Senaste kommentarerna i forumet

Har erkänt för närmaste kretsen så att säga men umgänget i helgen är inte ngn så nära. Erfarenheter av alkoholfritt vin framförallt rött? Tänkte det kan vara ett alternativ.

Hej!
Känner igen mig i din historia och dina tankar. Jag befinner mig nog just idag och kväll där du befann dig för två veckor sedan. Blev motiverad och tänker inte dricka vinet som jag har hemma ikväll. Det blir aldrig bara två glas och känslan över att slippa ångesten, tröttheten som du beskriver måste ju vara värt det. Jag har problem med drickandet framförallt på helgerna men dricker nu sedan en ganska lång tid tillbaka i veckorna.
Tack sundown för du fick mig att våga skriva något här på forumet. Har "tjuvläst" länge! :-)
Heja dej!!! (och alla andra förståss)

som du lever med, den som gör att tankarna virvlar, det låter som ett höljutt babbel i huvudet när man ska sova, man orkar ingenting konstruktivt - jag känner igen det. Ett ständigt adrenalinpåslag, som gör livet oerhört komplicerat. Skogspromenader låter som en fullständigt lysande sysselsättning. Tänk inte då, lyssna på musik, lyssna efter fåglarna, följ bäcken och lyssna på vattnet, töm huvudet.

Men framför allt. Lämna den relationen du lever i. Kramar!

Tittar in och säger hej, har läst kapp i din tråd och konstaterar att livet går sin gilla gång. Vad skönt på något vis att kunna ta tid på sig och trappa ned på arbetsplatsen istället för att bara från en dag till en annan resa sig upp och gå.

Det har hänt mycket på forumet veckan jag varit borta, även om jag varit hemma en vecka sen dess har jag inte hunnit i kapp. Blir lite ledsen när jag ser alla nya som kommer.

En tanke väcks: undras om våra politiker, vår hälsovårdsminister och vilka fler det nu är, inte borde tipsas om denna sida. Att läsa om alla dessa vanliga och ovanliga människor, unga som gamla skulle vara nyttigt för dem som förvaltar skötseln av vårt samhälle.

Att vi är så många. Det blir så påtagligt på något vis när man är här. Många av de som finns här, jag vet att jag är en av dem, "syns" inte i de här sammanhangen. Vi som sköter vårt arbete, vårt hem och vår familj, är hela och rena. Vi syns inte lika mycket som de där som kommit längre, de som sitter tandlösa och skränande på parkbänken. De som är bostads- och tvållösa. Vi som ändå kostar samhället en massa i form av måndagssjukor, bilolyckor, familjetragedier, oansvarighet på arbetsplatsen osv osv. Kanske kostar vi i förlängningne samhället pengar då våra barn växer upp till trasiga människor som tar resurser från det allmänna (misshandlar, vandaliserar, stödpersonal i skola, hälsovårt etc). En liten tanke

...om man har bestämt sig för att man inte vill dricka och sedan ändå trillar dit.
Så vill jag gärna tänka att man kanske behöver det där återfallet för att övertyga sig själv, för att ge sig själv den där extra puffen och motiveringen. Insikten. Man fattar att "nej, du har rätt, det var inte så himla gott/avslappnande/uppiggande eller vad det nu är man söker. För mig var det en ganska lång process där jag slutligen övertygat mig själv om att det inte fanns någonting i glaset som jag har nytta av.

Nej, det är ingen rolig historia att erkänna att man sjunkit så djupt som man har. Talade om det för min sambo igår, sjöblöt under armarna och rädd och ledsen. Han visste inte att jag druckit så mycket som jag gjort. Men nu är det gjort. Det kommer nog ta en del tid innan jag talar om det för någon mer. Är inne på det som jag läst på flera ställen om att ta bilen även om det inte behövs, boka in saker tidigt på morgonen dagen efter så man har något att skylla på!

Om du någon gång skulle tvivla så går du tillbaka hit och läser allt du vunnit, det riktigt strålar energi ur dina inlägg! Tänk vad mycket tid vi slösat bort på att dricka. De där allra första gladkänslorna och avslappningen och allt vad det nu är när vi tar ett glas finns inte på riktigt! Vi vet ju det egentligen.

Vad skönt för din fru med sovmorgnar! Det är så trist att gå upp medan den andra ligger kvar och är bakis från gårdagen och liksom aldrig vill komma igång med dagen!

Det gick visst inte att hänvisa till de siffror som står i högerkanten på inläggen, de ändras allteftersom. Länken ligger i Trollis inlägg.

Där fick jag en tankeställare till! Funderar lite...

Har pratat mycket och ingående med en gammal kompis som har varit sjukskriven i många år för det som kallas posttraumatisk stress, efter många års mobbing på arbetsplatsen, han förklarade för mej att - grovt sett! - det är en massa signalsubstanser och hormoner som löper amok och hamnar i oordning när man blir deprimerad och får ångest, i hans fall har han inte lyckats få ordning på det, ångestanfall och depressioner avlöser varandra. Han var - och är! nykterist då han insjuknade ska väl tilläggas.

Alkoholen ger ju enligt artikeln liknande förskjutningar i signalsubstansernas inbördes förhållanden, så det kanske inte är så konstigt att man blir lite deppig precis när man slutar? Om man ger det tid och förstår vad det är som händer - att kroppen måste få lite tid att ställa om det fysiska efter de nya förutsättningarna, så kanske det är lättare?

...har jag velat ha länge. Ett rum som bara är mitt. Sova själv är skönt också. Fast samtidigt har jag en romantisk föreställning om det där par-mys-sovandet (som väl knappast aldrig blir av ändå). En vän hade nyinrett deras sovrum och det såg så mysigt ut med ett enda stort täcke - så vill jag också ha det tänkte jag fast jag ju vet att jag gärna rullar in mig i täcket så hur bra skulle det bli då om vi bara hade ett???

En annan vän lyckades på "gamla" dagar äntligen hitta en dam att dela sitt liv med. De köpte raskt lägenhet. Lägenheten skulle tvunget vara så stor att de fick ett varsitt rum! Inget konstigt med det fast de var tokkära. De delar sovrum men har varitt rum att hänga i och lilla dottern som sedan raskt kom får ett eget. Ingenting konstigt egentligen, de var ju båda över 40 och vana vid att ha eget.

Ha, ha, nu känner jag mig som min 8-åring: JAG VILL HA EGET RUM!! Jag tänker på dem som skiljer sig och där föräldern "bor" i vardagsrummet medan barnen får egna rum. Näe, får flytta ut på landet så jag har råd med stor bostad. Om jag ska flytta. Hm.

...sarkastisk tror jag ;-) Nå, det kan man gott unna sig när man är så bra som du =) Det kan bli lite klämkäckt ibland men som jag brukar gasta till mina barn när de tycker att jag är världens dummaste: "det här är den mamma ni har, ni får ingen annan och förresten så är det den allra bästa mamman i världen för det är ER mamma"...hmmm...vad barnsligt det lät när jag skrev det. Ja, ja...

Ha nu en så bra helg du bara kan, flirta är bra - bara för att du kan! Ser fram mot rapport på söndag ;-) kjamiz (det där sista sagt med lite ironi i tonen ;-)

...sarkastisk tror jag ;-) Nå, det kan man gott unna sig när man är så bra som du =) Det kan bli lite klämkäckt ibland men som jag brukar gasta till mina barn när de tycker att jag är världens dummaste: "det här är den mamma ni har, ni får ingen annan och förresten så är det den allra bästa mamman i världen för det är ER mamma"...hmmm...vad barnsligt det lät när jag skrev det. Ja, ja...

Ha nu en så bra helg du bara kan, flirta är bra - bara för att du kan! Ser fram mot rapport på söndag ;-) kjamiz (det där sista sagt med lite ironi i tonen ;-)

Läst i denna tråd nu, och fick en aha- upplevelse. Igen. :-) Blir många här i detta forumet.

Det verkar som om vi helgalkisar har svårt för att inse att vi har problem, och de gånger jag har försökt ha vita helger, så har det alltid blivit grinigt och surt, jag har saknat ölen. Men kan skillnaden ha varit att då har det varit andra som har bestämt att jag ska vara vit? Olika saker som medicinering, bil- utflykter, barnens "hittepå" etc, det har inte varit JAG som har bestämt att JAG inte vill dricka?

Kan bli kul att följas åt på forumet, vi sitter i samma båt. Fredag för dej nu, jag jobbar lördag, söndag, måndag, så jag har "fredagskväll på måndag kväll. Tänk att det blir mycket roligare att vakna utan baksmälla, pigg och glad med massor av energi som inte går åt till att förbränna A och reparera skadorna i kroppen.

Känner igen varenda ord du skriver. Är en kamp, men det hjälper som sagt att skriva av sej här & känna stöd av att man inte är ensam kämpe.
Jag har varit nykter sen i måndags, antalet dagar är inga problem egentligen, men det är som att ju längre tid det går mellan gångerna så ska jag överdriva drickandet ännu mer nästa gång... är som att man "Passar på" när man ändå är ute för vem vet när det blir igen... urbarnsligt, så tänker jag givetvis inte när jag går ner för att ta 2-3 öl, utan det är ju först när ölen är intagen suget kommer igång...
Helgerna räddas av att jag arbetar ganska mycket helg & då funkar det bara inte att va bakis (även om det hänt) Däremot funkar det ju att ta sig en rejäl after work på söndagen som belöning för att man jobbat hela helgen. Allt man tänkt göra på lediga måndagen (fika med kusin, köpa jeans, handla mat, träna...) blir naturligtvis inställt & man ligger där med sin ångest & mår skit,,,

Ni är på väg åt samma håll som jag, jag vill också hitta meningfulla helger där jag hinner göra något annat än planera nästa alkohol- intag i lönndom! Min första "helg är passerad nu (var ledig från jobbet torsdag- fredag), och jag känner mej så stolt och glad, och inte blev det sämre av att läsa era två inlägg! Härligt! Jag ser verkligen fram emot att bli nykter nu!

Allt man hittar på i stället för ett glas starkdricka är ju positivt för kroppen, om man tänker tanken att belöna sej genom att hälla i kroppen gift, så blir det ju inte lika intressant längre tror jag.

Vi har ju bara en kropp, och den ska bära runt oss länge. Usch vad jag låter präktig, men jag är bara inne på min tredje nyktra dag, så jag är väl lite över- entusiastisk tror jag, hi- hi! ;-D

Hej framtidsdrömmar!
Du ahr rätt, han ÄR rädd och förvirrad.. HAN vill ju inte ha någon förändring.. NU har DU bärjat förändras och det påverkar honom..
Det han vill, är att allt ska "vara som förut" igen..
Och naturligtvis vill han att du säger: Jag mår bra, även om det är helt uppenbart att du inte gör det..
Egentligen har han dåligt samvete, för att han VET att hans beteende påverkar dig. DET vill han naturligtvis inte ha, så han försöker på alla sätt få DIG att ta på dig någon form av skuld..

När jag skildes från min förra man, så sårade han mig otroligt djupt.. Ändå insisterade han att jag skulle säga att jag mådde bra och att allt var okej!
Han blev urförbannad, när jag sa, att det kan jag inte göra, för att jag mår inte bra, och det är inte okej! Det kommer säkert att bli, men jag är inte där än!

Det slutade med att han vände på klacken och smällde igen dörren bakom sig, muttrande om "tokiga fruntimmer.."

Din "man", vill tillbaks till sitt vanliga intag av alkohol, och nu trycker han på ALLA knappar han kan hitta hos dig.. Såväl gamla som nya..

Ta hjälp av din terapeut! Ge dig inte in i en massa "strider" som egentligen inte leder någon vart.. Framför allt håll dig till budskap i jag-form och fortsätt förändra DIG SJÄLV!

Det är trots allt det enda du kan förändra!
stödkramar/ trollis

ps. boken är BRA! har den själv och den är inget man läser som en roman.. Brukar gå tillbaks och läsa om.. Då har jag ändå haft den i flera år

tror jag är två viktiga ingredienser för mej. Jag kommer aldrig i h-e att lyckas om jag inte kan vakna på morgonen och tänka "hurra! Jag är inte bakis! F-n vad jag är bra!"

En förenklande omständighet i vårt "par- missbrukande" är att vi sällan eller aldrig numera dricker samtidigt, det ska ju döljas för barnen, så jag har mina - förlåt HADE! ;-D mina burkar och flaskor i garaget, och sambon väntar tills barnen sover. Han vet nu också om att jag vill lägga av, och hoppas han tycker såpass mycket om mej, att han bara köper hem till sej själv...

Jag är bara i början av mitt nya liv, men hittills är det över förväntan, jag vaknade glad och pigg, med första medvetna tanken "Yessss!!! Jag slipper dricka mer!" (Har nog Allen Carr att tacka för denna inställning, slutate röka med hjälp av hans bok "Äntligen ickerökare"), och kommer att somna i kväll med samma mening ringande i öronen på mej.

Trollis: Jag är glad och tacksam för all pepp jag kan få, för ju fler vi är tillsammans, ju gladare vi blir med tanke på ovanstående. ;-D

kan ju vara lite känsligt. Jag och min fru har ju som jag tidigare berättat ett förhållande som går upp och ner (mest ner ;-) ) och för ett par år sedan tog hon initiativet till att vi skulle ligga i skilda sängar och ha eget sovrum. Mest för att vi hade så olika vanor. Jag lägger mig tidigt och går upp tidigt och gillar att läsa någon timma innan jag somnar. Hon gillar att vara uppe sent och chatta eller glo på film och sedan gå upp sent.

Först kände jag mig åsidosatt och tankar över att hon eventuellt inte gillade mitt sällskap på grund av att det fanns någon annan. Numera bryr jag mig inte och tycker faktiskt det är riktigt skönt att få husera ensam i sängen och faktum är att det numer är min fru som allt som oftast kommer smygande och kryper ner hos mig på morgonkvisten. Jag är ju också van att bo ensam långa perioder pga mitt arbete, så numer ser jag bara en fördel av att ha eget rum och säng och som Stigsdotter så klokt säger så blir det ju också enklare den dagen man eventuellt bestämmer sig för att leva åtskilda.

VV

Klokt! Beställ tid, för det finns risk för kö..
Vad beräffar mig själv, så visste jag väl redan inombords (jag hade nog på sätt och vis redan betämt mig..)hur jag ville ha det, men jag fick hjälp att "komma till skott" och att inte ha dåligt samvete för mitt beslut!

Egentligen så låter det som att du nästan är redo, för att ta din säng och gå...
Men ta du och inredd rummet till ett av barnen iaf, för om du flyttar, så har de ju varsitt rum hos pappan (hoppas jag inte har missförstått familjekonstelationen)

Sedan får du väl se vad framtiden har i sitt sköte åt dig..?

Kram /trollis

ps, förbered dig gärna, med frågor som poppar upp.. När man väl sitter där, har man glömt hälften man skulle fråga om..

Instämmer helt i detta! Föresten så vore det roligt att sitta och ha en "filosofisk" afton ;-D
Synd att allt som sker, oftast sker i hufudstaden..
Får väl kolla om det finns lämplig stad på sådär 15 mils omkrets, där man kunde ha nå´t "jippo"..

Ha en underbar helg i alla fall!
kram trollis

Försöker nu att ta till mig det som min terapeut säger, de råd hon ger mig och jag har börjat lyssna på ljudbok "att välja glädje" med Kaj Pollack. Jag känner mig ibland provocerad av det han säger i boken tex. "det är ingen annans fel att jag blir irriterad, sårad, arg eller störd. Det är mina tankar som styr hur jag reagerar och om jag tillåter mig själv att såras". Jag kan köpa detta till viss del och jag försöker tänka på det när jag nu har provat prata med min sambo..igen..
Min terapeut gav mig rådet förra veckan att be om ett inbokat möte hemma med min sambo där jag skulle inför detta "möte" be honom skriva ner vad han behöver i livet för att vara lycklig, vilket liv han vill leva och vad han behöver av mig för att bli lycklig och jag skulle göra samma sak.
Han har inte heller efter förra mötet jag var på frågat mig hur det gick eller hur jag tycker att det är. Jag känner mig ledsen för det.
Jag har så svårt att få fram ord när jag är i närhet av honom så jag bestämde mig för att skriva ett sms igår för att visa att jag behöver prata. Jag skrev: att jag är förvirrad, ur balans och att jag tappat bort mig själv och den jag vill vara men att jag nu börjat min resa för att försöka hitta tillbaka till mig själv. Det jag behöver på min väg nu är att sitta ner och prata, förslagsvis på lördag kväll eller så snart som möjligt. Skrev att det jag känner inte är hans fel, mina känslor är mina. Berättade att jag måste börja stå upp för det jag själv vill och börja fylla mitt liv med positiva saker och känna glädje igen. Vill inte ramla ner i det svarta hålet. Jag bad honom att skriva ner det jag angav ovan.
Detta var i korta drag vad som stod i mitt sms, jag anklagade inte honom för någonting utan försökte beskriva hur jag mår och varför jag just nu lever i en bubbla.
Han kom hem sent efter sitt jobb, vi stressade iväg till ett möte på skolan och när vi kom hem satte han sig vid datorn. Jag gick dit och frågade om han sett mitt sms.. Först nekade han sedan sa han att jag förstört hans dag med detta sms, att jag är lat och inte vill göra något överhuvudtaget att det enda jag vill är att springa i gårdarna och fika, jag vill aldrig göra något med honom osv. Han hamnade i självömkan och försvarsställning direkt. Han upplyste mig också om att han inte hade tid att prata med mig för det hade han minsann försökt med i 3 veckor men inte fått någon respons (i min värld har han inte gjort några stora ansträngningar). Just nu har han förmycket jobb. Han skyller hela vår situation på mig och jag försöker att inte ta åt mig, det är mitt fel att vi aldrig gör något tillsammans, det är mitt fel att vi inte pratar med varandra.
Jag höll mig lugn även om det bubblade inom mig av frustration över att vi inte kan mötas. Detta är ett första steg till förändring hos mig själv; att inte bli arg och attackera tillbaka. Svårt.

Det har varit nyktert i 3 veckor nu....i morse stod det en ny starköl i kylen. Vet inte hur kvällen kommer att bli, kanske vit eller vad vet jag.

Förövrigt så har jag börjat titta på vad djurens språk innebär. Just nu tror jag att de försöker säga mig något.
Jag måste nu ha mod att fortsätta stå för mina känslor för mina känslor kan jag inte råda över. Han är ju sur för att jag berättar vad jag känner, troligtvis är han jätterädd.
Min hjärna arbetar på högvarv och jag sover dåligt.

Jag att gå ensam till rådgivningen är väl bra. För jag känner verkligen att jag behöver en struktur i mitt tänk. Jag vet inte vad jag vill, måste jag veta det innan jag går dit med honom undrar jag, eller ska vi komma på det tillsammans? En f.d. arbetskamrat gick på familjerådgivning ensam de första gångerna då hennes man inte ville med, det var bra sa hon. Jag känner att jag måste göra något, står och stampar!!!

Vi har ett gäst/linneskåpsrum som jag skulle kunna flytta in i, fast då skulle barnen bli ledsna för de vill ha varsitt rum och "står i kö" till det rummet (suck ännu en grej som måste ordnas med...)

Absolut, tack, ska vi köpa ny säng får det bli två. I helgen pratade vi sängar och svärisarna berättade att de hade en varsin (för hon ville ha en bredare och mjukare). Det är ju såklart så man gör, så tar jag min säng och flyttar om det blir aktuellt.

Kram på er alla!

...att devisen "det är inte hur man har det utan hur man tar det" är väldigt bra. Försöker leva lite mer efter den faktiskt, samt att vara här och nu. Här och nu är det enda vi kan påverka eller hur? Det som skett går inte att göra ogjort och framtiden vet vi ingenting om.

Jag är nog en sådan som gärna ser att glaset är halvtomt istället för halvfullt. Att solen skiner idag men säkert inte i morgon... för mig handlar det tror jag om att kunna förutsäga och parera. Om jag är beredd på att det regnar imorgon kan jag ta paraplyet med mig. Ett typexempel på detta är när min mor låg för döden och jag tänkte att nu måste jag komma på allt jag vill säga till henne, allt jag vill fråga, för sen kommer det ju vara för sent.

Nu halkade jag bort lite från din frågeställning "vill vi vara lyckliga eller vill vi få rätt?". Eller inte kanske, jag tog den kanske bara lite längre? Det är inte, i mitt fall i alla fall, så enkelt som att jag vill få rätt till varje pris, även om det ju såklart ofta ligger ett litet "vad var det jag sa" i mitt tänk.

Kanske bottnar detta i en rädsla för att inte kunna, inte få vara lycklig? Att inte tillåta sig att vara lycklig här och nu (därför att man är rädd att det skall försvinna?) Säkert bottnar det också i ett kontrollbehov, jag måste veta, jag vet att glaset kommer att bli tomt så småningom och det skrämmer mig! Eller nåt.

Hmm... nu känner jag att det vore skoj att sitta nånstans och diskutera de här sakerna, det blir så småttigt och stympat när man skriver!!! Tankeväckande i alla fall , Trollis!