Senaste kommentarerna i forumet

Det viktiga nu är att inte ge upp och tycka att nu är det förstört. Inget är förstört om du låter det stanna vid detta. Inte sparka på dej själv utan se det som ett tillfälligt avsteg. Men var på din vakt så du inte börjar tänka att det gick ju bra, det kan jag göra om.
Vad jag vill säga är egentligen att ta det för vad det var, ett mindre avsteg, en lärdom och sikta på att avstå helt igen. Precis som du ju själv säger att du gör. Själva avsteget är inte det farliga utan tankarna det kan föda. Jag vet.

Ingen katastrof. Du har ju en strategi. Kör på som du tänkt. Kram /FM

Ujuj, vad jag lände igen mig i det. En liten stuga nånstans "in the middle of nowhere". Jag och en box. Har känt så många gånger när jag tyckt att folk velat äta upp mig. Du skriver bra, Nyman. En blandning av humor och allvar. Aldrig tänkt på att pränta ner dina tankar i novellform?

kände annorlunda och analyserade,en riktigt bra insikt.Om du inte jamsar med som du brukar även om du inte tror på honom så ändras ju din ton.Din attityd och ditt känsloläge.Den förändringen känner han.Alkoholister ljuger,det ingår i sjukdomen.De ljuger så att de tror på det själv i någon sorts idiotisk manipulation av tom deras egen hjärna.

Mitt ex ljög tom på väg in med bilen till alkoholterapeuten igår.Jajo han hade ju varit nykter två månader i sträck som längst detta år då vi levt isår.
Jo tjena hej,två veckor max.Ändå har han någon sorts insikt och var ju faktiskt på väg till sin egen första behandlingsomgång.
Så lögnerna kommer du nog inte åt i detta läge.
Bortspilld möda att vara arg för att han ljuger.Men du kanske måste få ha ilskan för att kunna sätta emot.Mig har den inte hjälpt ett dugg,
Jag svarar också ALLTID när han ringer,ställer alltid upp på att lyssna.Han väljer att svara ibland,när det passar och han inte är alltför full.Även om det nu i slutet har blivit mycket bättre.
Visst är han duktig :)

Mm jag kunde inte stå emot idag när han ringde, ja sa inte mycket...
han va klart tvungen o kläcka ur sig att det kändes konstigt att vi inte hade pratat igår. Han lät lite nere när han sa det, ja sa inget bara jaha.

ja fråga bara va har du haft för dig. Han sa han hade sovit hela dagen då han va bakis, men han nämde det inte. Nej istället skyllde han på en allergi. Jo minsan det va han trött på. Sen sa han men ja kan ringa dig ikväll. Då blev ja sur o kände mig snuvad.
när vi la på vart ja arg, kände mig lurad. Han skulle minsan inte få lägga på o tro att jag trodde på han. Så jag skickade ett sms
jag är fullt medveten om att du låg hemma bakis igår

o han svara att han va lite bakis men att man får faktiskt förstå allergin med...
ja orkade inte ens kommentera det.

ja va inte nöjd över att pratat med han. Ja kände mig snuvad, utnyttjad... lute som man pratat med en som ljuger om ALLT som att man ger den en möjlighet att utnyttja ens lyssnande. Det gav mig inte ett skit att prata med han idag

Det funkar på samma sätt för mig. När känslorna svallar och alltdetdär; det är då nykterheten ligger jäkligt pyrt till. Kom precis hem, skallen sprängvärker och hela dan har jag gått omkring med den här draggen till spyboll som bara sänker mig. Taskig självkänsla, rädsla för konfrontation, att jämföra sig med andra och alltid komma till korta, att inte känna sig äkta, autentisk - nä, fy fan också. Då vill jag bara korka upp, skita i allt, allt är ju bara skit ändå, yadayada... Jobbigt! Det är JOBBIGT att slå på sig själv hela tiden, varför går det inte bara att sluta upp med den jävla ovanan? Det är JOBBIGT att känna och känna in hela tiden; tro sjutton att man längtar efter "avlösning" för ett tacksamt ögonblick.

Och så är det just denna väg ut som är the road to hell. Jag har inte tyckt synd om mig själv en enda gång på dom här veckorna. Gör jag det idag? OM!

Det är JOBBIGT att stå ut i det jobbiga. Jag blir som en liten unge. Och jag har lust att ta beslut som en trotsig tonåring. Jag har lust att klampa iväg med en stor jävla pava vin, sätta mig på solvarma klippor och gömma mig i högprocentig dimma.

Tack för detta! Det hjälper lite mot ångesten vid tanken att inte kunna dricka

Det var skrämmande att läsa ditt inlägg. Jag kan i princip lägga karbonpapper över ditt inlägg och bara skriva av det för att beskriva min situation!

Idag är det 164 dagar sedan jag sist var ute på galej. Det känns givetvis bra men idag blev en sån där dag då jag blev sjukt bitter. Aldrig, aldrig mer dricka alkohol. Fy fan, är det verkligen jag? Känner sån press från omgivningen att jag håller på gå sönder, vill bara skrika rakt ut att jag gör väl vad fan jag vill med mitt liv.

Men, jag andas ut och tänker om. Jag går på en bra stig just nu, jag mår ju bra dessutom. Jobba på, kämpa vidare. Jag har grymt mkt att vinna på min nykterhet,måste bara vända det till att det är jag som har valt det, ingen annan.

Skitdag men jag hoppas jag har bättre tankar imorgon. Allt gott till er som kämpar med mig!

Kram

Gud vad hemskt det låter.....jag som precis ska börja få kontroll över mitt drickande, men jag står inte ut med tanken på avstå från det du räknar upp, AJ

Jag har nyss skjutsast hem honom till hans stuga.Hans jag börjar vakna till och längtan efter mig och vår relation verkar också börja komma ikapp honom.Vi hade två fina dygn och allt rullade på som det brukade rulla på i vår vardag när vårt liv var bra tillsammans.men det var som sagt på ett vänskapligt plan med ömhet och närhet men inte man kvinna relationen så värst närvarande.Vi respekterar båda varandras innersta sfär.Vi får se hur han nu förvaltar detta.
Han pratar mycket om de insikter han gjort efter jul då han för första gången på allvar försökte ta tag i sitt drickande.

Jag får prata om min resa och mina våndor och mitt oerhörda sug efter honom som människa trots att han för närvarande bara är en spillra.
I min medberoendevärld så har det ingen betydelse.Jag är nog en sån som skulle bevara liket i en säng i flera månader för att jag inte vill fatta att det är dax att ringa Fonus :)
Vi får se hur jag mår och känner mig i morgon och i övermorgon.Just nu är läget ok.Till och med riktigt bra.

Tack för din hälsning till mig, jag blev väldigt glad. Fick se nu att du klivit över till andra sidan, haha. Är här inne ibland och läser men dålig på att skriva själv. Inga fler provningar har jag gjort. Kände bara för min del att fallet var oerhört nära, kanske vissa av oss är mera sårbara. Känner ingen sorg över att jag inte kan, ett kallt konstaterande helt enkelt. Jag skulle inte heller vilja göra om resan vi varit med om. Kommer du ihåg alla kringelikrokar och alla hålor i början, och denna enorma trötthet. Två boxar och en långhelg för mig hade varit katastrof. Visst kan jag bli avundsjuk på måttlighetsdrickare kan ju se väldigt gott ut när vinet rullar runt i gommen. Nu rullar jag runt med mjölk. Bakelserna har jag inte svikit ännu och jag tror snart jag ska öppna ett fik för mitt kök har förvandlats till ett bageri och jag har blivit en riktig fena på det. Hur går det med din båt, heter den muränan eller. Jag samlar pengar på hög nu när jag inte lägger dom där enorma summorna på bolaget längre. Gagarin är strålande i sin nykterhet inte en droppe sedan september, hur han bär sig åt vet jag inte, det är otroligt skönt att slippa allt gaggande som var innan. Vissa dagar älskar jag bara att få leva i lugn och ro och andra är mindre bra, men det är väl poängen med själva livet.
Ha det gott pelle dig glömmer jag aldrig
Konstnären

att inte få agera som man brukar är fullständigt dränerande.
Utmattande och sorgesamt.Men snart ska du få se så kommer det en pytteliten ljusglimt på kanske 10 minuter en halvtimme då du känner att du är i ro.Sen kommer de stunderna oftare och oftare och man börjar ha liiite kontroll över sitt agerande.Så kämpa på,det gör er båda gott i längden.Även han som är tvungen att ta ansvar över sig själv och sitt drickande alldeles på egen hand.

Javisst, det blir mycket fina garner för vinpengarna :-)

Stickning är bra!
Det hade jag glömt bort. Skall testa. Tack för tipset.
Vilken bra idé med lappar, som små dagboksblad som finns kvar som påminnelse den dag man förförhoppningsvis är stabilt nykter.

ska det ju stå...

När jag ser tillbaka så minns jag att jag fyllde all min första lediga oroliga tid med allt som jag kunde slukas upp av som inte påminde om vinstunderna. Jag läste timmar på forum både natt och dag, jag gick igenom sömnkurs o mindfullneskurs som jag köpte på nätet. Längtade till nästa brev skulle komma o engagerade mig stenhårt i övningarna. Jag skickade nitiskt små lappar som blev en filt som påminner mig om hur det o hur det är. Successivt med att alkoholen försvann ur min kropp och mitt tänk så började de gamla intressena bli spännande igen. Det tog tid och misströstan men så skönt när det vänder. Så var det för mig. Säkert olika för alla. Du kommer att hitta tillbaka. Kämpa på!

Min telefon har visst annan uppfattning om stavning än jag......:)

Vaknade med insikten om hur mycket jag tycker om den " grå" vardagen och hur illa jag tycker om fredagar. Fredag = sug efter a och en enda väntan på att systemet skall stänga. Efter kl 7, om man nu kommer så långt infinner sej ett visst lugn när detvåk stängt. Jag brukade älska mina helger förut. Allt man kunde göra. Måste hitta tillbaka dit. Längta efter kreativ ledighet med sund sysselsättning.
Nån som har tips på hur'
Det är inte det att jag har brist på roliga saker att göra, jag tappar bara lusten att göra dem och aokt intresse fokuserad på vinet.
Är då trött på det.

O ja, jag känner verkligen att mitt löfte förpliktar. Och det var nog det som var meningen. Berättade också för särbon som inte blev förvånad eftersom jag pratat om hur less jag är på alkohol länge.
Han tycker också att det är självklart att han inte heller dricker hemma hos mig. Vi får väl se vilken effekt det får på vår relation framöver, men jag är hoppfull :)

Tack ullabulla
ja det sliter i mig, det märks i allt jag ska göra just nu, gå till affären är tungt o ångestfullt,,promenader, ett samtal till nån, ens klä på sig o gå ut o göra nåt på stan...
jag har fortfarande inte ringt, o inte han heller...

tanken på att han kommer falla tillbaka... eller ja det är han ju redan, men att han ska falla djupare har jag också haft tanken på.
Han är lite av en man som lever på mina reaktioner. Han får ju dem inte nu, så det kommer nog slå han hårt.

jag har funderat hur jag ska göra om han ringer. Antingen låta bli o svara, fundera om ja ska ringa tillbaka eller smsa o säga att ja inte vill prata just nu. Eller ringa tillbaka o inte gräva.
det får visa sig om det sker. Men att svara direkt kommer ja nog inte göra

Det betyder mycket ska ni veta, även om "dramat" kring alkoholen så sakteliga förlorat lite i akut betydelse. Veckor och månader kan fortfarande vara väldigt olika i hur mycket jag tänker på mina alkoholproblem. Just nu kanske lite mer. Men då är det bara att läsa lite här inne, och minnas. Låter grymt kanske men andras kamp kan faktiskt vara till lika stor nytta för en nykter alkis (jobbig definition på sig själv) som våra berättelser kan vara till viss nytta för de som just startat.

Medvetet försöker jag att inte se det som "tidigare" alkoholproblem. Det är inte att älta, utan bara ett sätt att leva vidare med de nya förutsättningar som finns idag. Jag är idag helt säker att jag på ett par dagar skulle kunna vara tillbaka där jag startade för över 1 1/2 år sedan. En resa som jag idag är glad över, men aldrig i h*****e skulle vilja göra om. Jag har helt enkelt inte tid till det, finns så mycket annat jag vill hinna med de resterande tid jag har kvar. Trots det kan jag varmt rekommendera den till alla som ännu inte gjort den, ganska självklart eller hur? ;-)

Några av er förklarade när jag i början var otålig, att det tar lika lång tid att ta sig upp från botten som att ta sig ner den första gången. Att ta sig ner en andra gång går ju minst sagt fortare. Två boxar och en långhelg skulle förmodligen räcka finfint. Alternativet är att gilla läget och fortsätta kravla sig upp. Sakta lite lättare och lite ljusare dag för dag. Belöningen kommer, det är säkert, men den kommer inte lika "instant" som efter ett par stadiga drinkar.

Det går ju faktiskt av sig självt - så länge vi bara skippar att dricka alkoholen!

//PP

Hej Helena

Läste ditt inlägg att du berättat för barnen. Tänkte på min egen olust att berätta om alkoholproblemen för mina barn och anhöriga, i synnerhet i början. Jag tycker det är modigt samtidigt som det innebär en liten risk. Barnen har som du skrev märkt av ditt drickande. De drar sig undan när du dricker, så det tror jag verkligen du kan utgå ifrån, förminska inte den insikten ;-)

Jag tror alltså tyvärr att du kan utgå från variant 2 när du analyserar deras reaktion. Tycker det är modigt att berätta för barnen, men det är samtidigt något som nu förpliktigar till varaktig förändring. Ja, förändring är ju det vi eftersträvar, men det är samtidigt en risk att berätta, om man som så många av oss i början, är orolig för att misslyckas. Det var nog därför som jag själv "fegade" ut, och det tog säkert över ett halvår innan jag vågade berätta om min förändring, för någon i min närhet. Inte ens idag - efter 1 1/2 år har jag klarat av att säga att förändringen är permanent och att jag idag är en nykter alkoholist. Usch, jag får fortfarande rysningar av att skriva så om mig själv :-)

Tycker det är modigt, men jag tror nog du beslutade att berätta för att "höja insatsen". Jag hoppas innerligt att du klarar av att hålla löftet, och jag tror det, för du verkar beslutsam och motiverad. Kanske är det så att vi som har problem med drickat ibland inte förmår infria de löften vi ger gällande att förändra vårt sätt att dricka. Vi bör nog vara medvetna om att så snart vi berättar om våra avsikter att förändra, så är det i våra barns värld ett löfte. Bryter vi sedan det löftet så är skadan i förtroendet nog större än innan.
Jag kände samma sak när jag efter ganska lång tid berättade. Jag var livrädd. Jag upplever det som att det tar tid att återbygga ett skadat förtroende. Men det går, det är det fina ;-)

Fortsatt lycka till med att infria ditt löfte. Det är ju faktiskt helt möjligt!

//PP

Den andra dagen utan baksmälla har börjat, men känner mig minst lika trött som om jag skulle ha druckit. Kanske beror på att jag ägnade halva natten åt att läsa i trådar här på forumet. Vad berörd jag blev av alla berättelser! Tänk att vi är så många som på var sitt håll kämpar med att bli fria från alkoholen eller medberoendet.
Det är en sorg att inse hur stark denna drogen är för oss som trillat dit, men också en enorm tröst att känna att jag inte är ensam. Tack alla ni som delar med er och finns där för att stötta och hjälpa!

du gör alldeles rätt.Även om allting sliter i din själ just nu så gör varje dag av avståndstagande att ditt eget jag stärks.Till slut kanske du måste ge efter och ringa,men se det inte som ett nederlag.
Då ger du efter för ditt medberoende och det försvinner inte i en handvändning.
Det är en lång process som bygger på tid och tålamod med dig själv.
Bestäm hur den kontakten ska se ut,tex 5 minuters samtal utan kontrollfrågor.Lägg dig inte i vad han gjort,hur mycket han supit, när han kom hem,vad han ska göra idag osv.
Berätta bara om dig och ditt liv och lyssna på det han berättar utan att fiska efter mer information.
Återigen,lätt som en plätt :)

Han kommer förmodligen att ramla ännu djupare ner när du inte är där och kollar honom.
För nu har han ju ingen (snyft) som bryr sig om honom.
Desto större anledning att dricka mer istället för att rycka upp sig.
Så självklart är felet ditt (Inte) att han dricker mer.