Senaste kommentarerna i forumet

Tack för ditt svar! Egentligen vill jag nog fortsätta dricka fast mer sällan och bara så mycket att jag inte mår dåligt dagen efter. Ska prova att "bara" dricka en gång i veckan och då inte mer än två flaskor vin (har kunnat dricka en hel låda tidigare), sen lägga till några förbud som: aldrig på vardagar, aldrig på förmiddagen och aldrig när jag är ensam. Funkar det inte så tänker jag försöka sluta helt. Lyckades ta en vit helg (första på många år) och hoppas att jag klarar veckan som kommer också.

Just det där behövde jag höra idag. "... den som alltid gör fel" fan så bekant.

är en fråga som varit aktuell av och till under de år jag rört mig här på forum. Oftast, för att inte säga alltid, med rätt så hög känslofaktor. Ibland har den också varit kopplad till om AA är den "enda rätta vägen" att hålla sig nykter.... när jag tänker efter tror jag aldrig att de som går på AA har förespråkat det så, de berättar mest hur AA hjälpt dem själva. OBS att detta är min minnesbild av resonemangen.

Jag som medberoende har lärt mig mest av att följa dem som kämpar med att sluta dricka eller dricka måttligt - "normalt" - vad det nu är. Jag har ju kunnat konstatera att folk blir nyktra på olika vis, med eller utan AA, med eller utan Antabus, med eller utan behandling. De nyktra som är långvariga här på forum har gått olika vägar, det att de har funnits, och finns kvar, har betytt och betyder oerhört mycket för mig, mer än jag kan beskriva.

Trots att jag hade viss sakkunskap i ämnet, om man säger så, tog det länge innan jag insåg att min man var beroende av alkohol. Alkoholist. Gud vilket skrämmande ord. Trots att jag kunde en hel del om fysiologiskt beroende och medicinsk behandling hade jag svårt, nej, jag hade ingen insikt om vad det innebär för en alkoholberoende att hålla sig nykter. Om medberoende visste jag ingenting kan jag säga idag, trots att jag hade kunskap om "flodhästen", om familjemönster och normaliseringsprocessen. De insikter jag har idag har jag tillägnat mig på olika sätt, det mest grundläggande har jag lärt mig här genom att få ta del av erfarenheter. Carina Bångs blogg har varit en mycket bra kunskapskälla. Mina djupaste intryck har jag fått på möten med Al-Anon och AA fast det tog länge innan jag hittade dit. En del berättelser jag fått dela på möten har satt outplånliga spår... spår av den kvaliteten att de verkligen satt min världsbild i gungning. Det låter inte riktigt klokt kanske men så är det.

För övrigt minns jag mycket väl hur urbota trist det kändes att lag mat på helgen utan att öppna vinflaskan, hälla upp matlagningsglaset och smutta in lördagskvällen.... Några veckor tog det allt när det var riktigt påträngande tomt och trist... - och då var jag inte ens beroende på det sättet att jag skulle ha haft nåt problem att dricka "måttligt". Det handlade om vanan, stämningen, förhoppningen... som otroligt nog fanns kvar trots att det inte längre var festligt och trivsamt utan en påtaglig risk för dålig stämning. Ja gode gud... så skönt det är att leva ett nyktert liv! Tack alla forumvänner och hela min forumfamilj för att ni funnits och finns. Ni vet vilka ni är:)
Kram, kram / mt

Tack för omtanken. Har medicinerat med SRRI i flera år tidigare. Dom hjälpte dock inte utan hade under alla år kontinuerliga panikångestattacker. När jag slutade med dom började jag faktiskt må bättre än när jag tog dom. Hade inte en enda PA på flera år. Ångesten var dock kvar och jag drog även på mig en depression pga sjukdom. Fick då KBT vilket jag var på några gånger. Men efter tre uteblivna besök pga sjukdomen som drog ner mig blev jag avskriven och fick inte gå kvar. Tog mig halvt ur deppen men har väl inte varit mig helt lik sen dess (här jag började självmedicinera) för ett halvår sen bestämde jag mig för att testa SRRI igen. Och oj vilket helvete de var. Insättningssymptomen från helvetet i fyra veckor. Pratade med läkaren som sa att jag skulle ge de fyra veckor till. Hade under den här tiden panikångestattacker dagligen igen vilket jag som sagt inte haft sen jag slutade med medicinen förra gången. Så slutade till slut igen och läkaren sa att jag nog inte tålde SRRI när man reagerade så kraftigt. Så 8 veckors helvete i onödan. Sen tog de minst 8 veckor till att känna sig normal då utsättningssymptomen var minst lika jobbiga som insättnings. Här ökade min alkoholkonsumtion ännu mer för att fly undan obehaget.
Har iaf svurit på att aldrig ta den sorts medicine med då de höll på att sluta väldig illa denhär gången med självmordstankar för att slippa in/utsättningen.
Funderat på att be om KBT igen men halvt tappat förtroendet för läkare efter alla fruktansvärt dåliga bemötanden man fått.
Blev kanske lite rörigt men jobbigt skriva på mobilen (ursäkta eventuella autocorrect fel också)

Men som sagt. Tack för omtanken :)

Hej M_K
Du har det riktigt svårt med din ångest. Jag undrar om du sökt hjälp med samtal och ev. Medicin? Att leva med ångest tar mycket kraft. Att regelbundet dricka alkohol sätter hjärnans egen förmåga ur funktion. Efter en tid borde det ha rättat till sej med de olika nivåerna av tex. Serotonin och Dopamin som ökar välbefinnandet. Men för att orka just nu, sök hjälp inom vården. Vänd dej till sjukvårdsrådgivningen 1177 eller kontakta din hälsocentral. Var rädd om dej!

Ja. Början av dagen har varit ok. Inte direkt gjort något men heller inte haft ångest.
Nu börjar den dock krypa på. Tänkt mycket på livet idag och vad man vill med de. Vill tex flytta men är omöjligt just nu. Vill bli smal igen så man mår bättre med sig själv. Finna ergin och glädjen man hade för några år sedan. Men allt känns övermäktigt. Känns nu som att tiden rinner ifrån mig. Jag har bara ett liv men jag gör inte något för att leva de livet. Egentligen hade jag velat spola tillbaka tiden och göra om och göra rätt. Slösar verkligen bort mitt liv.. Så avundsjuk på alla ångestFria människor. För är verkligen så jag ser dom. Fria. Jag känner mig tjättrad till bojor av ångest som håller mig tilllbaka. Det alkoholen hjälpte med. Dämpa ångesten så man kan ta sig ut och göra saker. Är rädd för att sluta, för hade ju ångest redan innan jag började självmedicinera och då fick man aldrig paus från skiten. Är de så de kommer bli igen? Konstant ångest utan dagar för vila från de monstret? Pest eller kolera. Men har ju valt nu. Ångesten skadar ju inte organen som alkoholen gör iaf. Men nog fan är den svår att leva med.
En sak är då säker. Hade inte alkohol varit skadligt hade jag Aldrig slutat.

Man behöver känna förtroende för den man ska vara förtrolig med. Blir glad å dina vägnar, M.

klockren, din kommentar: "Man är inte fri att dricka om man måste dricka". Ja, om än inte ordagrant så var det en riktig fullträff man borde ha som bumper sticker på bilen.

:)

Fick svar ifrån dom och sa att varje måndag är det öppet för möte.
Så det är väl bara att gå. Jag skall lyckas. :-)

Tack för era kommentarer, det är alltid lätt att missförstå i textformat istället för om man skulle prata ansikte mot ansikte. Nu är det söndag = ingen alkohol. Så nu har jag öppnat alkoholfritt vin, gjort en jättegod sås och smuttat en aning. Känns ändå festligt! Smaken är väl inte riktigt likadan, men helt ok, åt svartvinbärshållet.... Periquita, ett rött alkofritt från systemet. Jag fortsätter på min väg. Allt gott till er andra på era vägar!

att de flesta här har tittat på Djävulsdansen med Ann Söderlund och Sanna Lundell ? Jag tror även den finns kvar på SVT Play.
Jag har denna helgen tillbringat underbar tid med fina vänner från gemenskapen krönt med ett föredrag av just Sanna Lundell.

Och jag hoppas så innerligt att alla, både beroende och medberoende, får möjlighet att lyssna på henne !! Hon är en juvel !!

Eftersom jag är en beroende, en alkoholist....fast nykter sådan, så fastnade jag för hennes mycket bestämda åsikt att en beroende inte är just bara "en beroende" utan även är en människa av kött och blod, med känslor, ett medvetande, drömmar och förhoppningar, bra arbetskamrat/släkting/vän mm mm...........

Det är så lätt att kategorisera en människa utifrån dennes sjukdom och därmed tro att den personen är så handikappad så den inte klarar annat än att dricka...Och då glömmer man bort att det kan vara en kär vän. Att höra det från en medberoende som jobbat hårt med sig själv i flera års tid ger mig en sådan lättnadskänsla om att det inte är helt kört för mig utan jag kan få vara en människa utan behöva bli trampad på. I min egna familj är jag den som alltid gör fel om jag är i närheten och är jag inte närvarande så är jag iaf skyldig till det som händer. Och jag tror aldrig det kommer att ändras hur länge jag än är nykter. Just därför känns det skönt att få höra att det finns folk som lär sig att ta ansvar för sina liv utan att lägga bördan på andra.

Sanna har numera förmågan att se på sig själv "utifrån" och även med ett skratt över tokigheter hon, OCH vi andra har gjort, och det blev en hel del fniss i publiken när vi kände igen exakt hur en del av de medberoende vännerna i gemenskapen fungerade eller har fungerat :-)) Återigen blir det så uppenbart att vi är så otroligt lika i våra respektive sjukdomar att vi kunde vara syskon hela högen. Vi följer vårt schema i vår utveckling av sjukdomen och vi kommer till ett vägskäl som för mig som beroende betyder död eller liv och för medberoende förlust av det egna livet eller ett nytt friskt liv.

Efter en sån här helg är jag så otroligt glad för att jag inte tar det första glaset utan får må så gott med så fina vänner ! Ta hand om er därute och välj att vara nykter en dag i taget ! Allt blir så mycket enklare då !

Oj, vad det svajade :)! Vi får väl se om jag kan tjura på som jag sagt till midsommar. Lite prestige i det också ;), kram/ FM

Nej, absolut att du ska vara kvar, tt. Den här diskussionen är ju jätteintressant och visar ju hur olika vi tänker och hur alkoholen påverkar oss på olika sätt. Jag vill hemskt gärna följa dina tankar och din resa så jag hoppas du stannar kvar. Kram/ FM.

Vad skönt att du får hjälp av nån som verkar bra. Hoppas du fortsätter skriva så vi får ta del av hur det går. Lycka till! / FM

har AA alltid varit ett stöd när livet gungar. En fast punkt i tillvaron där allting är så avskalat enkelt, där jag inte behöver bära en mask utan kan vara mig själv helt och hållet.

Första gången jag skulle gå på ett möte i min hemstad var jag otroligt nervös för att nån skulle känna igen mig. Och...huva..om nån var därinne som jag var bekant med !!! Jag parkerade 2 kvarter ifrån lokalen och smög in genom dörren så fort jag kunde och sprang ner för källartrapporna till lokalen. Den gruppen blev sen min sk hemmagrupp, jag var till andra grupper också men hade den första som min bas i många år. Det var, är, alltid rogivande att sätta sig ner, koppla av, låta sig omfamnas av stämningen och bara vara. Min alldeles egna tid där jag hade/har möjlighet att häva ur mig trollen som spökar i min hjärna. Och hur märkligt det än kan låta så har jag aldrig någonsin gått tomhänt från ett möte utan har alltid haft nåt med mig i sinnet som jag lärt mig eller får fundera på.

I början, det första året, gick jag minst 3-4 ggr/vecka, ibland 2 ggr/dag, bara för att det gav mig en trygghet som jag aldrig haft tidigare i livet. En fast punkt. Jag fick lära mig hur det är att leva ett nyktert liv, att tackla krångliga situationer, att tackla roliga situationer, att livet svänger, att lära mig att visa känslor, att njuta av livet just idag. Utav AA's Tolv Steg är det bara det första som innehåller ordet alkohol, resterande steg är förslag på hur vi kan forma vårt nya liv och njuta av vår nykterhet.

Häng på och ta ditt första steg så kanske vi syns på ett möte nånstans i Sverige :-)

Jag ser absolut inget fel med ditt varande här. Orsaken till att jag funderade på att flytta ut diskussionen var en oro för att det skulle uppstå en diskussion mellan santorini (eller kanske flera andra från forumet) och mig, som kunde tränga in i ditt utrymme på ett för dig ovälkommet vis. Jag upplever helt som du att det är känsligt här att tala om att fortsätta dricka, så jag är kanske litet överkänslig på den punkten.

Som jag skrivit tidigare, så är jag uppriktigt intresserad av höra mera om hur det går för dig.

Men annars vore vi väl inte här för att hämta styrka i varann.Tack för ditt engagemang Vilsen och hoppas att du reder dig själv också,någotsånär iaf.

Till födelsedagen och till nykterheten. Vet du jag tycker att du ska fortsätta att tjata om fördelarna, det är så vi kommer ihåg varför vi inte dricker. Mycket bättre att fokusera på allt man vinner istället för att älta nackdelarna tycker jag.

Bara orolig, bara påpekat i all välmening. Jag ska inte kommentera det mer, sagt mitt så Stingo vi lägger ner den här diskussionen istället för att flytta den. Jättebra Träningstanten om du känner att det fungerar för dej nu. Du skrev i ditt första inlägg: "jag insåg att jag inte klarar att dricka måttligt", därav mitt inlägg. Plus mina egna erfarenheter av tidigare försök. Men jag önskar dej verkligen lycka till vad du än väljer. Kanske du är en av dom som klarar det. Uppenbarligen finns dom.
Du ska absolut fortsätta att skriva här.

Jag tänker också att vi alla behöver stöd här oavsett vilket mål man har. Jag skäms inte över min oförmåga att kunna dricka lagom. Vi har löst det med att sluta köpa BiB och köper bara den flaska som vi ska dela just den dagen. Jag har även köpt alkoholfria viner som jag ännu inte provat. Det har hittils inte varit något problem med vardagsdrickande sedan jag registrerade mej här, för snart 3 veckor sen. För mej är det en tydlig vändning som jag är nöjd med. Fint att du LN säger att det är ok att delta här ändå! Det är ju ändå ett stort steg att förändra sina vanor. Tack för stödet!

Det är ju vårt egenvärde o självförtroende som vi känner att vi inte riktigt har mer än när vi har ngn att "ta" hand om.....sorgligt faktiskt.

Kul att du hade en trevlig kväll igår och ja, genom att skynda långsamt så bör det gå bra tillslut.....vem vet var du är, vem du är om ngra månader/år.
Fortsätt att vara positiv även i dem svåraste stunderna :)

Dem utstakade linjerna är lite som för en tillfrisknande missbrukare, vi måste ha linjerna med oss i bakhuvet hela tiden för att inte falla tillbaka ner i avgrunden!

Klart att du ska vara kvar här! Så är det bara. Det här forumet är till för alla, ALLA, som grunnat lite extra över sin relation till alkohol och inte känner sig helt tillfreds.

Förra vevan jag tog ett uppehåll, i höstas, så hade jag tanken om att bara jag "håller ut" tillräckligt länge nykter så kommer jag att kunna dricka som folk sen. Det var mitt hopp, min livlina, vad jag hade i sikte. Den här vevan ser det lite annorlunda ut. Jag har så mycket symptom på en alkoholisthjärna att jag börjar förstå att om nåt måttlighetsdrickande ska komma på fråga för min del så måste jag avgifta mig rejält först. Detta är min personliga tro, baserat på personliga erfarenheter och tankar, och gäller för just mig. Kanske är även detta önsketänkande, kanske är det total avhållsamhet som måste bli the final solution för min del. Ja, men okej då. Just nu tänker jag i allafall på det här viset och det är ett steg framåt jämfört med hur jag tänkte i höstas. Jag kan inte jämföra mig med någon annan, jag kan bara ha mig själv som utgångspunkt.

Dina tankar om att måttlighetsdricka respekterar jag fullt ut.

Stor kram!

Jag höll mig.Men det blir så uppenbart att när jag inte har en (svagare) själ att hålla fast vid så sjunker även jag.Jag är så beroende av viet för att uppleva min egen styrka och mitt eget självvärde.Sorgligt men sant.
Blev trevlig kväll med utgång med väninna igår och nånstans så vågar jag ju utsätta mig för en ev ny framtid med eller utan partner.Men det är tufft när det inte går efter de utstakade linjer man själv satt upp.

se levern som avgiftad nu efter sju veckor. Rent fysiskt känner jag mig inte speciellt annorlunda. Tror jag har en rätt "trög" kropp som inte så lätt låter sig påverkas av vare sig det ena eller det andra. Men är kroppen okänslig är mitt psyke definitivt inte det. Det känns fortfarande så enormt bra att inte utsätta sig för att bli för full, skämma ut sig, ha ångest över minnesluckor och ha ångest över det jag kommer ihåg, vara förjäkla bakis... Fortfarande är det en lättnad för mig att slippa jakten på alkohol, slippa ängslas över att det inte räcker, besväret med att fixa mer, skammen över min egen futtighet, känslan av att gå krokig med sluttande axlar och inte vilja se andra människor i ögonen. Det är skönt att inte behöva betrakta vardag som bara en transportsträcka, skönt att möta min spegelbild om morgnarna (även om jag inte så mycket uppskattar synen så beror det i allafall inte på att jag söp till kvällen innan).

För egen del känns det också som ett friskhetstecken att jag inte så fanatiskt räknar dagar. Förra gången var det som att för varje avverkad nykter dag spändes gummibandet åt ytterligare ett snäpp. Till slut brast det och jag tog mig äntligen den där efterlängtade fyllan - som inte var magisk på minsta sätt utan bara precis som vanligt.

Tänker en hel del på dom här tre, fyra månaderna av avhållsamhet som gärna får passera.
Tänker att jag gärna vill det.

Men vad är det som är skrämmande med måttlighetstanken ? Här på forum är allt eller inget mottot som accepteras. Har man annan uppfattning så kommer reaktionerna direkt. Det hejas och grattas för varje alkoholfri dag, vecka eller månad. Förstår inte heller varför Stingo vill lyfta ur diskussionen ur den här tråden för att flytta till sin egen? Jag är obekväm och har obekväma åsikter. Ganska ovälkommet här känner jag. Man ska tydligen vara alkoholiserad, gå på antabus och behandling på beroendecentrum för att bli accepterad. Antagligen är mina kommentarer och åsikter upprörande. Men det finns stöd för mina åsikter om måttlighet. För många är det den väg som passar bäst och som man är motiverad att gå. Det finns ju även behandling med en sådan inriktning, så jag kan inte vara helt fel ute. Är jag ensam om den inställningen här så kanske jag ska avsluta mitt engagemang här.