Senaste kommentarerna i forumet

Måste skratta åt det fina "rådet" om fint vin på helgerna jag också! Underbart i all sin förståndslöshet!

Välkommen Anli! Jag har inte varit här på forumet så länge...lite mer än en vecka, men det har redan blivit en stooor hjälp för mig. När tankarna stör och suget gör sig påmint går jag in här och läser och skriver. Det hjälper massor.
Din historia kunde varit min - undantaget att jag valt att berätta för mina närmsta om mitt problem. Det krävde allt mod jag hade i kropp och själ men lättade enormt på trycket. Kanske kan du hinta din man lite och se vad han säger. Som tidigare sagt - han kanske anar något?!

Du är modig som vågar erkänna ditt problem för dig själv! Tro på dig själv!

Kram

Jag sörjer min trasiga, olyckliga och sjuka far varje dag. Fast han finns kvar i livet, så lever han inte. Psykiskt sjuk och fråntagen och dränerad på all form av livslust och mening framhärdar han, utan några förhoppningar att det ska vända och ljusna.
Min pappa var en bra pappa och en härlig farfar till min äldste son, innan sjukdomen grabbade tag i honom med okuvlig obarmhärtighet.
Nu är det som ett spöke sakta växer fram. Han blir på något sätt alltmer genomskinlig och rösten mer och mer spöklik.
Jag skulla vilja prata med honom om vårt liv tillsammans, om hans eget liv, hans allra innersta drömmar och visioner och om hur han blev den han var/är.

Pappa har missbrukat både det alkohol och mediciner, så min historia är väl lika typisk som andras härinne; vet var generna kommer ifrån. Dock älskade alltid sitt jobb och hade alltid många kreativa bollar i luften. Han var mycket omtyckt och, får jag nog säga, duktig på det han gjorde, så det räddade honom länge att leva ett aktivt och energiskt liv.
När han slutade jobba tog det ungefär ett år innan livsluften liksom gick ur honom och det som var han liksom började sjunka längre och längre in i sin egen krökta kropp. Själen slukades av mörkret långt därinne. Givetvis drog ju problemen igång med överdosering av både medicin och alkohol, gärna en blandnig, och det hjälper ju aldrig upp det hela.

Jag känner det där mörkret, vet att det finns i mig också sedan flera generationer, men jag har bestämt mig för att inte fly ifrån det, utan försöka möta det utan rädsla. Jag ber (faktiskt på riktigt!) att mina barn ska ha lättare sinnen och om de inte har det, att ha modet att möta demonerna med ett avväpnande leende.
Det jag vet att de INTE behöver är en självmedicinerande far som är skiträdd för det svarta & obehagliga, det svåra & jobbiga, det tunga & oförutsägbara, livet & DÖDEN...
Jag vill inte heller vara "en liten lort" (tack Skorpan för den) som krammar mina barn godnatt med en vinindränkt andedräkt, för att jag inte pallar att möta det RIKTIGA LIVET!... där faktiskt barn ibland dör ifrån sina föräldrar, utan att man kan göra något och utan att det är någons fel.
Jag har hört ångestskriken ifrån de kvarlämnade föräldrarna på barnonkologen, när deras barns ande lämnar, så jag vet hur outhärdlig smärta och ogreppbar sorg och livsångest hörs. Det ljudet söker upp mig ibland på nätterna...

Men jag vill vara på RIKTIGT... och då finns allt kvar här för mig: Ljuset & Mörkret, Sorgen & Glädjen, Skratten & Gråten, Det Ljuva & Det Bittra, Livet & Döden.. ja, jag vet att listan kan göras lång, men det är ju så:

Den ena existerar inte utan den andre! De är beroende av varandra! Och väljer man att döva den ena med någon form av själsinpackande bromsmedicin, så följer den andra med i svepet. Jag har provat det alltför länge och nu är jag färdig med det, förhoppningsvis. Jag ska i alla fall göra mitt bästa att leva mitt liv TILLSAMMANS med mina människor och inte bredvid dem och försöka göra det här och nu utan rädsla. Se, det var en riktig utmaning.! Kommer nog att ta resten av livet...

efter att jag har läst din fina, fina betraktelse över din far, Stigsdotter. Blev så berörd att jag var tvungen att föröka mig på att skriva lite om min egen far, om oss, mig själv och de mina. Började här i din tråd, men flyttade det till min egen då det, som vanligt växte ut och blev mycket... Har en tendens att göra det alltid...

Jag bär bilden av dig vid din fars grav med mig ikväll.

Sörj, det är bra för själen. KRAM!/NM

Heja dig (igen)!

Jag skrev också ett brev till min man när det var som svårast. Jag hade så mycket jag behövde få sagt till honom, men har var inte mottaglig (läs han var onykter) när jag behövde prata. Då funkade brevet bra, för jag kunde skriva när det passade mig och han kunde läsa när det passade honom.

Men, fy tusan så svårt det var att skriva. Och nu vet jag ju att han tyckte att det var minst lika svårt att läsa.

Kram!
/H.

Hej flygcert!

Du är inte hemsk. Du är trött.

Jag tror att jag aldrig i hela mitt liv har slappnat av så mycket som när jag fick ett dygn ifrån maken, när allt var som jobbigast. Ett par vänner ingrep och tog honom med sig hem till sig, så att jag fick vara själv och vila.

Jag minns hur mina trumhinnor fladdrade inne i öronen. De letade febrilt efter ljudet av prasslande påsar, öppnade och stängda köksluckor, steg på trappan... sånt som de hade lyssnat efter i flera år. Det gjorde nästan ont i öronen, som någon sorts fantomsmärta.

Så, så är det. Du behöver vila. Om du inte gör det nu så kommer du aldrig orka. Lyssna på dig själv, och ägna åtminstone ett par dagar åt att vara ifrån honom. Gör det!

Kram!
/H.

Hej Bobo!

Vet du.... det är inte du som kan få honom att fatta det. Det kan bara han själv göra.

Det finns ju många olika sätt att definiera vem som är alkoholist, men ett är att det är en person som har försökt sluta dricka (kanske väldigt många gånger) men misslyckats. Jag tänker att det är där som din man befinner sig nu. Han försöker sluta, men misslyckas. Och kanske kommer det att upprepas några gånger, och förhoppningsvis leder det fram till en insikt hos honom att han faktiskt inte kommer kunna ta bara ett glas.

Var rädd om dig!
/H.

Blev också alldeles tårögd, sitter på bussen hem (lite olägligt att grina).
Hoppas du fick gråta lite och att det känns lättare i hjärtat efter det. Det är skönt att förlåta.
Stor kram!

Tar inte ofta till lipen, men nu fick jag tårar......
Vilka underbart fina barn du har.
Och vad bra att dom hjälpte dig till insikten.
Nu har jag handlat, gjort middag, dukat.
Resten låter jag vara, måste ut. Har ett fruktansvärt sug .

/zA

Gud vad jag kände igen mig ang. det du skrev
om din dotter.
Samma sak med mig, men mina barn bad mig att
sluta. Fast jag såg inte att det var problem.
Men inget roligt för dessa bästa barn att se pappa
sova i soffan 5-6 dagar i veckan.
Så rörd av det du skriver.
Du är så bra!
/A

Huvudet på spiken, SPELA FILMEN TILL SLUTET!
Med det menas att man skall gå steget längre än det där första "trevliga" glaset.
Vad hände sedan?

Gör en lista, bra alternativ.
/A

Stigsdotter för din fina delning om din sorg. Att ha förmånen att ha barn som kan hantera sorgen på ett naturligt sätt och som kan prata om hur de känner utan en massa dimridåer är få förunnat. Njut av de tillfällena då barnen bjuder på det.

Att få känna sorg och andra känslor är ett steg framåt i tillfrisknandet. För ett par dagar sen pratade jag med min dotter om hur min väg var fram till att mina äkta känslor började visa sig igen, det var ett tag en smärtsam erfarenhet men också en mycket välkommen episod i min utveckling.

Ett knep som många har använt sig av för att "göra upp" med gamla "oförätter" och kunna förlåta sina döda anhöriga har varit att skriva ett brev och sen göra som på AA : Det som setts och hörts här låter vi försvinna i ljusets lågor och tar enbart erfarenheterna med oss i livet.

Jag hoppas det finns nån där i närheten som kan skänka dig en kram vännen ♥

Han skulle bli så glad och stolt...över sin flicka som har blivit mkt klok. Så vackert du beskriver. Du är en fin människa Stigsdotter...kanske är det ett arv från din far? Minns din mammas ord; "Världens finaste man..." Kramar/R

Karln har vi ju redan avverkat. Du är värd den kärleken och varför skulle han inte mena allvar? Nu har ni träffats ett bra tag...vem orkar skoja så länge?

Trist att du föll...men som alla påpekar; Dina nyktra dagar är inte ogjorda för den skull. Och så hemskt är det inte...nu minns du.

Paus från jobbet är ju perfekt. Att du får tid att stressa av och koncentrera dig på att må bra. Nu läser du här igen varja dag. Straffar inte dig själv och försök att glädjas åt att du fostrat en sån stark son som känner sig redo för världen. Inte hade du velat ha en pojke som bodde hemma till sin egen pension...du, vet...dom finns också. Nu tar du tillbaka ditt självförtroende och sedan kan du njuta av lite vuxenliv med kärleken. Kram/R

Även jag vill göra ett förtydligande ;-D
Nej, jag är inte gramse på någon av er!
Jag försökte nog förklara min ståndpunkt vad gäller A och min medverkan på forumet..
Sedan är det alltid bra med olika åsikter, DET hoppas jag att jag respekterar!
Det är alltid bra att se saker ur flera synvinklar och det försöker jag tillämpa..

Sedan vet jag att jag ibland anses en smula för rak.. som jag skrev någon annanstans, så gillar jag inte att linda in saker, så att andemeningen försvinner..
Vem vet, kanske har jag ADHD (fast jag föredrar att kalla det MDF = träskalle ;-D )

Ha det gott! Kram allihop! /trollis

far, heter den fina balladen som Magnus Uggla sjöng i programmet Så mycket bättre. Inte ett öga var torrt, och inte mina heller.
Här är en länk till klippet om du inte sett det.
http://www.tv4.se/så-mycket-bättre/klipp/magnus-uggla-jag-och-min-far-2…
Tårar är verkligen renande ibland.
Fenix

Det är så fint! Tårarna börjar trilla...
Jag tror att det här är början till en riktig förlåtelse!
Stor kram till er mina forumsyskon / trollis
ps, har inte riktigt tid att skriva nu, ses imorn!

Upp igen! Finns viljan så går det! Du har genomskådat den duktiga flickan, nu koncentrerar du dig på hälsa och välmående!

alla dina känslor... och vad glad jag blir för DINA barns skull. Du gör det bra för dem. Och... för dig själv. Kanske är det annorlunda nu i dessa tider för någon med alkoholproblem än för din pappa, då. Eller, är jag helt ute och cyklar nu?
Förlåta...
är också något att tillåta sig själv tror jag...

Tycker inte det var olämpligt att det hände just idag... det är idag det skulle hända. Just idag...
och du skulle unna dig att ta dig den tiden och sitta på kyrkogården.

Unna dig att gråta
Tilde

Din tråd är ett ställe där jag ofta fastnar och begrundar...

Här finner jag en massa goda insikter, de funderingar du delar med oss ger mig näring. Då det ju finns mycket klokskap och livserfarenhet i dina inlägg är det värdefullt för mig att läsa "Trollis tråd", så fortsätt dela med dig...

Tilde

I helgen talade jag och min 8-åring vi om Alla helgona, vad det är, att man brukar tända ljus och lägga mat på gravar ( i vissa länder) & så. Då undrade hon varför vi inte åkte till morfars grav och då hamnade jag i en diskussion jag inte velat ta på många år: morfar var ingen bra pappa så jag vill inte lägga krans och ljus på hans grav. "varför var han ingen bra pappa?". Därför att han var sjuk säger jag. Fast det vet ju hon också att man inte kan hjälpa att man är sjuk, så här försöker jag förklara att han inte ville göra sig själv frisk utan valde att fortsätta med det som gjorde honom sjuk. "morfar hade nog velat vara en bra pappa istället för att vara sjuk! " säger hon då. Och det vet jag ju att han hade velat.

Vi åker hem och väntar på lillasyster som är på kalas. Sen åkeer vi och letar reda på morfars grav i mörkret på den ljusfyllda kyrkogården. Min lilla unge lägger en teckning på graven: Ett stort rött hjärta med texten "till älskade morfar från mig" och så hela hennes namn så att han säkert vet vem det är ifrån - eftersom de aldrig träffats.

Jag är så ledsen för att mina föräldrar inte fick träffa mina barn, jag är ledsen över att spriten har tagit både liv och livskvalité från så många i min familj. Jag är tacksam över mina fina små tjejer och skall göra allt i min makt för att de aldrig mer skall få känna sin mors vinandedräkt och -humör. Jag ber om styrka och kunskap så att jag på bästa sätt kan leda in mina små på en väg där alkoholen inte nödvändigtvis måste få stort utrymme.

Igår kväll ringde min faster och sa att hon hört att jag varit vid graven. Min andra faster, pappas storasyster hade varit där dagen efter och sett teckningen och blivit så rörd.

När jag tänkte på det här i morse kom en sån stor känsla av sorg över mig. Och det slog mig plötsligt att jag nog aldrig gråtit över min far. Jag har varit ledsen över att jag inte haft en vettig far och jag har varit ledsen över att behöva ta hand om allt praktiskt efter honom. Men mest har jag nog känt ilska över att han valde spriten framför mig och mamma. Det är först på senare år när jag själv fastnat i alkoholfällan som jag har kunnat tänka milda tankar om honom och förstått att det inte var så mycket ett aktivt val från hans sida... Jag ser nu också att jag skriver far. För mig var han alltid "farsan". På senare år pappa och nu har han visst plötsligt blivit "far"?

Olämpligt nog kom denna insikt om att jag inte sörjt honom i morse på väg till jobbet, jag kan ju inte sitta här och böla. Men, nu när jag delat med mig av detta bestämmer jag mig för att gå tidigare från kontoret, åka till kyrkogården med en packe näsdukar och sätta mig där och verkligen gråta ut. Hm. Ja. så får det bli.

Tilliten tar nog tid att få till. Jag tror det enda man kan göra är att vara riktigt uppmärksam och tillgänglig. Att med ord och handling visa att du finns där när och om de vill prata, att visa att det finns tid till det för det går aldrig att stressa fram ett förtroende det kommer oftast när man minst anar det och inte är beredd (eller har tid :-O

Draman undrar jag om det är något vi måste stå ut med som har döttrar? Läste någonstans att den dotterliga frigörelseprocessen från mamman är mycket utåtagerande och påfrestande. Vet inte om det verkligen måste vara det men det kanske stämmer. Jag känner i alla fall igen mig i ditt överreagerande. Tidigare har jag tänkt att det beror mycket på min skuld och så, eller kanske till och med att jag varit onykter och "blivit störd" av barnens beteende. Men nu tänker jag att det kanske är så det måste vara, att det är en del i processen? Och de vet ju verkligen vilka knappar de ska trycka på... Usch jag brukar tänka (mera skuld) att hur ska jag lära mina barn att bli sansade förnuftiga människor när jag själv står här och gapar?

Solly, blev nog inte mycket till hjälp mitt svar, men du får mina funderingar ändå...

Ha d gott, kram!

...var riktat till vill.sluta apropå att du konstaterat att Trollis sitter i samma rävsax som oss andra och kanske inte "sopat framför egen dörr" tidigare. Det var alltså INTE ett uns av Trolliskritik i det jag skrev. Vill bara förtydliga detta för att avvärja eventuella missförstånd <3

Trollis: problemet med magkänslan är att jag inte vågar lita på den! Och förnuftet kommer emellan och försöker resonera LOGISKT hit å dit... o så blir det inget vettigt resultat alls, d.v.s. inga val gjorda...

och blivit musikrescensent istället (även om du nu inte har hört musiken till någon av dessa låtar, får väl komma vid något senare tillfälle på något sätt...)!

Dina bilder stämmer delvis väldigt bra in på känslorna jag har fått när jag gjort låtarna. Och visst finns det en del verklighetsförankrat i dem, men även saker som baseras på känslor och tankar. Jag gör mentala bilder av känslor rätt ofta när jag knåpar med texterna, för det är ju ofta en känsla som jag vill förmedla, främst för mig själv (terapi?) men det är ju kul om det kan frammana bilder och känslor hos andra som läser texterna eller hör låtarna.

Hanterar ett instrument? Ja, jag spelar väl hyfsad gitarr, är absolut ingen fingerfärdig sologitarrist, och det är främst gitarren jag använder när jag skriver. Har dessutom spelat piano när jag var yngre, så jag är väl halvhyfsad på det med, även om jag knappt spelar alls nuförtiden. Sedan har jag sjungit i hela mitt liv och sjungit som trubadur och i band sedan 20-årsåldern. Musik och idrott har varit mina passioner hela livet, kommer från en sådan familj. Att sedan ett alkoholmissbruk kom emellan och kraftigt dämpade dessa intressen (ja, dricka kan ju också vara en hobby...) är något som jag försöker rätta till nu. Nu när jag återigen märker vad jag brinner för och vad jag tycker tänder livsanden i mig.

Har nu varit nykter i en dryg månad och jag upplever att jag lever ett helt annat liv nu! Alkoholsug? Javisst, lite grand ibland, men det är mest illusionen om att det var så jävla mysigt och trevligt att umgås under "the influence of..." som tänder den lampan och, visst, det var jäkligt trevligt, tills allt började spåra ur. Det brukar gå rätt kvickt att släcka den lampan igen. Jag är fortsatt evinnerligt tacksam över att jag SLIPPER dricka, för då blir jag, i alla fal i mina egna ögon, en bättre människa, i alla hänseenden.

Jaha, mer jobb väntar. Ta hand om Er själva, Era nära och varandra så hörs vi snart igen!/NM

Jag håller med om att det finns en sorg i att inte kunna dricka, jag känner den själv. Dock tror jag våra egna hjärnor lurar oss något grovt eftersom jag själv till en början endast kommer ihåg de goda stunderna jag haft med alkoholen.

Det fantastiska rödvinet jag drack tillsammans med min fru när vi var i Italien, den där glaset rosé jag drack en vacker sommardag med några kompisar, den där perfekt tillblandade dry martinin på någon flott bar i New York m.m.

Jag kommer ihåg känslan av den första klunken, hur det känns precis i början när alkoholen börjar sprida sig i kroppen och alla kanter suddas ut på underbart sätt samtidigt som båda historien och framtiden bleknar och jag bara kan leva i nuet...

Det vill jag givetvis uppleva igen och det kan kännas oövervinnerligt jobbigt att tänka tanken att aldrig mer få göra det.

MEN jag har börjat träna mig på att tänka lite längre än det första glaset och då träder en annan bild och fram och jag får en helt annan känsla i maggropen. Jag tänker då på alla gånger jag stapplat fram genom stan dyngrak efter att ha blivit utslängd från krogen, de gånger jag varit så bakfull att jag måste ta en återställare för att klara dagen och vad det senare lett till, jag tänker på de argumentationer och slagsmål jag hamnat i genom åren, de gånger jag fått jag sagt något som sårat någon bara för att jag varit för omykter för att förstå bättre, de gånger jag hamnat i fyllecellen, den gången när jag var 17 år och kraschade en bil på fyllan... ja listan kan göras lång.

Jag tänker även på min kropp som givetvis tar stryk av allt drickande, jag tänker på min fru och framförallt mina barn.

När jag gör det så blir plötsligt valet mycket enklare. Gör upp en lista på alla positiva saker du fått från spriten och en på alla negativa. Jämför dem sedan och se vilken du tycker väger tyngst. För mig är valet enkelt (dock brottas jag fortfarande med återfall vilket visar hur stark alkoholens makt ändå är över mig).

Ta en dag i taget och låt bli flaskan idag.

Hälsningar,

har jag upptäckt att det är också, Stigsdotter. Den skamkänslan fanns alltid i vägen förut. Själv visste jag inte var den kom ifrån förrän jag hamnade här på Forumet och läste om den överallt fast i många olika formuleringar.
Och nu när mycket klarnat vill jag förändringar, jag vill hitta konstuktiva lösningar som du också skriver. Det är samma mönster. Blir sådär peppad nu. Hittade många russin där... Vad skönt att dela tankar. Kramar om tillbaka...