Senaste kommentarerna i forumet

Bakslag kommer, vi lägger huvudet igenkännande
och nickar leende.
Been there done that.........

Du fixar detta, kom igen gubben.......
/A

här igen, med den fasta förvissningen om att jag vill vara nykter. Vad jag lärt mig det senaste året är att jag inte kan ta ett enda glas, inte testa på något som helst som innehåller alkohol. Det är inte för mig. Det tog ett halvår att uppbåda beslutsamheten att sätta stopp, och det har jag inte råd med längre. Jag är rädd för att kroppen inte kommer att hålla, men också helt införstådd med att jag inte vill dricka. Så nu har jag varit och fått en bra kontakt på alkoholrådgivningen, och ska också återvända till AA. Jag behöver den hjälp jag kan få. Äntligen en nykter dag, och jag tror jag ska ta bilen och åka en sväng nu på sena kvällen, bara för att jag kan! Känner hopp igen, och det var länge sen.
Kram till alla kämpar där ute, som har att tampas med den riktigt lömske fienden alkohol.
Fenix

en stor varm kram, för det är vad jag själv vill ha, av någon som förstår!!

Känner igen mig i delar av det du skriver och även om jag inte själv har kommit hela vägen så håller jag med i ovanstående: sätt en gräns!

När jag läser ovan så inser jag mitt dilemma: jag har tjatat, bönat, bett, gråtit, skällt osv osv, och hela tiden tänjt på gränserna. En dag fick jag nog och satte ner foten, vilket känns gott. Men problemet är att min sambo bestämde sig för att sluta dricka och nu tycker att jag borde vara glad "för nu ska vi ju få det så bra, så bra", medan jag känner att jag fått nog, jag vet inte om jag vill leva med honom, nykter eller ej, för jag har blivit så sviken, så illa behandlad osv. Så, mitt bästa råd är: sätt ner foten direkt, nu på stört! Jag vet att det är lättare att säga än att göra, men idag ser jag ju att om jag hade hotat med att flytta tidigare så hade jag kanske itne kommit till en gräns där jag inte tror att det finns en väg tillbaka...

Kram!

som sagt: jag vet inte om jag vill ha honom ens om han slutar dricka.

Dagsläge:
+ han dricker inte
+ jag står upp för mig själv och säger som Grynet: Ta ingen skit!!!

- jag är mest arg-ledsen-frustrerad-ledsen-arg-osv-osv och har inte koll på någonting längre
- han är som ett barn och blir ledsen/arg för dumma småsaker och gör det till stora saker
- han säger dumma saker då och då (men jag skäller tillbaka och visar nolltolerans)
- han vill inte ta ansvar för det som varit
- han har "aldrig" tid (tar sig sällan tid) att vara med prinsessan
- han stannar uppe på nätterna och äter 1-2 påsar ostbågar och jordnötsringar (varifrån kommer denna mani??? Kan han inte vara lite "normal"?)
- han gör precis ingenting hemma, tar knappt av sin tallrik efter middagen, men jobbar som en blå

Låter som vi har det bra, tycker jag... *ironi*

Kramkram

Tack för tipsen! Ska prova både kurator och Al-anon.

Just nu känner jag mig som vårdare på ett behandlingshem. Min sambo blev utskriven idag och verkar ha fått mycket lugnande. Han var nästan som en zombie först. Lite senare fick han en ångestattack och började prata om hur sugen han var på att dricka. Tur att jag har fått hjälp från hans släkting som har kommit hit på ett par dagar.

En massa mediciner har han fått utskrivet. Förstår inte riktigt hur det ska fungera sen, vi väntar på besked från vårdcentralen. Han ska tydligen dit 3 ggr i veckan. Vad som ska göras vet jag inte, men det har med Antabusmedicinen att göra. Hoppas att han snart blir "som vanligt" igen, och då menar jag hans friska dagar.

Miss K

Visst är det skönt att få sova!

En nykter och, som du skriver, utan ångest!

Guld värt!

/m

Labyrintspel sa någon och ja det är så det känns i bland. Mannen går på AA flera gånger i veckan och det är bra, dessutom aktiverar han sig och gör saker till och med går ut och sjunger karaoke en hel kväll på krogen och konstaterar att han inte skulle haft roligare om han druckit alkohol. Vi träffas men på mina villkor, vilket betyder att jag gör saker för min egen skull och träffar honom när jag vill och inte väljer bort saker för hans skull. Jag är tydlig med var jag står och talar om att jag inte kommer tillbaka med mindre än att han är nykter för sin egen skull och inser att han har en sjukdom som är hans ansvar. Tycker själv att jag lyckas riktigt bra tills i dag. Hans behandling har pågått 20 veckor och har nu de sista fem gångerna glesat ut till en gång i månaden och han känner att han behöver mer i form av samtalsstöd för sin ångest. Det som händer är att han ringer sin psykiatrikontakt för att framföra sitt önskemål och blir avvisad med motiveringen(enligt honom) att efter mina samtal med terapeuten i somras så känner hon att hon inte är rätt person att hjälpa honom, sedan tillägger han att så nu är man själv. Samtalen i somras handlade om vem som skulle betala avgiftningen när det var riktigt illa och då beskrev jag aktuell situation för henne. Den gången agerade jag utifrån att hans skick var så dåligt så jag var orolig för att han annars skulle supit i hjäl sig.
I dag blev jag upprörd och ringde upp psykiatrin och hänvisade till de nationella riktlinjer från socialstyrelsen gällande samarbete när det handlar om psykisk ohälsa och missbruk. Jag fick naturligtvis en annan förklaring av henne, hon beskriver att hennes upplevelse är att han fortfarande efter 20 veckors behandling beskriver ångesten som huvudproblemet och inte ser sig själv som beroende och det gör att hon tycker att han behöver komma förbi det innan psykiatrikontakt blir aktuell. Jag blir oerhört kluven eftersom han behöver båda kompetenserna och psykiatrin behöver ju inte ta hand om missbruket utan endast den psykiatriska biten. Samtidigt så kanske det är just avvisad han behöver bli, kanske hjälper det till att inse faktum. Samtidigt är detta första gången han ber om hjälp för sin egen skull och inte väljer att dricka. Men det som är grejen är att det inte är jag som ska hålla på med det här, jag kan inte se objektivt på det och ändå agerar jag!! Inser också att han får ta alldeles för stor plats i mitt liv ändå och det är inte ok. Jag kan inte hjälpa honom och jag tycker att det är svårt att inte agera eftersom jag kan se hur det brister runt honom och samtidigt är jag för nära för att objektivt kunna bedöma vad som är bäst för jag blir ju naturligtvis både manipulerad och projektivt använd av honom.

Jag vill inte spela spel med fyllot, inte barnen heller skulle jag tro. Jag tycker inte han är värd vårt sällskap när han är full. Jag ska se till att barnen ALLTID har en nykter mamma åtminstone . Föressten är det ju fotboll idag och nu hör jag det sjätte pyset från ölburken ikväll. Imorgon ska jag roa mig med att inte väcka honom, ha ha! Hoppas han kommer försent till jobbet!

Jag fattar att du känner dig frustrerad och maktlös.

Men sedan då, ja det får tiden utvisa... Just nu är din vän iallafall på en trygg plats och kan förhoppningsvis andas ut. Har det lett så pass långt som till att åklagaren beslutat om häktning så är det ju troligt att han också blir dömd, hoppas det. Och att han också döms till vård så att han faktiskt inser vad han gjort för fel, de flesta gör aldrig det vilket gör det mycket svårare för offret att gå vidare, och så att han inte kommer utsätta henne eller någon annan kvinna för detta igen.

Skickar en tanke till dig ikväll!
Kram!

Markatta ! Jag är ok men jag blir så förbannad på män som misshandlar kvinnor. Eller använder våld för att visa sin egen oförmåga att agera som en vanlig människa. Det är så lågt.

Min vän är nu på ett skyddat boende så för tillfället är det lugnt, men sen.....??

Och gärningsmannen är häktad.

Jag var bara tvungen att häva ur mig frustrationen över min egen maktlöshet.

Tack för kramen, jag behövde den !

Det är så skönt att höra att det finns människor där ute som har eller haft samma problem som mig. Det stärker mig i mitt beslut att avstå från alkoholen. Ni är mina nya förebilder. Tack!!! Ska försöka öppna en egen tråd nu...

Du verkar arg, eller jag ska inte sätta ord på dina känslor så jag frågar istället;
Hur mår du Adde?

Kram på dig!

vad jag hatar droger och vad det gör med människor !!! Och att det så ofta leder till kvinnomisshandel !!!!!!!!!!!!

Den behövs nog, var väldigt trött i början av nykterheten och kroppen behöver nog sin vila efter allt vi hällt i den.
Sov gott! Kram

Att du mår bra och börjar få lite skinn på näsan. Nej, vi ska inte ta skit om det inte är befogat.
Jag håller mig också till Ramlösan. Kram!

Din historia liknar min, även mina barn såg mig full och bad mig sluta.
Klart de gjorde för det var hemma jag drack, inte slutade jag heller fast de bad mig.
Men nu har jag slutat, nykter drygt 8 månader nu. Det går, och det är jobbigt i början men det blir lättare framför allt när man märker vad bra man mår utan A.
Sedan kommer spöket emellanåt och då gäller det att minnas hur det blir, ej ett glas, ta hit 2 flaskor.

Jag har inte ångrat att jag blev nykter, men kan känna sorg över att det dröjde så länge.
Styrkekram!

Tackar för fina kommentarer!

Jag skriver inte så mycket längre, och är inte inne lika ofta. Men jag mår bra. Kanske prövar jag vingarna? Ska erkänna att jag haft funderingar på om jag verkligen inte kan ta bara nåt glas vin, men när det väl kommit till kritan vill jag inte! Usch, nej tänk om jag inte kan sluta, tänk om jag blir bakfull? Och tänk om jag blir påverkad, jag vill ju vara klar i huvudet, vara jag. Vad är det då för mening? Nej, jag håller mig till Ramlösa.

Läser i nya trådar och tänker tillbaka, funderar över om det bara var så att jag ville undvika att bli för full när jag tänkte att jag skulle sluta. Men nej, jag vet att jag hade tankar om att mitt sätt att leva på något sätt hindrade mig från att nå min fulla potential. När det gällde prestation, lycka...ja allt. Jag ser nu att jag hade rätt. Om man aldrig låter sig vara bara sig själv vet man inte hur man är, eller vad man kan, om man duger. Man måste börja med att vara ärlig mot sig själv. Jag är inte perfekt men jag tycker om mig själv. Börjar bli mig själv. Det där vanliga livet som jag tidigare tyckte var trist och svensson är plötsligt något jag eftersträvar, att hitta lycka i det lilla är guld värt. Och så blir det stora mycket större!

Har märkt att jag har lättare att sätta gränser nu, har nog med självkänsla att göra. Typ; jag förtjänar respekt (äntligen). Reder ut relationer. Är skilsmässobarn och har en rätt skev relation med min pappa, har aldrig haft något stöd där. Ser att mitt kontrollbehov bottnar där, jag har tagit fullt ansvar för att relationen ska funka sedan jag var liten (och han flyttade tio mil bort). Han är väldigt kritisk och jag bara tar emot, på något sätt tacksam över att vi har en relation över huvud taget. Well, inte längre. Bara jag tänkte tanken så blev jag alldeles lugn. Sätter stopp för sarkasm och kritik och märker hur han liksom skruvar på sig av osäkerhet. Men jag tar inte skit nu, vägrar acceptera nån slags "gubbar i hans generation"-skitförklaring. Är man inte trevlig kan man vända i dörren.

Nu är det dags för ett träningspass, ska knarka lite endorfiner! Ha en fin onsdag!

Ok, jag förstår att läget är annorlunda/olika för alla. Min man går nu "med vita knogar", men han fortsätter säga saker och även inför vår dotter.
Jag vet ju med mig att jag nu står upp för mig själv på ett anant sätt, och att jag därmed är mera arg, och det gör ju att han ofta vänder det till att jag bara är grinig och gnällig nu, "nu är vi skulle kunna ha det så bra"...

En stor skillnad mellan oss, och som jag tror är en viktig skillnad, är att ni har "många goda år bakom oss före de åren som präglades av alkohol" - vi har ju hela tiden haft alkoholen emellan oss. Förstod inte det förrän för bara några veckor sedan. Mendet gör ju att jag inte ens vet vem som kommer komma om sambon någon gång faktiskt är nykter och mår bra (att han mår dåligt är ju skälet till alkoholproblemen)...

Men tack för orden om att tala om sig själv, det ska jag ta med mig!

KrAM till er

Eller hur Vill.sluta!, vi "äger" som barnen skulle säga ;)

Höll så långt, står åter igen på förhatliga ruta ett, förbannat....

Läsa din historia och den BRA vändningen som det trots allt tagit.
Låter riktigt illa kanske men jag ser det som ett framsteg att ni pratat med varandra i varje fall.
Tystnaden är bruten.
Och någon gång i framtiden kommer gårdagen kanske vara dagen då det vände.
Antingen att du blir mer övertygad på att bryta upp.
Eller den dagen då ni blir en hel komplett familj?
Hoppas att han inser allvaret i sitt vara och beteende och för barnens skull att ni får världens underbaraste NYKTRA jul, kanske.
Kramar vännen
/A

Cecilia02, öppna upp en egen tråd så är det fler som hittar dig och kan stötta dig.
Kämpa på!
Styrkekramar N

Men jag bor i Stockholm så det blir lite knepigt. Hör av dig ifall du är i Stockholm nån gång så kanske det går att ordna då. Jag gör detsamma om jag skulle ha vägarna förbi Malmö.

Vi håller kontakten!

/H

Känns jättebra och fint att jag kunde fånga upp dig i Putte72:s tråd
Hoppas det är helt ok Putte.

Känns rätt viktigt nu när Math gör debut på forumet.
Välkommen ä
Nere i det förlovade öllandet, härligt i många avseenden, tungt i andra. Men du verkar ha
koll på saker och ting.
Håll dig här och läs läs läs.
Se att din historia inte är unik what so ever.
Och du ÄR inte ensam, vi dina forumvänner är här och stöttar.
Eller när du känner att du orkar?
Starta en egen "tråd"
Upp med huvudet Math, du är här nu!
/A

Jag helt fascinerad av sömnen, denna ack icke prisade bindabundsförvant.
Faaaan vad det är skönt med SÖMNEN.
Sover gott och vaknar klar.
Vi är så djävla bäst!
/A