Senaste kommentarerna i forumet

Hahaha, de flesta inlägg skriver jag med min
Touchmobil och dessa korvfingrar är INTE så
Kompatibla med mobilen.
Istället ser det ut som men är schysst på
Kanelen. Men så är det inte......
/A

Men min uppfattning är att det är nog bara MEST vi som slutat eller dragit ned på dricket som oroar sig för vad folk skall tycka och säga.
Sanningen är den att folk BRYR sig inte.
Mest tycker dom det är bra, med kommentarer
om att alla BORDE nog hålla upp.
Jag tycker DU är supersting.
/a

har läst lite, skrivit lite, jobbat lite...

Mannen var på personalfest igår, hade beställt alkoholfritt av de som ordnade. Middagen gick av stapeln på ett litet lokalt bryggeri som inte brygger alkholfritt:) Annan ok dryck fanns. Mannen fick - efter att ha diskuterat med ägaren som han känner - provsmaka ett tyskt nollöl. Han kom hem nykter och glad - hade inte väntat mig nåt annat heller. Jag sov gott i soffan:)))

Märker långsamt men säkert en del förändringar i mig själv som är otroligt djupgående - har med öppenhet och närhet att göra. Inget jag aktivt varken varit eller ändrat... utan en förändring som växer fram utan att jag varit medveten om det.

Mitt avslut på jobbet är tydligt nu, känns totalt hisnande... att få vara ledig en hel vår och sommar... jobba med nygamla, inspirerande saker på deltid nästa år. Få upptäcka en ny verklighet på dagtid - jag vet att den finns men inte hur den ser ut... bara delvis.

Omvälvande. Liten aning skrämmande. Lockande och spännande.

Morgonhimlen är klar. Åh - måste söka upp en låt och klistar hit den för mig (för att den kom i mitt sinne nu) och för den som är nyfiken och vill höra...

http://www.youtube.com/watch?v=5kKpMJfyeEI

Ljus som en gryning... Fast det skymmer.

Lev väl, ta hand om er själva och varandra / mt

Tänker på din fb-vännina. Som du skrev att inte heller få unna sig att ha tråkigt...jo det ligger nog även det i samma linje. Och så sorgligt...att inte kunna hitta ngt annat en fredagseftermiddag än drinken. Jag fattar inte att vi så nyligen var där själva. Du PP framför fotbollen med en öl...jag sittande vid åkanten med ett glas. Riktigt fredagsmys :(. Trevligt även för familjen? Skulle inte tro det.

Lättjan ja...har förstått i efterhand att de långa telefonsamtal min fru hade med vänninan...ja, även de gick i vinets tecken. Att inte ens orka ta sig hem till varandra för att se varandra i ögonen när man drack. Trots att det hade varit helt möjligt då ingen hade småbarn...

Allt gott! Hoppas ni båda (och självklart alla andra forumvänner) får en skön dag. /R

underbar text... vem ska sjunga in den? Jag vill höra den och "äga" möjligheten att lyssna till den, dela den.
Med honom jag älskar!/ mt

det är rätt länge sen jag slutade gilla mina fb-vänners ideliga drickande och skålande.

Och en självrannsakan: Ännu för vå år sen var jag en av dem som beskrev lammsteken och årgångsvinet på lördagseftermiddagen ...

Nu har jag konsekvent slutat gilla semsterskumpan, fredagscidern, belöningen-efter-att-ha-städat-vinet, kom-över-på-en-drink-på-verandan, nu-öppnar-jag-båtsemesterns-första-öl, mm,mm... inte att förglömma att skåla över fb om det fyiska avståndet är för långt alt lättjan tar överhanden men skålen är viktig.

I vårt hem är det numera bubbelvatten, nollöl, alkoholsvagt (skulle det kallas) vin, BEO mm,mm som gäller och det fungerar alldeles utmärkt. Det skriver jag inte heller på fb... men här:) Jag citerar en rad från Stigsdotter till viktoria från i går "Jag känner som du inför forumet. Det är fantastiskt att vi kan vara så öppna och nakna inför människor vi inte känner - eller kanske just därför."

Lev väl/ mt

vi är kvar du och jag och har varit forumet trogna under två års tid. Så många, många som passerat här under den tiden. Så många tragedier... men också så mycket hopp!
Stor kram till dig och maken Mr-P - till PianoRow från Mulleholken:) / A

Välkommen hit Medardus! För många av de kvinnor som skriver här och lever med en alkoholist är barnen ett stort, ofta det största, ororsmoment vid en separation. De kan inte tänka sig att lämna barnen i missbrukarens vård varannan vecka. Vad skulle kunna hända??? Kanske det är en del av förklaringen till att din fru tycker tillfället är rätt nu när hon litar på din nykterhet. Det finns säkert en förklaring fast det till verkar paradoxalt.

Ofta vid separationer har den ena tänkt på det länge innan h*n uttalat det, många gånger kan h*n ha hotat att lämna utan att göra det - ett hot som blir innehållslöst till slut men sen till synes plötsligt verkställs. Det låter som du och din hustru är på helt olika station på resan nu när hon berättar var hon är - och hon vill stiga av.

Det är lika svårt att inse och förstå sitt medberoende som att inse ett missbruk. Kanske svårare, för medberoendet syns ju inte på samma uttrycksfulla sätt som att bli full... I likhte med missbruket måste insikten komma inirån en själv.

Så bra att du kan låta henne vara trött! Att du ser att hon är det. Hon skulle säkert behöva få en bra proffessionell samtalspartner och småningom skulle ni kunna gå tillsammans. Jag kan ju tro att du också skulle behöva det. Just nu slår mig tanken - eftersom ni fungerar bra tillsammans - att tipsa om "Par i terapi" som nyligen gick på TV. Titta - de ligger nog kvar på play. Det var en bra serie som visade hur omärkvärdigt det är att gå i terapi och hur bra det kan vara - oberoende hur det blir med relationen.

Fortsätt skriva här, det är ett otroligt bra sätt att reda i sina tankar. Om du vill och om ni har en öppen och bra dialog kan du ju också tipsa frun om forumet. / mt

Varit lite lättare ikväll, men var hemskt hela dagen. Gästerna åkte in till stan för att uppleva storstan, själv stannade jag hemma med en öppnad BiB. Jag lovar er, den skrek från bänken -Drick mig nu!!!!
Fick gå och lägga mig och somna om tills maken kom hem, vågade inte vara nära den.
Åkte sen och handlade och gjorde mat till gästerna så att det skulle vara klart när de kom, hela tiden kände jag de trånade blickarna från BiB:en i nacken.
Sedan kom de och vi käkade, de drack vin och jag mitt bubbel.
Vi pratade bl.a. Om hur vackert det är på kyrkogårdarna denna helg, och jag kom på att vi kunde väl åka och titta. Sagt och gjort, halv 10 åkte vi, en fördel med att vara nykter, det finns alltid en chaufför. Tände ett ljus i minneslunden för min pappa, det var så vackert där. Kvällen flöt sedan på, och det var trevligt men visst är det annorlunda och jobbigt att känna sånt sug. Vill vara "sjuk" på festen imorgon, den här helgen har varit riktigt jobbig, orkar inte en kväll till. Vill bara vara hemma och ta hand om mig själv.
Måste få maken att fatta det bara. Kram och tack för er stöttning, ni är underbara, så glad att ni finns!

och jag är, som vanligt, den siste som vandrar mot nattens mjuka famn. Hela familjen sover sedan länge, men som den nattuggla jag är är de vana vid mina sena timmar på helgerna. Det är precis som om jag inte behöver lika mycket sömn på helgerna. Konstigt. Men nu hoppar jag i bingen också!

Sov så gott alla forumsyskon (det gör ni väl redan, kan jag tänka) så möts vi i en härligt ledig lördagsmorgon istället./NM

Tack, flygcert!

Jag vet hur betydelsefullt det har varit för mig att kunna "ta rygg" på andra som har gått före. Det är inte så många kvar bland de anhöriga som hängde här på forumet när jag skapade mitt konto för två år sedan (mulletant var med nästan från början, lillablå gav mig min allra första kommentar och idag är vi nära vänner även irl, Märta och Mie ser jag nästan aldrig här längre men de hade stor betydelse för mig...). Men jag minns tydligt känslan av att plötsligt bli förstådd och bekräftad, trots att tankarna innan bara funnits inuti mig själv och aldrig blivit uttalade.

Så, om jag kan bidra med lite hopp, då är jag nöjd. :-)

Samtidigt som jag är övertygad om att det går att vända den nedåtgående spiralen och rädda relationen, så är jag också väldigt ödmjuk inför att det kunde ha slutat på något annat sätt. Och att det dessutom låg utanför min kontroll hur det skulle sluta. Jag tog ansvar för mina egna delar - jag markerade mina gränser, jag sökte hjälp, jag ställde ultimatum och genomförde det, jag flyttade hem igen när maken kom hem från behandlingshemmet. Men, om inte maken hade gjort sina delar - blivit nykter dag för dag, kämpat för att förändra sin situation... Så hade det inte funkat. Hade han förlorat mot alkoholen så hade jag förlorat honom.

Men. Nu sitter han här i tvsoffan, nykter precis som varje dag under de senaste två åren. Vi har just kommit hem från en middag hos ett par vänner, där vi har skrattat mycket och mått allmänt bra. Utan alkohol. Han har sin laptop i knät och surfar runt på nyhetssajter eller något sånt. Vi skall väl ganska snart gå och lägga oss, vi är båda två trötta efter en lång arbetsvecka. Antagligen kommer katten in genom sin lucka en stund efter vi har somnat och börjar trampa omkring i sängen och undrar varför vi är så tråkiga. Någon av oss kommer att rumla upp och ge honom lite kärlek och lite mat.

Vårt liv är ett helt vanligt liv. Vardagslunk. Harmoni. Jag är lycklig. :-)
/H.

Jag tror också att det är så att de blir mindre sug att ej ha det hemmavid. Däremot tror jag att tankarna och dialogen skulle fortgå ändå men istället handla om "ska jag åka till bolaget eller inte". När jag slutade röka behöll jag ett pkt hemma för de stressade mer att ej ha det nära. De funkade ändå! Vinet står kvar här hemma om inte annat för att bjuda på. Jag får be om ursäkt för att mina inlägg är halvt tråkigs nu. Men de senaste dagarna har varit tunga.. Suget är stort efter en "normal" fylla vill inte inse att jag ej är som alla andra. Men jag hankar mig vidare. Skulle om möjligt behöva höra er andra, hur var er resa. Eventuella snedsteg på vägen eller tips hur ni lyckats att hålla er. Vad har varit er största hjälp på vägen..?? Trots att de är tungt nu så är det ännu en fredagskväll nyktert! En månad börjar närma sig! Första gången på många år. Förrutom graviditeten och amningsperioder såklart.

Tack för era kloka och peppande svar!
Jag vet faktiskt inte hur allt ligger till...annat än att det är allmän förvirring. Det som är bra är att vi är vänner, inga bråk eller tjafs, och vi försöker tillsammans bearbeta hennes upplevelser. Tidigare har ju allt fokus legat på min ångest...

Det värsta är annars ungarna. Varken jag eller frun vill vara utan dem varannan vecka. Det gör ont bara vid tanken, för att inte tala om hur de skulle ta det. Jag tror att både hon och jag skulle kunna klara oss utan varandra, även om det känns som att vi har vuxit ihop genom åren (trodde jag). Vi är även överens om att vi aldrig haft någon himlastormande kärleksaffär, det har snarare varit tryggt och bekvämt, men vi har givetvis haft riktigt bra perioder också. Nu såg jag dessutom fram emot att allt skulle bli så mycket bättre. Därför är det enormt överraskande. Och det går upp och ner i mitt humör...märks kanske att jag känner mig mer harmonisk just nu än när jag startade tråden?

Jag har ett par vänner som har varit med om skilsmässor och alkoholism, så jag har ett ganska bra stöd rent allmänt, men troligtvis kan jag behöva stöd i form av AA ändå? För jag tänker verkligen inte ge vika för den här sjukdomen igen, det bara är så. Det är inte värt det en enda dag i veckan.

Kram på er

men med lite samma tankar som din fru verkar ha så tänker jag mig att allt kanske kommit ikapp henne? Massa svek, massa löften som inte hållits osv... Hon kanske "bara" behöver bearbeta och få tid.

Varmt lycka till.
Kram

Jag vet knappt vart jag har mig själv nu, men stärks av att ni grejat detta. tror någonstans att maken ska bli trevligare när han blir nykter. Vet ännu inte, men...

KRAM

att det går bra för dej också! Det är just det, så skönt att slippa! Tänk att det kan kännas så! Jag känner mej så fri just för att jag nu kan välja annat. Jag kan köra bil imorronbitti. Jag kan åka till simhallen. Jag är stolt över mej själv, det var minsann längesen före stoppet. Vi njuter av att demonerna är ute och låter oss vara ifred.

att "ta ett break" och sen kunna dricka normalt. Då är du nog ett undantag. Det bästa för dej vore att inte ha nåt vin hemma, då blir det inget resonerande. Håll ut så blir det lättare snart!

Vill bara ta vin nu men fortsätter intala mig att inte göra det.. Jävla skitkväll!

Hej Medardus!

Precis som Adde redan har skrivit, så kollapsar hela världen när alkoholisten plötsligt blir nykter. Det är märkligt, men så är det. Och det är inte alls ovanligt att det leder till separation eller skilsmässa. Tyvärr.

Men. Jag tänker - det är ju inte för sent för dig att söka dig till AA nu, eller hur? Du har klarat att hålla dig nykter ett tag (bra!) men nu kanske du behöver få bolla det här med andra som har gått igenom samma sak? Och det absolut enklaste sättet att träffa på dem är att gå till AA...

Din fru behöver hjälp. Men lika lite som hon kan vara nykter åt dig, lika lite kan du söka hjälp åt henne. Hon måste själv inse vad hon behöver och vad hennes kris består av. Du kan inte göra det åt henne.

Och, din nykterhet är det viktigaste. Utan den finns det ingen som helst väg tillbaka till frun. Så, börja med att hålla fast vid din nykterhet.

Var rädd om dig.
/H, tillfrisknande medberoende

Hej flygcert, och välkommen till forumet!

Jag tänker så här om det du skriver...

Man måste faktiskt inte stanna kvar i en relation bara för att den inte är katastrofdålig längre (dvs för att mannen är nykter men fortsätter vara elak). Att alkoholisten blir nykter är ingen garanti för att relationen håller. Det är faktiskt väldigt vanligt att man går isär efter en tids nykterhet, av olika anledningar. Du måste inte stanna. Du bestämmer ju själv - eller hur?

Ibland möts jag av argument som "men han är ju alkoholist, och om det är en sjukdom, så kan ju ju inte lämna honom! lämnar man någon som är sjuk? om han hade cancer, skulle du lämna honom då??". Men... det är inte själva sjukdomen alkoholism som gör att vi lämnar. Det är alla hot, svek, lögner. Om min man hade cancer och var elak mot mig, ja då skulle jag lämna honom. Hade han cancer men var en bra medmänniska, då skulle jag stanna.

Du skriver "men jag är inte tillräckligt stark" och det där har jag funderat på mycket... Vad är egentligen styrka? Jag är övertygad om att det som räddade vår relation, min och makens, var att jag slutade försöka vara stark. Folk säger till mig "du är så stark" och jag tänker "nej, jag har insett att jag inte är det, och tillåtit mig att vara svag." Det är i svagheten vi vågar be om hjälp och släppa taget. Och det är avgörande.

Var rädd om dig!
/H, tillfrisknande medberoende och lyckligt gift med en numera nykter alkoholist

"Jag riskerar inte mitt nya fria liv." Amen to that!

Jag känner likadant och jag tänker, precis som du, ta dansen med demonerna när de visar sina fula trynen. Men jag har inte heller sett till dem här på ett tag... Ligger väl och trycker hos någon annan för tillfället, vad vet jag. Fredgskväll och allt är lugnt. Har precis tagit ut en fiskgratäng ifrån ugnen och väntar hem fru och barn om några ögonblick. Måltidsdryck blir en jäkligt god 0%-brygd från Carlsberg som heter BEO och som finns på GulGröna Skylten. Rekommenderas varmt!

Ha en ljuvlig kväll och en fantastiskt fin Egyptenvistelse i ditt fria tillstånd. Det ÄR ju så skönt att slippa dricka!/NM

att du skulle klara detta Maria, starkt jobbat! Jag hoppas och tror att det inte alltid ska vara tråkigt på fester utan alkohol men jag undviker också fester nu. Inte bara för att inte folk ska undra utan för att jag inte tror att jag ska orka med folks drickande. Det går nog upp och ner. Jag kan inte tro att resten av livet ska bli "tråkigt". Kämpa vidare!

Hej Stjärnstoff!

Du har redan fått många kloka kommentarer här, men jag skulle vilja bromsa lite... Jag känner igen mig i hur du beskriver din situation. Vi har iofs inga barn, men din mans drickande påminner otroligt mycket om min mans (när han drack).

Först vill jag säga: var gränsen går för att någon är alkoholist handlar inte om mängden alkohol som h*n konsumerar. Det är lätt för oss anhöriga att hänga upp oss på antal ölburkar som töms eller antal flaskor vi hittar. Men antalet är ointressant. Det som räknas är hur våra alkoholisters drickande påverkar oss som finns i deras närhet (och dem själva, naturligtvis). Med detta vill jag ha sagt: att du upplever hans drickande som ett problem är alla bevis du behöver. Är det ett problem för dig, ja då ÄR det ett problem.

Men, vet du... det går att rädda en sådan här relation. Kanske är det inte nödvändigt att lämna mannen och barnen? Jag tycker mig se i det du skriver att du inte vill lämna, utan faktiskt vill kämpa för relationen. Eller? Om det är så, så behöver du göra några olika saker, som jag ser det (men det här är just min bild av detta, kanske har jag fel och då får du gärna säga ifrån. ok?).

Du behöver klargöra för dig själv var dina egna gränser går. När är det faktiskt inte tänkbart att stanna kvar längre? Vad skall hända för att du skall ta med dig barnen och lämna mannen? Handlar den gränsen om alkoholmängd, om pressen han sätter på dig psykiskt när han lägger skulden på dig, om fysiska/våldsamma uttryck? Var går dina gränser?

Du behöver bestämma dig för vad du gör om han passerar den gränsen, när du väl har bestämt dig för var den går. Rent konkret - vad gör du? Vart tar du vägen? Vad tar du med dig? Vad behöver barnen ha med sig? När jag gjorde en sådan plan så grät jag floder - det är det svåraste jag har gjort. Men, jag ser så här i efterhand att det var det som räddade oss. Hade jag inte haft min plan så hade jag aldrig kunnat agera, och då hade det varit kört.

Och - för att kunna klara av det här tankearbetet, så behöver du hjälp. Jag hade aldrig kunnat tänka klart kring detta om det inte var för mina olika samtalskontakter. Aldrig.

Vänd dig till kommunens familje-/beroendeenhet och be om hjälp som anhörig. Tala om för din man att du gör det, det är ett sätt för honom att förstå att du ser allvarligt på det här. Leta upp Al-Anon i din närhet (www.al-anon.se) och gå på deras möten.

Det går att vända. Jag och maken är levande bevis på det. Men, det kräver jobb från bådas håll.

Var rädd om dig!
/H, tillfrisknande medberoende och lyckligt gift med en nykter (2 år!) alkoholist

Det är så skönt att livet lunkar på utan desto mer funderingar på alkohol. Det är så jag önskar att det ska förbli, att vin inte alls ska vara nåt som ens saknas i mitt liv. Jag vet att det kan vara ett bedrägligt lugn just nu men jag njuter av det och tar kampen när den kommer. Vi har faktiskt bokat en sista minuten-resa till Egypten, all inclusive. Och jag vet med säkerhet att jag kommer att dricka endast mineralvatten ändå. Jag vet av tidigare erfarenheter att det inte går att tro att man kan dricka på semestern och sen fortsätta utan när man kommer hem. Jag riskerar inte mitt nya fria liv. Det grämer mej inte ens, vi ska bo på en resort så jag tycker det känns bekvämast med all inclusive bara. I mitt tidigare liv hade ju tanken varit att ju mer jag dricker desto mer "tjänar" jag, haha! Jag önskar er alla en skön nykter fredagskväll med lugn i sinnet.

...du var snabbare (2 min).

Helgkramar tillbaka :-)