Senaste kommentarerna i forumet

Mitt mål äro:

Vakna utan ångest,
Göra roliga saker m mina vänner och min familj som jag delvis missat under åren då jag valt att sitta hemma mer eller mindre packad.
Inte skada min egen kropp m gift

Av en oförklarligt anledning har jag goda tankar om dig och en känsla att du är bra.
Målet.
Har vi ett?
Vad strävar vi efter?
Vad missar vi?

Hej Jenny

Låter deppig, Jag är i slutfasen av en tuff avvänjning. Vad alla säger och vad du säkert vet är att alkoholen ökar ock stärker farbror ångest ju längre du ångar på. Jag har skrivit om vilken skitsits jag satt i första dagarna och erkännas skall att det inte bara var goda tankar om mig själv. Helt övertygad om att du har ett meningsfullt liv även om alkoholen vill sjunga i moll.

Jag peppade och peppades av Jocke som låg i fas m mig, Ta tag i Jonte och kör ett avslut tillsammans.

Skriv och läs massor, hjälpte mig

Så gott att vi kan följa och peppa varandra då! Jag tror ändå att vi är rätt unika och samtidigt lika. Visst blir det en märklig känsla när man upptäcker att det någon annan skrivit eller berättat stämmer på pricken med en själv. Man inte är så ensam och konstig med alla sina grejer som man ibland tror.

Idag har jag till och från känt en sån ilska över en familjemedlem som jag tycker har fått märkliga prioriteringar och värderingar senaste tiden. Att ta genvägar, inte anstränga sig att finna ett jobb, tacka nej när man blir erbjuden jobb. Tro att pengar växer på träd, ytan är viktig, massor av selfies hela tiden. Helt uppslukad av den digitala världen.
Med lite perspektiv så tror jag min ilska bottnar i att jag ser likheter med mig själv fast på en annan nivå och inte så ytligt. Det handlar ju om en ung människa, min son.
Fan, jag vill inte vara upprörd och ilsk på honom, jag vill bara ge honom kärlek och all lycka i livet. Men man får ju inte allt gratis och inte heller genom tur som många i hans generation tycks tro. Jag vill se lite mer glöd och kämparanda.
Nå, det gör mig inte gott i alla fall och jag inser att jag äger problemet och mina känslor. Vill ändra på detta nu.
Familjegrejer kan lätt förstoras, andra grejer också. Sån är jag, ända tills jag upptäcker att inget blir som man förutspått eller oroat sig över. Det blir ofta mycket bättre än så.
Godnatt.
Lp

Tack för tipset! :)

Ska kolla upp det!

Om
man
hade haft
någonting meningsfullt
att göra i livet.
Kanske det skulle ha hjälpt?
Ska vi hitta på någonting meningsfullt?

Hej!

Ingen egen erfarenhet, men jag kan tipsa om prästen Olle Carlssons självbiografi Mitt himla liv där han skriver en del om sin behandling på Nämndemannagården.

72 timmar...

På hästen igen, skit i exet och tänk på dig själv. Jag vet det är ingen lek men du måste!

Min pryl var att skingra tankarna m film på min bärbara dator i sängen, duscha ofta/kallt, Ruzzle på telefonen.

Om du läser andras berättelser så verkar många ta långa promenader, gym, springa mm för att göra av m energi, jag orkade inte gå ut ur huset dom första tre dygnen.

Du har ett jobb, du har ett boende och du har dina barn. Kör hårt nu, ladda kylen och svettas ut dina demoner så är du på banan snart...

72 timmar.................

Har väl haft ett sakta uppvaknande under 3 år..
Men tog det definitiva beslutet för yyynka 6 dagar sedan.
(Bloggar friskt i min tråd :-)
Det hjälper!
Calle

Gick det bra på kalaset?
Hur längesedan är det sen du tog ditt beslut?

Har varit på middag men påväg hem nu..
Så dryga människor blir efter x antal glas..
Problemet är att jag hade varit ÄNNU drygare Måttlighet kan absolut fungera ofta för mig dock, men för mig och troligtvis de flesta här på detta forum är man då ändå inte nöjd inombords. Alltså kan man likabra skita i det. Så resonerar jag med mig själv för tillfället. En rolig grej med att sitta nykter för min del är att jag har extremt grov och sjuk humor, den kan man ju spela ut fullt ut utan att någon reagerar mer än med skratt!
En baksida av detta är att min bästa kompis som jag festat OTALIGA gånger med verkar skitbesviken på mig. (En av de som ska med till helgens grabbevenemang inkl övernattning till helgen). Jag hade iofs räknat med det, och bryr mig inte nämnvärt då jag inte vill byta ut min fina familj mot honom och spriten..
Stark inu, måtte denna känsla hålla i sig.
Ha det!
// Calle

Är precis på väg hem från 40 årskalas..
Att ta 1 glas vin känns ju helt onödigt då det ändå inte är "nog" för mitt begär, men det fattar man inte förens efter 1a glaset...
Alltså bättre att skita i det.
Bra jobbat!
// Calle

Känner igen mig så i det mesta du skrivit. Jag känner mig inte heller som en "typisk" alkoholist men har en väldigt osund relation till alkohol som jag aldrig kommer att lära mig att hantera.
Är också ny här och jag tror att det är en bra väg att gå att få insikt, stöd och råd :).
Det är starkt att bara ha stannat upp och reflektera över att det inte känns bra och agera därefter. Kämpa på!

Hej Calle & Muränan!
Jag tror att det kommer att hjälpa mig massor, eftersom ingen i min närhet kommer att förstå.
Idag är vi på semester och vid middagen här ikväll var det så enkelt och bekant att beställa en cider till maten. Men jag kom på mig snabbt och tog istället vatten. Det känns tungt att det är ALDRIG mer som man bara kan få njuta av någon drink. Jag visste inte att min sista var min sista och allt det där dravlet man tänker när man tycker lite synd om sig själv.
Men nu i efterhand känner jag mig stark som sa nej till mig själv och jag hoppas att det kommer att bli lättare för varje gång.

Jag läser och känner med dig. Tvivla inte på din förmåga! Tappa inte hoppet och din kämparglöd- du kan!! Barnen behöver dig och du behöver dem, du kan!
En dag i taget.
Stor kram från mig❤️

Tusen tack!

Ja, så här; jag är ju hyfsat nyseparerad å dagen efter jag skrev här så fick ja reda på att exet skulle träffa en ny! Å sitta här med abstinens, barnfri vecka å veta att exet ligger med en annan... Jag fick dödsångest å va på väg att krypa ur skinnet! Det blev inte bananas. Jag har haft en trevlig helg med vänner och familj. Men nu har jag börjat jobba, med ett sånt där jobb där jag kör bil! Och så har jag barna! Måste å vill, men den där jävla ångesten, pulsen, svetten å oron! Tagit två öl ikväll å känner mig ändå som ett brandlarm! Hoppas du inte dömmer!

Nu har du ju tagit ett väldigt stort steg mot förändring då du skapat ett konto och börjat skriva här! Jag är också ny på forumet och läser med stort intresse alla berättelser och inlägg som ett gott stöd. Bra gjort! Kör hårt!

Adu Trollsnoken, tänk på morgondagen!
Vilket inlägg är roligast att skriva här:
- Jag föll dit och får börja om från dag 0 :-(
-Jag klarade det! :-)
Tror på dig och svik mig nu inte ;-)
// Calle

Farligt ute. Middag ikväll. Ingen, inte ens min man skulle titta snett på mig om jag drack.
Hmm. Vet att jag skulle kunna hålla mig i schack.

Men vore stoltare om jag höll mig spik nykter.

vill bara säga att jag läst.... och att jag lider med dig. Du skulle helt säkert behöva en klok och "fristående" person att tala med. Även om släktingar är kloka och vill väl, vill det bästa kanske de (som t.ex din faster) står för nära, har så stort eget känslomässigt engagemang - och det kan vara på olika sätt. Jag blir alltmer intresserad av familjemönster. Det är inget nytt för mig men tack vare (jo!) allt detta med missbruket, uppbrottet och alla möjliga andra familjesaker i mitt eget liv "ser" jag nya sammanhang,

Så tungt och trist - och så vanligt - att föräldrar inte orkar samverka med barnens bästa i första hand... men inte svårt att förstå att det blir så. Man (föräldrar) ser ju ofta saker på olika sätt.... Vet du, jag blev att fundera på om de här tunga känslorna är riktigt dina "egna" eller om du (också) bär någon annans känslor av otillräcklighet och misslyckande. Fundera lite på det.

Tror du att du kan säga till "bråktjejen" att du känner dig vanmäktig (välj ord själv) och fråga hur hon önskar/tycker att hon vill ha det... och om hon har nån idé om hur ni skulle kunna göra. Hur ni kan hjälpas åt. Det låter kanske banalt och omöjligt, jag tänker mest som en liten inspiration... om du skulle få nån idé om hur du kunde "vända tanken" och kunna känna-våga pröva att inte lägga på dig allt ansvar för det som är tungt och dåligt. Jag har ett minne från tidigare att du har lite talang för att ta på dig och bära skuld. Också för sånt du inte kunnat påverka och inte ska bära ansvar för.... Kram till dig fina vännen... / mt

Tack för att även du inspirerar konstnären!
Jag tror att jag har varit en expert på att dölja/förneka mitt drickande, men fy fan när man står där och förstår vad den är påväg att göra med ens liv.
Tack för att du/ni finns här och ger en energi när det känns drygt.

Egentligen är det som delar av en normal arbetsvecka ju och jag brukar aldrig dricka under veckorna förutom på semestern. Men, långsamt, långsamt har beroendet smugit sig på som en lömsk jägare. Nu märker jag att mycket av dagarna fylls av längtan efter ruset.. Jag har mina aningar vad det handlar om - tristess, stress och osäkerhet. Det kommer jag utveckla vidare men nu ska jag ut och snickra. Mår bättre och bättre, så fantastiskt skönt att vakna utan baksmälla och avgrundsdjup trötthet. Som Kenta sjöng: Just idag är jag stark just idag mår jag bra....
Satsar friskt på en dag till utan alkohol väl medveten om att frestelserna kommer snart..

Ha en skön dag utan alkohol alla nya vänner!

Berg och dalbanan kommer också och går... Håll ut! Det blir bara bättre!

... som jag behöver den...

Känner mig så sänkt, så himla ledsen. Jag har försökt peppa mig så länge att jag klarar detta, att jag har det bra, men nu känns det som jag faller igenom - jag är inte så bra. Orkar inte mer. Jag vet att jag bör vara glad och tacksam att jag ändå har det bra på många sätt, men det känns inte så nu, jag har inte glädjen. Känner mig bara dålig, kass och otillräcklig, illa.
Är i rätt desperat behov av min samtalskontakt känner jag, men hon är på semester... Jag klarar inte att reda ut tankarna, det bara är ledsen-ledsen-ledsen i mig.

Livet brukar gå i vågor tänker jag mig - kärlek, sorg, lycka, ensamhet, gemenskap, framgång, tomhet, väntan, hopp, förtvivlan... men jag skulle behöva lite flyt igen... Känner sån sorg och jag skäms över det - jag borde vara tacksam över att jag inte behöver leva i det jag levde i förut, men jag kan inte?! Jag tror att barnen behöver ett lugnt och mer permanent boende. Hade jag haft garantin att barnen fick det bra hos exet nu så hade jag för deras skull omedelbart låtit honom få boendet och jag umgänget - men grejen är att han vill inte ens ha dem mer än vad han har dem: han "ska ha dem 50% för det har han rätt till, och de ska ha både mamma och pappa 50%"...
Jag går sönder...