Senaste kommentarerna i forumet

Du är den du är. Du äger rätten till dina känslor och tankar. Detsamma gäller förstås honom.
Lelas brukar skriva vad hon lärt sig av sin terapeut och jag för det vidare till dig:

De relationer som klarar sig igenom den här kampen är de som där båda parter tänker Jag-Du-Vi.

Båda personerna i relationen måste alltså tänka, och i den här ordningen:

- Jag. Vem är jag? Vad vill jag? Hur mår jag?

- Du. Nämen, hej! Där är ju du! Vem är du? Vad vill du? Hur mår du?

- Vi. Nu när jag vet vem jag är och vem du är, så vill jag satsa på vårt gemensamma vi.

Du flygcert verkar var på god väg att hitta dig själv och inse vad du inte längre vill leva med. Din avslutande mening är fantastisk: Livet. Jag vill inte att det ska springa ifrån mig; jag vill vara en del av det, inte försöka vara något jag inte är!!!!

Fortsätt så! Kram / mt

Där har jag också varit, men det var nog... 2007 tror jag. Ringde dit när jag var bakis och hade ångest. Bokade ett möte dagen efter och gick dit, fortfarande fylld av ångest och med den relativt nya insikten om att mina problem var mycket större än jag tidigare trott, även om jag i många år före detta tillfälle har flippat ur och blivit nojjig över mitt destruktiva drickande.

Hur som helst, när jag sitter där och pratar med "tanten", så märker jag hur jag småljuger och förskönar min historia. Jag har ju alltid supit så jävla "kontollerat", planerat och "intelligent" att jag när man pratar med mig (när jag inte har mina värsta perioder) lätt får intrycket av att det nog var första gången killen haft otur med en fylla.

Jag gick dit i förhoppningen om att jag skulle få nån slags tablett som minskade suget, men jag kom därifrån med ett telefonnummer till en 60-årig gubbe som var en av eldsjälarna i AA-föreningen på min ort. Det visar sig att jag vet vem det är, för han bodde i samma flerfamiljshus som mitt ex. Han kände igen mig också visar det sig när jag väl träffar honom. Mycket mer än så pratar inte vi med varandra.

Det blev bara ett AA-möte för mig, för vid fikapausen "råkade" jag höra en av alla äldre herrar som var med på mötet säga något i stilen: "Man ska inte tro att man blir alkis på en dag, det tar ju mååånga år, höhöhö!", följt av en sneglande blick åt mitt håll.
Det i kombinationen med det "religiösa" snacket om gud gjorde att jag aldrig återvände dit.

Föreningen kändes mer som en social inrättning för ensamma äldre män än som något annat.
Gudssnacket har jag ju i efterhand förstått vad det handlar om och jag förstår precis syftet. Tänker ofta på mig själv som den guden och pratar inombords med mig själv och säger mitt namn till mig själv med förmaningar vilket faktiskt funkar bättre än man kan tro på. Kan också säga till mitt onda jag med mitt goda jag. Det är som två olika personer, som små en jävul på den ena axeln och en ängel på den andra, precis som i en del gamla tecknade Disney-filmer, haha. Nä, men så är det.

"Fan vad gott det skulle vara gott med en öl just nu, har haft en jobbig dag och skulle verkligen behöva varva ned", sa jävulen.
Ängeln svarar: "Lyssna inte på honom, du vet hur det slutar. Sitter uppe för länge och vaknar bakfull och ångestfylld!".

Nåja, för att återgå till AA-mötet så gav det mig iaf nånting och det var igenkännande och insikten om att jag inte är ensam. Man har ju mött många kompisar på krogen som brukar bli fulla och odrägliga, men som inte är alkisar. De kan faktiskt låta bli både en och två veckor utan att känna sig som psykfall.

Minns särskilt en farbror som delade med sig lite av sin historia och det var när han hade slut på sprit, det var söndag vid lunch. Vad göra? Jo, man tar sig till Ica och köper två 6-pack med 3,5:or.
Det går ju inte att dricka sig full på? Jodå, om man klämmer i sig allihop på två timmar så vaknar man fanimej inte nykter.

Been that - done that... flera gånger.

Har även haft perioder då jag inte druckit annat än just 3,5'or. Har då begränsat intaget till ett par - tre stycken och inte känt något speciellt eller vaknat bakfull, men man skjuter problemet framför sig bara. Idiotiskt, men det fattade jag inte då. Jag kan inte dricka folköl, det triggar igång suget direkt, kanske inte samma kväll, men det håller alkoholjävulen vid liv tills nästa svaga tillfälle då man inte kan stå emot den äkta varan.

Bla bla bla. Inte meningen att kludda i din tråd, men det var ju åtminstone lite relevans i det, haha!

Tack för fin läsning! :)

Vilket inlägg! Du är en riktig tänkare du! Me like! :)

Kommer på mig själv med att läsa vissa trådar om igen och det här är en sån. Fick först känslan av att du hade hållt upp länge, men så är ju inte fallet märker jag nu...
Hur som helst så är det grymt inspirerande att läsa om allas tankar och funderingar, speciellt när det rör sig om folk som beter sig precis som jag när det kommer till drickandet och allt som rör detta!
Keep it up! :)

Låt han få flyga vart han vill. Ditt jobb är över nu.
Som du har kämpat och stridit. Det är över nu!
Att du redan i tanken har flytt visar på en oerhörd
insikt att DU är framme vid stationen. Dax att kliva av, låt han få resa vidare själv. Det finns inget ner du kan göra.
Som du försökt under alla dessa år.
Satsa på DIG själv nu.
Kram/A

Hej!
Min situation ser inte ut som din, så jag kan inte bidra med så mycket mer än detta:

Jag läser allt du skriver här, och jag hoppas att ni hittar ett sätt att kunna må bra, båda två. Kanske är det tillsammans, kanske inte. Men oavsett så går det faktiskt att bli lycklig igen, för både dig och din fru.

Och jag tror att det absolut viktigaste just nu ("Det viktigaste först", som AA säger) är att du ålder dig nykter. Fortsätt så här!

Kram!
/H.

Det är härligt att få följa hur du växer, flygcert!

Är du bekant med sinnesrobönen? Det du skriver får mig att tänka på den:

Gud, ge mig sinnesro att
Acceptera det jag inte kan förändra
Mod att förändra det jag kan och
Förstånd att inse skillnaden.

Kram!
/H.

Till saken hör förstås att frun visar alla tecken på utbrändhet, och vanligt är då att tappa lust och känslor. Vilket kanske gett mig hopp att jag inte är ute ur bilden...sjukt nog.

Det var ett tag sen jag skrev. Livet har inte varit lätt den senaste månaden, jag har ständigt kastats mellan hopp och förtvivlan, känt mig galen emellanåt. I vissa stunder försökt att reda upp allt, men givetvis utan framgång. Men jag har inte druckit, hur jobbigt det än varit, och det har som sagt varit skit. Familjerådgivningen är också igång. Jag hade hoppats att det skulle kunna ge någonting positivt. Det har det förvisso gjort till viss del, men jag har även fått erfara hur blockerad min fru är. Hon beskriver händelser ur sitt perspektiv, och i min värld låter det ganska förstärkt i negativ bemärkelse. Hon kan heller inte minnas de positiva perioderna, åtminstone inte på rak arm, och än värre är det faktum att hon inte kan säga om hon varit älskad under alla våra mer än 12 år tillsammans...Terapeuten påpekade dock att hon måste ha fått påfyllning annars hade det aldrig hållit så länge. Till saken hör att hon har en del minnen från barndomen som inte bearbetats. Vi har sagt att vi inte ska besluta någonting innan vi är helt säkra, men jag förstår ju att det väntar en lång rehabilitering för hennes del...samtidigt som hon verkar ha bråttom vidare. Självklart vill jag stötta henne, och rädda familjen om det går...men jag börjar känna att jag inte kan göra så mycket mer, att uppförsbacken är alldeles för lång. Förtvivlan fortsätter...Någon som känner igen detta?

och jag tänker inte göra som min sambo vill.

Vi har haft många gräl om att sambon inte tycker att jag säger/tänker/tycker som honom och jag har många gånger gråtande sagt att "jag har ju försökt ändra det/jag tycker som du" osv, och ibland har jag sagt att "det där kan jag inte ändra, för så här tycker/känner jag", men det har alltid slutat med att han blir irriterad/sur/arg och så är vi ovänner tills han tycker att det är ok att bli vänner igen (om jag inte säger förlåt så menar han att vi inte kan bli vänner, säger jag förlåt så accepterar han det inte eftersom han säger att jag "inte menar det"...). Men nu är det över - jag har slutat med båda varianterna, i de flesta situationer - för jag är inte längre rädd att han ska bli arg, tvärtom tänker jag att om han blir arg så får han väl bli det, så här tycker jag, sådan här är jag, köp det eller stick.

Känns gott (och samtidigt såå sorgligt eftersom vi känns sååå långt ifrån varandra: jag ifrågasätter ju allt vi haft tillsammans innan. Nu handlar det ju itne bara om alkoholintaget, utan även hans beteende mot mig- för allt har inte med alkoholen att göra).

Livet. Jag vill inte att det ska springa ifrån mig; jag vill vara en del av det, inte försöka vara något jag inte är!!!!

du kan visa vad du tycker/känner, men det är hans val!
För mig är det skönt att jag har insett att jag kan bara vara stark i mig själv, stå på mig och stå upp för det jag vill och vill ha. Att det i sin tur betyder att jag så ofta jag kan försöker känna efter vad tycker jag, hur ser jag på situationen och sedan försöker jag tala om det på ett bra sätt.

Med facit i hand så har jag nog så gott som på alla plan försökt anpassa mig, vara till lags, inte säga emot osv för att jag är rädd att han ska bli arg/ledsen/trött på mig. Nu känner jag att jag inte bryr mig om han blir arg eller så, utan att jag vill känna mig trygg I MIG, i mig själv, och framför allt vill jag skydda vårt barn.

Hoppas du känner styrkan i dig, styrkan att du är viktig, att det du tycker/vill är rätt för dig och då får andra acceptera det.

KRAM

fantastisk beskrivning av livet med missbruket. Det kunde vara skrivet av mej. Rädd att dricka för mycket och rädd att det inte ska finnas tillräckligt. Rädd för allting och sen ångesten efteråt, så skönt att slippa det. Tänk att det kan vara så åtråvärt när det inte gav särskilt mycket glädje. Inte jämfört med priset. Jag vet inte längre hur mångte fredagskvällen utan vin det är för mej men över fem månader i alla fall. Känner inte ens av nån längtan eller sug, skönt. Det kan säkert komma över mej ännu nån gång men jag tar det då. Ju längre tid som går desto bättre känns det. Så bra att vi kommit så här långt. Ha en skön kväll!

till dig TP! Hoppas du har det bra. Kram / mt

... att påminnas av den stress och de destruktiva tankarna som följer av aktivt drickande... Tack - detta styrker mig mer inför min 7:e raka nyktra helg :-)

Ha en trevlig nykter helg alle zusammen :-)

också någonstans... Framåt för mullegubben som promenerar och cyklar och sköter om kroppen som kompensation för det han misshandlat den med alkohol. AA-möte ikväll igen. Jag ser och hör så tydligt hur nykterheten nu är hans egen, att engagemanget kommer inifrån.

Jag har varit skittrött (just det) hela veckan - helgens djupdykning tog på och förändringar på jobbet tar mycket kraft av mig... men snart blir det långledigt!

Funderade en stund varför jag ska skriva... jo, för att följa min resa... Och så gärna delar jag med mig av det goda. "Oerhört värdefullt" skriver trollis "att följa dig och Lelas, för det ger mig i alla fall lite hopp.." Det var tungt i helgen att läsa två år tillbaka och även hur det var för ett år sen - fastän det var så mycket bättre då. Det är en lång resa det här och den kan antagligen inte skyndas på... men det behövs inte heller så länge riktningen är den rätta.

Idag utspelar sig följande
- Det är så roligt att handla nu när jag är nykter ... att prata med folk och vara social
- Men du har väl alltid pratat med folk? säger jag förvånat fast jag märkt att han gärna handlar nu
- Nej, det var inget kul när jag skulle fundera om nån hade tankar om att jag köpt öl eller GT... eller om jag hade druckit och luktade... Och idag for jag på housewarming - tänkte du på det?
- Och igår var du till min kompis och hjälpte henne....

Ja, det har hänt mycket det senaste halvåret - han och vi återerövrar livet... Efter 1½ års nykterhet med vita knogar när det var jobbigt att vara i sociala miljöer går han ut och återerövrar världen. Efter 1½ år hittade han sin egen nykterhet.

Så nu ligger vi här och ser på Go´kväll, hittekatten och jag, medan husfar är på AA. Sen kommer han hem med hämtpizza till fredagsmyset. För ett år sen var livet oftast gott... nu är det bättre. / mt

att det går framåt Stigsdotter! Har kollat en del bakåt i din tråd, och du har verkligen kämpat med allt möjligt. Hoppas ni kan börja nå varandra bättre, och hur som helst så händer ju något i er relation som ni måste hantera.
kram,
Fenix

Stor kram till dig Flygcert!
Ja... Allt är ju inte frid och fröjd bara för att han slutar dricka, det är ju så mycket trasigt som måste lagas.

Uppdatering hittills. Han har inte druckit något under veckan, men ringde just och frågade om han fick ta ett glas vin till maten. Jag svarade helt enkelt att det var hans eget beslut, men han vet vad jag anser... Orkar inte sitta och förbjuda något, ska han sluta måste ju hans egna vilja att sluta finnas där.

//Grön

Här kommer andra nyktra helgen (hoppas jag)!

Efter att ha kräkt tarmarna ur mej några dagar är jag inte så sugen på att dricka faktiskt. Ser mest fram emot att komma ut och röra på mej lite igen.

Men skönt att ha familjen hemma denna helg.

Jag börjar dock ana att livet på den nyktra sidan kan skava lite. Den första nyktra glädjen förbyts mot - vemod, oro, rastlöshet, otålighet, sömnsvårighet, you name it. Nu kan ju kräksjukan bidragit lite iof:).

Nästa vecka ska jag på första mötet på beroendecentrum och dit ska jag komma nykter. Så banne mej ingen alkohol innan dess! Målet just nu.

Nu hem till fredagsmys med ungarna. Söka lyckan i det Lilla livet.

Tack för att ni tittar in.

Ta hand om er!/Putte

Det kan bara bli bättre, vad bra att han kom och att du kände att han verkligen lyssnade på dig.
Vad det än leder till så har ni tagit ett stort steg i rätt riktning.
Kram, kram!

Burken på en gång, kände den där känslan.....mmmmm
Fan vad gör jag, skall ju skjutsa grabben
till innebandyträningen.....äääääää
-Visst ja!

Alkoholfri öl, ÅTERIGEN en känsla av att man gjort
ett klokt bra val.

EN SKÖN KÄNSLA!!!
Jättehärligt, nu skall jag utfodra "gratisätarna".
/A

Nu kan det ju bara bli bättre, eller hur? Vad än utgången blir så har du tagit ett steg till i rätt riktning. Bravo!

Kram Tilde

...om rädslorna! De får jag inte glömma, allt det där som du beskriver dig vara rädd för, det känner ju jag igen. Så skönt att slippa dem!

bra! Önskar dig en skön helg! / mt

Fredag och ännu en arbetsvecka är slut.
Trött i huvudet men ända jobbtankar på högvarv.
Ska försöka jobba någon timme nu innan det är dags för en film.
Har inte pratat med mannen sedan festnatten, igår var vi på olika våningar både i huset och i tankarna.

Det är så mycket som händer i mig just nu och jag behöver verkligen tid alldeles för mig själv.
Lockas av tanken att åka iväg någonstans, men är rädd att jag vill dricka då för ingen skulle ju märka det. Bara liksom för att prova....

Men samtidigt här i köket med thé och skorpor jämför jag fredagen nu mot då.
Fredagen har alltid varit min "dricka-mest-dag".
Förberedde allt på torsdagen så att när jag kom hem på fredagseftermiddagen var vinet kallt,
snacksen i skåpet, menyn förbered och klar.
Brukade öppna vinflaskan så fort jag kom hem och satt sedan här i köket och mös och njöt.
Sedan blev det mer och mer vin för varje år och på slutet var det allt för många fredagar som slutade med minneslucka.

Så nu sitter jag här och jobbar istället och har ingen aning om vad vi ska äta till middag. På det sättet känns mitt nya liv bra, ingen jakt hela tiden. Nu är nu och visst är det skönt med fredag men det måste ju inte vara så himla speciellt och mysigt för det!
Tänk vilken inre stress min kropp måste ha levt under,
alltid jaga den perfekta fredagskänslan och sedan vakna upp på lördagen med ångest,
försöka repa mig från ångesten/bakfyllan för att sedan på onsdagen börja se fram mot helgen om igen.

Genom att vara nykter behöver jag inte heller vara rädd längre.
Förut var jag alltid rädd både för att dricka för mycket och för att det inte skulle finnas tillräckligt att dricka.
Rädd för att bli bakis, rädd för att inte kunna köra dagen efter, rädd för nykterhetskontroll, rädd för att bolaget stänger, rädd för att någon verkligen ser hur mycket jag druckit, rädd för att någon hör att jag spyr hela natten, rädd för att inte minnas vad jag gjort, rädd för att minnas det jag gjort.

Nu är jag inte rädd längre.

Ja, markatta, jag tror att det är det här som är att släppa taget. :)

Kram!
/H.