Senaste kommentarerna i forumet

Starta en egen tråd.
Där du bara kan skriva av dig om det känns bra, du kan lättare gå tillbaka å själv se det du skrivit ner.
Å andra kan lättare följa å stötta dig.

Jag ska försöka svara på lite av det du undrar.

Jag lever med en missbrukare alkohol/droger. Han är alkoholist, tar amfetamin ibland (har adhd) och även annat (dock sällan numera, men missbruket sitter i och han har varit missbrukare i över 20 år).
Sedan 2 veckor tillbaka drygt är han nykter och drogfri.
Han har tidigare gått behandlingar både där han bott men även nu under vårt förhållande öppen vårds behandling som pågåR ca 2 månader följt av eftervård 1 år. Deltar i AA/na möten. Min pojkvän/sambo är medveten han är både missbrukare och alkoholist.

De råd jag kan ge är att lägga fram vad det finns för hjälp i er kommun. Se om han är mottaglig för något av dem. Det tar tid att inse man har problem, många nästan alla vill famla bort detta i åratal. När det gått så långt att man är sjuk i denna sjukdomen det är då man verkligen väljer...

Jag förstår din splittrade känsla över allt. Jag förstog aldrig vad jag gav mig in på som inledde ett förhållande med en väldigt svårbehandlad person. Men samtidigt så känner jag att jag älskar honom för den han är. Det var först nu i sommar efter våra 2 år ihop fick se missbrukets insida ordentligt lch jag hamna i ett rejält sammanbrott krisreaktion. Jag bröts ner ordentligt. Något jag även sen tidigare är sjukskriven för (utmattning/stress/ptsd/ångest).

jag gilla inte heller ordet medberoende men har förstått vad det vill säga. Det är att man accepterar det livet någon annan ger en och man bryr sig mer om den än sig själv.
Något jag gjort i hela mitt liv, brytt mig, tagit hsnd om andra och inte mina egna känslor (då är jag extremt högkänslig) klok, smart och verkligen tagit hand om, varit outbildad terapeut åt anhöriga/vänner/i mitt yrke som undersköterska... Och jag blev tillslut det dem kallar utbränd för jag lyssna inte på min kropps signaler.

Jag har gått hos en och samma terapeut i 3 år och hon är den som känner mig bäst, där kan jag vara helt mig själv och det är en befrielse att få en sådan kontakt med någon, som lyfter mig när jag faller. För detta gör inte min omgivning, dem vill gärna peka ut felen kors och tvärs och självklart nu på min pojkvän.

Sedan min pojkvän blev nykter så har vi påbörjat enskilda samtal var och en på rådgivningscentrum i vår stad. Han får hjälp med samtal/mål osv hemläxor varje vecka för att hålla sig nykter. Jag får för mitt medberoende. Min hemläxa är att exempelvis låta min pojkvän klara sig själv, det vill säga inte påminna honom om allt, väcka honom... Nu är min pojkvän överlag en person som behövs påminnas, pga hans adhd, men även hans oansvarsfulla sätt, han har aldrig behövt ta ansvar. Men vi har gjort ett schema och det är bara för han att kolla kalendern, ställa klockan själv osv nu. Detta är för min tid är min, jag måste rehablitera mig själv och inte bära ansvar över honom. Han måste växa upp och reda sig själv.

Jag förstår precis alla dina ord angående framtid, du älskar honom och vill inte lämna och nej det är inte nödvändigt. Många här i forumet har levt i detta länge och har barn, är barn inblandade ska man utan tvekan ställa ultimatum. Men om dem ännu inte kommit är ju målet att man inte vill skapa familj med någon som är aktiv i desSa problem.
Vet ej vad som är nödvändigt för din pojkvän, men steg ett är att söka hjälp hos en terapeut antingen som är inriktad på kbt (beteende) eller drogterapeut. (Både och). Beskriva livssituationen. Han ska känna sig stolt han tar tag i det innan det går så långt att du slutar känna för honom, innan han får större problem än dem han redan har.

Det som skiljer alla pt här är om man lever med någon som har problem och erkänner dem eller om man lever med någon som vägrar... Jag ser ändå ett litet ljus i din text att ni har pratat, att du tror han inte vågar. Något du kan göra för dig själv är att tänka vad vill du med ditt liv och vad krävs för att nå dit sen fråga din pojkvän detsamma och se om ni kan samspela ? Om ni har samma motton och mål och gemensamt ställa upp för varann. Du tar hand om dig och han om sig och (alkoholen) som inte är att leka med.

Styrkekram till dig!

Du verkar gå från klarhet till klarhet. Jag är inte där än, men jag vill ge mitt barn en lika fin present som du redan klarar av att ge dina älsklingar - en avslappnad närvarande i stunden mamma. Kram Kotten

När jag läste FataMorgana's inlägg (#183) i hennes tråd om att tatuera några visdomsord tänkte jag på att det gäller att vara i rätt sinnesstämning när man gör det. Några dagar senare skrevs det om sommarbluesen och jag ville vara lite skämtsam (#193) och hade då mina tidigare tankar i huvudet. Jag har inte en endaste tatuering. Det var väldigt nära för ett par år sedan när jag mycket riktigt var med en polare till tatueringsstudion. Kunde inte bestämma mig mellan en svartvit ros med gråa skuggningar eller en färgglad fjäril, tur var väl det, så det blev ingen. Kliver jag över vissa trösklar har jag svårt för att hejda mig, dvs en liten tatuerad blomma skulle leda till en bukett, vidare till en lång slingrande blomranka som slutligen skulle mynna ut i böljande blomsteräng. Varför dementerar jag mitt skämt? Det spelar ingen roll om mina forumvänner tror att jag har ord skrivna på min kropp, utan det handlar om att jag vill vara sann. Min särbo som drack för mycket kunde ljuga om så konstiga saker och jag tror det var en följd av alkoholen. Mitt missbruk är inte så långt gånget såtillvida att det påverkar min verklighetsuppfattning, anser jag själv i vart fall.

Ja ha då var den här Ipren dagen till ända. Idag förstod jag varför jag varit så le i flera dagar. PMS! Förr var jag som en klocka och kunde därför räkna ut vad som var i görningen. Numera blandas hormoner, signalsubstanser och a-sug ihop till en salig röra, svårt att tyda vad som är vad. Klockan tickar natt men utan alkoholens vaggvisa är jag klarvaken. Börjar leka med tanken att få sova imorgon med hjälp av ... Återfall är lögn. Det är sanningen som är sann och den finns inte i botten på flaskan!

Puss på er Sattva och Vilja, män är till bekymmer, gjorde slut med min särbo bland annat för att kunna lyckas med att bli nykter, men nog saknar jag en stor härlig varm famn att krypa in i.

Tack för boktipsen! Ska faktiskt läsa djävulsdansen. Såg serien när den gick på TV'n och tyckte den var jättebra.
Kände igen mig i det där att man släpper vad man själv vill och anpassar sig fullt ut till den andra. Just nu känns
det som jag aldrig riktigt slappnar av utan "kontrollerar" honom när vi är på fest etc. Det blir jättetråkigt då jag
aldrig riktigt kan koppla av. Det är så tråkigt när man känner att det fungerar i vardagen men den lediga tid vi har tillsammans,
dvs på semestrar etc så kan man aldrig slappna av utan jag känner att jag är på min vakt hela tiden.....
Jag ska tänka på det du skriver att utgå ifrån mig själv och hur jag känner istället för att gå till angrepp och tjata på honom.
Det har ju uppenbarligen inte hjälpt hitintills...
Kram på dig och jag önskar verkligen att det löser sig för dig och er!!

Hej! Tack för ditt svar! Jag har faktiskt inte tänkt på att det kanske är hans extrema kontrollbehov i första läget som gör att han
dricker. Jag ser själv att jag skrivit det men har mer tänkt att det är "arvet" från släkten osv, dvs att det är helt "normalt" att man dricker mycket
på helger och när det är fest osv... Men faktum är att han har ett extremt kontrollbehov, är nästan pedantisk, allt ska vara perfekt och så
släpper han allt när man dricker... Bra reflektion :-).....

Valeria.....sånt händer....det är bara att hoppa upp på hästen igen. Klandra inte dig själv föööör mycket - ny dag i morgon!!!

stod inte emot. Sur dotter. Antabus i morgon fredag, vilket aldrig hänt. Försöker att se åtminstone detta som ett fall framåt. Suck

Tack för ditt svar, jag har läst igenom det flera gånger och det ger mig positiv energi till att fortsätta på det här spåret. På en del sätt kan det nog vara svårare att ha en närstående som är alkoholist än att vara det själv. Det går inte att tvinga någon annan att sluta dricka men för min del så kan jag själv se till att mina barn slipper växa upp med alkoholism omkring sig.

Jag har börjat känna på att tänka på mig själv som en nykter alkoholist, det känns väldigt konstigt. På ett sätt beror det nog på att jag aldrig låtit det gå så långt som jag tänker mig att det ska ha gjort innan man tar beslutet. Utåt sett har problemen inte synts och inte ens min man har ju reagerat. Men när man är med sina barn en hel dag och bara längtar efter kvällen då man ska korka upp en flaska vin och mår fysiskt dåligt om man inte får det.... Ja då är man alkoholist.

Jag känner mig så himla fri nu när alkohol inte längre suger tag i mina tankar. Jag älskar att vara med barnen och längtar inte efter kvällen längre.

Gillar dina matrecept....tar tacksamt emot fler?
Har sinat på gott vegetariskt.

Ett fint namn, fint budskap:) tack för välkomnandet. Jag är med nu. Tänker ta den hjälp jag får!

Ett glas... Skriver som en fyllehund...

Tack Anders. Känner att det är jävligt viktigt för mig just nu att skriva. Att i alla fall någonstans få vara ärlig. Så jävla jobbigt att hålla hemligt, mörka, förfina och förbsnna sig själv hela dagarna.
Ett glad vin ikväll. Jag stannar vid det.

Välkommen hit!
Jag har tyvärr inte så mycket råd att ge då jag infinner mig i exakt samma situation.
Fast det har gått lite längre....
Det som jag fått förslag å försöka är att prata från sig själv...
"Jag känner mig....."
"Jag mår dåligt när....
Ingen kan ta ifrån en känsla från dig.

Ett annat tipps Att läs mycket här för din egen del. Få mer kött på benen, mer insikt.
Boktips "djävulsdansen" kanon bok so. Får med så mycket...

Å när du känner dig redo sök hjälp för din egen skull. Hur du ska förhålla dig till allt.
För sakta sakta smyger sig det på mer å mer. Man förlåter, man själv ligger å gruvar å har ont i magen men....
Det är Hans liv å han som gör bort sig....Inte du.
Du skämmer Inte ut dig!

Du och dina känslor är viktiga....
Kram på dig....
Du är inte ensam!

Välkommen hit. Bra att du startat din egen tråd. Det är ganska skönt att skriva av sig - och sen kanske gå tillbaks och läsa vad man har skrivit. Här finns många kloka människor som kämpar - precis som du säger. Fortsätt läs, och fortsätt att skriva i din tråd. Vet hur det känns att hålla "allt" inom sig - och få höra att man är så stark och "alltid" glad o snäll. Usch vad jobbigt det kan bli i längden....Styrka till dig!/Anders

Har alltid klarat mig skälv, varit stark, stöttat o hjälpt andra. Mina egna sorger klarar jag själv. Resultatet har blivit att inte ens mina nära ser när jag behöver hjälp. "Det klara du, du är stark"!
Tack för förtroendet liksom.
Men när min värld rasar, vem finns där då!?
Ingen skulle tro mig när jag säger, "jag är deprimerad, mår jävligt dåligt, har förlorat mig själv" Därför säger jag inget. Inget. Inte till någon!
Jag bär min skam och känslan av att inte passa in någonstans, av att vara annorlunda. Fast jag håller god min.
Ursäkta mitt depressiva gnäll.
Jag ska förändra, ta tillbaka mig själv, sluta självömka. Kravla mig upp ur mitt hål. Fan i mig! Jag är bättre än det här!
Kramar till alla som kämpar!

Du har helt rätt - det kan ju faktiskt inte bli bättre just nu!!!:-) Tänk att bara en sån lite kommentar som du lämnade kan betyda så mycket. Jag blir jätteglad för den....!!

Anders, 14 dagar är en riktigt bra början, kan faktiskt inte bli bättre just nu:-)

Tiden går sakta framåt - och nu har det gått nästan 13 dagar sedan jag drack något......-har inte räknat dagar på detta sätt innan, men den här gången gör jag det av någon anledning. Just nu iaf. Lite lätt molande och bakomliggande ångest har jag kvar - men det fungerar ändå. På lördag åker jag iväg på semesterresa - men en kompis som vet hur läget är med mig. Annars hade jag nog inte åkt iväg - det hade varit alltför jobbigt. Skall bli skönt med lite värme och goa bad. Ett par iskalla alkoholfria öl för att coola ner sig och släcka törsten. Min tanke är att det annars skall bli en helt alkoholfri resa......-och om min kompis vill dricka några glas vin så är det helt ok, det känns inte jobbigt. Vi har dessutom hyrt bil - så det blir till att köra en hel del, och bara det är ju en anledning till att inte dricka. Försöker rannsaka mig själv och mitt beteende?! Vet ju att jag har en tendens att dricka när något blir psykiskt jobbigt för mig, så har det varit länge. En dålig "ventil" för att inte koka över. Väldigt dålig skulle jag vilja säga...... Nu skall jag snart "fira" 14 dagar.......Det känns som någon typ av "säkerhetsnivå". Jag håller tummarna för mig själv - och för alla er andra som tappert kämpar....../Anders

Vad grym du är!! Bra gjort, visst är det en skön känsla. Jag fattar vad du menar med tävling, man vill ju liksom vara bäst på att vara nykter. Åh vad glada dom andra blev när du ställde upp och körde. Kämpa på!

Om du känner att du behöver en vit period så är det antagligen så att du har druckit för mycket en period. Om det är just här och nu som är rätt period tror jag i alla fall.. Man vet ju hur det bli när man ska börja nåt tex på måndagar... Man kan aldrig bestämma sig för vilken måndag ...

Lycka till och ta stöd av forumet, finns många med olika erfarenheter som man kan lära sig nåt av :)

Fan nu vill ja ha en öl för o fira, haha.

Yes, fick idag reda på att ett av mina absoluta favoritband någonsin ska spela på en festival ja ska på. Som jag dessutom rekommenderade för festivalen att boka. Fick en sån jävla go känsla av de, behöver ingen alkohol idag för o bli upprymd. Imorgon ska familjen komma förbi o käka middag. Tänkte dricka då, mest för att testa om ja kan utan att bli sämmre, så jag vet om jag ska dricka eller inte på konserterna.

Hej Vinter och välkommen hit!
Jag känner igen mej själv väldigt mycket i din man.
Jag är också en sån där som gillar att ha full koll.
Ordning och reda, vinet på fredag....
Jag tänker att det kanske för såna som oss är ett av få sätt vi har att släppa kontrollen.
Vi klarar det liksom inte för egen maskin.
I motsats till din man så tycker jag det inte är vare sej normalt eller eftersträvansvärt att behöva alkohol för att koppla av.
Jag önskar av hela mitt hjärta att det inte vore så.
Jag tänkte bara att jag skulle bidra med en " förklaring" från andra sidan staketet sas.

Man inser att alkoholen ställer till problem i många förhållanden när man läser detta forum. Jag är själv i en relation där jag inser att det är problem med
alkoholen.

Min sambo dricker varje helg men aldrig på vardagarna och det är för att koppla av säger han. Han är otroligt skötsam, plikttrogen etc och vill ha kontroll på tillvaron. Dock dricker han sig berusad på fredagar och dricker måttligare på lördagen. Han säger att det är fullt normalt och att det är för att koppla av och att jag inte ska "nojja" så mycket. Jag har därför börjat tycka att fredagarna känns olustiga. Jag tycker att det är så konstigt att han som är en sådan kontrollmänniska så totalt kan släppa kontrollen som det blir när man blir berusad.

Om jag tjatar på honom vid dessa tillfällen att sluta dricka så blir han irriterad på mig och när han blivit salongsberusad får jag ofta höra att jag är "jobbig" att leva med,
att det kanske inte är så konstigt att han dricker. Detta skulle han aldrig säga till mig om han var nykter och det är något han tar till om jag är "på honom" för mycket om drickandet. Jag har sagt att om jag är så jobbig att leva med som gör att han dricker varför vill han då fortsätta leva med mig osv... Får aldrig något vettigt svar och jag vet ju att detta är något han bara tar till vid dessa tillfällen. På lördagen lugnar det ner sig och jag "glömmer" de oförrätter som kommit upp från gårdagens diskussion. Dock gör jag ju inte det egentligen utan det "gnager" inom mig... Det är jobbigt att behöva stå ut med detta varje vecka. Han dricker även för mycket på fester så när vi blir bjudna har jag alltid en klump i magen hur det ska gå. Han blir aldrig otrevlig men det märks tydligt att han är berusad, han tycker att han blir en riktig "partykille".
Tyvärr har jag märkt att andra ser men ingen säger något utan mer i stil med att oj - han blev visst lite berusad osv - men han är ju så glad och snäll. Det är dock inte så roligt att tappa respekten för den man lever ihop med. Hans släkt dricker också väldigt mycket när det träffas så jag förstår att det kommer därifrån. Alla killarna i släkten dricker öl efter öl och det blir en väldigt "grabbig" stämning och det verkar som att det inte är någon i sällskapet som tycker det är konstigt - det är ett normaliserat tillstånd. Jag får ofta höra att jag är tråkig och blir lite "hånad" av dem pga av detta. Jag känner dock att jag står på mig i dessa situationer vilket leder till att jag blir den tråkige som inte kan släppa loss.

När min släkt träffas och har fester så blir min sambo alltid fullast och jag upplever att de "skrattar" lite åt honom bakom ryggen. Ibland går jag hem tidigare, eller går och lägger mig men då får jag alltid utförliga redogörelser om hur full han har varit. Jag har då sagt att berätta inte det för mig utan berätta det direkt till honom istället. Vet inte vad det står för? Vågar man inte eller är det skadeglädje?? Jag känner mig så ensam i dessa situationer och vet inte om ett nästa steg är att bryta upp. Jag älskar honom men känslorna får sig en törn hela tiden efter sådana här tillställningar. Jag hatar (verkligen hatar) ex midsomrar då jag vet att min sambo kommer att spåra ur. Jag har aldrig roligt på dessa högtidsdagar eftersom jag hela tiden har en klump i magen över vad som kan hända. Min fråga är - är det någon som kan tipsa om vad man kan säga för att få honom att förstå att han gör bort sig och inte är "partykillen" på festen?? Eftersom ingen runtomkring säger något utan väljer att skratta lite dagen efter åt det hela. Varför vågar ingen stötta en i detta? Min släkt tex vet att jag tycker att han dricker för mycket (min släkt dricker måttligt) men ändå är det ingen som väljer att sätta stopp eller kanske kommentera något till honom direkt. Vad jag säger hjälper ju uppenbarligen inte.....

Jag har försökt att prata med honom när han är nykter, jag vet att det inte hjälper att tjata när han är berusad, men han slår bara ifrån sig och säger att det är jag som har problem och inte kan slappna av. Jag kan ta 1 eller 2 glas vin till maten men aldrig mer än så. Det kan jag få kastat i ansiktet nämligen, du ska inte säga något du dricker ju själv vin.
Ja men inte i några mängder svarar jag. Han blir som ett barn som ska ge igen...

Får ont i magen av detta och funderar verkligen på om det går att förändra detta på något vis. Det skrivs ju överallt att den som missbrukar alkohol måste ju själv vilja, men han tycker ju inte att han har några problem. Nu har vi blivit inbjudna till en fest på annan ort om ett par veckor och jag har sagt att du kan väl köra. Då blir han nästan sur, varför det, det kan väl lika väl du göra? Men jag vägrar vara en fyllechaffis och jag kan känna att om han inte har några problem med alkoholen varför kan han då inte avstå någon gång......

Suck, vad ska man göra???