Senaste kommentarerna i forumet

Ja gud som jag syndade! Men nu är jag på rätt kurs, lovar dock att ta det lugnt :-) Det hade varit så förbaskat skönt att slippa känna mig som en slav under saker, slav under nikotin, alkohol, koffein, socker...fast kaffet tillåter jag mig. Nån måtta får det vara. Men ändå. Än så länge funkar det bra, känner mig dock mer sentimental över sockerförlusten än alkoholen...fast maten stöter man ju liksom på varje dag, alkoholen är lättare att undvika på nåt sätt. Och så är det ju nytt, alkoholen har jag sörjt ett tag nu.

Såg att en vän lagt upp ett fylleinlägg på Fejjan och blev så tacksam över min nykterhet. Den där känslan när man vaknar och inser att man suttit vid den där jäkla datorn och dillat halva natten, hört av sig till människor man inte pratat med på flera år, verkar inte alls suspekt att man plötsligt fått för sig att kommentera något halv fyra på natten en tisdag eller? Fy. Äntligen kan jag stå för allt jag säger och gör, även om det inte alltid är så genomtänkt. Förut var det som om man var tvungen att ta konsekevenserna för idiotgrejer någon annan gjorde (för jag blev ju som förbytt så fort jag drack), inte helt kul. "Haha oj sa JAG det? Haha, gud vad rolig jag är" var liksom det enda man kunde säga. Helt sjukt.

Just nu är jag dunderförkyld, har varit hemma hela veckan. Inget dåligt samvete alls, det viktigaste först var det va? :-) Kroppen och själen går före jobbet. Inatt låg jag vaken och funderade, svårt att sova när man inte riktigt kan andas. Tänkte att jag tycker det är trist att jag är sjuk, "nu när jag slutat att dricka och allt". Men det är ju så, att livet inte blir perfekt bara för att man inte dricker. Till slut, när man vant sig, då tänker jag att det är extra viktigt att man kommer ihåg varför man slutade. För det händer ju liksom inget, det är ju snarare så att man slipper något. Precis som med smärta är det ju svårt att minnas hur fruktansvärd ångesten var, jag kan minnas ATT jag mått dåligt men inte HUR dåligt. Hoppas att jag aldrig glömmer. Alkoholhjälpen får helt enkelt finnas kvar resten av mitt liv!

Kom förresten på att jag gått på fest med halsfluss, drack bort smärtan istället för att ta alvedon. Det var i och för sig några år sedan, men ändå? Noll respekt för min kropp, verkligen. Nä, nu blir det en kopp kaffe till och Hem till gården.

Ha en fin fredag!

I trust in you man...........
Sak samma, men du gillar att fota. Gör det och hitta coola kvällsmotiv. Även den goda gamla vanan GÅR att bryta.
Och beroende vad du gillar kommer du bara känna hur det blir bättre.

skriver av mina känslor o tankar

När hoppet om förändring finns kvar i en en stund, är det lätt att gå tillbaka... man svajar.. igår i luren medans frågan kom.. Nana ska vi hitta på nåt imorn? så fanns det kvar i en.. ska ja eller ska ja inte??? känslorna svajjade o tankarna snurrade i sekunder men kändes som en evighet.. tänk om det blir av osv.... sen kom den där gå ifrån o bli fri tanken.... den där tanken som räddade mig!!!

NEJ risken att såras än en gång kommer upprepas o du slänger bort både en fredag och kanske tom hela helgen( sa jag till mig själv) .... det har hänt förr, och det ska ja inte ha skam för ... det är HAN som fått dig att vara osäker.. det är HAN som lovat och inte kommit förut när han sagt det... det är HAN som ska ha skam o skuld!!! inte du Nana.. ( ja talar till mig själv dialog om ni undrar)

va hände??jo han blev sur ville inte fortsätta prata när ja sa, nej det kommer inte ske du kommer svika igen= återigen ger han mig skuld för ja kände så, misstänker det

han har själv skapat de här misstankarna, att jag inte litar på han....
alltså är det inte mitt fel...

Jag är glad att ja stod på mig!!! stolt över att tagit mig själv, och ställt mitt förnuft framför mina skadade känslor... JAG skyddade mig!!! Och jag sa på nåt sätt, att nu RÄCKER det...
ja blir tårögd av det här, inte för ja är ledsen utan för jag är glad, ja VET att det kommer flera prövningar med tiden, och även de kommer göra mig i obalans.... kanske kommer det ett nytt test från han.. ja är beredd o jag ska klara av det då med...

hej tillbaka =D

ja jag ler när jag läser det här nu.. o har haft leendet hela morgonen...
det är rätt åt han.. o av de som vet om mannen o speciellt det här ja skrev om säger bara att de är rätt åt han...

härligt att höra dig/er säga detsamma..

det känns som jag vuxit!!! det går åt rätt håll även om vägen är lite klurig....

känns så fint att få vara här tack

kram Nana

Min röde prins, katt-a-stofen kallad.. Har klämt in sig mellan elementet och fönsterbrädan. Förstår inte hur han kan, men pälsen funkar väl lite som en grillvante..
I hans liv, har inte så mycket förändrats, sedan han anlände från den kennel, där han är född. stor som en tennisboll och vilja som en jack russel..
I våra liv, har en del förändrats.. Förr upptogs helgerna av att fixa allt, så att man kunde slå sig ner med ett glas vin eller en öl( nåja, ni som är här vet att det betyder f l e r a ) och koppla av..
Det var så avkopplat, att vi ibland struntade i sådant som egentligen skulle fixas och bara kopplade av..
Det var nog där någonstans vi "kopplade av/loss" själva livet. A. BLEV "livet"...
Allt började kretsa runt "nästa tillfälle" och till slut runt nästa glas.. (funkar så länge man är ledig och kylskåpet fullt)

Nu tittar jag mig nästan yrvaket omkring och kontarerar att det finns "hål i tillvaron" som jag har kännslan av måste "fyllas".. Inte med alkohol, som förr, utan någonting "istället för"..
Alkoholen har så stark dragningskraft, att man nästan får idétorka.. Vad i hela världen gjorde man innan alkoholen tog över..?
Ett tag kikade jag på dammtussarna, fläckarna, högarna med diverse och tyckte att det var såååå gråtrist. Ja, det kändes som om ALLT var ganska dammgrått, när den gyllene drycken i mitt liv var borta.. Fast egentligen så var det ju som vanligt, bara en smula mer ostädat..
Böcker, på hög, hittade jag också.. Ni vet läsande (seriöst läsande, inte bara bläddrande i TV-bilagan) går inte ihop med A.
Utevaron, har blivit en del av min räddning (och så ett deltidsjobb, som jag styr över själv som ganska nybliven "förtida" pensionär) Eftersom vi båda är friluftsmänniskor, har vi några veckor tillbaks, tagit vår tillflykt till moder natur (och vädret har varit med oss, so far..)

På vardagarna, är forumet lite av min tillflyktsort.. Jag tror att jag börjar bli "beroende" *asgarv*
Men hellre forum-, än bar/pub-häng..
Det börjar lägra sig en frid i min själ. Det är inte "gratis", men väldigt givande.. T o m att "ha tråkigt" (hur skulle jag annars kunna jämföra, och veta när jag har roligt?)

Och som någon så träffande skrev om gubben.. Han hänger efter , lite butter, konfunderad och ibland väldigt undrande... både vill och inte vill..
Fungerar ungefär som en katt framför en stängd dörr, de vill befinna sig på båda sidorna samtidigt..
Detta ständiga dilemma, att vilja både äta kakan och ha den kvar..
Det funkar, OM man lyckas knapra på någon annans kaka.. Fast just min kaka är det SLUTKNAPRAT på!
Nu gäller det bara att se vad helgen har att bjuda på.. slakt och styckning, är ju typiskt höstarbete, så det kommer förmodligen att ta största delen av tiden. Trots det sorgliga i arbetet, så innebär det också en samvaro med trevliga människor och förhoppningsvis några goda skratt.

Simm-a lugnt mina vänner! jag ser fram mot måndag, då jag (förhoppningsvis) får ägna större delen av förmiddan åt Forumet / trollis

Ja, det gäller ju att skilja på sak och person... Många gånger, har vi ju väldigt lätt att sas "skjuta budbäraren"..

Det jag lärt mig är, att varken akademiska examina, eller "medialitet" är någon garanti för personlig utveckling eller avsaknad av problem.. hmm..

Jag förstår, att det känslan ÄR "walk away" och det kommer de flesta att göra.. Det som förmodligen är frustrerande för "omgivningen", är att den inte kan bestämma NÄR!

Jag tror att alla måste komma till en viss punkt, när det verkligen är NOG, innan man orkar/kan ta ett beslut.. Ibland, kan det sista vara en "bagatell", men det halmstrå som knäcker kamelens rygg..

Du är ingen surgubbe, du "tänker själv", vilket jag uppskattar!/ trollis

om du har word.. Vilket jag inte har.. Dessutom är mina fingrar ibland snabbare än hjärnan när jag skriver.. (kan inte skylla ALLT på att katt-a-strofen gärna sitter i knäet och tassar på tangentbordet)
Ha det! / T

Jag förstår vad du menar.

jag är dock en person som hela tiden vill ha nya utmaningar och kickar. Jag står ibland en halv dag i köket för att få allt perfekt. Inte för att jag tror att gästerna förväntar sig det utan för att jag vill överträffa mig själv och bli nöjd. Jag tycker helt enkelt att det är kul, så jag lider inte av det. :) Dock så har jag även ett visst bekräftelsebehov som gör att jag föredrar aktiviteter där jag vet att jag kommer att få beröm. Som med min fotografering. En del av förklaringen till varför jag fastnade för just det är att jag kan visa upp bilder och få trevlig feedback tillbaka. Men sen älskar jag även det kreativa. :)

Villervalle! Skicka efter de papper du behöver idag! Du behöver ju inte fylla i dem. Visst är det skönt (även om det gör ont) att ha tagit ett beslut? Resten av livet prioriterar du Villervalle och din 14-åring (tills han är 18). Allt annat kommer på andra plats. Nu satan i gatan ska jag jobba. Lite si och så med självdiciplinen. (stavas det så? Fan att tappa språket är väl verkligen ett tecken på döda hjärnceller. Rätta mig om jag stavar fel. För jag vill verkligen lära) /R

är ordet. När jag bjuder hem på fest eller jujbord så har jag alltid haft intentionen att det skall var perfekt och det har det också alltid varit. Men är det detta gästerna har velat? Kanske det har varit bättre med en mer närvarande person? Inte en som måste tanka upp i köksskåpet får att få allt att fungera som vi tror det skall? Jag har börjat släppa på måstena och fokusera på att det i stället skall bli trevligt.

VV

redan innan du skrev det Dompa. Verkligheten är krass, men som du skrev så gör jag henne en björntjänst att fortsätta vårt förhållande. Att bryta upp ger öppningar för både henne och mig. Vi är absolut inga ovänner, men som du sa så lever vi mestadels åtskilda och varför skall man då vara gift? Okay, jag får pröjsa lite i en skilsmässa men pengar betyder väldigt lite för mig så det gör jag gärna.

Genom att lyfta tanken här ger mig lite mer kraft att göra det i verkligheten. Det blir svårt, men oundvikligt.

Tack för respons Dompa och Troll,

VV

Tack för peppningen. ska verkligen försöka!

Förresten, jag är en man!

Se det som en morot. En dag i taget.Bestäm dig för nåt häftigt kvällsmotiv.
I trust in you girl!
/a

Kära mulletant, som vanligt, känndes det som att du slagit huvudet på spiken, när jag läste om mingel med salongsberusade.. Och hur ni förlorat det goda samtalet i vindimmorna..
Ja, det kom en sveda i hjärtat, när jag tittade tillbaks på hur vi förr, kunde sitta och verkligen samtala (både lyssna och prata)
Och precis som du har jag kännt hur alkoholen gör att det liksom "fattas" något i den där skärpan.. där små nyanser liksom försvinner och misstolkningarna blir allt vanligare, tills man slutar att prata, för man VET hur det kommer att sluta..

För vår del, blev det så att mannen, hamnade i ekorrhjulet, att han drack för att han var stressad, vilke i sin tur (som bekant) leder till mer stress..
Då började han använda sig av våra pratstunder som någon sorts "säkerhetsventil".
Han började provocera (eller påstod att han kände sig provocerad av det jag sa) för att få ett verbalt utbrott, och för att stunden efter gråta som ett barn...

Nu, försöker vi hitta tillbaks.. Jag sätter mig inte och pratar om han skulle vara påtagligt berusad. Han å andra sidan, har börjat "ransonera"..
Fast det känns, att tilliten på något sätt fått sig en törn.. Och det är upp till oss båda två, att hitta tillbaks till varandra igen!
Hur det än blir, så vill jag inte tillbaks i vindimmorna igen.. Hellre flyttar jag om det är det som krävs.

kram /trollis

Linaa !!

Jag känner igen hur min kropp reagerade när jag slutade. Jag var iofs på behandling så jag fick ju stöd av mina behandlingskompisar som talade om ett de hade gått igenom samma sak.
Sov som en liten gris i början och kroppen visade upp krämpor som jag inte hade en aning om att jag hade.

Min kropp hade ju gått i akutläge i så många år för att försöka reda ut kaoset som alkoholen ordnade till så när den helt plötsligt fick växla ner och fixa med grejena i lite lugnare tempo så slappnade jag av helt, även i skallen. jag behövde ju inte hålla koll på alla runt mig eller ständigt fundera ut nya lögner.

Jag kunde bara vara och jag njöt av det. Faktiskt i ett helt år innan verkligheten hann i fatt mig.

Sov massor, skäms inte för det, ät bra mat och drick hyfsat bra med vatten så återvänder livet till dig.

Välkommen till livet !

du har helt rätt. jag har ett ganska krävande jobb inom IT branschen som kag tycker är väldigt intressant och spännande. men det ger mig inte riktigt samma tillfredsställelse som t.ex att ge brudparet sina bröllopsbilder och se dem gapa av lycka. :) Eller när jag bjuder gäster på mat. Jag lägger alltid ner min själ i det jag gör och jag misstänker att det är för att jag tycker om bekräftelse. Jag älskar att se folk bli glada men även att få beröm. Så visst drömmer jag om att en dag pröva på att jobba som fotograf. :)

jag vet ju själv att skulle jag se någon fotografera så hade jag bara blivit glad av synen. men depressionen efter helgen gör att jag inte tror på mig själv speciellt mycket. jag blir osocial och orolig. orkar inte ta tag i saker som jag inte måste ta tag i. visst tog det emot lite idag att utsätta mig för "en pinsam situation" men samtidigt hade jag energi till att skjuta den tanken åt sidan. Hade det varit måndag så hade jag aldrig lyckats med samma sak.

jag försöker verkligen motivera mig till att skjuta upp beslutet att dricka till nästa helg. samtidigt gör tanken mig väldigt nervös. hur uttråkad kommer jag att vara ikväll?

Du har så rätt...även jag är en sån där pro..... (långt ord ;-)). Men nu ska jag sätta igång. Ett varv till med Fisalisa (gör hon inget annat än pissar? Jag är verkligen ingen hundmänniska, men nu har jag en hund) sedan SKA jag jobba undan. Då får jag eftermiddagen fri till ongar och nöjen. Sköt om er! Drick med förstånd! /R

.

Kul att se att du börjat förändra vissa saker hos dig själv.. ;-D
Många gånger får vi för oss att alkohol, skulle göra oss "modigare".. Det gör det inte, snarare dummare, eftersom vi får ett övermod som förätter oss i både farliga och pinsamma situatiner!

Att människor tittar på en fotograf, är ganska naturligt.. Oj, tänker vi, vilken tidning kommer h*n ifrån, vilket reportage..? Eller, undras var jag får se den där bilden..

Min undran är: Vad tänkte/trodde du själv att folk tänkte när du plåtade? Varför kändes det obekvämt förut?

I vilket fall, tror jag att du har börjat skrapa på fernissan och kika närmare på vad som finns därunder.. Jag vet inte vad du har för jobb, men jag slår vad om att det bor en fotograf därinne, som längtar ut..
Vem vet, du kanske blir berömd om du ger honom chanssen..?

Skjut på beslutet att dricka, till nästa helg! Ta det som ett projekt, att kanske med kamerans hjälp dokumentera din helg? Hur den KUNDE ha varit (om du är en sån som går ut..) eller bara hur den är just nu. (en sorts bild-dagbok)

/trollis/

Ditt sista inlägg var härlig läsning. Och så sann. Nu tittade jag inte på fotboll...men helgerna bara gick. Utan att jag hade "hunnit" göra ngt av det man ville. När måndagen kom så var jag så tom; "Är det inte mer än så här?".

Nu orkar jag. Allt är inte roligt...men när det är det så är det på RIKTIGT. Precis som MissH beskriver; Skratten är inte sprit-syntetiska.

Skönt att du har det gott, även om det är mkt nu...men kan du tänka dig hur mkt nu skulle kännas med en lite lätt bakfylla? Även bra att du slipper se varenda djävla match ;-)

Fiska och vandra är sunt. Det är faktiskt det enda jag saknar med byhåla...närheten till naturen. Där fanns den runt knuten. Nu är det iaf. en kvarts bilresa bort. Ha det bra PP...vi har kommit en lång väg du och jag. Vem anade det i början av året? /R

Jag resonerar precis som du Dompa!
För i längden, mår ingen människa bra av falska känslor..
Jag själv skulle AVSKY att ha en man som stannade hos mig, bara för att han "tyckte synd" om mig..
DET om något vore fruktansvärt nedlåtande..

Men vi gör så många saker, för att vi har en bild om hur livet ska vara, vad som är "passande"...
Och förståss, av rädsla..
Rädsla för att vara ensam, att inte "hitta någon ny", av ekonomiska skäl (mest kvinns hmm..)av "sociala" skäl för att man har en viss umgängeskrets, där t.o.m otrohet är mer accepterat än en skilsmässa..

Vi t.o.m. dricker, för att vi i vissa situationer "tror"/uppfattar det som att det tillhör de normala reglerna för hur man beter sig i vissa situationer..
.. Och så refererar vi till "den fria viljan" *asgarv*

Det där med Gud, fick jag av en känd radiopräst, som jag under ett antal år levde granne med.. Lennart Lundström. MYCKET sympatisk person, som verkligen gillade ett öppet samtal...
Och det stämmer mer med min "Gudsbild" ( som är mer av att vi alla är en bit av Gud, så vi kan lika gärna prata med vårt "högre jag")

Ha en fortsatt bra jobbdag! Gissar att du oxå är en prokastinerare, så det löser sig nog :-D
/trollis/

Ja, det är möjligt att tanken har slagit mig tidigare, men inte på det sättet iaf.

idag känner jag mig riktigt bra. hade med mig kameran (jag är en hobbyfotograf) idag under min promenad till jobbet. det har varit fantastiska mornar de tre senaste dagarna! Och idag kom jag på mig själv att jag inte undvek situationer som jag vanligtvis upplever som pinsamma. jag struntade i om folk glodde på mig när jag tog bilder på alla möjliga sätt. vanligtvis hade jag bara gått vidare för att slippa folks blickar, missat att ta en riktigt bra bild och ångrat mig en lång tid efteråt.

samtidigt får jag lite ångest över ikväll. kommer jag att dricka? ena halvan av mig vill inte. jag vill må så här jämt! ena halvan längtar efter ett par kalla öl.

som sagt var, vet inte om min motivation är tillräckligt hög ännu. kanske är det ett beslut som måste växa fram, även om jag objektivt vet att jag borde skära ner.

...fick jag. Tog en långpromenad med hunden och lyckades somna vid 05. Nu är jag ensam med djuren, resten av cirkusen är i skolor. Meningen att jag ska jobba hemifrån...men som vanligt blir jag sittande här. Skönt att veta att GUD är med mig...kanske h.n rent av gillar mig. Vem vet? En dag kanske jag gillar tillbaka. När Fan blir gammal så blir han ju religös.../R

Rädda dig själv...det är min spontana tanke. Orkar du inte så ska du inte. Förresten är ni väl ganska mycket skilda åt redan? Eller följer hon med på jobbresorna? Har förstått att hon inte jobbar...men gärna shoppar ;-). Så kan du inte ha det. Visst är det kanske egoistiskt i en dels ögon att lämna. Men jag tycker inte det. Vad är poängen med att ni båda går under? Hon i depression...du i olycka.

De som du har ansvar för är dig själv och dina mindreåriga barn. Inga andra! Inte vuxna barn. Inte din fru. Inte grannens katt. Att tro att man är bunden vid en person för att man är gift...det är bullshit. Ja kanske inte i den "perfekta" världen, den med prinsen, prinsessan och lyckliga i alla sina dagar. Men i den riktiga världen.

Om tanken på att möta henne dessutom driver dig till dryckenskap... Tänker på din senaste (?) resa hem till henne. Kanske ångrar du dig resten av livet om du inte lämnar? Du har fortfarande många år kvar...kanske du även hittar en ny kärlek? En kvinna som är frisk och uppskattar dig.

Jag säger; Gå på din magkänsla. Att du överhuvudtaget ställer frågan...ja, där har du svaret. Visst du älskar henne...men gör ni varandra lyckliga? Är hon den du vill vakna brevid VARJE morgon efter att du har gått i pension?

Kanske du rentav gör henne en tjänst. Hon måste ta tag i sitt eget liv. Arbeta (bra för självförtroendet att tjäna egna pengar), bli vuxen (ingen VV som håller henne under armarna), så i fortsättningen kanske hon inte HINNER vara deppig.

Oj, djävlar vad känslokall jag lät...men som jag skrev; Min spontana tanke är lämna! Ni har väl inte ens gemensamna barn (eller har jag fattat helt fel?) och då bör en skilsmässa gå lätt. Jag ansökte om skilsmässa när mina och J:s värderingar krockade helt (hon blev skitförbannad för att jag slutade dricka)och jag kan ärligt säga att jag inte ångrar mig...hon var inte ngn dålig kvinna. Men jag orkade inte. Räddade mig själv. Fastna inte i dina känslor...var lite krass. Så tänker jag (Nu kommer jag att få pisk här på forum :-)). Hoppas mina funderingar var till ngn hjälp. /R

Ja, ibland känner jag mig lite "pressad" till att förändra min situation. Jag lägger inte skulden på någon, vare sig forumvänner eller vännerna i min vardag, men visst påverkas jag av alla råd och tips. Ibland känns det stressande med alla råd men samtidigt är det de som får mig att sträva framåt. Jag behöver nog pressen och att nån påminner mig om olika saker under denna resa. Det goda överväger det onda. Vissa dagar läser jag på forumet flera gånger per dag samt ältar mina tankar och funderingar med vänner här hemma medan andra dagar vill jag inte låtsas om problemet alls, det känns för övermäktigt. Jag försöker ta en dag i taget. Jag är bara rädd att jag "tjatar sönder" vännerna och er här med mitt ältande...
Det skulle faktiskt vara kul att åka på forumträffen, är det bestämt när den är?

Kram Framtidsdrömmar