Senaste kommentarerna i forumet

Ja, det går bra. Det är den första/de första dagarna som känns tröga, men sen brukar det gå bra. Borde ju vara lätt att fortsätta så...Dock när det har gått bra en period och jag mår toppenbra brukar jag kunna åka dit igen... Har förstått att det är vanligt. Det är ju svårt att fatta när man känner sig på topp att man inte ska klara av ett normalt drickande. Jag har trots allt börjat fatta att jag inte gör det. Tänker också på mina barn. Vet inte hur mycket de har märkt när det har blivit för mycket och det känns inte bra. Jag ska kämpa på. Eller egentligen är det ju när jag dricker jag måste kämpa...

att berätta om sina fyrarättersmiddagar och om hur mycket vin de har druckit. Varför, varför, varför berätta det för mig? Jag tror att jag håller på att gå upp i bitar. Har han inte förstått någonting? Berättade om mina känslor av sorg när jag tänker på att det livet är förbi, gråter, och han bemöter detta med att berätta om hur mycket vin det druckits! Han kunde lika väl ha stannat i Frankrike. Har klarat mig bra här hemma. Är så less på allt och alla, vill åka iväg själv någonstans där jag kan få tänka ifred. Kommer det här förstöra vårat förhållande med? Det är tydligen lätt att gnälla på någons dryckesvanor men inte att anpassa sig eller försöka förstå? Jag ska bara skärpa mig och hålla käft och va glad, eller?

Jo, för att du vill inte se dig själv besegrad av alkoholen. För att du inte vill skifta mellan olika systembolag för att inte väcka misstanke. För att du inte vill vakna med ångest och bakfylla. För att du vill ta dig ur den nedåtgående spiralen. För att du vill vara DU. För att du väljer livet..

Styrkekram!/ sims

Du har rätt Tilde, det gäller att hitta "min" diet, ungefär som det känns med allt just nu. De här två månaderna är som att allt börjar om från början. Allt jag tidigare gjort är liksom FÖRE och nu försöker jag bilda ett nytt EFTER. Känns som att jag famlar fram dag för dag. Vet inte vad som är JAG. Vilken hårfärg ska jag ha? Vilka kläder ska jag ha? Vilken inredning ska jag ha? Vilken semester ska jag ha? Mycket av detta har jag ju funderat på förut, men nu känns det liksom så mycket mer "på riktigt".

Jag behöver nya minnen och kopplingar. Min hjärna är så inställd på det som varit. Ett konstigt exempel: Mannen kom idag hem från Frankrike och jag fick fina presenter bla en vacker tvål som var tillverkad på en olivgård. Läste i broschyren om tvålen och om den fina olivoljan och vingården som låg i Provence. Detta väckte minnen från när vi åkte motorcykel i Provence för 15 år sedan och besökte vingårdar och var nykära. Det allra konstigaste är att jag blev alldeles ledsen och kände sorg för att den tiden är förbi, och då var det vinet jag tänkte på, inte allt det andra utan bilder av middagar och vin, vin, vin susar förbi. Humöret åkte ner i botten och jag känner mig återigen misslyckad som inte klara av A.

Ser nu hela livet framför mig som tråkigt, tråkigt, tråkigt. Vill jag det här och varför gör jag det här?

tack markatta

jag har också sagt att ja finns att ja kan ha ett förhållande med han om han tar hjälp utifrån, terapi osv...

men som ja ser det kommer han inte det...

sist skrev ja att han inte verkar vara intresserad av att ha ett förhållande o att han missbrukar förtroendet hela tiden... du sårar mig gång på gång skrev ja...

han har inte svarat eller tagit tag i det... hade han vart normal o velat det här, hade han tagit tag i det.,...hört av sig o kommit hem till mig nykter o pratat

han orkar inte göra det... är för stor förändring för han, o ja kan inget göra...( som höstrollet skrev, han är ingen prins)

ja måste släppa ansvaret... o inte lägga ner all min energi för att ta hand om han när han är full, bakis, o vill ha närhet o pratat om oss o hans problem som ja återupptar hela tiden...

jag får bara ont o blir ledsen...

det som har funkat bra mellan han o mig, är när jag lägger vår nivå på samma våglängd som våra gemensamma vänner.... men så fort vi pratar om oss, så blir det så här tokigt o tungt =(

ja VET att han kommer höra av sig som innan... på natten när han är onykter... det gäller att hålla han kort då...

eller inte svara...han är van att ja låter han komma över o det blir samma mönster då

dina "trådar" här och tar till mig och känner styrkan och övertygelsen i ditt beslut att kämpa för ditt mål. Att du ringer en gammal bekant som denna idag är ju en av "dina" pusselbitar på väg och det känns verkligen som du jobbar på ditt välbefinnande (och det gör ju alla här) och det är skönt att dela det.
Det är viktigt med de där pusselbitarna, kanske helst när det känns hopplöst att man snappar upp den där lusten igen... att kämpa på.
Lycka till
och jag läser alla dina inlägg och tar till mig.
Kram Tilde

Fick ett ryck och ringde upp en gammal bekant, som jobbar på ett beroendecenter i landet..
H*n blev lite förvånad, för det var ett bra tag sedan vi hördes av.
Det började faktiskt med att det äldsta av mina barn, började röka hasch. Just då, var h*n en ovärderlig klippa, eftersom h*n kunde alla bortförklaringar och knep som ungar tar till..
Jag förklarade läget, och det där vad-var-det-jag-sa, som jag oroat mig för uppstod aldrig under samtalet.
Istället, fick jag massor av uppmuntran i att jag sett mina egna problem, innan omgivningen gjort det.. Fast, som h*n utryckte det, tro inte att vare sig ditt eller din mans supande har gått obemärkt förbi. Det finns säkert de som både anat och pratat.
För så är det ju, vi som är alkoholister, tror att vi är så himla duktiga på att dölja vårt missbruk, vare sig vi dricker små mängder varje dag eller blir aspackade några gånger i månaden..(för en del, både och)
Kruxet är att ingen vill ta tag i det! Överallt, sopas problemen under mattan och det himlas med ögonen och kommenteras som typisk "måndags-sjuka" eller "löningsdax-frånvaro" eller "värst vad mycket parfym/halstabletter det går åt idag då", med en menande blick..
Det finns fortfarande människor, som inte anser alkoholism vara en sjukdom, utan ett problem på individnivå.. Därför drar sig många för att söka hjälp.. Det är skämmigt, man är rädd att förlora jobbet (vilket man förmodligen gör i alla fall så småningom) Rädd att förlora sina barn..
Men inget av det, kan hindra en alkoholist från att dricka!
Hur det börjar och hur det yttrar sig, finns det egentligen inget enkelt svar på, snarare många ofta hopkopplade med varandra..
Därför är det heller ingen sjukdom som är lätt att bota, inte med någon "one-size-fits-all"-metod iaf.
De flesta, har givetvis en önskan om att kunna dricka normalt/socialt, men det var inget som rekommenderades..
Det KAN gå bra, men för det mesta( och för de allra flesta), så är det som för den som slutat röka och tror sig kunna ta ett par "festbloss", man är snart/så småningom tillbaks i sina gamla vanor igen.
Har man väl fått alkoholstigen (som för många är en autostrada) att växa igen, så tar det inte många gånger, innan man trampat upp den gamla stigen igen.
Rådet, innan vi la på var: Våga tala med den det berör! Var objektiv, och tala om VAD DU SER(utan att anklaga)! Fråga om personen behöver hjälp..
Om inte annat, så startar du kanske en tanke, som leder till förändring och skillnad.
Om någon hade vågat prata med mig, om att de märkt att jag luktade alkohol, ett år innan jag fick sparken, så hade det gjort stor skillnad för mig sa h*n. Nu tyckte jag bara att de var en samling hycklare.. Visserligen hade jag kanske inte slutat dricka bums, men förmodligen hade min attityd varit en annan..
Det känns, som jag fått en vän tillbaks, någon som lika mycket som ni på forumet, VET vad det handlar om! Och vi kommer nog att fortsätta ha kontakt..

Såg att man kan läsa på denna sida om just det du skriver om. Kanske är något för dig, hon skriver om de olika sätten man väljer att äta som vegetatian, och hur det går ihop med LCHF.

Hoppas du hittar "din" diet, jag tror det är väldigt olika för alla. Lycka till!
http://www.annahallen.se/vegetarian-och-lchf

Fick ett tips om en bok som verkar ta upp det här med socker & alkohol lite ur "LCHF-perspektiv".. Har inte läst den själv, men ska dra till biblan och beställa den..
titel: Om kroppens omsättning av kolhydrat, fett och alkohol
författare: Anders Eklund.
Någon som läst den? Vore intressant att få höra om den gav något..

är något vi kvinor borde jobba mer på ;-D. Att helt enkelt inte låtsas höra..
Eller svara med repliker som "Det ligger något i det du säger.." (sedan inget mer..)
Eller (min favvo)"Jaså, du tycker sååå, det var intressant.." (tystnad)..
Oftast faller grälet/gnället platt.. (gäller också skvaller man inte vill vara delaktig i!)
Det kommer säkert att bli en del upprepningar, men den här utnötningsmetoden, brukar vara effektiv.. ;D
Och blir du trött på tjafset, så är det fullt tillåtet att gnälla av sig här hos oss *skratt*
Kanske får vi t.o.m. uppslag på fler bra "samtals-stoppare"..?
kram / trollis

För en helt ostylad bild av en person!
Vi är/blir inte "änglar", för att vi lagt undan flaskan..
Ibland är det kanske tvärtom.. En del, (som du skriver) lovar och lovar en massa..
Sedan när ågren dyker upp med sin fula nuna, minns de inte riktigt vad de gav för löften, men skit samma, de mår så dåligt att de köper sig lite samvetsfrid..
Min gubbes båda äldsta barn, lärde sig att utnyttja detta..
När han sedan satte stopp, var han "elak" och de har sagt upp bekantskapen..
Visst är han ledsen över detta, men inser att det inte var honom, utan plånboken de ville träffa..
Så fortsätt för all del att vara DU! Jobba gärna på din personlighet, men gör det för din skull :-)
//trollis//

Det är sant, som en atlantångare...
jag brukar numera se mig som ett gammalt segt träd som försöker vrida mig in i en annan växtfas, vill se solen från ett annat håll och titta ditåt istället. Men det är stundom segt för redan uppvuxna träd att vrida sig i annan riktning.
Din beskrivning av föräldrarna är bra att ha i minnet och gör mig ännu mer motiverad att "jobba med mig själv". Det är ju ändå sig själv som man, hur man än väljer alltid kommer att leva med. Jag tycker om att det gör lite ont att växa, men jag tycker inte om frustrationen jag känner pga meningslösa gräl. Vill ha bort de grälen ur mitt liv. De suger energi. "Goddag yxskaft-metoden" är något som är värt att invänta och jobba för.

Alkoholister är jobbiga jävlar,som av olika anledningar finner att alkoholen gör det lättare att stå ut att vara en jobbig jävel.Alkoholen blir en flykt från den jobbiga verkligheten,alla krav som man ska leva upp till.Alkoholism är klassat som sjukdom,men det vet du inte om själv när du super.Att du är sjuk alltså.-jag ,sjuk,pyttsan heller.Alkokholen blir din bästa vän så länge DU tror att DU har kontroll.Stress stresss krav krav,faan vad gött med vin för att landa..Stör mig inte unge,du ser väl att pappa är upptagen.Det lovar jag ,vi gör det i morgon.Ja, ja ,ja, tjaata inte mer.,jag skaa,jag lovar.ÅÅ inte det också,jävla telefon,faan att man aldrig får va i fred.Jävlar,jag ska ju laga middag också...ZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZ.Faan va törstig jag är,jag måste pissa också.Undrar va klockan är?Var är alla ,Va sover dom redan?

Jag fattar knappt fortfarande vad som hände under alla år jag söp.Mina tonår,mina småbarnsår,mitt äktenskap,min karriär.Min självkänsla,mitt självförtroende,min självbild..Allt låg jämnsides på botten bredvid Titanic.Faan vad det var synd om MIG..Ställa bort flaskan,min bästa vän,mitt allt,min trygghet.ALDRIG,över min döda kropp.Sen kom allt slag i slag.Arbetslöshet,skilsmässa,äldsta dottern fick hjärntumör,farsan dog,och så dog till råga på allt Katten.Hade jag självmordstankar,javisst hade jag det.Det var ju så SYND om mig.Det fanns bara två vägar ut, leva eller dö.Jag kunde inte göra mina tre döttrar så illa så jag valde livet.Jag ställde bort flaskan och sökte hjälp.

Nu har det snart gått 9 år sedan jag ställde bort flaskan,och först nu börjar jag så smått få kontakt med mig själv.Ting tar tid,men jag mår bra och jag är nykter för min egen skull.En dag i taget gäller fortfarande.Alkoholen har jag delvis ersatt med träning,och så naturligvis godis och glass ibland,nåt som verkar vara obligatoriskt för alkisar.Sen har jag stöd från en väldigt fin AA-grupp.Inte att förglömma.Men jag är fortfarande en jobbig jävel,för det är min personlighet.Det är ju JAG.Men jag jobbar på det..

Kram K

Du hade rätt, många kramar...

Jag känner en stark ödmjukhet inför min pappa just idag. Nu när jag fick uppleva hur jävla svårt det var att ta det där steget och gå in på al-anon(det tog mig ju flera år) så tänker jag, vilken jävla cool farsa jag har! Efter att ha supit och brottats med sig själv i så många år så valde han att kliva över tröskeln till AAs lokal, visa sig sårbar.

Vågar inte berätta för honom om al-anon, än. Tänker att han kommer bli ledsen, känna att det är hans fel att jag gick dit när det egentligen ska vara något positivt. Hoppas vi kommer kunna snacka om det här en dag, vore så skönt att inte behöva känna sig bitter men jag skulle ändå behöva, tror jag, få berätta för honom hur jag upplevde det när han drack, utan att behöva oroa mig för att han ska må så dåligt att han får ett återfall.

Det tar tid att förändra ett beteende, och det tar tid, innan ens omgivning ger upp tanken på att man "ska vara som vanligt" igen..
Ge inte upp!
Om du är konsekvent, har du krupit ur din gamla roll, och för en del, kommer såna här gamla "groll" så småningom att framstå som "goddag - yxskaft"..
Och jo, ibland växer man isär, snarare än ihop.. Frågan är, om det inte är bättre att en blir lite olycklig ett tag, än att två är det hela livet..?
Ser på mina föräldrar, som är så otroligt omaka och som varit olyckliga, snarare än lyckliga ihop..
Nu på ålderna senhöst, är de som två omaka kugghjul, som slitits och nötts ihop.. De passar egentligen inte till varandra, men numera passar de inte heller till någon annan..
Att växa, gör ont, men jag väljer att se det som träningsvärk!(det går över)
Och om man inte "tränar" sina psykiska/andliga/själsliga muskler, så kan man inte heller utvecklas..
Lika lite som vi utvecklar kroppsliga muskler genom att bara sitta och tänka påatt vi borde träna :-)

Men det finns hopp! Som Lelas, svarade mig, för henne har det stundtals varit en tuff resa, där hon och hennes man en levde nästan parallellt med varandra en period..
Själv, ger jag mitt förhållande en möjlighet (även om det går sakta)Det är som att vända en atlantångare.. Det tar ett tag innan man får stopp på skutan och kan lägga om till ny kurs..
Kommer att följa dig och din resa!
kram/trollis

att du gick emot dina rädslor :-)) Nu kan det bara bli bättre ! Välkommen i gänget :-))

Jag älskar bröderna Lejonhjärta, mycket bra bok/film, även om jag i vuxen ålder snarare skrattar när jag ser papier mache Katla än gömmer mig bakom fåtöljen som när jag var liten. Astrid har lämnat efter sig många fina citat.

"Skorpan Lejonhjärta," sa Jonathan, "är du rädd?"
"Nej...jo, jag är rädd! Men jag gör det ändå, Jonathan, jag gör det nu...nu...och sen blir jag aldrig mera rädd."

Du har rätt Hösttrollet i att det ger så mycket mera energi att verkligen ta itu med det som jag kan göra något åt,
när jag lämnar det jag inte kan göra något åt,
därhän.

Hela helgen har jag haft mitt "nya" tänk med mig o det har varit en bra helg, även bland människor som drack vin men inte jag den här gången.

I en kär relation kan jag känna att det som gör mig upprörd är gamla oförrätter som ska upp i ljuset med jämna mellanrum o gamla beteenden ska tas fram o påpekas varje gång en sak kommer upp till diskussion. Jag känner som en blockering i mig när jag återigen ska gå tillbaka ett år i tiden o det som kunde bli en nu-idag-diskussion blir en ett-år-tillbaka-diskussion. Den, min irritation som detta utlöser, är (har jag äntligen förstått) en trigger till att känna vinsug. Förut var det ofta min "medicin" efter sådana meningslösa gräl har jag förstått i efterhand. Jag var inte jättebra jag heller på att hantera konflikter. Jag ser ganska klart på detta nu, men problemet är detsamma i relationen, om än i mindre skala. Detta är så tröttsamt och tar onödigt mycket energi.
Eftersom jag fattar att det är denna frustatinon som triggar mig kan jag hantera det bättre nu. Medvetenhet är ju det bästa, men hur göra med denna relation funderar jag... Verkar som ett dödläge.
Kommunikation... kommunikation... handlar det om, men när den inte riktigt funkar?

Långsamt går det framåt.
I mig går det sakta men säkert framåt.
Jag känner jag gör framsteg.
Förstår mycket om mig själv som jag inte förstod för några år sen o det är skönt. Blir inte alls lika irriterad längre, kan lämna sura tankar bakom mig mycket kvickare än förut, ältar inte alls på samma sätt... Allt detta (i relation)triggade mig förut till att vilja dricka vin. Att jag inte såg det, då? Först nu...
Är det kanske nödvändigt att välja bort, en annars kär människa när kommunikationen inte funkar.
Att lägga på vågskålar... för o emot... Är det så enkelt? Själv tycker jag att det är svårt o gör ont.
Jag tycker mig märka att vi är flera här som liksom växer till insikt... just i våra relationer, eller växer ifrån den andre.
Och det är ju smärtsamt... samtidigt är det skönt att växa, bästa vor att växa tillsammans. Men om det inte går?

Bravo, bravissimo! Du ska se att det går lättare nästa gång!
För att vara modig, det är inte detsamma som att inte vara rädd.
Att vara modig, är att våga FAST man är rädd (tror det är från Bröderna Lejonhjärta)
Ha en underbar fortsättning! /trollis

Ja, förmodligen kommer det att vara så så länge du stannar. För mig var det en smärtsam lättnad att komma till den insikten. Det har bara gått lite mer än en vecka sedan jag sa till mitt ex att jag inte vill ha någon kontakt alls så länge han dricker och självklart är det jobbigt. Men...

Hjärtesorg går över. Saknad går över. Skam- och skuldkänslor kan man jobba med.

Jag tycker i alla fall det är så jävla skönt att veta att de jobbiga känslor jag kan ha nu, faktiskt kommer att gå över. När jag var i relationen så tänkte jag, i slutet, att det kommer alltid vara så här. Till slut slutar man ju tänka att man förtjänar att må bra, när det känns så hopplöst.

Nollkontakt har gett mig hopp om att jag klarar ett liv utan honom och att jag dessutom klarar det så mycket bättre när jag inte ständigt behöver gå och oroa mig. Bara efter de här dagarna har jag så mycket mer energi, trots att jag har gråtit varje dag.

Jag varken vågade eller ville stänga dörren helt utan jag tog ett tips jag fick här på forumet, av Lelas tror jag (tack!). Jag sa att jag inte ville ha någon kontakt med honom alls förrän han har sökt hjälp och varit nykter i 6månader. På det sättet visar jag för honom att jag gärna vill ha honom i mitt liv, men inte alkoholisten men om jag ska vara ärlig så var det mest för mig själv. Lite som att fortfarande hålla hoppet uppe men att lägga över det på honom. Jag räknar inte med att han ska komma om 6månader, men jag räknar med att JAG ska må bättre om 6månader.

Ta hand om dig!

Igår var jag på mitt första al-anon möte. Vet inte än om det är rätt för mig, det får tiden utvisa, men jag är glad och stolt över att jag vågade gå in den här gången. Och att jag vågade stanna kvar även om jag började gråta och skaka och bara ville springa därifrån, redan när de läste upp den där texten om vad al-anon är. Men jag lyckades stanna kvar i känslan och fokusera på andningen för att undvika en ångestattack.

Som sagt bara första mötet men min rygg blev något rakare bara av att ha vågat öppna dörren.
Tack till er här som peppat mig att gå dit!

Höstrollet sant det är bara JAG som kan bestämma...

ja ser att det är helt galet de han gör... de går ut över mig hans problematik...
hans prioriteringar som sårar mig, hans arrogans mot mig emellan varven.... hans avisande när jag ringer eller skickar sms... alla lovord som bara vart ord...

kommmer fortfarande på fyllan ... o jag tar det där hela tiden....

ja VET han har grova problem med sig själv.... man kanske kan älska nån men inse att det inte funkar... då får jag gå o göra det tills de går över o träffar nån annan som har ett mera sund inställning till sig själv o mig ......

jag märkte tex för nån dag sen att han ringde på fyllan exakt efter ja hade talat om för han att han har problem med alkohol o att det inte kan bli ett vi då....

bara de att han ringde o jag får höra att han är full är ju helt galet av han....
jag tror att det kommer vara så här med han så länge ja stannar....
det är jag som måste bestämma mig o stanna där...

Hej markatta!
Vad roligt med lägenheten! Och du, det är absolut inte fel, att gå ut och ta en öl, i ditt läge.
DET behöver du inte ha dåligt samvete för.
Det är ju ditt ex, som har problem, inte du!
Och för hans del, hjälper det inte om du så stängde in dig i ett kloster.. ;-P
Ha det gott/ trollis

i att det är det där första glaset som man måste undvika.. För har man väl hällt i sig det första, har man också tagit bort spärren till nästa..
Och visst har du rätt i att man måste förändra sin livsstil. Det är väl ungefär som att gå ner i vikt?
När man väl nått sin målvikt, kan man ju inte fortsätta "som förut".
För många av oss, som haft alkoholen som den stora hobbyn, gäller det att fylla tomrummet efter den med andra saker..
Väldigt ofta, kommer det smygande, alla de där "tankarna" som man suddade ut/förträngde, med hjälp av alkhol.
Jag antar, att om man inte tar itu med dem, så är man snart tillbaks där igen..?
Önskar dig all lycka i fortsättningen! / trollis