Senaste kommentarerna i forumet

Att vi finns tillsammans här på forumet betyder så oerhört mycket för mig. Det blev så klart för mig för en stund sedan då jag skrev i Stigsdotters "konvent-tråd", att ni är så väldigt viktiga i mitt liv. Här skriver jag o läser, tar emot era erfarenheter o ger av mina, funderar runt allt som händer. Och endel är sådant som jag ALDRIG pratar med någon annan om. Visst har jag några riktigt goda vänner som vet det allra mesta om mig men här skriver jag även om det som är omöjligt för mig att prata med dem om... så är det.

Era inlägg värmer ska ni veta.
Idag känns inte jag lika skör.

Om du visste hur mina tårar rinner när jag läser här, åh, vad jag är så fruktasnvärt lycklig för dig och din familjs skull, och samtidigt så jävla avundsjuk att jag inte har ord - tänk om min man hade varit i ditt läge.

Jag hoppas att allt går bra för dig, att du kan motstå alkoholen och att du känner dig lycklig, liksom din familj!

En stor styrkekram

Sitt inte för länge i offerkoftan...
Ta ett papper och skriv ner (ärligt!) vilka fördelar du har att stanna kvar i detta förhållande..
Jodå, det MÅSTE finnas fördelar, annars hade du redan bestämt dig och börjat undersöka andra möjligheter..
För en del är det "ensamhet" som spökar.. Och egentligen, känner vi oss ensammast, i ett dåligt förhållande..
Har du fortfarande "drömmar" om att "ändra på honom"?
Säger som Dr Phil (oavsett vad man tycker om mannen, så har han vissa poänger!) Om det inte fungerar (eller h a r fungerat de övriga tusen gångerna) varför försöka på samma sätt?
Vi stångar ofta huvudet i väggen, gång, på gång, på gång, i våra förhoppningar att d e n här gången så..
Ekonomi? Ja, det är ett stort hinder, speciellt om HAN tjänar mer och står för en större del av kostnaderna.. Är det värt det? (kallas i så fall "prostitution inom förhållandet")
De "praktiska sakerna".. Ja, vi kvinns är ju såna "våp" vad det gäller det tekniska..
Handen på hjärtat, när behövdes de där "kunskaperna" på riktigt? Det finns massor av hantverkare (både tjejer och killar) inom ett telefonsamtals avstånd.. ;-D
Bekvämlighet?.. Jag vet hur vardagen ser ut, jag vet vad jag har.... Ofta, är det det nya och okända som skrämmer oss, ÄVEN om det skulle visa sig bättre i det långa loppet...
Vi får vår uppmärksamhet, även om den är negativ.. Vi har något som folk kan "tycka synd om oss "för..
Kort sagt, vi får uppmärksamhet och energi av att stanna kvar...
Frågan är, är det DEN sortens energi vill vill ha..?
Den enda som kan svara på det är vi själva!
Dröm inte bara om framtiden, börja leva den!
kram trollis

Tänker på hur många som finns i vårt samhälle, som inte tror sig ha problem med alkohol.. Nja, inga riktiga problem kanske, som vi beroende/medberoende har..
Är det så, att polityren är så tjock, att vi inte ser?
Alla de som "dricker normal", hur "normalt" dricker de egentligen..
Eftersom många av oss har lyckats dölja våra vanor (och våra medberoendes) väldigt länge, så misstänker jag att beroendeproblematiken är som ett isberg.. Vi har sas bara skrapat på ytan..
Vi kan nog lugnt sluta vara "avundssjuka" på normaldrickarna, för många av dem har värre problem än vi har. I alla fall för tillfället..
för tänk vad energi, det går åt för att förneka sina problem?
Det är lite som "Kejsarens nya kläder"... Ingen säger öppet, det alla egenligen vet..
Har man pengar och en "ställning" i samhället, så är det lättare att dölja fakta.. Man åker på "semester" utomlands (underförstått, tar in på en privat klinik.) så att man är i skaplig form, för en ny vända..
Man omger sig med "lojala" medarbetare, som täcker upp vid de tillfällen man är "opasslig"..
Man kan i stort sett ha vilka problem som helst, men inte med alkohol... (det verkar som om t.o.m droger anses som ett mindre problem än A.)

Det lustiga är, att vi som är beroende, ofta s e r före alla andra.. Vi märker de "små" tecknen på att allt inte står rätt till, men oftast väljer vi att tiga/ blunda/ inte "lägga oss i"..
Ibland önskar jag att vi vågade mer, trots det obehag det ibland innebär.. Jag önskar att min mans kollegor, pratade med honom, när han luktar "bakfylla" på jobbet eller spiller ur kaffet pga darrningarna..
Jag hade önskat att någon ifrågasatt, att jag klev in på bolaget 5 dagar i veckan.. Någon som frågat: Hur mycket dricker du egentligen?
Fast i "lagomlandet" Sverige, gör vi ju inte så..
I lagomlandet Sverige, vågar ju inte ens doktorn ställa frågan: HUR många glas dricker du, när du dricker "som alla andra"..
För det de frågar (om de frågar) är dricker du alkohol? Och som beroende, svävar man på målet och svarar.. Ja, ungefär som "alla andra"
Att jag blev lite upprörd på den punkten, beror på att en bekant, (som HAR problem) hade ett besök hos någon form av "beroendemottagning" efter en rattfylla. Där hade läkaren tydligen varit lite svävande på målet och lindat in svaren, så personen kom lite triumferande och sa:
Jag är INTE alkoholist.. Möjligen låg jag i riskzonen, men det är inga problem, eftersom jag inte har något "sug".. Jag ska bara ta en vit vecka lite då och då...
Problemet är, att jag misstänker att det kommer att skjutas på dessa "vita veckor" och att "suget" inte var det de egentligen pratade om.. Hen menar att "suget" ska vara sådant att man i princip "börjar" dagen med alkohol..
Att" bara" tycka att "det vore gott med ett glas vin till maten" anser hen inte vara "sug"..
(Jo Tjena!)
Hen lyssnade på den här läkaren, ungefär som "fan läser bibeln".. Tog till sig det som passade och glömde resten.. Sorgligt!
Vi umgås inte längre.. bara hälsar lite artigt när vi möts..
Idag blev det lite hoppiga funderingar..

Ha det bra gó vänner! / trollis

God förmiddag Dompa (och alla andra!)

Vad är det för piller du har kommit över?

PS Vad var det för fel på klassiska Poste Restante-adresser? Jag har helt tappat suget efter att resa sedan internets uppkomst, mitt huvudsyfte med resande har nog alltid varit att vara icke kontaktbar. Världen har helt klart blivit mindre, vilket är av ondo i detta fallet.

Jag läser runt i många olika trådar här....
Jag känner mig så himla misslyckad som inte kan stå upp för mig själv och verkligen säga orden rakt ut..jag vill inte ha det så här! Det är så många andra här på forumet som har tagit tag i sina liv och jag står bara och stampar.
Min sambo bara jobbar och jobbar och inget blir sagt. Detta psykiska helvete håller på att ta kol på mig. Varför kan vi inte prata. Men vi har ju aldrig kunnat prata annars så varför skulle vi kunna göra det nu. Jag sade, för en vecka sedan, att jag mår dåligt och vill prata. Det enda svar jag fick då "jag har inte tid".

Vet att allt är mitt ansvar..och det känns så tungt! Jag vill att någon ska hjälpa mig att ta mig ur detta, ibland vill jag bara svänga mot en lastbil på vägen- kanske skulle jag då få lite andrum på ett sjukhus. Men den tanken gör mig rädd då jag vet att jag kanske inte skulle överleva och att jag då skulle lämna mina barn. Jag är trött, värk i axlarna och ryggen, huvudvärk och glädjelös.
Jag vill så gärna börja leva! Jag måste hoppa, våga gå en annan framtid till mötes- en outforskad sådan- och hoppas att jag faller något sånär mjukt.

Jag är imponerad av alla som vågat ta steget till en förändring.

Hur går det för dig?
Skickar några styrke kramar på din nya väg! / trollis

till dig, goá mulletant!
Även en klippa behöver lite vila.. När saker händer i ens närhet, som man inser att man inte kan påverka men som gör väldigt ont, då känns livet tufft..
Kanske påminner det en om tidigare sorger och bedrövelser..
Jag tror att det är bra att gråta, att "städa i själen".
För jag tror att det inte bara är den tillfälliga "ledsenheten" som kommer ut, utan att man får ut en massa gammalt skräp man burit på.. Och man behöver inte ens veta, vad det var..

Julen ja, för vissa är det en tid av oro, istället för den frid man önskar att det vore..
En barnens högtid, som för vissa barn känns mer som några veckor av terror, tåtassande och ovisshet..

Kriser, är ju också möjligheter.. För naturfolken, var det enklare, när man blev äldre.. Då blev man "den kloka".. medan man i vårt samhälle börjar omyndigförklara människor innan pensionsåldern.. Suck!

Speciellt vi kvinnor har det tufft, vi ska kämpa för att se ut som "tonåringar" jobba som hästar, och helst inte låtsas om våra klimakteriebesvär..
Undras just varför DET blivit så "fult".. Det är ju trots allt något som är naturligt..?

Och visst stämmer det, att idag vill alla leva för evigt, men ingen vill bli gammal..

Inte meningen att låta sorgsen.. men det blev lite av en reflexion, när jag läste ditt inlägg

Tänker på dig! / kram trollis

Hej igen mammy!
Den perfekta medberoende "sopar banan" för den beroende.. Vare sig det gäller att dölja, eller blunda!
Vi "bortförklarar" saker för arbetsgivare, vänner och bekanta..
Vi ställer till rätta, när vår "beroende" gjort bort sig..
Vi döljer HUR mycket hen dricker.. Städar undan tompavor etc..
Vi "kollar alltid" vilket humör/stadium av bersusning hen befinner sig på, innan vi beslutar om det t.ex. är lämpligt att bjuda hem folk..

Vi "går på" lögnerna om "ont i magen", infektioner, depressioner, muskelvärk, ryggvärk etc och låter den beroende "sjuka sig" (ligga hemma och dricka som "medicin")istället för att ringa vårdcentralen, följa med och slå näven i bordet (som jag tror mulletant gjorde) och säga rent ut: Detta beror på alkohol-problem!

Att vi inte gör det, beror dels på skammen, men också på alla "hållhakar" vi har på varandra.. Dricker vi själva, så är vi definitivt mindre benägna att se oss som "medberoende" på ett konstruktivt sätt..

Dessutom, måste vi inse, att den enda VI, kan göra nykter är oss själva!
Visst kan vi ställa ultimatum, men vi MÅSTE vara beredda att genomföra det vi hotar med.. Annars händer, ingenting!
möjligen kan vi jämföra det med att vi slänger kuddar under den beroende när hen faller, så de kan kravla sig upp och fortsätta som förut..

/trollis

Ha, ha.. ÖL, kallas ju för "flytande bröd", så det brukar definitivt inte gå ihop med LCHF..
Vad jag förstått, är olika människor också olika "kolhydrat-känsliga"..
En del av dem kan dricka t.ex. vin och lågkolhydratöl.. Andra inte..
Hos andra, lägger det sig som bommull runt midjan...

Ser att du verkligen är bestämd i dina intensioner..;-D
kram /trollis

Bra kämpat Minime!
Du verkar ha lagt upp en strategi som kommer att funka i det långa loppet!
kram /trollis

Hur är en perfekt "motberoende"? Har läst en hel del i denna forumsdel, så medberoendets tänk förstår jag till viss del, men jag vill s.a.s stämma i bäcken så att det blir rätt från början.

Tittar in och ger dig en godmorgon-kram!
Ja, vi drömmer en del, många av oss.. Kanske är det hjärnans sätt att liksom "komma ifatt" och sortera..?

Så skönt att se att dina inlägg andas mer harmoni än på länge.. ;-D
/trollis/

Vaknade tidigt igen och älskar lugnet vid köksbordet, har tänt nästan tio ljus i olika lyktor och känner ett sådant lugn med kaffekoppen och forumet. Tänk att jag hittade hit och fick kontakt med alla er som hjälper mig, peppar mig och ibland tröstar mig. Tänk att jag har någonstans att göra av alla tankar och alla funderingar.

Drömmer så mycket nu och det blev ju inte bättre av att jag såg Svinalängorna innan jag gick och la mig.... Skönt då att vakna och veta att jag inte behöver vara rädd, varken för gårdagen eller morgondagen. Så länge jag fortsätter hålla mig från vinet så klarar jag mig, för då är jag JAG och inget annat.

Jag började inte räkna dag 1 och slutade tvärt utan det tog tid och många "försök" att dricka normalt, men min resa började när jag loggade in här och bestämde mig för att jag ville ändra mig. Ta hand om dig!
Sommar

Nej, det är svårt, för att inte säga omöjligt. Vi har så olika mycket i bagaget, olika utgångspunkter och utvecklas åt olika håll. Minsta gemensamma nämnaren är ju ett problematiskt förhållande till alkohol. Det skrämmer mej lite att min nykterhet skulle kunna ställa till det i mitt förhållande till min älskade sambo. Han kommer förmodligen fortsätta med sina fredags- och lördagsöl, men han blirju inte dum eller så när han dricker, bara trött, så tills han kommer på bättre tankar får jag väl försöka låtsas som att det regnar, hålla mej ifrån pekpinnar och bara föregå med gott exempel.

Känns så bra när man läser din tråd från början, det har hänt massor! Det känns tillförsikt och ro när man läser nu. Kramar till dej, Tilde!

Visst är glad i min doktor. Hon är bara en "vanlig" husläkare. Ingen psykdoktor...men vi fick verkligen så bra kontakt så när hon föreslog att vi skulle ses igen...var det bara; Yep! Dessutom praktiskt...blir jag sjuk i en "vanlig" fysisk åkomma så finns hon ju där då med.

Barnuppfostran; Usch ja, det är svårt. Men jag försöker se dem mindre som barn och mer som människor. Just det där med konsekvenser...funkar nu när de är i åldern "tänka själv". I stora killens fall tror jag att det är hormonerna som spökar...han är ju snart man. Snart 14...i vissa kulturer är han giftasvuxen ;-), medans här i väst blir han behandlad som ett småbarn. Tufft! Ha en skön dag...Trollis och resten av de "Tilltufsades skara". /R

PS: Det har skett ngt underligt i samtiden. När jag var 16 år (44 snart) så reste jag runt i Europa själv, eller med jämnårig flickvän. Inte en chans att min grabb skulle fixa det utan att ringa, sms:a., maila hem om pengar och det ena med det tredje varje dag. Dessutom skulle väll flickvännen blogga hela resan. De kan så mycket...men bara på pappret liksom. Hur kunde vi låta det bli så? Söndercurlade? DS

lite "tom" och kanske distanserad - trots att jag på några plan är väldigt nära mina känslor. Min stora omsorgsfullt nedpackade gråt är närmare än ... jag vet inte när... God gråt som jag kan dela med mannen. Det händer ganska mycket omkring som påverkar mig - kanske kan återkomma till det i helgen när jag har mera tid att sortera tankar och känslor. Mullelivet är gott och det är det viktigaste. / mt

Du skriver väldigt vackert Tilde. Både om skörhet och att finna sin "egen väg" till att förändra sitt drickande. Just den där egna vägen tror jag är livsviktig för att en förändring verkligen ska kunna ske. Att inte hoppa på första bästa "tåg". Att inte titta på X som det går så bra för...och sedan bygga på ångest, ledsamhet, skam och varför-kan-inte-jag-känslan. Stark är du som vågar "tänka själv" (lånat från Trollis). Att våga vara skör.Kram/R

blir några "gamla"... tycker mig ha sett det mönstret under mina snart två år här. Jag tror att "vi" som stannar kvar här (ett tag) har betydelse - för mig gav det väldigt stort hopp att se att det fanns människor som blivit nyktra och att få en "kontakt" med dem.

Problemen att ändra semester- och efter-helgenmönstret är välkända liksom barns oro inför sommar- och jullov. Visst är det tragiskt:(

Tack för morgonhälsningen Dompa - jag är åter i arbetshetsen och många problem ska lösas. Känner också tydligt att jag håller på att byta roll och att jag söker nya livsvägar. Det är också en livskris - apropå hur du funderar över ditt liv. För min del en helt naturlig livsomställning - efterlängtad men inte alls enkel. Det var fint att du mötte en klok och bra doktor.

Med önskan om en bra dag - till Dompa för dagen i Suomi - och till alla andra medvandrare! / mt

En tanke bara. Kan det vara årstiden? Att så många kraschar efter semestrarnas drickande och sedan har svårt att lägga ner när vardagen ska hanteras igen? När man inte längre "får" dricka varje dag? Tror att det kommer bli en ny topp i Januari efter helgerna. Tyvärr. Kan redan "se" jul och nyårsfirandet i vissa hem :(. Ledsna barn, uppgivna partners (oftast kvinnor?), misshandel och sedan massjukskrivningar som följd. Varje år. Jag förstår vad du mt, trollis och Stigsdotter syftar på...med mer resurser. Men jag fattar verkligen inte vad man kan göra...så länge de sjuka själva vägrar att se.

Ja, nu var även jag här och negga lite på morgonen...när det enda jag faktiskt ville var att önska mt en riktigt God morgon och en fin dag! Ha ha, ja...vad man än säger om oss alkies...vi är en munter skara ;-). /R

Du har redan fått två kloka svar, jag vill också skriva några tankar. Först: Du har kommit ett gott stycke på vägen när du ser så tydligt vad som händer! Kanske det viktigaste att du ser vad som händer med dig och du vill ändra mönstret. Kanske du kan berätta för din man - utifrån dig - att du ser och känner igen ditt "nötiga beteende" och att han blir tyst. Att du inte vill ha det på det sättet, att det beror på att du vill väl men vet att det inte är en bra väg.

Fortsätt ditt tillfriskningsarbete - sök upp Al-anon och/eller annan hjälp. Fortsätt skriva här hur det går för dig.

Också jag och mullegubben har fortsatt vårt gemensamma liv. Han var (som du kanske läst) nykter "med vita knogar" länge och jag förstår verkligen inte riktigt vad som hände när han verkligen blev nykter för sin egen skull. Jag bara accepterar och tar tacksamt emot allt gott som finns i livet nu.

Lycka till på vägen! / mt

Rullskidor (farligt?)funkar nog lika bra som åsna. Skönt att du har bestämt dig för att inte lämna oss! Saknat dina lite smått bisarra uttryck. Kör du på din gräddvita linje...den lite mörkare har ju en tendens att kunna bränna ut oss. Speciellt i samband med för mkt arbete, resor och möten. En del av oss har lite halvfarliga jobb. Halvfarliga för oss som inte riktigt fixar alkoholen till hundra. Själv har en finsk kollega ( är i Finland just nu ) bjudit in mig på en äkta finsk sauna ikväll. Äkta finsk...låter bra...varmt och vått och Kosken kanske ;-). Skippar det sista...men karln vet att jag är alkis. Var tvungen att berätta...annars kommer du inte långt i nykterheten här i "de tusen flaskornas land". Ha det! /R

Haft en hektisk tid, resor Möten och åter massor med arbete! Gräddvit nja kanske lite åt det mörkare hållet.
Jag har inte lämnat er ni finns i mina tankar dagligen!
Nu har det lugnat ner sig lite, så nu ska jag hoppa upp på inte åsnan kanske men rullskidorna ska fram och gymkortet är fulltankat! "så nu är det bara o åk"
Kommer att ta mig tid att läsa många av inläggen på forumet. Och hänga med i trådarna …

// Paron// ;)

Vad glad jag blir av att läsa att du lever ett alkoholfritt liv, för din skull!
Jag har inte läsa hela din tråd, och kanske har du skrivit om hur det går med vänner och vane-aktiviteter, men hur går det?
Jag läste att du har barn, men har du sambo/fru också? Hur tar hon detta?

En varm, uppmuntrande kram från någon som önskar att henne make tog detta steg.