Senaste kommentarerna i forumet

Så sanslöst! Missade finfrämmandet...jo, om mig...det stämmer på det hela. Dina vänner kunde också ha lagt till nyskild och lite förvirrad ;-).

Men nu handlar det knappast om mig! Nu handlar det om dig! Så glad att du har hittat den sunda kärleken...den som du (och de flesta andra) förtjänar. Sambo to be :-). Att han retar gallfeber på dig...är ett sundhetstecken...du reagerar. Nej allvar nu; Jag är så glad för din skull och jag vet att alkiseran i ditt liv är över...men hör gärna av dig oftare. Jag blir glad då...tror att en annan person också blir det.

Du kommer alltid att vara speciell för mig. När du tog hand om mig och lät mig kliva in...så räddade du också delvis mina barns framtid. Du lät mig lalla på i min egen takt. Bara yrsla om mina på i det som du måste ha sett som; Men -hur-många-ggr- förr-har-jag-inte-hört-det- här-funderingar. Du sparkade när det behövdes. Tack !!! Räknar iskallt med att Mrs Pianomam låter mig veta när ngt riktigt extra händer.

Håller med dig...det finns ett liv bortom A. Jag känner mig verkligen inte säker på att jag klarar det...men jag vet att det finns. För jag har varit där och nosat ;-). Kraaaaaam och kärlek/R

med de 24 timmarna har varit ett lugnt och lyckligt dygn. Förra året levde jag intensivt i det som var året innan och lite på samma sätt upplevde jag farsdagsdygnet nyligen. Nu har jag bara haft det bra. Inser hur jag läks inifrån... inatt var jag uppe en stund och drack te och när jag lade mig igen blev jag medveten om hur annorlunda jag ligger i sängen numera. En förändring som skett helt omedvetet. Tiden har betydelse och det som är medan tiden går. / mt

103 nya inlägg sedan jag var inloggad senast... Tur att jag har vänner som kan sammanfatta och ge mig de viktigaste nyheterna: nykter, Italien och rätt ok!
Stämmer det?! Ja just det, cirkus!! =)
Hoppas allt är bra, och att livet leker?
Stoooor kram!!
/k

Allt gott till dig i ditt "nya" liv! / mt

Gött att höra att du är på banan!
Ville bara titta förbi, för du är betydelsefull!
Kraaaam!!

Och snön ligger, om än bara några cm...
Hemkommen efter en efterlängtad fika på stan med två av de vackraste människor jag känner....
Och min älskling var redan hemma, fullt sysselsatt med att bygga ihop de hyllor vi flyttat...
Jojomensan, sambo to be, jag känner ett lugn och en tillförsikt inför framtiden, och han retar gallfeber på mig och får mig att skratta...
Insåg på väg till min fika att vårt messande fram och tillbaka lockade fram det första äkta leendet för dagen... =)
Just nu mår jag bra!! Och jag hoppas att jag kommer må bra just nu rätt länge!

Ville bara titta in och ge ifrån mig ett livstecken... Tankarna på alkohol och dess verkningar blir alltid mer närvarande när storhelgerna närmar sig..
Det finns hopp, det finns ett liv bortom alkoholismen, med eller utan alkoholisten! Kom ihåg att ni alla är värda ett liv med kärlek, värme och respekt!
Stora kramar till alla vänner, gamla som nya!!!
/k

Jag känner ingen tillit (jag vet inte om han har sexkontakter, jag vet inte vad osm är sant eller inte av det han säger), han talar illa om mig inför barnen, han satsar allt på jobbet men inget hemma...
Och idag när jag mötte en lastbil så tänkte jag "tänk om, bara tänk om lastbilen fick lite sladd så att den körde på mig, så skulle jag slippa leva i detta"... Ja, jag är för feg för att själv göra något, men jag bara orkar inte leva så här.

Du är min människa du med!!! Yep! Kram/R

Nu får ni väl båda försöka smälta/ventilera tankar lite. När ska ni tillbaka? Låter som mannen tog till sig mötet bra...hoppas att det är så. Men...det tar väl tid för honom med att förstå. Vad hände? Vad sas? Varför sade hon så? Kan tänka mig att hans tankar också snurrar. Men huvudsaken är att nu har ni iaf. börjat lite smått att försöka närma er varandras tankegångar. Det får räcka för idag...tänker jag. Glad att mötet kändes bra, att ni fick ngn som ni kanske kan känna förtroende för? Kändes hon bra?

Villervalle; Din styvfar låter hemsk. Förstår att han är en patetisk gubbe nu och du inte bryr dig. Men nu kommer en lite knepigare tanke/fråga...som du bara ska besvara om det känns ok för dig. Jag vet att jag ÄR närgången men jag vill så gärna förstå. Fråga; Hur kände/känner du inför din mor som lät denne man göra/säga så mot dig? Kan man (du) förlåta hennes val att stanna den tid hon stannade. Vad jag förstår lever de väl inte ihop fortfarande. Som skrivet...om lite FÖR personligt så svara ej.

Mina föräldrar var ju biologiska bägge två, när jag och syrran var i lägre tonåren slängde mamma äntligen ut mannen. Tyvärr hann jag aldrig fråga varför han fick stanna så länge...då hon dog för elva år sedan. Först nu det sista året har jag och min syster börjat diskutera och undra? "Hur kär får man vara?", var tar föräldraansvaret vid? Kanske var det ju andra tider då (rent ekonomiskt/socialt jobbigare kanske att skiljas) men jag tror inte det? Kärleken är nog den största drivkraften men var går gränsen?

Maria; Detta är givetvis ingen kritik mot dig. Snälla, läs inte fel mellan raderna... Jag ifrågasätter inte dina motiv utan tar upp det här för var/hur når man VV? Han har ju ingen tråd!
/R

För att du delar din bakgrund, vilket fruktansvärt beteende av din styvfar. Nej, barn ska inte behöva uppleva eller känna så.
Det är mina barn men vi har levt tillsammans i över 9 år.
Mötet gick bra, tror det blev en riktig ögonöppnare för honom, får hoppas det.
Maken var förvånad att jag själv tog upp mitt tidigare drickande för han skulle aldrig sagt något sa han. Men för mig var det självklart, ska vi kunna få hjälp måste den andra personen få hela bilden av våran situation.

Blev lite en ögonöppnare för mig också, hon ifrågasatt lite saker som vi inte gjort och jag hade inget riktigt svar på det.
Det är bara att hoppas att detta hjälper oss framåt , har varit tydlig med att jag går om ingen förändring sker. Det kräver att vi båda jobbar för det.

Ska försöka springa nu i snön och ventilera tankarna.
Tack för erat stöd, mina människor!
Kram

blir väldigt glad över den utveckling du genomgått och att du nu kommit till det stadiet att du kan se dig själv lite "utifrån", alltså se dina beteenden, och har förmågan att formulera dem för din egen skull.

Det finns ju en anledning till att vi rekommenderas att inte ta några stora beslut första året och att vi dessutom ska behålla byxorna :-) Som fina beroende så är vi precis som du säger speedade långt över maxfart i nynykterheten och tänker ibland kanske inte så välformulerade tankar alla gånger. Och visst är vi för alltid beroendepersoner ! Jag har slutat med cigaretter och snus men sockerberoendet har då tagit över istället. Jag har vänner som blivit både träningsnarkomaner och arbetsnarkomaner och även de som tyvärr har gått över till matberoende av olika slag.

De rosa molnen den första tiden bäddar in oss i en känsla av att vara oövervinnliga och vi vill gärna skynda på det som händer och blir ofta sura över att inte få bekräftelse direkt, omedelbart, helst redan igår, på det vi gjort med oss själva. Därför är det så viktigt att komma ihåg att jag är nykter för min egen skull då blir inte kraven så stora på mig eftersom jag ensam ansvarar för mitt liv.

Viltinspirerat julbord låter helt ok för min del :-) Finns det även vildssvinsskinka därpå också ? Jag bor i ett mycket vildssvinstätt område men aldrig ätit det, bara vårtsvin ute på en camp i Gambia :-) Och det var väldigt gott !

Ha en fin kväll Victoria ! Kram ♥

Hej Nilali! Jag har precis bestämt mig för att ha en period utan vin. Senaste veckan har jag börjat ha koll på mig själv, men också på hur mycket maken dricker egentligen.
Jag är ju ny här, men har smugit in och läst här i ungefär en månad.
Jag tycker att det känns svårt att kolla, för jag har dåligt samvete över att jag dricker själv. Dessutom har vi haft våra vanor så länge, att jag har svårt för att sätta ner foten nu i början.
Eftersom jag ska jobba ikväll är det inga problem idag men jag funderar på hur jag ska orka säga nej i längden./ R.

och jag funderar mycket. Det tar liksom inte slut. Nya saker kommer upp hela tiden och man funderar på sitt liv. Hur det är nu, hur det har varit, vart vill jag. Mannen tror att jag är sur hela tiden bara för att jag funderar. Märker att han blir nervös av att jag inte berättar för honom om allt som pågår i mina tankar men jag måste ju reda ut allt själv först.

Märker hur jag går och retar mig på att han dricker. Tycker att han kanske dricker lite för ofta. Går sällan en dag utan att han dricker även om det ibland bara blir en starköl men ändå. Jobbar han hemifrån vilket han gör ca 2 dagar i veckan så dricker han alltid något. Har märkt att jag börjat kolla antal på ölburkar och känner på BIB för att ha koll på hur mycket han dricker. Varför är jag sån? Jag har ju inte varit guds bästa barn själv. Varför måste jag ha koll?

Imorgon är det julfest med mitt jobb. Jag kör som vanligt. Mannen frågade om han skulle hämta mig efter julfesten. Vad har han inte förstått??? Jag dricker ju inte längre. Jag kör själv. Behöver ingen skjuts.

6 nyktra veckor på söndag. Mitt mål att nå denna vecka. Längtar efter vill inte känslan!!!

Kramar N

tillbaka till dig när jag tittar in i förbifarten denna fantastiska vintertorsdag! /A

Att veta sitt eget värde, att våga stå upp för sig själv, ökad självkänsla datta upplever även jag att nykterheten fört med sig. Fantastiska framsteg Santorini, så roligt att läsa! Vad gäller maken är mitt råd (oombett;-) tid, ge det tid. Kommer han efter så gör han, däremot tycker jag du gör helt rätt i att inte underlätta för honom att dricka, handla hem osv. Önskar dig allt fortsatt gott!

Vilken fin reflektion. Av er båda. Och så tänker jag en flummig tanke på det här med en ram, vi behöver en ram, är ramen hel faller inget ut. Har vi en ram kan vi fylla den med vad vi önskar...kanske...Visst finns det människor som inte har ramen, får man den med sig från trygg bakgrund? Kanske har jag tidigare inte haft en ram, bara lösa bilder. Nu har jag ialla fall en ram, det ser jag tydligt. Torsdagen har börjat bra, hoppas även eran.

Livet nu, snart (i februari) 3 år utan alkohol, är stabilt. Nykterheten känns just nu självklar. Jag har något som skulle kunna kallas sug då och då, sällan dock. Det går månader mellan gångerna. Försöker alltid då det kommer härleda varifrån. Sprunget ur vilken känsla, för så verkar det funka: först en känsla - så kommer suget. Provar alltid tänka på HALT (hungrig, arg, ledsen, trött) men det kan lika gärna vara annan känsla. Ibland är det glädje, oro, tristess. Just tristess verkar vara min farligaste känsla. När jag vill belöna mig får jag också se upp. Byter lätt ut belöningsvinet eller tristessvinet mot shopping har jag märkt. Försöker stävja detta nu, det verkar vara först nu jag är redo att göra det.
Ord jag fått här, av Adde tror jag, som hänger på anslagstavlan i mitt kök och som blivit ett av mina mantran:
"Ta det lungt. Gör det enkelt, en sak i sänder, det viktigaste först. Lev och låt leva."
Just att ta det lungt förstår jag nu betydelsen av. Det går inte att rusa mot nykterheten, det riktiga tillfrisknandet. Det enda jag måste göra är att inte dricka någon alkohol, sedan kommer det andra att komma med tiden. Tiden är min vän. När jag slutade dricka var jag första tiden i någon slags eufori, vi verkar ha lätt att falla in i det - ser det om och om igen på forumet, vi blir så "allt eller inget" vi alkisar, allt vi gör ska göras till 110%, både drickandet - och icke-drickandet. Inte nog med att vi blir nyktra, efter några veckors nykterhet ska vi börja hårdträna, gå ner i vikt med div dieter, storstäda huset, renovera, rädda äktenskapet/alternativt skilja oss, osv osv. Det är som om vi måste. Vi är missbrukare fast utan alkohol i blodet för tillfället. Men vi är inte friska. Det tar tid, märker jag nu då jag verkar vara i fasen där jag börjar växla ner och tydligare kan se hur jag "håller på". Jag börjar klara av att ge akt på sådana beteenden som kommer sig ur min missbrukarperson, jag ser dem (oftast) redan då de dyker upp i huvudet som en tanke, och ibland kan jag åtgärda dem där, utan att gå vidare till handling. Ibland inte. Men huvudsaken nu är att jag förstår dem, tankarna och sugen - det lite maniska som finns där. Förståelsen och erkännandet av dem kommer att leda till fortsatt förändring. Det är min fasta övertygelse idag, då tryggheten i vetskapen om min egen förmåga infunnit sig.

Ikväll, nyktert viltinspirerat julbord med mannen, flickorna och svärföräldrarna.
Kram, varm kram/Victoria

Om någon är intresserad så svarade Magnus/alkoholhjälpen så här på min tidigare fråga ang hur man hittar gamla inlägg:
"Skrivet av Alkoholhjälpen den 5 december, 2012 - 00:38.
Det är för att trådarna har blivit så långa, när en kommentar inte längre finns på första sidan i en tråd så "hittar" länken inte längre rätt. Jag har inte hittat något sätt att åtgärda det, men vi ska försöka göra något åt det i framtiden"

och roligt att höra av dig!
Det är så sant det du skriver om nykterheten - oanade processer sätter igång.
Kram o ha det fint! / mt

men har inte så mycket att komma med. Mitt liv som nykter känns helt naturligt och rullar på och det är så skönt. Det behöver kanske inte komma nån svacka ens. Tvärtom känns det väldigt bra att inte behöva ge sej ut i snön och skaffa mera vin eller planera inför helgen hur mycket som behövs. Före och även efter vår semesterresa talade jag allvar med maken om hans alkoholbruk och vi var överens om att han måste skära ner. Nu blir det snart upp till bevis i helgen. En sak har jag bestämt och det är att jag kommer inte att köpa hem nåt mer, varken öl eller annat. Jag har verkligen varit lite dubbeltydig på den fronten tidigare. Har han bett mej köpa hem en BiB så har jag gjort det. Sen blir jag förbannad när han dricker för mycket. Dubbelmoral och dubbla budskap. Medberoende i högsta grad. Jag får lära mej mycket om mej själv på den här vägen och det är ju inte alltid så smickrande. Men det känns som en utveckling, det går framåt. Och jag mår så himla bra i alla fall. Jag har fått ett helt annat självförtroende och självkänsla och det gör att jag vågar ställa krav. Tidigare tyckte jag nog inte att jag var värd bättre men nu kräver jag faktiskt kvalitet av livet och samvaron med maken. Alltså den här nykterheten sätter igång såna förändringar så det är inte konstigt att våra partners inte känner igen oss!

jag lider med Villervalle i berättelse om styvfadern, "du hör inte riktigt hit", så förfärligt! Så hemskt när barn ska behöva känna så och lida. Maria, stå på dej och jag hoppas verkligen du kan få maken att inse och ändra sitt beteende. Så tråkigt men som VV och andra säger, barnen måste gå först. Så skönt att du nu alltid är nykter och "med". Jag vet att du är klok och omtänksam så det löser sej på nåt sätt, så bra för barnen att veta att du ser problemet. Stigsdotter, lycka till du med. Starka kloka kvinnor!

Hej trollis och tack..jag ska gå in och läsa där jo som det känns nu så är det skapligt bra men det är ju som sagt bara en dag.. ha ha..och precis som du säger så måste man nog börja med sig själv.ha en fin dag och kram tbax /tiger68

Det är rätt som både Stigsdotter och Dompa säger. Barnen måste alltid gå först och en tråkig uppväxt kommer att förfölja dom hela livet. Nu vet jag ju inte om det är era gemensamma barn, men om dom är det så är ju hans beteende mer än konstigt och om dom inte är det så måste han inse, som Stigsdotter säger, att dom liksom ingår i paketet.

Själv fick jag bittert erfara att jag inte ansågs ingå i "paketet" och speciellt inte när jag senare fick halvsyskon. Min styvfar var utstuderat elak och kunde när som helst säga att jag "inte riktigt hörde dit" och det var ju jävligt konstigt eftersom jag fanns där långt innan han kom in i bilden. Denna taggen har jag fortfarande kvar i mitt hjärta men numer tycker jag bara synd om honom när han sitter och super i sin skröpliga ålderdom och jag reste mig faktiskt efter en strulig tonårstid och fick en rent lysande karriär, så även en tilltufsad fågel kan senare i livet gå rakryggad.

Argumentera och gräla leder oftast ingen vart utan jag tror du gör rätt när du stillsamt förklarar att du inte längre accepterar detta beteende. Barn skall aldrig behöva gråta utom när dom slagit sig och gjort sig illa. Dom behöver en mamma och pappa som är glada och kramar om dom. Jag var själv dålig på att kramas och hålla om mina barn när dom var små, (vilket jag har dåligt samvete för idag), men förmodligen fick jag med mig min känslokyla hemifrån. Jag har dock blivit bättre på att visa känslor på äldre dar.

Stor Kram från

VV

Nu talar jag enbart utifrån min känsla, inte kunskap och inte personlig erfarenhet.

Jag förstår det så att din man vill ha tryggheten av att ha dig nära och tillgång till kramar och närhet när han orkar och vill. Du försöker, du gör allt för att finnas där helt utifrån hans behov och på hans villkor. Han "straffar" dig för att du har tagit hand om ditt liv och dina tillgångar, har bra relation till nära och kära + en oas att åka till - han har vad jag förstår förlorat det mesta - utom dig.

"Nu krigar hjärta och hjärna i mig" skriver du
Hjärtat: det är kärlek, äkta och renare än källvatten!
Hjärnan: du är grundlurad och maxat utnyttjad!

För mig låter det inte alls sunt och vuxet att bete sig så som han gör - jag kan förstå att han just nu är i kris och alkoholskadad. Det är inte ditt "fel". Han är ansvarig för det och måste (få) ta ansvar för det. Det du beskriver är långt ifrån en ömsesidig, respektfull relation mellan vuxna människor. Inte på långa vägar och det vet du själv - visst vet du?

"Ofta känner jag att han beter sig som skadade barn och tonåringar jag tagit hand om", skriver du och fortsätter: "Samtidigt tänker jag att han är trygg med mig och vågar/kan pysa nu när det är extremt."

Ja, det låter som barn och tonårsbeteende. Men han är en vuxen person. Även barn och tonåringar behöver kärleksfulla ramar för sitt beteende och lära sig visa respekt och hänsyn mot varandra.

Din man kan knappast förändra sitt beteende av egen kraft - allra minst nu om han är i totalt krisläge fysiskt, psykiskt, socialt och (kanske) vacklar i tron på hela livet. För mig låter det som om du har gjort en akutinsats som räddat hans liv (?) - och att du har gjort det mer än en gång. Han har sagt att han är alkoholist och bett dig lämna... men er bådas kärlek gjorde det omöjligt.

Det är du som måste välja - vill du ha det så här? Jag tror som Lelas att du måste låta honom falla och resa sig av egen vilja - när jag läste att han bett dig lämna för att han är alkoholist och du skriver att det var för sent... då vidgade du ramarna för vad som är möjligt inom er relation.

Åk på familjevecka för din egen skull. Någon måste få kraft att bryta mönstret - om du inte vill fortsätta att leva som nu - och det verkar inte troligt att han kommer att göra det. Han verkar faktiskt inte tro det själv.

Några länkar från CB`s blogg:
http://medberoendeinfo.blogspot.com/
http://medberoendeinfo.blogspot.com/2010/05/vad-ar-missbrukarpersonligh…
http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html

Önskar dig ro och vila och gott sällskap i din oas! / mt

Sprang på en gammal vän ikväll. Jag har hållit en viss distans till honom i och med att han är alkoholist men jag har alltid brytt mig om honom. Han har liksom varit en "snäll" alkoholist, inte som min ex-sambo som kunde bli elak och aggressiv. Jag har alltid stannat och pratat med honom om vi mötts ute, fikat ibland på de mer nyktrare dagarna. Så länge jag har känt honom har han varit alkis och han har försökt sluta många gånger.

När jag och exet skulle separera så ställde han upp som flytthjälp trots att han då försökte sluta och spydde och svettades som en gris. Jag vet att vi skulle kunna bli riktigt nära vänner om han inte drack men tyvärr så har jag aldrig trott eller ens hoppats att han skulle klara av det. Eller egentligen bäst så.

Men idag så fullkomligt stank han sprit, eller inte sprit egentligen men ni vet den där fräna alkislukten. Han betedde sig inte särskilt berusat alls men jag klarade inte av att stå nära honom, kände panikångesten komma krypande. Så har jag aldrig reagerat på att träffa honom förut, jag har ju inte den känslomässiga kopplingen till honom.

Jag blev väldigt kort i tonen och ville bara bort ifrån honom, ryggade tillbaka när han la en hand på min axel och sprang därifrån. Han fattade ju såklart ingenting. Han fattar ju inte hur jobbigt jag har haft det i min relation, eftersom han själv är "parkbänksalkis" som blir skakis utan ölen medan min ex-sambo kunde hålla uppe i flera dagar så ser han nog inte exet som alkis.

Många är det som rynkar på näsan åt parkbänkisarna men bara för att jag inte vill ha några alkisar alls i mitt liv så vill jag ju inte att han tror att jag ser ner på honom, det får han säkert nog av från annat håll. Jag vill inte bara vända bort blicken och låtsas att de inte finns, om de hälsar så vill jag åtminstone ge ett hej tillbaka och sedan fortsätta dit jag var på väg.

Men nu får jag hjärtklappning bara jag ser en full man, kvinnor berörs jag inte av. Jag slutar också jobbet mitt i natten och går hem genom stan samtidigt som krogarna stänger om ni undrar varför jag springer in i fulla män. Tyckte/tycker ni också det är svårt med fulla män? Jag får liksom värsta adrenalinpåslaget men förut så har jag aldrig varit rädd för att gå hem efter jobbet. I så mycket annat så är jag ju mindre rädd men nu så hatar jag verkligen att gå ifrån jobbet. Varför är det så?