Senaste kommentarerna i forumet

...för mig själv vid skrivbordet. En mycket vacker dikt!

Jag kommer på mig själv med att vissa dagar ta på mig offerkoftan. Den stickiga och trånga koftan som jag inte alls tycker om. Jag har lagt den långt in i garderoben för att jag inte ska hitta den så lätt. Men vissa dagar kommer den fram igen och jag känner att den inte är bra för mig.
Idag tänker jag mycket på min och sambons liv, våra 13 år tillsammans. 13 år som troligtvis innehållit många bra stunder men som jag just idag känner endast innehållit en kamp om överlevnad, behov av bekräftelse och ett hopp om att allt kommer att bli bra "bara om...."
Jag är så förbannad på honom, allt han har gjort mot mig och barnen genom åren. Jag är förbannad på mig själv över de misstag jag begått, försöker ändå intala mig att jag sagt förlåt.
Börjar ändå inse att jag även är förbannad på mig själv för att jag inte tillåtit mig själv att leva det liv jag vill leva, att jag sagt JA många gånger trots att jag menat NEJ, att jag tillåtit mig själv att trampas på och att jag varit rädd att säga vad jag tycker för "husfridens" skull.
Ja, helt enkelt förbannad/ledsen över att jag själv tillåtit att det gått förlångt.
Jag har lyssnat klart på Kaj Pollack "att välja glädje" och nu lyssnar jag på Mia Törnblom "självkänsla nu"..... Jag har förstått att jag har fruktansvärt dålig självkänsla. Det är ju där jag måste börja och jag har väl tagit mina första stapplande steg i riktning mot detta. Tror jag iallafall.
Jag känner mig så glad och tillfredsställd när jag får svar här på forumet. Det får mig att tänka i andra banor och ger mig nytt hopp.

Ibland känns det som att jag går bakom ryggen på honom eftersom jag nog ligger långt före honom i mina tankar om separation samt att jag skriver på forumet för det har jag inte berättat. Å andra sidan så har han inte visat att han överhuvudtaget är intresserad över hur jag mår eftersom han inte frågat hur det är hos min terapeut. Så jag kanske ska släppa dessa tankar.

Jag har också mitt i allt gått hos en viktcoach. Jag har ju under nästan hela mitt liv varit missnöjd över min vikt och hur jag ser ut. Därför har jag prövat snart ALLA olika viktminskningsmetoder i jakten på att bli smal. Jag vet nu idag att det inte sitter i vikten. Jag kan gå hur många kurser som helst och köpa hur mycket produkter som helst för dyra pengar utan att detta någonsin kommer göra så att jag blir nöjd.
Jag sade därför upp mina träffar med min coach för några dagar sedan.... Jag måste nu börja koncentrera mig på att bygga upp min självkänsla, det är vad allt detta handlar om.
Jag önskar att Mia Törnblom kunde avsätta några veckor och bara vara med mig...:)

Kram

...är så glad för att ni finns! <3 <3 <3

Kanske kan vi i år försöka att fundera ut vad vi egentligen tycker är viktigt, allt för att undvika stressen och "måsten". Man kanske inte måste gå på glöggfest?

Svårt när man inte kan fly in i dimman ibland, jag tror jag behöver en ventil att släppa ut allt med ibland. Förr var det ett par glas vin som hjälpte, nu har jag försökt med motion och stödgrupp och visst funkar det ibland men känner mig så missnöjd med livet ibland.

Ringde och beställde tid till läkaren på måndag och hoppas vi skall komma fram till en bra lösning, vet att piller inte är lösningen men hellre det än att jag trillar dit igen. Nu kommer ju julen stormande med alla glöggfester och stress. Känner mig inte riktigt redo för det, men rustar för krig med spöken och stress.

Stressad, trött,arg men det kanske är ett vanligt PMS anfall i vilket fall som helst tog jag den bästa lösningen för att inte åka dit denna helgen iallafall. Jag tog ett långpass på jobbet så nu blir det bullbakning och bad med människor som vet hur man uppskattar livet.
Kram till er alla//Kalla

Jag har läst och blivit styrkt!:-)
Du och din man har haft en otrolig resa!
För oss är det ganska lugnt..(vita-knogar-stadiet..*fniss*)
Men jag har, när vi varit nyktra, talat om var jag själv har gränserna och vad som händer om de överträds..
Jodå, jag har en väska och en plan B! (det bästa är, att numera kan jag ta bilen..)
I början var det lite "separationångest" om jag skulle åka iväg och handla, när han tagit sig en öl( lite av offer/underdog)
Varpå jag deklarerade, att DU vet, vad jag menar, så du behöver inte förvanska det, innan jag åkte..
.. Och mötte en lite "svettig" gubbe när jag kom hem igen.. Dock hade han hållit sig från att hälla i sig m e r än sin "ranson".

Jag får också ta en närmare titt, på mig själv, mina känslor, och VAD det är i mig som reagerar så våldsamt mot alkohol..
Kanske är det inte alkoholen i sig, utan det den för med sig, i form av att inte kunna lita på..(blir ju onekligen lite av dr Jekyll & mr Hyde..)
Nåja, nu ska jag inte kapa den här tråden längre..
kram / trollis

Vilken klippa du är, Villervalle! Dina ord satt som en smäck i min situation. Har bråttom nu, men vill att du ska veta att jag känner igen i mycket av det du skriver. Vill att du ska vara rädd om dig. För mig har alkohol blivit ett problem även om det inte funnits ett fysiskt behov. Jag har tappat vänner, förlorat flickvänner och utsatt min barndomsfamilj för slitningar. Det räcker för mig att jag har riskerat det och de jag älskar mest.

Min fru och jag har pratat nu på morgonen och kommit närmare varandra av att våra "sanningar" uppdagats. Jag vet inte hur illa det är med dig och din fru. Ge inte upp det än! Känslor kan förträngas och blomma fram igen. Rädsla och besvikelse kan skrämma iväg det man har ihop. Att få känna min frus armar om mig i morse, när hon läst mitt inlägg och vi blivit sams (tillfällig?), var som juicen i en bakfulls morgontrötta och snustorra hals, som mobilen som möter laddaren igen efter uttömt batteri. Hoppas du och jag hörs igen! Måste rusa!

Hej Minime! Har du bytt ut alkoholen mot "godis" och choklad kanske.. (det är många som får ökat godis-sug, när de slutar med A)?
DET kan nämligen förklara finnarna..
Annars får du se det som att kroppen "rensar" ut efter ditt "supande" :-) och då får man bl.a finnar..
Man kan också få gå på toa lite oftare, bli "lös i magen" etc..
Du kan dricka mer vanligt vatten, eller mineralvatten (ta gärna extra B-vitaminer! de hjälper till att reparera hud och nerver)

Tänk på att det tar nästan lika lång tid för kroppen att återhämta sig, som när du misshandlade den med A ;-D

kram trollis

Hej nummer 9. Jag hoppas att du kan ta till dig av det VillerValle skriver!
Det sägs att det inte är ens fel, att två träter, men att "träta"/prata med någon som är påverkad, funkar inte!!
Därför måste ni prata, när ni är nyktra.. Vilket inte är lätt, speciellt inte när man glidit ifrån varandra.. Och där käre nummer 9, kan du inte ge din fru hela skulden!
Vad har du gjort själv, för att försöka prata med henne? För att förstå?

Gjort är gjort, och ska ni ha en förändring till stånd, bör ni faktiskt ta hjälp av utomstående!(för ni är båda parter i målet och det kommer förmodligen att sluta med pajkastning)

Det hjälper inte att spela "underdog", utan du måste ta ansvar för dig själv och ditt drickande, innan din fru ser dig som seriös.. Tyvärr, för du kanske har planer på att fortsätta dricka..
Om DET inte ingår i hennes planer, så kanske ert äktenskap är över?
Så jag ger dig samma råd som VV, prata med varandra, i nyktert tillstånd, gärna med någon objektiv part (typ familjerådgivnin, terapeut ) eller liknande med..
Lycka till / trollis

Grattis till dag 66 Vinter! Kul att se att det går bra ;-D
Tänkte på din man.. Nej, jag tror inte att det här är fel forum eller forumdel heller, att skriva om sådant..
När man själv har problem, så blir man faktiskt rädd för de här "präktfyllorna" även hos närstående.
Av flera orsaker, men kanske mest, för att de påminer en del om en själv.. Och för att hela stämningen blir så otrevlig..
Min gubbe blir så otroligt arrogant, dryg och ful i mun i ett visst stadium, om det inte gått över till fyllesentimentalitet och jätteångest..
Han gör helt idiotiska grejer och man får bokstavligen hindra honom från att förstöra saker, eftersom han kan få för sig att han t.ex. ska börja "renovera" något.. (du vet, kan allt, klarar allt, är en sjutusan till snickare..) Jag blir helt enkelt rädd att han skadar sig själv, med tigersåg, kofot och spikpistol.. För att inte tala om stege.. Hur det kan se ut efteråt, ska vi inte tala om..
Då kan han bara släta över det med.. Äsch, det fixar jag till sen..(hmm, vid nästa fylla...) Eller men såååå tokigt är det ju inte..
Eller i värsta fall, får jag lyssna på fylletjat h e l a natten, innan han somnar.. (föredrar faktiskt att han slocknar..)
Detta blev lite långt, men just för att det blir så jobbigt (.. eller är det för att jag f ö r u t s ä t t e r att det ska bi jobbigt..?) så känner jag att jag inte orkar..
"Ransoneringsdrickande", struntar jag i, men inte "festande".. Gudskelov, var det ett bra tag sedan det hände (och vi har pratat om det!)
Hur vi gör, är upp till oss själva.. Jag har en plan, och det verkar du också ha ;-D
Kram / trollis

...och milt ångestdämpande. Inte SSRI. Vågar ej skriva namnet för då kommer ett fördömande om tablettmissbruk och "fel budskap" säkrare än ett brev på posten. Enligt doktorn så är jag aggresiv för att jag är stressad, vilket kan leda till ångest och depp...men det har vi ju fattat. Har inget med nykterheten att göra. Hon sa att det kan vara vanlig sömnbrist. Även om jag lägger mig tidigt med en bok...så kan jag ofta varken sova eller koncentrera mig på boken. Jag skulle inte vilja påstå att jag ältar...men hjärnan går på högvarv inför nästa dag. Att pussla ihop allting...tider, arbete, ongar, handla, egentid. Bara det gamla vanliga...det som förr kunde glömmas/kopplas bort med ett par whisky så att man somnade. Nu tar jag några piller istället. Detta får jag hoppas är en tillfällig lösning, men behövs det så fortsätter jag.

Resande; Håller med dig där till fullo! En av anledningarna till att resa är ju just att bli oanträffbar. På senare år när vi reste med ongar så var jag så sur på dem för att de alltid skulle vara uppkopplade. Själv tog jag inte med laptop. Mobil var med ifall det skulle hända ngt (vanligt barnfamilj trauma) men den var avstängd. Nu när jag har blivit lite Forum beroeende...så skäms jag lite för att jag varit sur på ongar. Men...försökte köra början av semestren utan uppkoppling...och tog mig en rejäl fylla. Så nu kör jag med liiiite uppkopplat.

Världen har absolut krympt. Läser inte fb om andra människors resor. Saknar det gamla vykortet...när fick man privatpost senast. Resa kommer jag dock att fortsätta med eftersom jag är beroende av sol och hav. Även vissa storstäder drar. Skidsemester? No way José...efter nio månaders vinter i byhåla var inte skidsemester ngt som drog. Ryser när jag tänker på det ;-). /R

av dig, (Nummer9), som är en av alla de som beskrivs i avdelningen "Hjälpa någon som står nära". Livet är inte alltid enkelt och bakom varje alkoholistfasad finns en människa. Jag dricker fortfarande alkohol emellanåt, men tror inte att jag är direkt fysiskt beroende utan har använt alkoholen mer som en ventil för att klara av livet, (arbete, relation, ekonomi etc.), vilket kanske du också har gjort.

Jag har tidigare skrivet att jag successivt har lättat på mina bördor genom att byta jobb, förändra min ekonomiska situation, sluta umgås med jobbiga personer osv. Kanske vore det skäl också för dig att se över din egen situation. Sätta dig själv i första rummet. Ja, jag älskar också min fru men har ändå kommit till insikt om att vårt förhållande har kommit till vägs ände, men jag har inte jätte bråttom att bryta upp eftersom jag ändå mestadels bor ensam långa perioder ändå på grund av mitt arbete och jag har heller inga småbarn längre.

I mitt första äktenskap gled jag ofta in i alkoholdimmorna för att härda ut just på grund av det du beskriver. Att leva i ett känslolöst förhållande när man är en person som behöver närhet och värme kan vara förödande. Förhoppningsvis var ert förhållande bättre i början, men med småbarn med i bilden och kanske hårdare krav på sig själv så sker sådana här förändringar så sakta att man kanske inte märker det, inte ens när man står där på natten och drar i sig ett par öl bara för att kunna sova ytterligare några timmar.

Jag kan se att det låst sig fullständigt i kommunikationen mellan dig och din fru och så länge du dricker så kommer du inte ha en chans i en diskussion med henne. Låt bli spriten ett tag om du kan, och sedan kan du rak i ryggen ta vilken diskussion som helst. Att se dig resa sig från att ha varit en alkoholdoftande eller bakisskakis person till en person med egen styrka kan vara förvirrande för henne i början men kommer att gynna både dig och henne. Ni kan båda analysera ert förhållande på ett förnuftigt sätt och kanske också hitta tillbaka till varandra.

VV

för de värmande orden!
Det fungerar så bra för mej med LCHF, inget sug efter godis eller vin, jag mår utmärkt och har energi. Det enda som oroar mej lite är just att kolesterolet ska skjuta i höjden och jag ska bli "lurad" att sluta när jag kommer till företagshälsovården på våren för 3-årsgranskning. Jag är så påläst så jag är egentligen inte rädd för högt kolesterolvärde men jag är rädd att falla för påtryckningar. Men varför oroa sej för det nu! Ha en bra fredag!

Ingen TP :(. Ditt beslut...respekterar det. Men saknar dig. Undra hur du har det? Du skriver att det sakta men säkert går framåt. Bra! Önskar dig en trevlig helg. Vare sig det blir med eller utan grabbarna! Vi finns här när du är redo! /R

i korthet. Sett från mitt håll:
Jag har arbetat aktivt med mitt medberoende i drygt två år och haft min bästa hjälp här på forumet. Mannen slutade dricka i ett tidigare stadium än många här. Efter att jag lämnade, dvs åkte till en vän med det nödvändigaste packat i bilen i avsikt att flytta (6.12.2010) återvände jag under kravet att han slutar dricka (det hade jag "nött" om i flera år då). Efter 2 försök att dricka socialt som resulterade i att han drack dagen efter sa jag att nu är det helt vitt som gäller. Han var nykter med vita knogar (jag lärde mig vad det var då) över ett år med några korta återfall (typ några GT under en eftermiddag). Efter ett eskalerande illabefinnande drack han sig berusad på Valborg inför familj och nära vänner - något som inte hänt förr inom familjen och ett fåtal gånger på fester med mycket alkohol. Valborgsfyllan var vägen till AA. Hans "egen" vändning kom den 1 juli... den kan jag inte riktigt förstå innebörden i - och det bekymrar mig inte... Efter det är han uppenbart nykter för sin egen skull, en avgörande skillnad.
Min räkneramsa har varit ett handtag för mig längs vägen, ett konkret bevis på att det skett en förändring. Alla + är tomma dagar då jag märkt att han druckit och sagt ifrån - men envist fortsatt räkna nyktra dagar. Parentesen med minus är dagar jag inte märkt att han druckit som han berättat efter han blev nykter för sin egen skull. Med början 6.12.2010 ser den ut så här idag 24+53+15+173+60+179(- - -)+179. Han räknar sin nykterhet fr 1.7.2012 - dvs snart 6 månader. / mt

trollis! Jag ska sätta en kort sammanfattning av vår resa i min tråd. Den långa versionen finns i det här forumet under rubriken Att vara medberoende. Den avgörande förändringen i min nuvarande tråd. För de flesta av oss medberoende (alla?) har mönstret omedvetet växt fram och fast under lång tid. Att lära sig en motberoende hållning (bra ord!) är en process, långvarig för de flesta skulle jag tro, där vi behöver stöd att "se" och hålla taget. Kram på er medsystrar! / mt

Hej, hej! Bastandet gick finfint. Det blev jag, finnen, en svensk (du? Det hade ju varit mysko) och en ryss. En av oss struntade i ölen i bastun och groggen efteråt. Gissa vem ;-). Men det var intressant...vad vi än själva tror så förbättras INTE engelskan efter några jamare. Fick iaf. äkta finsk stabbmat. På det hela en ok kväll. Men vissst finns den där...känslan av att de andra tyckte att jag var lite "jobbig" som inte drack. Nej...håller med; Det är tragiskt detta drickande som tar vid på tjänsteresorna när laptopen fälls igen. I mitt yrke ser jag inte många kvinnor...men det lilla jag har sett får mig att ana att de istället för att ta en öl med grabbarna går upp på hotellrummet och vinar lite. Dels för att det är tufft att vara kvinna i branschen...dels för att hyckleriet frodas; Den dam som dricker ikapp med gubbsen...får ingen respekt. Det är ju så "sorgligt" att se en kvinna supa. Blir sne när jag tänker på det. Men vad ska man göra? Byta yrke när man är i medelåldern och har en familj och försörja? Dessutom trivs jag med mitt arbete...även om turerna runt omkring kan bli lite påfrestande för en nynykter man.

Dina uttryck kan vara bisarra skrev jag...inte du! Fast när jag hör om spänningen med rullskidorna så börjar jag ju undra ;-). Den lite ljusare gräddvita linjen kan ju vara ett bra sätt att återhämta sig lite. Önskar dig Lycka till! Ciao så länge Atleten! /R

- många av de medberoende som skrivit här under mina två år har bara "försvunnit" - kanske de gav upp... just då i vart fall. En del har förändrat sitt liv: mie, märta, lilla blå, curry, barbalala, Lelas och jag och säkert nån till som jag inte minns just nu.

Jag fäster mig två saker som du skriver:

"Jag bearbetar detta i min hjärna nu varje dag, försöker ställa in mitt sinne positivt och bli av med lite av min rädsla för att släppa kontrollen över min framtid. Det är jättesvårt men jag börjar förstå att det är nödvändigt."
- Försök att vända tanken till att du just nu står i beråd att TA kontrollen över din framtid. När jag tänker efter så är du redan igång; du skriver här, du går i behandling. Du har inte släppt taget. Heja dig!

"Just nu känns det som att han kanske har börjat fatta att han måste finnas för barnen. Kan det bero på att jag håller på att förändras??"
- Det tror jag, att han märker att du förändras. Så bra!!!

Trollis föreslår att du ska ta ett papper och skriva fördelar. Bra förslag - jag understöder och delar med mig av en färdig modell. Skriv ut och sätt igång:)

http://medberoendeinfo.blogspot.com/2012/10/ovning-vid-beslutsangest.ht…

Styrkekramar - du är på väg, du kör tryggt säkert, du vet att livet är värdefullt! / mt

Anar att det är du, min fru, som skrivit under pseudonymen "sorgsenmedberoende". Om det inte är du som skrivit det så kanske du, min fru, läser det ändå och förhoppningsvis vaknar upp ur din villfarelse. Villfarelsen om att det är bara du som lider och bara jag som är skyldig. Kanske andra medberoende läser detta och frågar sig om det verkligen är ok att i medberoendets namn häfta fast all möjlig skuld och skit på den missbrukande för han/hon är ju onekligen en som ska stå till svars.

Jag förstår att du, min fru, fått lida för mitt missbruk. Jag har gjort dig och många nära och kära illa. Det är jag mer än ledsen för och önskar att jag kunde ändra på. Vad synd att du inte sagt till mig att du tror att jag inte varit våldsam för att du sover. Hade du vågat visa omtanke och kärlek alla gånger jag mått under isen nykter då? Vad synd att du inte hållt om mig när jag gråtit mig till söms och tröstat mig med alkohol som napp för att jag får mer varma ord från kollegor och kunder på jobbet än från dig. Vad synd att du inte visade glädje när jag för en timme sen berättade för dig att jag ska kämpa för att inte dricka mer alls. Vad synd att du i samma stund berättade att du ska söka hjälp för att du är medberoende men förnekade bestämt att du har någon som helst del i att vi haft det så jobbigt bitvis i vårt förhållande. Vad synd att du inte velat försöka prata med mig när vi varit ovänner. Vad synd att du vill att jag ska jobba bort att jag visar ilska i konflikter men att ditt sätt att nonchalera folk fullständigt då du är arg eller ledsen är en del av dig och inte går att ändra på. Vad synd att du inte ser det fina i mig som vill fram istället för det spriten missfärgat. Vad synd att du inte torkar mina tårar nu när jag skriver detta och hoppas att min nykterhet från i måndags ska hålla i sig. Vad synd att du inte delar min tro på att människan inte är ens ord, inte är ens handlingar utan ens ambitioner och att det är nu jag behöver dig som mest.

Jag tänker på Winston Churchill. Han sa till en kvinna som påpekade hans onyktra tillstånd: Visst, jag är full. Men du är ful och i morgon är jag nykter!
Missförstå mig rätt! Churchill beter sig illa. Ens utseende kan man inte hjälpa, men ens alkoholhalt kan man styra. Men om den fulle kan bli nykter och bibehålla det tillståndet så bör endast den utan synd kasta första stenen. I vilket fall, jag älskar dig min fru. Du har all rätt spy galla över mig, även om det sårar mig att du gör det med andra, men döma mig för alltid och rentvå dig själv har du inte rätt till eller fog för!

att misslyckas är inte samma sak som att vara misslyckad! det hörde jag förra veckan..... och kändes ganska rätt!

Bastu med Kosken vilka frestelser. Samma här jag gillar bastu och Kosken men Kosken hoppar jag över för tillfället.
Jag har själv varit i 1000flaskorslandet 3 omgångar efter semestern.
Gräddvitt ska det bli fram över och kanske vitare en så, är riktigt peppad för att hålla mig borta från krökandet på längre sikt känner att det ger ingen tillfredställelse men det visste jag ju innan. Det är som du säger när det ingår i jobbet så lever man farligt. Tragiskt att det så ofta när det är övernattnings inblandat så skal det Krökas, man hinner inte klappa igen lapptoppen fören det är dags att ta en pilsner eller fem.
Rullskidor funkar bra i brist på snö! Men vist kan det vara lite spännande i bland när det går utförs och det dyker upp en T korsning eller en trottoar kant. Det gäller att planera turerna.
Bisarr kanske! Hoppas jag inte låter helt galen, försöker bara se saker och ting från den "tragikomiska" sidan!

Hej så länge //Paron//

Jag är så glad för din skull Santorini, det märks att det är på ett annat sätt för dig nu, kampen är över och du har accepterat känns det som.
Känner igen det där med att du känner att du är ok som du är, jag upplever samma sak.
Har precis som du gått ner ca 14 kilo och det gick rätt snabbt med LCHF första månaderna, sedan slutade jag med det eftersom jag fick för höga blodfetter av den kosten. Har stått still i vikt sedan dess och skulle egentligen gå ner 10 kilo till för att vara i samma vikt som när jag var 20. Men jag känner ingen brådska, jag har också upptäckt att jag duger som jag är, går jag ner lite till så är det bra men gör jag inte det så gillar jag mig själv ändå. Jag är ändå inte 20 längre, jag är 40+.
Det är en ovan tanke att duga ändå men det är härligt att känna så.
Kram på dig!

Fenix: kloka ord! Då förstår jag dig helt! Klokt också att läsa din gamla tråd tror precis som dig att man behöver "lära känna sig själv" för att finna sina mönster och på det sättet undvika fallgropar.. Lycka till!!!! På tal om något helt annat såhär en tid utan alkohol har jag fått massor småfinnar känna de igen? Så trött på huden som reagerar phär.

Hej!
Trollis, du har helt rätt i allt du skriver, tänker jag. Precis så där är det.

Det vi alltså måste göra, Mammy, är att gå emot vår magkänsla. När hjärtat säger till oss att vi skall göra SI - då skall vi lyssna på hjärnan som istället säger att vi skall göra SÅ.

Nu har jag aktivt arbetat på att bli av med mitt medberoende under två års tid. Och även om det kan verka som en lång tid, så är jag inte igenom ännu.

Och jag hade ingen aning om hur djupt det satt i mig, medan vår situation var som värst.

Jag kan skriva mer om detta, men jag nöjer mig så just nu... Kram, vänner!
/H.

Ja men så sant det kändes. Det är ju faktiskt en helt meningslös diskussion. Det är så märkligt mycket som vi alla egentligen vet men åtminstånde jag behöver få sånt här till mig hela tiden för att inte fastna. Kram