Senaste kommentarerna i forumet

Igår, när min man jobbade natt, kunde jag inte låta bli att gå in i hans rum och läsa av vad hans flaskor hade att säga. Faktiskt inte för att mata en falsk förhoppning om att han inte rört dem, men som en bekräftelse att jag inte inbillat mig allt det här. Eller att jag misstolkat hur mycket han egentligen dricker. Tänker att jag har förstorat detta hos mig själv eftersom jag är nykterist. Lustigt nog känns det tryggt att gå tillbaka till mina anteckningar med datum då han druckit och hur mycket av vilken sort. Tryggt att liksom se sin bekräftelse i tomglasen. Jag känner mig mer och mer stärkt i att jag gör rätt att skilja mig.

Jag känner empati och medlidande för hans dilemma och ångest. Han har inte bett om allt det här. För någon vecka sedan var han lyckligt gift och livet lekte. Nu är han arg och sedan konfrontationen har han inte sagt ett enda ord till mig. 15 ord via mail och sms som svar på direkta frågor angående praktiska saker, det har jag fått. Men jag begär ingenting mer just nu. Väntar på mitt personbevis så vi kan skicka in skiljsmässopapprena. Sedan blir det en väntetid och han kan börja leta efter ny bostad.

Själv är jag rädd för ett sånt stort åtagande, att äga ett stort ställe alldeles själv och ha dubbla kostnader. Men det ger också en viss trygghet, vissa val för mig. Ansvar men med frihet liksom. Jag stålsätter mig för hur tomt huset kommer se ut. De flesta möbler är hans. Tänker att nu kan jag måla de rum vi inte hann innan vi flyttade in, måla och sedan välja egna möbler med tiden. Eller, med tiden, sälja detta hus och hitta ett annat. Det hör till projekt som ligger några år framåt. Så jag kan väl säga att jag har en sorts långtidsplan också...:)

Hej Ullabulla!
Nu kan du verkligen tillåta dig själv att gå vidare med ditt liv. Din sista tråd var ju att du ville ha ett ja eller nej från honom. Ta små steg framåt och satsa på dig själv. Vi har tuffa dagar framför oss men om man kikar mellan det jobbiga så ser man ljuset. Som att se hur solen skiner genom ett mörker och dag för dag blir det ljusare. Det är inte slutet på någonting fint. Det är slutet på den långa kalla och mörka årstiden för dig. Våren är här med hoppet. :)

Jafan fick man längta, jag menar då efter insikten av att kanske jag kan greja mig själv ut ur detta så hallå `du där´ hjälp mig loss från helvetet och lär mig att kamma till mig själv tack.

Jafan duger man till nåt har man ju börjat undra och vad är det Hey jag bara vet att jag duger, och då till en jjj massa mer än att varenda dag måsta döva pallet med flarran för att palla, bla ja visst känns det fräscht en stund men efter en yttermera stund gör man nåt helt annat än det man planerade innan man 'sög i sig' fy fan man är ju helt sjukt slut i rutan!
Förut om kvällarna satt jag och pysslade med saker jag tyckte om, visst det gör jag fortfarande men idag tycker jag bara om sånt som ger direkt (Nätet) fast jag saknar att göra fina smycken som förut men när jag nu försöker löda blir det efter en halvtimme (när det tar) bara helfel jafan faktiskt fult, helvete jag tycker inte om att alkoarselet jag ej längre grejar att veva fram fina saker det är Öken så hallå `nån´ därute vrid till mig ur detta helvete och jag ska för dig göra vad jag kan för dig (ja jag kan!) nåt fint som får dina nyktra tårar att rinna..!

Hela j j j jag består av en rätt så omfattande vilja med jag har svårt att ta in hur i hela vetet kunde jag välja att förfalla till detta, ja om så älskvärda slaveri?
Jo kymmer, ja bekymmer och annat satan i gatan man knappt pallar ta in och prick där dövar jag mig med flarran, fungerar fint men fy fan va slut man blir!
Har ej styrkan att ta mig dit men jag Vill, jag skulle vilja omvärdera hela mitt livsläge och våga förändra vafan jag håller på med, hallå livet hit med nått nytt!

Inne på dag 4 nu för denna gång, börjar bli löjligt. Ser att många väljer att ha annat gott att dricka hemma, men för mig verkar det inte hjälpa. Har aldrig tyckt om smaken på alkohol utan det är berusningen jag vill åt. Den i början innan det slår över. 1 flaska vin tål jag utan att bli dyngrak. Men börjar jag nalla på en till slår det över. Jag är så medveten om det. Men köper jag bara hem en flaska så får jag ångest när den börjar ta slut. Så jag har börjar köpa 1 flaska + 1 liters tetra, när flaskan är slut tänker jag äh bara ett glas till, sen är det kört.
Jag blir galen snart

Kollar här då insikten av att vilja snygga till mig har infunnit sig.
Läser här folk där fler har ingående kunskaper om helvetet, tack.
Vidare (personligen) är jag bra less på detta självbedrägeri, jafan!

det kommer att bli bättre också för dig, Tänk hur lång tid du levt "i mörker" - det vänder inte i en handvändning men du kommer att hitta tillbaka till ljuset du också.
Kram, kram - ge dig tiden du behöver! / mt

säger antagligen alldeles rätt. Läser lite bakåt i din tråd och tänker: Så stor kärlek, så stor smärta. Så ödmjukt och ärligt du skrivit. Fy tusan för missbrukets kraft.
Vilken process du gått, och går igenom. Önskar dig en skön, fri dag! Kram, kram / mt

Ja det har man varit strålande bra på- att lyura sig själv!! Jag lurade mig själv i många år men sen gick det inte längre. Kan inte dricka normalt ! Ok så är det... Kapitulera och börja om .... Igen!
Bra jobbat med 6 dagar! Lycka till under veckan//mod60

Hade inte tänkt göra det, eftersom jag inte är en "sån alkoholist".... Tänkte att det väl bara är för dem som dricker hela tiden. Jag dricker ju bara lite, men tappar konceptet någon gång per år
NOT!! kommer jag på sen. Finns det vin tillgängligt dricker jag ju, vardag som helg. Finner en njutning i att börja redan vid 13. Dricker ju trots allt bara två glas. För det mesta...
Hur mycket orkar man lura sig själv? Hemskt, egentligen.
Så jo; jag ska också räkna dagar! Idag: dag 6!

Det ÄR skitsvårt. Men det är nästan som att det krävs några bakslag i bagaget, för att man ska lyckas. Jag tänker att man får se varje återfall som ett mindre kvar tills man fixar ett helnyktert liv.

Jag lyckades inte med min första nyktra helg..Dagarna gick bra men så fort det blev kväll och jag inte hade någon sysselsättning trillade jag dit.
Varför ska det vara så svårt trots att viljan finns till max. Nu står mitt hopp till att jag kan börja med antabus, trots att jag är orolig för det.

Härligt väldans imponerande!

Jag tränar som en galning och äter som en häst.. fast försöker tänka nyttigt och regelbundet.. och tänk det minskar sug. Jag har upptäckt tjusningen med vårt jacuzzi för avslappning och god kopp te i soffan. . Men visst fasen river och sliter det efter alkohol särskilt kl.16.00 eller vid motgångar. Jag tar till mej av alla goda råd som presenteras här det hjälper och känns tryggt.det sega är sömnen vaknar kallsvettig kl 03 varje natt orolig som fan hur livet ska bli, min relation är kass efter alla år.. och få vänner kvar. Jag önskar så en familj och en mysig tillvaro..

Han är inte beredd att lova någon någonting.Och det känns uppriktigt sagt skönt.Det här är den enkla vägen som inte kräver uppoffringar från något håll.Och kanske den rätta.
Dessutom säger min magkänsla mig att han inte var 100% nykter...

Grymt bra jobbat! Jag är imponerad!

En fråga. Var kommer tanken om sju nyktra år ifrån...? Sju goda/sju dåliga...?

Roligt att se att du är här igen P! Heja på! <3

Nej, jag tycker inte att du överreagerar. Du uttrycker hur du mår och det ska man göra. Jag menar att det kanske inte är så konstigt att du inte känner dig på topp, för du har gått igenom mycket...

Du har stöttat andra här på forumet väldigt mycket och med starkt engagemang och energi. Ibland tar orken helt enkelt slut även för den bäste. Det kanske är tillfälligt och ger med sig snart. Eller så är det så att du är deprimerad. Stora förändringar kan ju som bekant utlösa det. I så fall bör man söka hjälp - för det finns hjälp och få. Hur illa det är kan bara du känna.

Sedan trivs du väl kanske inte tipptopp på ditt jobb heller? Det påverkar allmäntillståndet så himla mycket. I alla fall är det så för mig. Jobbet är inget man bara släpper när man kommer hem. Du verkar ju vara väldigt omtyckt av eleverna och det är alltid något att glädjas åt.

Hoppas att du snart mår bättre.

Blev en långpromenad idag, hurra, den satt långt inne. Ännu en dag börjar bli avklarad, känns bra.

Jo mitt sista år har varit ett helvete rent ut sagt. Jag mår ju ganska bra och känner att jag inte vill tillbaka men saknar gnista. Inte för att jag vill ta livet av mig utan för att vardagslunken är så jävla trist. Det går väl över men som sagt jag har inget att blicka framåt mot även om jag säkert har det så ser jag det inte. Det är jobbigt. Nåväl det vänder väl snart

Izzy, jag känner så väl igen mig - ensamheten, trots att den är skön på många sätt så är det just ensamt... Och innan man vet att allt med ekonomi, lån, bodelning osv är löst så är det kämpigt!!! Men håll ut - det blir inte bättre av att gå tillbaka, tänk på vad som fick dig att lämna! Jag kände ibland att jag skulelkunna sk*ta i alla saker! när jag väl flyttat så kändes inte grejerna så viktiga! mejat fick rådet av många att inte ge mig! eftersom det blir så kostsamt att köpa nytt och dessutom att jag ev skulle ångra mig när det var för sent. Idag är jag extremt glad att jag tog det som var mitt, delade mycket av det som varit gemensamt och fick pengar för resten. Det var en oerhört kämpig tid: från att jag flyttade tills vi hade skrivit på bodelningspapper tog 6 månader. Det kändes som tio år, men jag är väldigt glad att jag höll ut, trots att det som sagt var så himla jobbigt. - men ge dig inte! Det kommer bli bättre!!!!

Jag var trött länge också - jag trodde nog att när jag väl flyttade så skulle det bli så himla bra, mejat gick in i totalt mörker. Jag var sjukskriven i flera månader, gick på samtal 1-2 ggr per vecka, tvingade mig att gå promenader, men tillät mig att gråta mycket. Och efter några månader började det kännas bättre! Du kommer också må bättre, håll ut!
Kramar

Hej Mange,

Tråkigt att det känns tungt. Det är kanske inte så konstigt dock. Tänk vilken enorm resa du har gjort under de senaste månaderna. Du har, i ett litet urval utan inbördes ordning, haft huset från helvetet, krånglande köpare, sura rektorer, dödsfall bland eleverna (om jag inte minns fel) och som grädde på moset - brutit ett beroende, genomgått behandling - och DÄRTILL - fått berätta för hela din arbetsplats att du har alkoholproblem... Milde tid Mange... Om du inte började tycka att det känns lite tråkigt och tungt snart så är du inte mänsklig...!

Det är lätt att inte se realistiskt på allt det man går igenom och tycka att allt borde vara toppen osv. Men glöm inte allt du har klarat av, allt som ordnat sig till slut och hur mycket du har jobbat och kämpat. Ge dig själv tid att komma ikapp och landa i din nykterhet. Sedan är det kanske som Ullabullan säger - det kanske är nu som ditt jag orkar börja komma fram. Ett jag som tryckts ner och dolts av alkohol under lång tid. Det kanske är ett arbete med dig själv som återstår - men det vet bara du.

Som sagt, ge dig själv tid. Var snäll mot dig själv. Vi är också flera som har dippat efter en tid, så jag tror att det är något som många måste igenom...

Kram

Gick med här idag jag med och läste ditt inlägg Dreamcatcher och din story stämmer väl in på mig och min egen väg dit där jag
befinner mig idag! Mitt sätt att använda alkohol på ett destruktivt sätt startade i 30-års åldern, är 47 idag. För att spä på eländet
så är jag även diagnostiserad bipolär(har en light-variant av manodepressivitet) Har insett att sedan jag tog min första öl, grogg eller
vad det nu var så var jag fast. Har haft längre uppehåll men alltid trillat dit igen- har förstört flera förhållande både pg.a min sjukdom
i kombo med alkohol(en vansinnig kombination.

Har aldrig misskött jobb, en gång blivit berusad i släktens sällskap, men när jag festat med kompisar, gamla flickvänner
så inser jag nu att spriten har väldigt stor makt över mig. Jobbar mycket gör jag i en stressig miljö vilket gjort att jag
provat att självmedicinera med öl varje helg, för att dämpa ångets. Från en början 6-8 stycken burkar, för att sedan behöva fler och fler
för att få effekt(lugn) men Jävligt kortsiktig lösning för det har slutat i att mina sämsta sidor
visat sig, som att vara verbalt otrevlig mot min sambo. I helgen ställde hon ett ultimatum - och fick mig att inse att alkoholen håller
på att förstöra vår relation(vilket hon har helt rätt i) Hon sa också,, förstår du nu varför jag lägger mig tidig på helgerna.
Nej nu ska jag göra allt i min makt för att undvika giftet som tagit en stor del av mitt liv.

Må väl och ensam är inte stark!

och sitter här nu och väntar på ett svar.Jag bad honom släppa taget om mig så att jag kunde gå vidare.Pga min kärlek(och medberoende) så har jag så otroligt svårt att gå då det ändå finns mycket kärlek kvar från oss båda.Han kunde inte släppa mig sa han,får jag tänka till Tisdag(läs idag) Vi har nu pratat igen och jag har upprepat mina krav på 100% nykterhet och framför allt 100 % ärlighet.

Återfall kan komma,men om jag då får det meddelat så kan jag ta ställning varje gång.Jag har i min tur lovat att resan mot nykterhet och vilka verktyg han väljer är hans och enbart hans att ta.Det kanske också blir ett nej och då får jag äntligen ro att fortsätta min väg.Jag är fullt medveten om att allt han gjort de senaste åren ger mig all rätt att välja min väg utan honom.Men jag kan inte.Inte utan hans ok och medvetenhet att det är det jag kommer att göra.Det sista samtalet återstår och jag känner redan en frid över att få slut på detta limbo jag befunnit mig i så länge.