Senaste kommentarerna i forumet

En stor kram från mig, markatta!
Jag tror att vi ibland gråter, för att det är så mycket vi stoppat inombords, vid andra tillfällen, när vi inte kunde gråta..
Alla tillfällen, när vi var tvugna att "ta hand om ruljansen"..
Det är mycket sorg och ilska som bara rinner ut.. Spelar ingen roll, varför eller vad det var..
En del är nog, för att man är besviken på sig själv, att man inte såg detta tidigare..
Att man spelade med i spelet, istället för att säga stopp!

Du har blivit ett ovärderligt stöd, på den här sidan! Du ger så kloka råd, för att du har varit där själv!
Tack för att du finns här markatta!

kram /trollis

Ja, lätt för mig att säga som inte klarar att själv följa rådet fullt ut, men: stå på dig!!!! Du är bra och du kan!!!!
Ska läsa mer senare när jag hinner, återkommer nog med kommentarer!
KRAM

Ja, jag börjar känna mig otålig. Han läser inte brevet! När jag äntligen fått ur mig vad jag känner och tänker så "lyssnar" han inte..ÅTERIGEN!
Trodde att detta skulle bli ett bättre sätt att nå honom eftersom våra diskussioner alltid blir av paj-kastande karaktär och ingenting blir uppklarat...men det verkar som att detta inte heller funkar.
Jag vet inte vad jag känner..varför gör han så här??
Det är en fruktansvärd tystnad i vårat hem, ren tortyr. Han kan ju inte heller vilja ha det så här, varför säger han inget själv??
Vad gör jag för fel?

Jag önslar så att jul och nyår var över. Barnen började prata om att det snart är dax att pynta när vi satt och åt frukost i morse. Jag skojade och sade att vi struntar i det i år.....För deras skull ska jag pynta men allra helst hade jag åkt långt bort. Det kommer inte att bli en rolig jul...inte i år heller..
Ont efter massagen igår men den var välbehövlig. Ska nu ut och ta mig en promenad innan jag hämtar barnen på skolan.

Jag undrar hur många gånger man fått höra; "du måste kunna sluta älta det som hänt, du måste kunna gå vidare, du måste kunna se framåt".....
Ja, det skulle kanske vara lätt om man gång på gång slapp att höra och uppleva samma saker var och varannan helg (kanske dag för vissa av oss). Jag känner att jag verkligen försökt att glömma och gå vidare men när jag hela tiden får benen undansparkade och blir sårad av hans sätt att vara och bli respektlöst behandlad, då är det svårt att glömma. Man får liksom aldrig chansen och möjligheten att kunna klättra upp på stegen, man kommer bara hela tiden halvvägs och sedan ramlar man ner igen.
Jag förstår din vrede!!

stå fast vid det!
Du har varit här på forum och skrivit ungefär lika länge som jag och det har varit många turer fram och tillbaka.

Förvänta dig inte ett svar ifrån honom, tror det bara är bra om han inte svarar faktiskt för det är så lätt att hamna i en diskussion då som bara går runt runt. Man vill att de ska förstå så innerligt men det bästa är att inse att de inte kommer att förstå för att man ska kunna sluta upp med att försöka påverka alkoholisten. Det skadar bara en själv.

Kämpa nu för att bryta ditt beroende. Du verkar ju liksom knarka honom, tror att du har kontroll men fyller ändå på i små doser då och då som bara förstärker beroendet. Jag har gjort samma sak och det funkar inte. Det gör bara processen mer utdragen eller till och med stannar upp den eftersom man inte får chansen att bearbeta den sorg och ilska och alla andra känslor som kan dyka upp vid ett känslomässigt uppbrott. Så länge man hoppas och klamrar sig fast så kan man inte gå vidare. Det säger i alla fall min erfarenhet.

Kram!

var är du, magkänslan?
Jag brukar ha stark magkänsla, men just nu verkar jag bara ha en helt virrig kropp som inte fattar att jag behöver hjälp att känna...

Tack Lelas, Tack Mulletant, Tack vill.sluta! Fastän jag inte är redo att ta allt ni skriver på fullt allvar och göra slag i saken så är det gott att läsa era trådar och era kommentarer.

AA-mötet gick bra: han var mycket nöjd och kommer med andra ord gå tillbaka dit!! Han k'nde att han var en av "dem" och var nog glad att känna att han inte är ensam i allt. MEN: det han främst tog med sig var att alkoholism är en sjukdom = han "kan inte hjälpa att han sagt och gjort dumma saker och kan därför inte stå till svars för det, utan vill fokusera på det positiva nu". Då kände jag att jag var nära att strypa honom (men jag har ju spärrar, till skillnad från vissa andra i familjen!!!) och sa att jag vill inte acceptera det, jag kan inte glömma allt, kanske inte ens förlåta... Och återigen var jag den "dumma, negativa, icke-stöttande frun".

Kram

Läs mitt resonemang om att dricka i MIN tråd,
-Nu får det faaaan vara slut!

Om att inte dricka pga MAN VILL INTE!
Många kramar, DU är grym, så dj---- BRA!
/A

tänkte att; ska det bli en sådan dag idag. Men jag grät grät grät, utan att något speciellt har hänt och det var faktiskt rätt så skönt. Loggade in på forum för att skriva lite men fastnade i andras trådar och jag slogs av hur mycket det faktiskt hjälper att läsa och kommentera andras inlägg. När jag ger råd till andra så har jag ju ett utifrånperspektiv. Jag dömer dem inte. Jag tycker inte att det är deras fel det som hänt. Jag tycker inte att de är dumma i huvudet. Jag tycker inte att de förtjänar att må dåligt. Så de råd jag ger till andra här blir också mer befästa i mig och alla ni som skriver och delar med er hjälper mig att åter och åter igen rikta in mig på den väg som jag vet är rätt för mig.

Tack!

Har varit och skrivit in mig på beroendemottagningen, bokat in läkartid och stödsamtal några veckor framöver. Tagit blodprov och blåst. En helt ny värld för mig. Skam och sorg, men ändå lättnad blandat med tvivel. Behöver jag detta, vem är jag nu, vem kommer jag bli, vem har jag varit?

Efter att ha läst mycket inne på forumet under morgonen så har jag fått en enorm jävlaranamakänsla i kroppen att det här ska jag fixa. Så många starka människor det finns här inne. Kan ni så kan jag!! Ska på parmiddag nästa helg till mannens bror och fru där det alltid blir mycket dricka och jag är inte ens nervös. Det här kommer jag klara! Känner mig nästan lite hög på någon sorts "lyckokänsla" av att jag kan och jag vill klara detta.
Måste bara tacka alla som delar med sig av sina liv här. Ni betyder mycket. Väldigt mycket just nu!!!!
Kramar N

skriver av mig =(

ja lyckades orka få till ett till bra sms igår..
skrev att han snackar bara hela tiden o att ja vet va ja behöver o han ger mig inte det...
skrev att vi kan varken vara ihop eller nu ha en sexuell relation för han sticker o snackar bara om att han vill.. skrev att ja inte orkar ha de så här...

självklart hör han inte av sig, det brukar han inte när han får såna sms...
de skiter ja i... för de gör han bara till en sämre person...

Dompas ord, gav mig en liten tankeställare också.. I början använder vi Forumet som en "krycka"..
Någon gång, måste vi vända blad här i livet och dit har jag inte kommit än..
Dels är jag fortfarande medberoende och jag inser, att JAG inte kan få min man att sluta dricka om han inte själv vill.

För mig, är det oerhört värdefullt att följa dig och Lelas, för det ger mig i alla fall lite hopp..

sedan har jag upptäckt, att forumet börjar ta lite mycket av min tid.. Det är så lätt att hänga kvar vid datorn, sitta och bläddra...

Det hoppas jag kunna börja "ransonera" ;-D

Tack alla ni som varit här i flera år(ingen nämnd, ingen glömd) som orkar titta in och engagera er!

Jättekram! /trollis

också. Kram! / mt

har läst ditt inlägg några gånger och tänker ungefär som Dompa skrev: "Så konstigt att vi uppfattar varandra/varandras ord som vi gör. Kanske läser vi in det vi "vill" se och sorterar omedvetet bort annat." Fast jag förvånas inte alls - så är det. Vi skriver om våra liv och här-och-där passar andras pusselbitar in fast bilden är en annan. Så hjälps vi åt, spinner våra egna trådar utifrån andras berättelser. Det du skriver passar så helt in i de 12 stegen och just nu inser jag hur tacksam jag är över att livet fört mig till dem... Tacksam för min egen skull. Kram, så fint att följas åt! / mt

Ja, jag fattar vännen D - att du är trött på alkis-Dompa och vill se livet.

Jag klipper lite ur Forum-Brorsan-Berras inlägg - känner igen mig så väl i att forumet tidvis kan uppsluka nästan hela ens liv ... kan vara skönt att bli använjd ett tag ... det gäller att begränsa sig, till en lagom nivå... skummar igenom lite snabbt alla nya inlägg, och är det ingenting som inte touchar mina sinnen så klickar jag ner sidan igen... Man måste inte skriva för att finnas på forumet, jag svarar på alla frågor ställda till mig, och kommenterar där jag känner för det... friheten har ökat, från att vara en alkie till ett forumalkie till att idag vara ännu mer lite friare med att bestämma själv vad jag ska lägga min tid på...

I augusti beslöt jag att minska skrivandet här och skriva kort i en kalender som jag köpte för ändamålet. jag har ändå dragits tillbaka och den gångna helgen var ett slags crescendo - det insåg jag när jag skrivit färdigt. Det var precis den här tiden för två år sen som nedtrappningen till uppbrottet pågick ser jag nu med facit i hand. Denna helgen var ändå helt olik senaste år - som också var bra. Mitt behov av att skriva har varit ... påträngande. Såg en skymt av Paolo Colho i nåt TV-program, han sa nåt om att det inte går att skriva för att påverka/övertyga andra man skriver inifrån sig själv. Så är det för mig - forumskrivandet har varit och är ett sätt att skriva mitt liv. Tidigt insåg jag skillnaden i att skriva dagbok och att ha en riktning utanför mig själv.

Söndagen slutade med mannens förtvivlan och gemensamt delande av såret som blöder... Igår var jag i en oerhörd trötthet som jag tror kom från den bearbetning jag igen tog mig igenom. Kanske behovet att skriva minskar nu... eller så eskalerar det ... om en månad vet jag.

Vi gör enkla saker tillsammans nu - igår kurade vi skymning i mångfaldens tecken. Trevligt, just det. Enkelt och trevligt. Det är bra så. / mt

Med z Berra, här rullar KINGEN in, ding ding ding.....
Dompa INTE KINGEN ut...........
Stay in touch!
/A

att jag heller inte har så mycket att tillföra just nu. Forumet var dock väldigt bra för mig inledningsvis när jag började läsa här och kommentera lite emellanåt. Jag lyckades komma tillrätta med mitt slentrian drickande och dricker nu bara en eller ett par gånger i månaden och det funkar bra. Inga bautafyllor har heller infunnit sig de senaste månaderna. Du har rätt i att forumet är bra under den perioden man vill göra en förändring men sedan kan det i stället bli lite deprimerande att hela tiden läsa om allt elände både från anhöriga och dom som kämpar med sin nykterhet. Jag har inte kommenterat så mycket på sistone eftersom det är många andra som gör det bättre, men jag försöker emellanåt lätta upp stämningen med någon rolig historia. Jag kommer dock att sakna ditt "kåseri" om dig och din familj för det har varit riktigt kul att följa.

Jag får väl dra en historia till då när jag ändå är inne och skriver.

Två gubbar möttes nere på byn och avhandlade diverse skvaller och följande konversation följde då:

-"Du, Oscar måste ha söpet redigt tidigare"

-"Jasså, tror du de´"

-"Ja, det e ju två år sedan nu som han geck mä i Nökterhetsföreninga, och han loktar ju brännvin än" ;-)

Ha det Gött i ditt nya liv!

VV

Jag vet hur det känns, man kan ibland köra slut på sig själv på forumet, det tar all ens egna tid, och till slut all ens energi...
Man hänger bara här, och glömmer emellanåt bort att man har ett eget liv, i det verkliga livet...

Har sett dig väldigt aktiv här samtidigt som du har haft ett omvälvande liv, förstår att du behöver ta en time-out...
Allt man vill ha sagt är ...sagt, man tömmer liksom ut sig...

Har själv sagt det flera gånger, Nä! Nu tar forumet för stor plats i mitt liv, nu ger jag upp...
Och så skriver man en avskedsfras tack o hej, syns någon gång, och håller upp ett tag...
Men ändå under tiden är man där och fluktar, men har bestämt sig för att inte kommentera..
För då måste man ju läsa svaren igen nästa dag, och då är det lätt att man fastnar i svängen igen...

Jag vet hur det känns, och det kan vara skönt att bli använjd under ett tag från forumet, när den uppslukar en helt...
Låt det bara vara ett tag, sedan kommer nyfikenheten att driva dig hit igen, smygläsa lite, och till sist utmynna i några kommentarer,
Och sedan är det rock'nroll igen, men det gäller också att begränsa sig, till en lagom nivå...

Jag har nog funnit min lagoma nivå, finns här, skummar igenom lite snabbt alla nya inlägg, och är det ingenting som inte touchar mina sinnen så klickar jag ner sidan igen... Man måste inte skriva för att finnas på forumet, jag svarar på alla frågor ställda till mig, och kommenterar där jag känner för det...

Så friheten har ökat, från att vara en alkie till ett forumalkie till att idag vara ännu mer lite friare med att bestämma själv vad jag ska lägga min tid på..

Forumet är helt underbart, med mycket fina vänner och olika livshistorier, aldrig att förglömma...
Men någonstans aldrig glömma bort den viktigaste personen i ditt liv, nämligen dig själv...

Att bara tänka på sig själv är viktigt, och inte skämmas över att det jämnt är så negativt att vara egoistisk, ibland är det bra...
Rädslan över att bli stämplad som egoist gör att vi glömmer bort oss själva i hela kollektivet, och vi vågar inte sticka ut med att tänka på vad det är som är bra med att tänka på vad är det som är bäst för mig...

Ens nykterhet är ens egna val, ingen kan styra dig till något annat, även om man gärna vill lägga skulden på andra...

Min nykterhet är det som är bäst för mig, vad andra gör är deras val...
Men för de som tvivlar finns forumet och ibland jag för att stötta lite tillsammans med dig och alla de andra kompisarna...
Men ibland behöver man göra annat för en stund eller för alltid, vad vet vi just nu om framtiden?
Jag har skrivit det förr, förändring är bra, och det står jag fast vid...

Men att dumpa dompa...? , aldrig...

Välkommen tillbaka när du känner för det, vi finns nog kvar, om inte vi har förändrat något också...

Berra

Vill lyfta fram din tråd för du har så mycket klokheter i den, samt höra hur du har det.
Sist du skrev var det jobbigt för dig, känns det bättre nu?, har du fått hjälp?
Saknar dig här, Kram!

Skrivet Andreas, precis så är det om jag spelar hela filmen till slut, då vill jag inte längre dricka.
Vi vill inte ha ett glas att sippa på lite romantiskt, vi vill ha hela flaskan själva eller helst två.
Att läsa de första förtvivlade inläggen vi skrev när vi började här, när vi inte såg någon utväg men ändå förstod att vi måste ha hjälp är nyttigt att påminna sig om.
Vi glömmer så fort hur det var, men det går oerhört fort att hamna där igen.
Kram på dig!

Många som redan saknar dig som du ser, sällar mig till skaran. Var rädd om dig och fortsatt lycka till! Kram Anonymt :-)

Väger sig eller räknar dagar så är det en måttstock på hur generellt bra man är, och även om inga andra vet så känns
Det otroligt skönt. I bröstet.
Och du Maria är one of a kind!
/a

Jag förstår hur du känner, det tar tid att hänga på forum och det är viktigt att hänga lite i livet också. Jag bara hoppas och håller alla tummar och tår för att det inte blir en repris på senaste gången du sa tack o hej? Såklart inte, jag litar på dig ;-)

Kram från mig, som sagt du vet vart min brevlåda bor <3

det är frågan:). Egentligen fullständigt onödigt att hålla på och räkna dagar. Lika onödigt som det är att väga sej, man vet ändå om man gått upp eller ner i vikt. Du har gjort ett fantastiskt bra jobb hur du än räknar!

Dompa, man vill vara nåt mer än fd alkis. Det kan bli för mycket fokus på just det. När man nu slutat dricka så kanske man vill glömma det ett tag. Dock aldrig glömma vem man är och var man kommer ifrån förstås. Det är en balansgång. Jag önskar dej lycka till, det kommer att gå bra. Jag kommer att sakna dina historier:)