Senaste kommentarerna i forumet

Hittar inte var man kan redigera en en post som man redan sparat. För att rätta till ev fel. Någon som vet får gärna informera.

Tack för din kommentar Livetsliv. Det känns skönt att inte vara helt ensam i det som är det ensammaste jag upplevt. Det är så mycket känslor just nu. Det rasar en kamp inom mig. Jag är rädd och rädslan är komplex och inte vit som snö ska villigt erkännas. Jag är insyltad i detta natruligtvis. Självklart är det så att det inte är någon slump att man som medberoende barn till en dysfunktionell familj hittat strategier att försöka lappa och laga de människor som är livsviktiga för ens existens. Men är en man livsviktig för min existens nu som vuxen? Och är han livsviktig för mig när han gör mig besviken och sårar det barn jag bett honom att vara rädd för? Svaret är ju naturligtvis NEJ. Ändå är jag där som den missbrukare jag är på kärlek. Jag VILL inte se att han inte VILL. Jag VILL inte acceptera att han bara använt mig för att nå sina mål, dvs att fly från sin ångest. Jag vet att han i början sa saker som att han är rädd för att jag bara ska vara hans "gosedjur", en "leksak" och att han sa ofta att han saknade mig "egoistiskt". Jag kunde inte skilja på detta och kunde inte värja mig från hans trängande behov av mig och blev bekräftad av att någon behövde mig. Det är tragiskt. Jag är inte värd bara detta lilla såklart, vem är det, men jag nöjer mig med det och tappar respekt i andras ögon när jag egentligen bara önskar närhet och trygghet och kontinuitet, dvs det enda jag absolut inte fått utom i korta stunder av vår relation. Jag brottas med ångest och rädsla för att kanske aldrig mer få något livstecken från denna man, då jag plockats bort från hans lista över legitima anhöriga som får möjligheten att hjälpa honom. Kommer någon av hans anhöriga någonsin kontakta mig om han t ex skulle bli inlagd? Innan var jag den man ringde för att vara behjälplig att kasta mig i taxibilar och ambulanser, nu är jag "ingen" och får höra att jag "inte tillhör hans familj". Jag är så ledsen och jag är så platt. Hur kan någon som jag velat så väl och som jag gett så mycket av min kärlek behandla mig så illa? Hur kan han straffa mig efter att han rekryterat mig med en delvis underförstådd önskan att "hjälpa honom att skydda sig mot missbruksjaget" eller hur han uttryckte det. Jag har gjort det jag trodde han ville, dvs försökt att stoppa honom från sin egen djävulska vilja att använda den drog som gör hans liv så trasigt och efteråt så straffas JAG, bara jag för att jag tagit denna roll när jag egentligen bara velat ha kärlek och en man i mitt liv. Det är snurrigt nu och jag är rädd att jag snart kommer åka dit igen, för att få en smula av den bekräftelse på att jag "är någon", den bekräftlse som han uppenbarligen varken kan eller vill ge mig. Med andra ord jag FÅR inte åka dit, detta skulle vara att låta honom få rätt i sitt nya förakt mot mig, dvs att jag inte lyssnar på honom och därför inte är hans vän. Han vill vara ifred, han vill inte att "folk ska komma till hans hus". Han ser det så, men ofta då jag ändå åkt dit har han tackat mig hundra gånger och rullat ihop sig hos mig som en liten hundvalp. Det är som att det är två delar av honom som strider, den delen som jag vill ha, den goda, och den andra "missbrukardjävulen" som avskyr att jag kommer och som föraktar mig för det. Svårt att vara anhörig. Svårt att vara jag. Svårt att vara ensam nu. Ska kanske ge al-anon en chans igen. Jag fick nästan panikångest förra gången och inte orkat gå dit igen. Men ska kanske... Någon som varit på ett öppet AA - möte? Tänker att det kan vara nyttigt att lyssna på nyktra alkoholister för att förstå att det kanske eventuellt inte är personligt det jag utsätts för nu - att det är projektioner. Jag tar åt mig som en svamp och jag dryper av sorg och självförakt. Tacksam för att du som läst lyssnat på dessa tidigare morgonångestpräglade tankar. So long.

Det regnar. Jag försöker sova. Tankarna går runt runt,leder ingenstans. Jag skulle vilja gråta, jag behöver tröst. En trygg famn, någon som smeker mitt huvud och talar om att snart blir allt bra igen, gråt du bara. Mamma? Du finns inte längre och jag hade inte kunnat berätta om hur det är. Pappa? Nej, du har varit borta i många år men kanske hade du kunnat ta emot min sorg och mina tvivel.
Barnen? De ska få tröst av sin mor och inte bära hennes otrygghet. Min man? Som avskyr självupptagna människor som tycker synd om sig själva och som uppfattar gråt som en anklagelse för att ge honom dåligt samvete, rent av en provokation.
Kemikalierna dämpar, velafaxin coolar ner, med Stilnoct kan man somna till sist. Mjuka barnkramar värmer och gläder.

Rar, omtänksam och tacksam genomsyrar dina inlägg. Tillåter du dig själv någon gång att bli riktigt ompysslad? Eller sköter du om alla andra först? Du förtjänar att få ha stunder när DU står i centrum. Må du finna en ventil där du kan få lätta på trycket. En stunds vila från måsten, borde'n, duktighet, passa in och höra hemma. Jag kanske gör övertramp med dessa ord, förlåt i så fall. Du har skrivit att du uppskattar tankeväckande ord, att förkasta en hypotes kan också leda en framåt. Kramisar Kotten

Det här kanske är helt fel i den fas där du befinner dig nu, men kanske ska du lägga din energi på att fundera över varför du dricker istället för att fundera över vad som hände när du inte längre mindes. Kom plötsligt att tänka på snickersreklamen "you are not you when you are hungry". Ingen bra ursäkt, för något kan man ju faktiskt göra åt att man blir för hungrig eller att man börjar dricka, men på nåt sätt är det ju inte du längre när du inte längre minns. Men åter till frågan: varför dricker du? Vi här på forumet har olika svar på det och det är nog viktigt att fundera över för att kunna göra något åt just det. Du hade ju tagit steget att söka hjälp, vilket är stort och fantastiskt. Hur har det gått med det?

Jadu... Vad ska man eg säga om att få en kick av att gömma flaskor, vara berusad."i smyg". Förstår det så väl. Jag vill nog bara vara helt ensam ibland tror jag och det händer alltför sällan. Ser att du skriver att "dottern pratar och pratar", katten o hunden pockar på uppmärksamhet, Det känns så för mig också ibland, alla vill ha en bit av mig, dricka min kärlek och äta min tid. Jag har fyllt på mig med vin, det funkar inte bra alls. Också på nåt sätt fått en kick av hemligheten, flaskorna o drickandet. När min sambo hittade mina flaskor var det på nåt sätt skönt för då kunde jag vara öppen med att jag måste sluta och då ströps också tillgången till alkohol. Nu har jag förstått bättre att jag måste ta hand om mig själv och göra sånt jag mår bra av. Det är så mycket skönare nu. Att leva i nuet och vara närvarande. Håll ut lite till. Ljudbok låter bra. Kämpa på ett tag till.

jag är så taggad på den här festen! Jag tar med mig alkoholfria bubblor och tjing pax för att göra i ordning ett quiz om forumfolket!

Det är oerhört jobbigt att stå emot när möjligheten finns att dricka. Kan du strypa tillgängligheten på nåt sätt så blir det lite lättare att stå emot även nästa gång. Starkt jobbat!

Vilja skrev i sin tråd för ett tag sedan något om att det vore lite kul och spännande med en fest för oss här på Forumet. Det var innan jag "kom ut", så jag var ju eg inte inbjuden då, men började tänka lite på hur det skulle se ut på en sån fest. Vilka nick som skulle göra vad osv. Och vilken plats jag skulle ha då, eftersom jag också skulle befinna mig där, trots att ingen egentligen vetat om min existens.
När nu sen Myrkotten tog upp ämnet igen kunde jag inte låta bli att haka på, det är en så rolig tanke på nåt sätt. Vilja förlåt att jag tog över festplaneringen. I min värld är alla inbjudna och välkomna, även de som inte gett sig tillkänna ännu. De som varit in och vänt och de som tillhör det vidare livet. Ett krav ställs och det är nykterhet. Det blir en fest, större än man kan ana.

Hur går det för dig, etanoldrift? Jag brukar läsa dina skarpa och elaka iakttagelser och det ger mig kraft. Ilska är bättre än uppgivenhet. Och ibland måste man också skratta åt eländet.

Jag önskar så att vi ska komma fram till att kämpa tillsammans och att vi kan gå vidare i en ny och fördjupad gemenskap som ni har gjort. Om jag visste att viljan fanns skulle jag nog kunna ha tålamod och fördrag med mycket. Men som det är nu förbrukas förtroendet mer och mer för varje bakslag och jag tål snart inte se min ynklige man och lyssna till hans kvällsutläggningar som blir allt enfaldigare och mer fördomsfulla för varje promille. Nyss föll han omkull på gräsmattan men inte var han onykter heller. Jag hjälpte honom in och sa till honom att han måste sluta dricka nu totalt punkt! Han sluddrade någonting och nu snarkar han med kläderna på i gästrummet.
Kanske kommer han in och vill vänslas i morgon men jag känner ett sånt förakt att jag inte vill vara nära honom. Och då får han ett skäl till att dricka osv. Här på landet lever vi ett dubbelliv. På dagarna familjeliv och när kvällen kommer förvandlas den gemytlige mannen till en vresig, missnöjd lallande gubbe som retar upp sig på allt och alla. Särskilt frun som ängsligt bevakar hans turer till förrådet. Detta var dagens litania, jag är så trött så trött men kan inte sova. Saknar för tillfället både hopp och energi.
Jag vill ha Frid!

Vad är det ni pratar om här? Fest hör jag? Är man bjuden?

Det tror jag också, att alla skulle vara välkomna! Tänk vad häftigt det hade varit att träffas på riktigt... Vi som har delat så mycket med varandra och inte har en aning om hur någon ser ut, var de bor, vad de jobbar med... Alla de där sakerna som brukar vara det första man vet om någon... Här har vi startat i andra änden.... Häftigt!

Vad glad jag blir! Starkt jobbat! Sov gott!

Det blir nästan som ett beroende att gå in på forumet, jag går oftast in och läser flera gånger per dag. Det hjälper otroligt, dels att skriva och få respons, dels att läsa och känna igen sig i andras berättelser. Sådant som man nästan dolt för sig själv, allt trixande osv blir synligt när man läser om det i andras berättelser. Det hjälper mig att hålla kvar vid mitt beslut. Jag svajar upp och ner men är ofta helt förbluffad över den frihet som smugit sig in. Tidigare såg jag a som min enda väg till frihet, nu när den inte är uppe för förhandling har jag lättare att vara i nuet, att inte vara på jakt efter nästa tillfälle att dricka. Just det som jag trodde jag behövde a till för att döva var till stor del orsakat av a. Nu vill jag inte försköna, dipparna kommer men jag är som sagt förbluffad över det lugn och glädje jag kan känna i beslutet att inte dricka. "Aldrig" gjorde att jag knappt kunde andas förut, nu kan jag börja smaka på ordet, ta in lite och sedan återvända till här och nu. Till idag, den här timmen, den här dagen... Aldrig får långsamt silas in mellan dagarna tills jag inte behöver tänka på det mer. Tack till alla nyfunna vänner, till alla som berättar, stöttar och finns där när vägen är tung, siom peppar när det behövs och glädjs med en i framgångarna. Som inte dömer men ställer de rätta frågorna när de behövs för att hjälpa en framåt. Jag vet ärligt inte om jag skulle varit där jag är idag om det inte hade varit för er.
Tack.

Jag klarade det :-) Inte en droppe idag :-)

Bra att du sysselsätter dig med en ljudbok.

... det var dig jag menade, att du är fri och hög på livet. Eftersom det är en härlig hypotetisk fest bjuds vi alla in, behöver inte ens fråga värdinnan om lov. Jag är övertygad om att Vilja kommer välkomna oss alla med en stor generös famn.

Jag har varit på 2 fester sedan jag slutade dricka för 3 veckor sen och ena festen drack jag mineralvatten i vinglas, Ingen frågade vad det var jag drack.. Hade roligt fast åkte hem ganska skapligt, tog fram bilnycklarna och de frågade men "ska du köra".. Då berättade jag att jag druckit vatten hela kvällen :)
Andra festen drack jag Sprite zero i vinglas och berättade att jag inte vill dricka när de frågade, De är närmare tjejkompisar så lättare att berätta att jag inte ville dricka. Har tänkt lite också på om man ska gå ut på krogen. Det finns alkoholfria alternativ och man kanske inte behöver göra en så stor sak av det tills man känner sig redo för att berätta.. Bara beställa alkoholfritt vin eller öl. Eller en läsk :)

Välkommen hit och lycka till :)

Var stark du klarar det.

.

Håller med om att det är min ensak om jag dricker eller inte. Jag har sagt att jag äter medicin, detoxar (det kräver i så fall att man även avstår te/kaffe), eller att jag gör ett uppehåll för att testa hur jag mår utan. Vissa behöver lite fler förklaringar än andra helt enkelt, tror dock att det i de flesta fall rör sig om de som dricker lite i överkant själva. De andra blir inte så provocerade.

Och eg borde det väl eg vara ett större problem att man dricker än att man inte dricker. Nu när jag faktiskt har bestämt mig för att sluta helt i alla fall en längre period, så känns det inte så jobbigt att tacka nej. Det är eg inget konstigt med att man väljer bort, men om man känner att det blir ett alldeles för definitivt beslut om man börjar tacka nej ute eller hos vänner, då är det svårare. Men bestäm dig - du kan ju köra vit månad ursäkten, tränar inför ett lopp, ska köra dagen efter - om du inte dricker så kan du ju faktiskt det också. Men bestäm dig innan och stå fast.

Välkommen hit! Jag kommer också från en familj med beroende där ytan var perfekt och ändå hamnade jag själv här... Men skillnaden är att jag valt att göra något åt det.

Dina ord betyder så mycket, jag är så glad att du finns här och ger av dig själv. Jag var på jobb när jag smög in och läste på forumet och såg ditt inlägg - gav mig en anledning att le en stressig dag!

Det gäller att komma ur fasen när man bara vältrar sig i ångest och sparkar på sig själv.. Man blir bara självdestruktiv igen. Dock får man inte glömma, det du känner nu kan vara något att lita sig mot när du gör valet om Du ska dricka eller inte. Om du inte klarar det själv, sök hjälp - börja på din vårdcentral. Stor kram