Senaste kommentarerna i forumet

Det finns så otroligt mycket outnyttjad kraft som icke tas till vara på.
Hoppas på en fantastiskt underbar dag nu.
/a

Tack.
Känns lite konstigt att communicera med människor jag inte känner men nånstand känns det bra.. riktigt bra faktiskt.. Precis nu på väg hem från Tyskland och Bryggeri Mässan i Nurnberg ( riktigt jobbigt ställe att vara på under rådande omständigheter.. ) men i allafall.. I morron har jag möte med en doktor som förstod allvaret i min önskan och ska ta lite prover innan jag påbörjar nån sorts behandling.. ( antabus tror jag ) n

Ja, jag säger v 2 trots lördagens vinglas. Jag klarade att avbryta och inte heller dricka dagen därpå så för mig känns det ok (även om jag förstått härinne att man ska börja omräkningen från 0 när man druckit ngt).

Det går bra :)! Halleluja, det går bra! Visst, det kan vattnas i munnen vid tanken på vin. Men jag spelar den berömda filmen till slutet och vill inte dricka. Just nu känns det som jag kommer fixa det!

Det som fortfarande motiverar mig absolut mest är sömnen, den fantastiska, härliga, nykta sömnen! Jag längtar efter att lägga mig varje kväll, njuter av att lyssna på ljudbok (just nu "Anhörig", avskräckande om ngt!) och sen somna "på riktigt"! Inget snurr, inga ångesttankar, och framför allt att sova natten igenom utan att vakna vid 3 med ångest. Åhhhh denna underbara känsla! Man får ju hoppas att jag så småningom hittar ngt annat som är lika "kul" (låter lite deprimerande att längta efter att sova jämt ;)), men just nu räcker det för mig. Ger mig ngn vecka till med sömn som främsta motivation, sen får jag banne mig ta tag i mig själv, försöka börja träna eller ngt så jag blir piggare och kan hålla vikten.

Kram på er alla!

Sätter mig i favoritfotöljen en stund.. Känns skönt med brasan. Gråvädret påminner så mycket om de mörka slaskiga vintrarna jag genomlevde i södra Sverige.
Tankarna far också till alla de människor man mött. Människor som man i en del fall först fick en bild av genom andras ögon.. Som arbetskamrater t.ex.
Det sägs att "skvaller" är en del av kittet på en arbetsplats.. Tyvärr är det en del av den otrevliga gleggiga smörjan också..
Det där som envist häftar vid och verkar vara omöjligt att städa bort..
Ja, jag förstår, att det på en "stark arbetsplats" med starka, tongivande personer, kan vara svårt att bli av med den "roll" man fått sig tilldelad..
Och det är nog därför så många smyger så länge de kan med t.ex. missbruksproblematik.. Man vill ju inte ha stämpeln som firmans "alkis"..(även om man defacto, många gånger redan h a r det, inofficiellt)
Hur ska vi kunna orka vara "svaga", om sedan aldrig tillåts växa oss "starka" igen..?
Har en fd kollega, som en period jobbade som ungdomsledare. Hon gick in i väggen, pga både arbete och personliga problem..
Hon var tvungen att byta jobb, för hon kände att man aldrig riktigt "litade" på henne när hon kom tillbaks..
Hon blev förminskad, genom att man aldrig tillät henne ta det ansvar hon ville. Man lät henne aldig jobba ensam, man frågade ständigt om hon verkligen orkade.. och vid tillsättande av gruppledarposter, blev hon ständigt utsorterad med motiveringen att man inte kunde vara säker på att hon "pallade för trycket"..
ÄNDÅ, var HON den som efter sjukskrivningen hade mest koll på hur hon mådde och vad hon klarade av! Hon var den som kunde sätta tydliga gränser och säga nej..
Det som var hennes styrka, hade blivit hennes svaghet på den arbetsplatsen..
Idag ÄR det hennes styrka fast på en annan arbetsplats.. Hon lät sig inte förminskas och insåg att man aldrig blir "profet i sin egen hemstad".
Jag tror, att en dag, är vår svaghet (alkoholen) vår största styrka. Vi har en personlig erfarenhet som gör att det blir mer verkstad och mindre snack..
Inte för att vi för den skull ska gå ut och "frälsa världen".. Men den dan vi sätter fingret på någons ömma punkt, kommer det inte att finnas några bortförklaringar som biter..

Ha det gott därute och som Dompa skulle säga: Drick med förstånd! / trollis

Det mesta är redan sagt.. Tillåt dig att vara ledsen, men låt inte din man förminska dig!
HAN är själv ansvarig för sitt "mående" inte du!
Jag vet att det är såååå vanligt att våra alkies skyller på oss, på resten av familjen, ja på "alla andra", för att de mår som de gör..
Mycket är för att de innerst inne inte accepterat att de har alkoholproblem. De tycker att det är omgivningen som har problem med deras drickande.. (Detta har jag fått från en fd missbrukare och alkoholist, som numera jobbar på en beroendemottagning)

Jag ser att du någonstans nått vägs ände (utan att stänga dörren helt)Du planerar för ett nytt år och det gör du rätt i!
Min "kontaktperson", berättade att det tog honom flera år, efter det att hans fru flyttat, innan han insåg (ansågs sig vara i behov av vård) att han var alkoholist och missbrukare.
Vid det laget, satt han bokstavligen på parkbänken (så långt kan det alltså gå för en del)

Ärligt berättade han att hans egna "filter" var så starka, att han gav henne skulden för att han drack..
Han berättade också om den mycket svåra resan tillbaka, om skammen och den kompakta tystnaden från barnen..

Det enda goda detta haft med sig, sa han, är att det finns ingen missbrukare eller alkis som kan blåsa mig om själva missbruket.
Däremot är det deras egen sak, att ta till sig och göra förändringarna..

..lite av, "Du kan leda en häst till vatten, men du kan aldrig tvinga den att dricka.."

Tröst och styrkekramar / trollis

Ja kännse så igen ditt förvirringstillstånd. Jag har nyss varit där, kanske även är kvar där till viss del. Dock märker jag att jag har flera dagar då jag kan tänka klart numer än vad jag hade förett par månader sedan. Man rör sig framåt i sakta mak och det verkar vara precis som jag fått förklarat för mig här på forumet, "allt måste få ta sin tid, det måste få komma inifrån en själv, allt nystas ut när man är mogen för det". Jag kan bara hålla med, det är så.
Ville bara säga att du inte är ensam, jag har känt och känner precis lika som du!
Stå på dig, det ska jag också försöka göra!
Kram till dig!

Exakt den bilden har jag också, det är det jag hela tiden menar med att hoppa...
Det är trampolinen jag står på och eftersom jag är lite höjdrädd så tvekar jag innan jag ska hoppa. Tillslut...........så gör jag det.

Kram

Jag gråter när jag läser era senaste inlägg. Blir så rörd över att ni finns där och stöttar och hjälper mig att tänka. Skönt att ni vet vad jag pratar om.
Jag fick tillfälle igår att fråga varför han inte läst brevet.... Svaret blev att han inte orkar, att han har väntat så länge på ett brev så nu gjorde det väl inget att det dröjde innan han läser det. Jag förklarade för honom att jag uppfattar det som att han inte bryr sig och inte respekterar mig. Förklarade att det är viktigt för mig att han läser det. Han tycker att han fungerar nu, han klarar av sitt jobb och livet rullar på. Han vågar inte ta tag i detta med rädsla för att ramla ner i det djupa hål han befann sig i för ett år sedan. Återigen tror han att allt ska bli bra bar man sopar det under mattan och låtsas som att inget hänt, allt ska glömmas. Jag provade att föra samtalet i en vad-jag-behöver- och vad-jag-känner- anda. Jag vet inte om det lyckades. Det han frågar mig är; vad har DU tänkt att göra åt det då? Jag förklarade att jag inte mår bra och inte vill att barnen ska leva med två föräldrar som varken pratar med varandra eller är intima med varandra. "Jasså, tycker du det är bättre att du flyttar då, tror du att de mår bättre då" är svaret jag får. Sade även att jag hellre lever ensam och lycklig än i vårat förhållande som olycklig. Tog även återigen upp att min känsla när han dricker är att det är bara för att göra mig illa eftersom han vet så väl att han sårar mig, men enl honom så var det inte för att såra mig...Men han kunde väl dricka för det verkade ju ändå kvitta för mig hur han gjorde. Jag har också blivit nojjig och misstänksam på att han har någon annan vilket jag också tog upp, frågade honom om det är så. Han nekade men sade att han önskade så att han kunde vara otrogen så att jag fick känna hur det känns och för att han skulle få se om jag bryr mig. Tror du verkligen att allt skulle bli bättre då, frågade jag......
Jag förklarade min känsla av att leva i tortyr...Han kontrade med att jag utsatte honom för tortyr som tar upp detta och pratar om detta. Alltså enl honom ska inga svåra saker pratas om. Jag berättade om min oro att lämna barnen med honom, att jag har ont i magen varje helg jag jobbar natt och inför vinterns stundande slalomtävlingar som innebär bortaliggning med dottern och sonen hemma. Detta vänder han också emot mig igen; det är MITT fel att barnen känner så här eftersom jag har skällt och tryckt ner honom inför dem. Ja, jag har kanske ibland blivit arg och besviken inför dem men sin deras tillit till honom har han förstört själv.
Han blir så självömkande och det blir så synd om honom, han uppfattar det som att jag trycker ner honom när jag bara berättar hur jag känner...
Det sades en del andra saker också men jag orkar inte skriva dock fick jag faktiskt sagt mycket av det som står i brevet.

Jag avslutade med orden och det jag lärt mig här på forumet: vad jag känner kan ingen annan bestämma, vad jag behöver kan ingen annan bestämma, jag äger rätten till mina känslor och min magkänsla säger allt detta. DET BÄSTA ÄR ATT JAG BEHÖLL LUGNET OCH KÄNDE NÅGON KONSTIG ROFYLLD KÄNSLA EFTER ATT FÅTT SÄGA DETTA, ingen panikkänsla eller ångest.
Jag rår faktiskt inte på mina känslor och jag kan inte hålla de tillbaka längre nu.

Precis som du, Lelas, beskriver kvinnan som levde i tystnad...så känner jag nu och det är en ohållbar situation. Det är fruktansvärt. Man syns inte, är som den där figuren i Mumintrollet som jag inte kommer ihåg vad heter....

Flygcert, jag håller med dig i din beskrivning av vrede och ilska. Förstår precis hur du känner. Jag har verkligen försökt att förlåta och gå vidare men har nog väldigt svårt att glömma det som hänt för ett år sedan nu. Jag hade tänkt börja om och ge detta en ärlig chans efter krisen vi hade för 1,5 år sedan men mönstret fortsätter och allt snurrar bara nedåt i denna eländiga spiral.
Han vill inte heller ha det så här men orkar inte ta tag i detta utan tror att allt ska lösa sig bara man inte bryr sig om det och han tycker att jag är jättejobbig som drar upp detta hela tiden och inte bara låter det vara...Jag fixar inte det.

Jag glömde att jag också sa att vi inte kan förändra varandra. Jag kan inte bli någon som jag inte är bara för att han vill och tvärt om. Så tycker han att han lever ett bra liv och gör det han vill göra nu då ska han fortsätta med det men då vill jag inte vara med längre.
Nu blev det rörigt igen..

Mulletant, jag ska svara på din fråga "vad väntar du på"...Jag vill bara att detta år ska vara över så att jag kan börja göra något åt detta 2013, det är min plan nu. Jag tror inte att jag hoppas på något mera nu, bara att barnen ska ta så lite skada av detta som möjligt.
Kram

Hej Trollis!

Detta är ju inte roligt egentligen men jag fick mig ett riktigt gott skratt. Humor är förlösande.
Ha en bra dag.

Hej!

Jag är så tacksam och lättad att ni är så vänliga här. Jag ska verkligen försöka hänga kvar här. Jag vill verkligen det. Jag vill vara nykter. Jag och alkohol är ingen bra kombination. Jag är en orolig själ i mig sjäv men jag lovar alkoholen gör det så mycket värre. Det första glaset då man känner att hela kroppen slappnar av är underbar, men det räcker ju inte för mig. Efter första glaset väcks något okontrollerat inom mig...jag vill bara ha mer och mer och mer....tills det inte finns något mer. Ibland kan jag begränsa mig och säga idag ska jag bara dricka 3 glas vin men så många gånger har det spårat ur. Alltid hemma. Vågar inte dricka bland folk. Alltid hemma hos familjen hos dem jag älskar mest. Usch fy f**n vad jag har utsatt dem för mycket skit. Jag har sådan ångest för det jag skäms så. Jag fattar inte att de fortfarande älskar mig, men de gör det, de verkligen visar det. Jag är så lyckligt lottad.

Kram C

Ja du Tilde, jag tror att vi stoppat undan så mycket känslor av olika slag.. Att vi inte tillåtit oss att känna.. Att vi "dränkt" känslorna så många gåner så att de genom åren blivit lite trubbiga.
Precis som så mycket annat som vi lindat in i vindimmorna.
Det kanske är som att putsa ett par skitiga glasögon.. Var det så här världen såg ut?
Var det så här det kändes?
Som jag ser det, är du modig! Du möter känslorna och låter dem vara det de är, känslor..
Du reflekterar innan du agerar..
Jag hoppas att din dag blir fylld av skratt och leenden idag!

Kram /trollis

Jag lånar Addes länk från "tuben".. Så här "glamorösa" är vi.. ;-D
Det är faktiskt nyttigt att skratta lite åt sig själv ibland.. Hoppas ni inte misstycker..

http://www.youtube.com/watch?v=74jujdAPAT0

Ursäkta att jag kidnappad din tråd, Andreas!
kram trollis

Så mycket klokhet det finns i dig idag!(har du märkt det *ler*)
Vi ska ibland skynda långsamt, inte låta oss "stressas" till beslut..
Det ska kännas bra i magen..

Och du undersöker ju alla alternativ först..SMART!

Visst har du fantastiska kollegor ;-D

Morgonkram / trollis

Får du det, jag har nog själv lånat den. Tror jag såg Stigsdotter skriva något liknande först.
Kram och trevlig onsdag !

Välkomstkören Cecilia02!
Läs våra trådar, så ser du att du är långt ifrån ensam. / trollis

Vad glad jag blir ;-D
samla du på alla positiva reaktioner du kan! Det blir en skatt att plocka fram som motivation om du skulle tveka..
kram /trollis

Välkommen hit Cecilia02! Styrkekram till dig och hoppas att du stannar kvar.

Själv fick jag världens underbaraste kommentar av min dotter igår. Jag har innan varit rädd för vad barnen ska säga att jag slutat dricka. Behövde jag inte alls vara. Jag har dem sista 2 veckorna erbjudit mig flera gånger att köra när min dotter ska på bio, skall till kompisar osv (vilket är väldigt ovanligt då jag hellre valt att dricka vin förr. Igår erbjöd jag mig att köra henne till och från en kompis på lördag. Hennes svar var: Ska inte du dricka vin då? (usch vad hemskt att det var hennes första tanke). Då sa jag att jag slutat dricka för henne och hennes brors skull och då säger hon: F-n vad coolt mamma! Skitcoolt!

Vilken underbar känsla och vilken reaktion. Värt miljoner. Det var ett tag sedan jag blev kallad cool, speciellt av en tonåring:).

Jag har verkligen valt rätt väg och vilken kick det ger mig. Just nu känns det som jag kan klara av allt och jag känner inget sug efter alkohol(just nu).

Kramar till er alla! N

Här ligger jag och tänker.

Tänker att en "fyllopromenad" i veckan vore en ide. För oss som bor i Malmö. Där man kan promenera med, anonymt, snacka. Inga lokaler.

Vi samlas, Pildammsparken tex, tvekar man så lämna, många är ensamma och behöver stöd, vi kan hjälpa varandra.

En tanke bara. Respons?

Har inte varit här länge.

Men du hjälpte.

Tack.

/Putte

Har inte varit här länge.

Men du hjälpte.

Tack.

/Putte

Den snor jag direkt till min samling av galghumor Höst Trollet.

Ibland måste man skratta åt eländet.

VV

- vi harvar på här du och jag. Mitt starkaste behov av forumet är en plats att formulera min insida... På det sättet lär jag mig förstås också att känna igen mina medberoendedrag och -tendenser.
Mullegubben säger ibland att han "borde" skriva här men han fick aldrig ordning på hur forumet var uppbyggt och jag är inte heller säker på att det skulle vara "bra". Dock har jag ju aldrig skrivit i hemlighet, han kan läsa om och när han vill - det har varit viktigt för mig.

Också jag vill förmedla att det finns hopp - för en sargad relation - men mest att man KAN förändra sitt liv. Tidigare idag kom jag ihåg att lång tid före jag bröt upp ur mitt första äktenskap (1970-talet) hade jag en lång tid en mycket stark inre bild där jag stod högt uppe på en trampolin... och en dag hoppade jag!

Nu ska jag sova igen:) Natti, natti! / mt

- det var i en situation när min man var nykter (med vita knogar) som det här forum"samtalet" om att inte utspelade sig, mellan mig, min man och Lelas. Det blev väldigt "rätt" för mig (och honom) just då. "Åh stackars lilla du" - typ - har aldrig legat för mig för mig... jag har mest varit förbannad när han druckit. Han har aldrig kallat mig fula saker - det var annat i relation till alkohol som gjorde att jag gick.

En anledning till att vi (jag och mannen) kommit hit vi är idag (ett nyktert, bra liv) är att vi båda har mycket kunskap om kommunikation och stor respekt för varandra. Vi har många goda år bakom oss före de åren som präglades av alkohol.

Behovet att ösa ur sig sina känslor, som du flygcert beskriver så bra, kan man få tillgodosett på en trygg plats - i en professionell relation eller på Al-anon. Visst kan du säga det åt mannen också - för din egen skull - men det för knappast relationen framåt att dra upp det gång på gång.

Att tala om för nån annan hurdan jag tycker h*n är för sällan framåt. Det är bättre att tala om sig själv, vad det händer i mig. Ex: Att se dig full och höra dig kalla mig fula saker gör mig ... (besviken, ledsen, förbannad, otrygg, rädd - känn efter vad DU känner) och så vill/kan jag inte leva. Jag behöver ... (trygghet, ha ordning, känna mig respekterad - känn efter vad DU behöver) och kunna lita på att det är så... därför vill jag att du ska vara nykter. Om du inte tänker vara det så ... här kan ett ultimatum komma i den stund man är övertygad och praktiskt har löst allt så att man kan genomföra det. Inga tomma hot...

Om man talar om hur nån annan är - eller att den är alkoholist - leder det ofta till en argumentation om huruvida det stämmer eller inte och det är meningslöst.

Det du själv känner, önskar, vill kan aldrig vara fel - var och en äger rätten till sin känslor och önskningar och rätten till hur man vill och tänker leva sitt liv.

Väljer era gubbs att supa skallen av sig kan ni inte hindra dem - men ni kan välja era liv.

Jag skrev tidigare idag i någon tråd att sjukdom ursäktar inte dåligt uppförande. Alkoholism är dessutom en sjukdom man själv kan välja att sköta.

Att vara arg kan vara en bra drivkraft, det håller jag fullständigt med om. Se till att fokusera kraften i ilskan i den riktning du vill röra dig!

Mitt-i-natten-hälsningar och styrkekramar!!! / mt

Ja jag undrar varför alltid champange, vitt vin eller kanske rosé ska produkt placeras i romantiska scener på film... vore intressant om någon filmmakare någon gång spelade våran film till slutet... Alkohol är inte romantiskt, inte lycka, inte sexigt. Alkohol är ångest x ångest x ångest....
Maria du skriver så bra och roligt: Vi vill inte ha ett glas att sippa på lite romantiskt, vi vill ha hela flaskan själva eller helst två. Får jag låna kommentaren?

Kram/ C

Tack!

Vad bra det kändes att ni var så vänliga mot mig. Hade lite ångest över att jag blottat mig, men å andra sidan är jag ju anonym här. Det känns skönt att läsa att det finns fler som brottas med samma problem som mig, som kan förstå all ångest som kan finnas i en. Och att det där suget efter alkohol finns. Min man dricker också för mycket men han blir aldrig så full som jag blir, får inte denna olidliga ångest dagen efter som bara går att lindra med en liten återställare. Han har lovat mig att han inte ska dricka på några månader så att jag inte ska behöva frestas i onödan. Jag hoppas han håller det. Han har lovat detta förut men inte hållt det. Men jag vet att det är upp till mig kan inte skylla på någon annan. Tack för att ni lyssnar.

/C