde slänga fram allt skräp på bordet inte bara låta henne ställa frågor och dra ut saker. Fast jag tycker det är lite jobbigt. Idag frågades det om barndom och jag tycker det är svårt att tala utan att bli tårögd av någon anledning. Känner mig mer och mer förvirrad och vet än mindre vad jag vill. Vi ska gå nästa gång efter jul. Vi får se...

Kram!

Lillablå är här och hälsar på i min tråd! Vad glad jag blir. Du är minsann lika betydelsefull. Tack för titten och välkommen tillbaka:-)
Hur är det med dig tro? Skriv gärna några rader. Har du någon tråd jag kan titta i, har glömt var du höll hus.
Kraaaaam!!
Fenix

På en timme så lyckades hon snappa upp allt bra, maken överraskade mig, han lade sig platt fall, inget tjafs, lugnt och sansat så tyckte han att jag hade rätt i det mesta och verkade inse att hans agerande inte är ok och måste ändras.
Tror inte han insåg förrän igår kväll att jag går om inget händer och det vill han inte.
Vi har ett nytt möte dagarna innan jul, det blir bra.

Förstår att det inte var riktat till mig, men tanken har ju funnits där ändå. Detta har ju inte kommit nu, varför har jag låtit det fortgå och inte satt ner foten tidigare.
Jag har sagt ifrån tidigare men inte följt upp det och skrämmande ärligt så har jag inte velat se exakt hur det har påverkat barnen. De har alltid snabbt försvunnit till sina rum och jag har inte kollat hur de mår. Det är så hemskt att jag alltid tyckt det var lite skönt att de inte var i närheten för då har jag kunnat fylla på mitt glas utan ngn som misstyckt. Att de var ledsna på sina rum valde jag att inte se, jag hade fullt upp med mitt.

Jag kan inte göra det ogjort men jag vill absolut inte hamna där igen.
Därför blev det återigen bubbelvatten idag, älskar min Soda Stream.

Kram, kram!

Min första "barndomsvän" här på Forum. (Barnet var jag) En vuxen kvinna som lotsade (inte så) lite... I den tanken tänker jag stanna idag; Min vän lever och frodas!!! Gissar att Fenix tänker detsamma :-). /R