Senaste kommentarerna i forumet

Mulletant... Tack för den underbara dikten.... Jag läste den den där kvällen när jag satt med all ångest efter att ha åkt hem från festen... Tårarna bara rann... Jag ska skriva ut den och sätta upp den på väggen. Dina ord värmde och gjorde mig lättare till sinnes.tack!
Sisyfos... Du har faktiskt rätt! När jag fick landa lite kändes det bra att jag åkte hem. Det är fortfarande jobbigt och jag har ångest för olika saker fram och tillbaka, men jag återkommer till att det var bra för mig att åka hem (som du skrev, jag skulle aldrig ha åkt dit), för första gången någonsin satte jag ner foten på det sättet. Jag tillät mig själv att känna att detta inte kändes okej för mig, att bekräfta min känsla genom att välja att bejaka den och åka hem. Det hjälpte att läsa ditt inlägg eftersom jag bara sprang runt i ett ekorrhjul av ångest.
Tack, vilja... Jag blev så himla glad över ditt inlägg...att det är okej att bli arg och markera. Just dö behövde jag höra att jag var grym eftersom jag kände mig allt annat än det.
Tack för kramen Rallan och dina fina ord!
Sattva, stor kram och tack för dina ord!
Tack till alla som stöttar och finns hör, det betyder så mycket... Jag tog mig igenom fredagskvällens kaos genom hjälp härifrån, tänkbar fantastiskt att ni finns. Stor kram av tacksamhet

Ja, tack för ditt svar Borgward. Tycker inte att jag har så mycket ångest runt alkoholen, men jag har funderat på det du skrev för ibland ser andra saker klarare än man gör själv. Ska tänka vidare.
Tycker själv att jag har mer ångest runt smygandet med alkoholen och dör har jag mycket att bearbeta dock. Har smygätit vid nåt tillfälle istället... Bättre för hjärnan, men dåligt för kroppen.
Drack två glas vin med vänner i torsdags för att jag ville. Funderade över om jag då var fixerad vid drickandet o alkoholen, men det kändes inte så. Började och slutade alkoholfritt. Drack vinet för att jag ville ha, inte för att passa in eller så. Sen förändras smaksinnet lite har jag märkt. Starköl är numera rätt besk (har bara druckit nån klunk) och vin är lite surt. Kan vara det som till slut får mig att avstå helt.
Får jobba med ärligheten, vill ju så gärna vara duktig.

Har varit inne och läst och kommenterat i flera timmar, har dock hållit mig borta från min egen tråd... Kände mig paranoid när jag läste i en tråd om att man i andra trådar skuldbelägger. Kände direkt att det handlade om mig (vilket det kanske inte gjorde) och paranoian gav mig en klump i magen. Jag försöker stötta allt vad jag kan, försöker vara sann mot mig själv och inte försöka lura mig själv längre. Forumet är min livlina och jag vill inte komma in här och känna mig utanför, jag vill inte heller att någon annan ska göra det. Vi kämpar alla mot våra egna demoner och måste hitta vår egen väg. Det är svårt ibland att stå sidan om och läsa precis det som jag sagt till mig själv tusentals gånger, se hur andra blir förorättade när andra försöker nå fram. Alla är inte lika ich det är kanske inte så att alla här behöver avstå a för alltid. Tyvärr tror kag dock att det är betydligt fler än vi själva tror. Jag vet att man själv måste hitta sin väg och att man måste vara redo. Det är inte av elakhet man skriver något, det är av omtanke. Det är svårt att skriva eftersom man inte vill trampa någon på tårna, samtidigt vill man så gärna hjälpa någon så de slipper göra de misstagen man själv gjort. När man läser någons resonemang som man känner så väl igen från sig själv brottas i varje fall jag med samvetskval. Det var det som mitt tidigare inlägg handlade om, när man märker att någon som kommit en bit på vägen börjar vackla. Ska jag vara tyst eller försöka nå fram? Det är svårt när man själv är skör och man i andra trådar läser om de som ondgör sig över de som tror sig veta bäst. Jag vet inte bäst. Jag vet dock hur det är att ha alla de där förhandlingarna i huvudet, jag vet hur arg jag blev på dem som skulle tvinga på mig en total avhållsamhet. Vad visste de om mig?! Det hade bara blivit lite fel, andra hade det värre och nu hade jag en bra plan för fortsättningen. Visst, det finns kanske en liten del som klarar det där men de flesta som reagerar så på a klarar inte av att begränsa sig hur gärna de än vill. Och som vi vill!!! När jag nu tänker tillbaka och verkligen erkänner hur det har sett ut fattar jag inte hur jag har kunnat intala mig själv att allt skulle ordna sig.... Jag har råkat ut för saker men måste vara tacksam för att det inte gått sämre. Jag brottas med skuld för att ha gjort de som står mig närmast illa men måste ta en dag i taget. Längre fram måste jag kanske gå igenom vad som hänt tidigare, jag vet inte om det hjälper eller inte, det enda jag vet är att just nu klarar jag inte av det. Just nu fokuserar jag på här och nu.
Jag vet så väl att man själv måste vara redo. Det kag kan förmedla är att jag ALDRIG trodde det skulle kunna kännas så här när jag tillslut kapitulerade. Det är först ni jag förstår hur mycket a styrde mitt liv även när jag inte drack. Det är först nu jag kan sträcka på mig och känna mig fri.
Om det nu var mig det gällde vad gäller skuldbeläggandet var det det som hände med vändningen. Jag skrev om något enormt smärtsamt för mig i MIN tråd och han förstod inte alls utan gjorde allt värre. För varje inlägg blev det värre och jag står för att jag har rätt att säga stopp i min tråd. Jag har inte varit inne i andras och predikat, jag står dock för att när man har så stora problem med a att man kör grovt rattfull så kan man inte helt själv bestämma sin väg. I det läget måste man ta ansvar, ta den hjälp man blir erbjuden för att se till så det inte händer igen. Jag har stöttat och inte skuldbelagt, det var svaren i min tråd som gjorde mig rädd och arg när kag såg bristen på insikt. Naturligtvis är detta känsligt för mig. Om du har öppnat dörren när polisen och en präst ringer på hade du nog också varit det.
Jag menar inte att man ska sparka på sig själv eller leva i evig skam, jag vill bort från det träsket. Jag vill att fokus ska vara på att se till att det inte händer igen och då även ta in allvaret ich inte tro att det är riskfritt att gå den krokiga väg jag och många andra gått där vi tror att vi är annorlunda, att vi minsann kan dricka om vi håller oss till vissa regler. OM det bara är en illusion finns risken att det ringer på en annan dörr. DEN risken vill jag inte att någon ska ta. Som sagt, det som har hänt har hänt, fokus ligger på här och nu samt framtiden, se till att det inte händer igen.

helt med Nyckelpigan. Mycket kloka ord. Vi får försöka vända det negativa vi alla gjort till ett vapen att inte göra om dumheterna igen. Tänka på vad missbruket och ångesten ställt till med förr. Otroligt svårt att övervinna ångest, det vet jag av erfarenhet. Men det måste bara gå. Kämpa på!

:D

Kram!

Gott att höra av dig! Har haft en lugn och skön helg utan några måsten. Har till och med legat på soffan och bara myst med en god bok utan att bekymra mig om nåt dåligt samvete. ;)

Detta med att umgås med folk som dricker när man själv inte gör det ... ja, det är ett kapitel för sig. Jag har konsekvent tackat nej varje gång jag fått inbjudan till dom fester/samvaro där jag tidigare utan tvekan tackat ja. Det är sammankomster där det dricks och fyllesnackas och dom situationerna känns helt överflödiga att gå in i nuförtiden. Jag säger aldrig att det beror på att jag är nykter utan ursäktar mig av andra anledningar. Mitt sociala umgänge har krympt påtagligt sen jag slutade dricka. Ibland gör jag det till ett problem, och då blir det förstås problematiskt, men för det mesta känns det bara skönt och friskt att jag skalat av den delen av bekantskapskretsen. Jag umgås hellre mindre ofta, och då med människor jag tycker om att vistas runt bara för att dom är just dom, inte för att dom möjliggör ett legitimt drickande.

Kram på dig och ha en skön söndag!

Vi finns här!!! Jag hoppas du får hjälp och stöd! Vi har alla gjort saker vi skäms över, saker som ger en överväldigande ångest som vi oftast valt att hantera genom att döva känslorna med mer a och sedan har karusellen bara snurrat fortare och fortare. Detta är en sjukdom. Du är ingen dålig määniska som inte har någon karaktär. I den akuta fasen får man stoppa undan allt som har hänt, fokusera på här och nu, ta det en dag, en timme och ibland en minut i taget. Du kan inte ändra på det som hänt, du kan bara ändra på här och nu. Du är inte värdelös, du är värd att kämpa för. Fokusera på de saker och de människor som är ett stöd just nu, fokusera på dig själv och försök ta ett steg bort från den ångestgrop du befinner dig i just nu. Just nu gör du inget fel, det räcker att tänka så nu. Om man drar i allt på en gång blir det övermäktigt. Jag vet hur det känns. Det finns en väg ut. Var inne på forumet om det hjälper, skaffa annan hjälp, ring vårdcentralen. Eller något annat, vad som helst som kan få dig att må bättre. Du ÄR värdefull. Stor kram

Jag hoppas du mår bra, kotten. jag ville bara säga att dina inlägg här och i andra trådar ger styrka till mig! Kran

Jag förstår att det är snurrigt, jag känner igen det där om att man inte vet hur man ska förhållandet till dagar, månader, aldrig osv. Själv har jag ändrat från en viss tid till "tillsvidare", det är väl bara semantik men känns bättre än "aldrig". Det gäller väl att hitta sin egen väg vad gäller vad som hjälper en framåt, om det blir för mycket fokus på a om man är här hela tiden. Det finns inte ett svar på detta, själv hjälper det mig att hålla borta den där rösten som säger; "det var nog inte så farligt" och så kommer jag på en ny lysande idé om hur och varför jag ska få/kunna dricka igen. Jag vet inte hur det är för dig, känns dock väldigt starkt av dig och mannen att hjälpas åt, tillsammans stå emot suget. Kram

"Så jag fortsätter min vandring på den torra, dammiga vägen. Traskar på, och muttrar för mig själv att det är väl då själva fan vad det blåser sand in i ögonen men mycket hellre det än att drunkna i kamelpiss"
Detta borde bli ett klassiskt citat... Fick mig ett gott och välbehövligt skratt när jag läste det. Du är fantastisk på att uttrycka dig, du borde skriva en bok - jag tror vi är många här som skulle köpa den! Stor kram

Är inne på dag 21!

Känner mig stolt över mig själv! Samtidigt tycker jag att det är segt att räkna dagar.. Funderar på om det blir kontraproduktivt i mitt fall. Vad händer efter 90 dagar liksom? Ska jag sluta hänga här, jag sätter så mycket fokus på a när jag läser här, behöver jag definiera min situation på ett annat sätt? Hmm. Jag menar på inget vis att jag vill eller tänker dricka, mer att jag måste fundera kring vad 90 dagar ska leda fram till. Rallan skriver om "utvärderingsperiod". Om jag aktivt väljer det sättet kanske jag förhåller mig till "målet" annorlunda. Oj, snurrigt det blir nu.

Skönt med en nykter lördagskväll iaf, minstingen hostade och hade svårt att komma till ro. Underbart att hantera det och kunna ge närvarande tröst istället för att bara vänta på att han skulle somna så att jag fick stjälpa i mig ännu ett glas vin.

Jag tänker på dig! Förstår att det är tufft när barnen flyttar ut. Hoppas du kan hitta något annat att sysselsätta tankarna med. Forumet finns ju alltid, här kan man få stöd dygnet runt! Kram

Tack för att du skriver och sätter ord på din glädje och tacksamhet, skulden som gått upp i rök. Jag känner liknande saker men är någonstans rädd att det är inbillning, att avstå a kan kännas så här bra. Jag som har kämpat och stretat emot, skadat min familj och mig själv när jag vägrade ta in. Jo, visst blev det för mycket inland, men det berodde på det och det... Nu skulle det bli annorlunda, jag hittade på den ena ursäkten eller ett nytt förhållningssätt efter det andra för att övertyga andra och mig själv att det minsann gick att dricka om jag bara ändrade de yttre förutsättningarna. Jag blev arg om min man ville att jag skulle sluta helt, det kändes verkligen som livet hängde på om kag fick dricka el inte... Och så kan jag känna så här idag.. Efter bara drygt två månader.
Tack för att du ger mig hopp, att detta KAN hålla i sig! Stor kram

Låter som om du kommit långt på din väg. Du kämpar och reflekterar. Kanske behöver du inte ta alla steg på en gång, berätta för dem du vill när du vill. Jag har även ett motstånd mot att säga rätt ut.. Jag beundrar de som kan det och jag kommer kanske dit. Jag har bestämt mig för att inte hänga upp mig på just nu, då känner jag mig bara dålig. Jag tycker du är grym! Kram

Grattis till 1 månad!!! Jag tycker också det är svårt med vad man ska säga till andra... Jag har bestämt mig för att i detta läge hålla mig ifrån situationer där det kan bli ett problem ich i andra säga att jag har migrän. Jag vet att det kanske skulle vara bättre att stå för hur det eg är, men jag vill bara vara med och slippa känna mig konstig. Jag dricker inte, det är det viktigaste. Kram

Ville bara skriva samma sak som arromagnus, tankarna på att sitta där med ett glas rosé blir inte fler eller starkare utan precis tvärtom! Ju längre tid som går utan a, desto mer fokus hamnar på annat. Sug och förhandlingar kommer men försök hitta en strategi för att hantera dem, det finns massor av tips här på forumet. Själv läste jag massor här i början och läser fortfarande.
Jag förstår det där med att skämmas inför nära och anhöriga, det är vi nog många av oss som gör. Just nu fokuserar jag på framtiden, att göra annorlunda. Jag kan inte ändra på det som hänt men jag kan göra allt jag kan för att ändra på vad som händer i framtiden. Jag fokuserar även på nuet, att gå igenom vad som hänt tidigare får jag ta när jag är starkare och har fast mark under fötterna. Hoppas du har en avkopplande söndag! Kram

Vad bra att du väntar med saker som är jobbiga tills du känner dig starkare. Jag var iväg på en resa precis när jag slutat dricka, jag drack inte men mådde skit. Jag bestämde även att skjuta upp saker och situationer som är triggers, nu har jag klarat av några sådana och t o m haft jätteroligt! Det finns dock en hel del kvar ich jag är inte så modig som vissa här som säger rätt ut att de inte klarar av a. Jag kör med ursäkter el annat, får väl växa fram det där att säga som det är. Sedan är det väl inget man måste berätta för hela världen... Huvudsaken är väl att man inte dricker och mår bra.
Hoppas du hittar andra glädjeämnen snart, förstår att det blir tråkigt om man inte haf något att lägga all denna nyvunna energi på! Kan du inte träffa dina kompisar i andra miljöer (fika el något annat där a inte är en naturlig del). Kram

Han har fortsatt att hålla en del kontakt och jag blir mindre och mindre berörd nu.
Vissa av gångerna när han lyckas röra vid min själ med sina samtal och sina frågor om det fortfarande finns ett hopp för viet så gör det ont.
Ont för at situationen uppstått och att vi blev tvungna att gå isär för att både han och jag skulle ha chansen att bli friska.
Han har varit på sitt första AA möte och var överväldigad av det fina mottagandet.

Han ville berätta detta för mig och det lät jag honom göra.
Sen har jag bett om mailkontakt och att jag får välja om jag ringer upp eller inte.
Jag hoppas att han ska respektera detta.
För varje gång så tar det ett tag innan jag reparerat mina nya cirklar där han inte ingår längre.
Han är där och knackar på och jag får liksom mota ut honom igen.

Min nya relation känns frisk och bra och mycket stark.
Vi skyndar långsamt men har redan utvecklat en stark kärna av ett vi.
Jag ska se till att lägga tillräckligt mycket tid på mig själv och min fortsatta resa på att befria mig från medberoendetänket som genomsyrar mig på så många plan.
Jag hoppas också att exets nyss inramlade pollett ska fortsätta att ligga på rätt plats och att han fortsätter att hålla nollan.

Lycka till ni därute.

...att träffa mina vänner ändå. Men de kommer att bli så förvånade och jag törs inte riktigt utsätta mig för att vara med på en fest med mängder av vin och själv försöka avstå. Är inte där ännu, måste bli starkare först. Trygg i att jag klarar en sådan situation. En annan aspekt av att jag numera inte dricker är att jag blir så sabla effektiv. Förut var lördagar för mig bakfylla, ångest, faktiskt kul bakfyllesex också men mest slö, slapp och inte orka något. Nu är det fullt ös medvetslös istället. Jag är vaken i gryningen och tvättar, städar, fixar och donar. Maken blir galen... Men jag har ju egentligen all denna energi, jag har låtit A stjäla den av mig. Ni ska veta att jag är oerhört tacksam för de svar och peppning jag får här, jag önskar er alla styrka, glädje och hopp. Vi kan klara det!

Hur går det för dig etanoldrift?
Hur mår du och hoppas att din plan att röra på dig funkar i verkligheten.

Eeeeh jag håller nog mina kemiförhör. Jag ade samma tankar som du. Uteservering, öl och god mat. Kunna ta en öl ibland. Kan intyga att dessa tankar blir färre och kommer mer sällan ju längre man inte druckit. Så tiden är en viktig faktor här. Du kommer bli piggare, gladare och mer uppåt ju fler dagar du är nykter.

Är bara så ledsen , bara gråter o gråter för att nästan all känns förjäkligt för tillfället. Denna hemska ensamhet, här sitter jag själv i min lägenhet som jag så gärna ville ha men jag känner mig allt annat än glad. Allt går emot
mig just nu. Det blir inte som jag vill el har tänkt. Ibland känns det dom jag inte orkar mer men sen ser man en liten ljusglimt o så rycker man upp sig igen ett tag tills man dimper ner igen o så där håller det på hela tiden. Känner att jag måste skriva lite för jag vet inte vart jag ska göra av all frustration o ångest någonstans. Tänker att det kanske kan lätta lite om jag skriver. På jobbet o utåt tror nog folk att jag är ganska ok för jag försöker alltid vara glad o trevlig men inombords gråter jag o när jag sitter här mitt i natten i min säng o inte vet vart jag ska ta vägen. Känner ändå lite hopp när jag läser det du skriver Flygcert , för jag förstår hur svårt du haft det men att du nu kan känna styrka o börjar gå vidare. Kaejlo jag känner också så väl igen mig i nästanallt du skriver. Det att man ser på en gång när han druckit, man har lärt sig känna igen alla små tecken, jag vill också att allt ska bli klart så vi inte behöver ha mer kontakt än nödvändigt.ja nu har jag fått klaga lite iallafall. Godnatt på er<3

Idag har jag hälsat på mamma. 60 mils bilresa för att träffa henne och hon vet inte vem jag är. Försöker intala mig att det är ok, hon är glad och tycker inte illa om mitt sällskap men jag saknar henne så.
Vad har det då med min 90 dagars period för att komma till klarhet med vad jag ska göra åt mitt alkoholberoende? Ingenting alls faktist...
Blev en kväll med en familj som tar emot mig trots att jag alltid försökt skjuta dem åt sidan. Jag är otroligt lyckligt lottad som har denna familj. Några glas vin blev det och ett otroligt sug efter mer när jag kommit hem till föräldrarnas hus... Imorgon väntar 60 mil bilresa inget mer vin kväll.

Jag är mitt inne i den första nyktra helgen sen i vintras någon gång. Det känns bra. Mina tankar kretsar inte bara kring vad jag ska dricka och när och hur. Bara att jag inte ska dricka idag. Och inte i morgon. En dag i taget. Hela tiden far tankarna till alla de människor som precis just i detta nu flyr för sina liv från krig och tortyr. Jag ligger här bredvid min tvååring som snusar så tryggt. Älskade barn. Jag tänker mycket. För mycket ibland. Jobbet är just nu halvkaos men nykter ska jag nog kunna fixa det här. Idag var vi på födelsedagsmiddag där jag egentligen hade alla möjligheter att beställa ett glas rosé men jag tog vatten. Tänker att det blir säkert tuffare och tuffare för varje helg som går eftersom hjärnan min verkar ha en förmåga att radera ut alla hemska alkoholminnen och istället börjar planera för mysiga glöggkvällar i höstmörkret. Hur fan funkar jag? Jag hatar att tänka så här! Det blir inte mysigt! Backa nu och ta dag för dag. Ingen glögg idag och med största sannolikhet inte i morgon heller. Vad bra!
Vet inte ens om någon läser det här men jag känner att jag behöver skriva av mig och hoppas att det är ok.. God natt alla kämpar!

Tack alla för att ni tar er tid att stötta och för all er klokskap!

Answe77. Jag håller med dig, man måste nog hitta en väg och ett förhållningssätt där man blir kvitt känslan av skam.
Och nog ligger det i grund och botten hos en själv.

Vi lever alla med olika omgivningar och möter olika sammanhang. I mitt fall finns nog en oförståelse hos vissa i min omgivning i den mening att de inte klarar av att hålla isär en situation eller problem och individ. Därav min reflektion. Och jag tycker att det ibland är jobbigt. Men ni är alla inne på det viktigaste: Det är inget jag kan förändra, jag kan bara förändra mitt drickande och mina perspektiv. Kanske blir det också enklare (för mig alltså) om jag ger dem en rak och enkel förklaring de kan hantera, oavsett om de därmed kommer att betrakta mig som något jag inte "är". Vet just nu inte om jag klarar det, får se.

Nåväl. 1 månad idag. Känns hur bra som helst! Känner mig tom. lite stolt :).

Rädslan för att förlora mitt trygga rum har tydligt minskat. Den riktiga världen är inte så farlig trots allt.