Senaste kommentarerna i forumet

... för din skull när jag läser detta. Stor kram till dig, Lexi!

/Lena

”Många människor”, säger Cullberg, ”går omkring med en gnagande känsla av att inte duga, att de inte är bra nog. Andra har inte en aning om att negativa självbilder sätter krokben för dem i tillvaron. Den gnagande otillfredsställelsen eller det depressiva stämningsläget kan vara en boj som signalerar att det finns en negativ själv bild under ytan. För att få grepp om de negativa självbildernas underminerande verksamhet krävs dock ofta ett detektivarbete - det är litet som att lägga ett pussel.”

Jag har vetat länge att jag haft dålig självkänsla. Samtidigt har jag sprungit som hamstern i sitt hjul i min iver att fly från den. Jag har inte VELAT HA en jädrans dålig självkänsla! Men med den inställningen; förlänger jag inte bara gatloppet då? Jag kan inte smita från mig själv – men tänk, om så vore. Jag har heller inte kunnat sätta fingret på precis vad som orsakat min brist. Det är förstås en massa saker, åratals av vardagliga händelser staplade på varandra och vars effekter inte klingar av, nej, det känns nästan som att dom kommer retroaktivt. Men vad enkelt om det bara hade varit en enda händelse som förorsakat lidandet. Då hade jag kunnat gå tillbaka till just den, löst upp knuten (ja, fast hur?) och sedan hade det varit klappat och klart och jag hade varit good to go, fit for fight igen.

Cullberg listar i sin bok nio situationer, eller exempel, som kan förvränga ens självbild som barn.

1. Det är inte ovanligt att barnets känslor eller observationer inte accepteras. Om de känslor av vrede eller smärta och ledsnad som barnet ibland känner måste stoppas undan leder det till en känslomässig stumhet. Den vuxna personen kommer då också att leva med ett inre barn som tror att dess känslor är farliga och att det är något fel på dem i grunden. Man kan som försvar vara >>yttrevlig<< men man värjer sig för djupare kontakt.

2. Barnet kan utsättas för en rigid miljö med krav och förväntningar som inte är möjliga att leva upp till och dåär det ständigt får kritik. Barnet kan då införliva dessa krav och lever sedan hela livet med en ständigt kritisk >>inre domare<<.

3. Barnet kan utsättas för retsamhet och gyckel. Det är något som små barn har svårt att hantera och det leder ofta till att barnet skäms över sig själv. Syskon kan här ställa till med en hel del skada utan att de inser hur mycket de påverkar.

4. Barnet kan få uppfattningen att han/hon är i vägen för en förälder som kanske är deprimerad eller upptagen av sina egna svårigheter och på grund av detta inte kan glädjas åt barnet. Barnet bygger då in en föreställning om att inte vara möjlig att älska.

5. Barnet kan skickas bort till släktingar eller hamna på sjukhus och tolkar det som att föräldern inte vill ha honom/henne omkring sig. Även barn vars förälder dör eller vistas på sjukhus långa tider kan bygga in felaktiga föreställningar om att de inte är värda att älska. En skilsmässa kan ibland också leda till föreställningar hos barn att de blivit bortvalda till förmån för en ny partner på grund av att de inte är bra nog.

6. Barnet kan växa upp med mer eller mindre uttalade krav på att de ska stötta en förälder som har det jobbigt. Eftersom barnet inte kan trösta en deprimerad mamma kan det leda till en inre skuld över att aldrig räcka till.

7. Barnet kan utsättas för fysisk och psykisk misshandel av olika slag. Det tragiska är att barnet i dessa situationer tar på sig skulden och skäms fastän det är den vuxne som är förövaren.

8. I familjer där ett barn har andra personlighetsdrag än de andra syskonen kan barnet uppfatta sig själv som negativ och fel om det inte finns en beredskap att visa kärlek för just dessa annorlunda sidor.

9. I vissa familjer utvecklas ett mönster där pojken blir mammas pojke och flickan blir pappas flicka. I de flesta fall är detta inte något som på djupet skadar självbilden men när pappan inte finns som alternativ för en liten flicka som aldrig gör något rätt i moderns ögon (till skillnad från brodern som får allt beröm) får det problematiska konsekvenser. Och vice versa.

Cullberg fortsätter: ”När barnets grundläggande behov inte tillfredsställs leder detta till en fixering av dessa behov i vårt inre. Den vuxne kommer då att bära på en frustration som kan uttryckas som att ett >>inre frustrerat barn<< existerar under ytan och påverkar den personliga balansen. Det inre barnet kanske bär på ett ständigt otillfredsställt behov av att bli sett och respekterat. Detta kommer att påverka den vuxna personens val och beteende i livet på ett grundläggande sätt. Jag har funnit att detta >>inre barn<< är en viktig källa till information om vad som gått snett.”

Ja, go’vänner, det verkar som att det är läge för att börja lägga femtusenbitarspusslet då...

... om man inser att man faktiskt har ett hål att fylla? En inre tomhet. Och måste man tvunget veta exakt vad hålet beror på och när det uppstod? Jag vet inte. Men att sikta på att bli sin egen kärleksproducent för att kunna fylla ut hålet så det inte gapar alldeles svart och bråddjupt, det tror jag på. Tacksamhet tror jag är en av kungsvägarna till inre harmoni. Och som du var inne på; yoga. Mindfulness. Allt som gör att man saktar ner i stället för att speeda upp.

Nu har jag varit på två besök på beroendeenheten här i stan där jag bor. Nu är jag ganska nyinflyttad i den här stan, är osäker på om jag hade tagit detta steget i min gamla hemstad. Där hade jag kanske stött på folk som jag känner och det skulle känts så pinsamt. Här är jag anonym och det känns ju mycket bättre. Första besöket fick jag prata med en terapeut som frågade ut mig om det mesta och talade om hur det hela var upplagt. Sen fick jag prata med en socialsekreterare som gjorde någon sorts utvärdering av mig. Kändes inget vidare att socialen skulle bli involverad, men nu vill jag verkligen få stopp på min alkoholkonsumtion, jag vill sluta helt med allt vin, och då får jag väl stå ut med hur gången är när man ber om hjälp. Idag fick jag äntligen "beslutet" att jag ska få gå i någon slags terapi hos en alkoholterapeut för att få hjälp att stoppa eländet.
Under dessa veckor som det har tagit (varför måste allt som socialen gör ta så lång tid?), så har jag slutat med vinet ett par gånger, men börjat igen efter bara någon dag. Det är ganska skrämmande hur något tar över i hjärnan och hur bilen kör till Systemet och hur jag kommer ut därifrån med 2 boxar vin, fast att jag bara någon timma tidigare gladdes åt att ha varit nykter i två dagar. För varje gång man ramlar dit igen, så blir det svårare att ta sig upp. Hoppas jag nu får komma igång med samtal så fort som möjligt, för utan den hjälpen klarar jag inte av att sluta.

Men usch vad nervös jag var innan, kändes som att jag var sjuk o hade som feberkänsla i kroppen. Det gick i alla fall bra och det känns som jag har mer koll nu. Jag talade om som det var o att jag inte var insatt i ekonomin o att jag skämdes för det. Hon sa att det inte alls var ovanligt o att jag inte behövde skämmas. Hon bokade in en tid hos en jurist åt oss nästa vecka, hoppas bara att han följer med! Hon sa att jag kunde gå dit själv annars. Måste ta det samtalet med honom i dag. Det känns så jobbigt för jag vet på förhand hur han kommer reagera. Han kommer bli arg och tycka att jag gått bakom hans rygg.
Det känns iallafall bättre med dottern för tillfället o vi kunde prata lite om det igår.
Tack Mittendaliv o vilse i pannkakan för erat stöd! Det känns skönt att höra att ni tycker att jag gör rätt för man velar så mycket fram och tillbaka hela tiden. Ja det känns skönt att ha ett datum men också väldigt väldigt skrämmande!! Jag lever i någon slags overklighetskänsla o känner mig sjuk! Detta trodde jag aldrig om mig själv.
Kram

Ja men var kommer den där tomma känslan, det där tomma hålet ifrån...? Det där svarta hålet som måste fyllas för att ångesten inte ska ta över. Jag åt också en enorm godispåse igår. Och i förrgår. Och i förrgårsgår. Det är alltid något som ska dövas. Nu häller jag inte vin i det svarta hålet i alla fall. Men stoppar tydligen in mer mat och godis. Att sluta med alkohol är inget jämfört med att hantera socker. Ingenting!

Egentligen vet vi nog precis vad som gjort tomrummet. Och om vi kom över det, så skulle också de här problemen försvinna. Skoskav i själen.

Försöker fokusera på allt jag har att vara tacksam för. Ungefär som när du träffade din kompis. Stannar upp flera gånger om dagen för att tänka över allt som jag är tacksam över. Det lugnar lite i själen och leder på sikt till lycka. Tror jag.

Jag tror jag skulle vilja börja boxas. Bara UT med alla aggressioner och energi på en tung, tung sandsäck. Det skulle vara grejer, det.
:)

/Lena

Hoppas att den kommer att ge dig de verktyg som behövs för att du ska kunna dra i nödbromsen och kliva av det där tåget.

/Lena

Och då kan jag inte låta bli att tänka att du torde vara lika närvarande i nuet, så som du skildrar ditt liv och dina upplevelser. Som en fotostatkopia på verkligheten, om du förstår hur jag menar.

/Lena

Hur har dina dagar avlöpt?

Grattis till dina 3 plus 1 dag!
:)

... vad känslorna bär iväg med mig. Det känns maktlöst och skrämmande och farligt. Helt i händerna på, liksom. På något sätt måste jag hitta strategier när just den här känslokombinationen drar fram genom sinnet. Robban Broberg, tror jag, sjunger nåt om att han måste hej-jag måste hej-jag måste hejda mig. Det måste jag också lära mig att göra.
Så vad hände i går? Jo, jag släpade med mig Lucas till Willys där jag handlade för nästan tusen spänn, bland annat en bautapåse godis. Jag var tvungen att fylla mig på något sätt, vad som helst. Sjönk ner i tevesoffan när vi kom hem, malde godis under nån dålig film och sen fort ner i säng. Med det som fanns kvar i godispåsen.

Och ändå... Lunchade i går med en vän jag inte sett på väldigt länge. Hon satt där mittemot och beskrev hur hennes liv utvecklats de senaste åren. Trasslig ekonomi, sjukdomar, sambon som insiktslöst super... Efteråt bara gapade jag inombords över hennes tillvaro och det gick så starkt upp för mig att jag har allt det där hon så hett önskar sig, och jag har inte ens haft vett att uppskatta det. Det blev så uppenbart... Och jag ville genast söka upp Lucas för att berätta om min aha-upplevelse och hur tacksam jag är för att det ändå är så bra som det är.
Men den där känslan hade naturligtvis fullständigt försvunnit när Lucas kommer hem och hittar mig svärandes och smällandes med kastruller inför middan.
Jag får väl vara glad att inte alla dagar är som den i går. Ja. Det får jag. För det skulle vara ett elände.

SL & Muränan: Tack för härlig kram och japp, i dag är en ny dag. Min artonde i nyktert tillstånd är det också.

/Lena

Och ja. Jag är också väldigt orolig för Ebba. Satt och grät igår morse. Mannen undrade vad som hänt. Ja, hur förklarar man det. Jo, du vet jag skriver ju lite ibland på ett forum, som jag kanske nämnt, och nu är det en som mår dåligt där. Låter märkligt för en utomstående. Men för mig spelar det inte så stor roll att man aldrig träffats eller att man är anonym. Det är ju människan bakom som räknas och man får lita på att det som skrivs är sant. Det är ju inte så stor mening med att sitta och hitta på i det här forumet. Det har väl folk Facebook till, antar jag.

Men om man läser bakåt i Ebbas tråd, så ser man/känner man att något inte är bra och att något är på väg att hända. Tänker inte analysera henne här, utan stannar vid att önska att hon ska få må bra igen. Önska att hon är i rätt händer som gör det som hon behöver.

Funderade på en sak. Inte just relaterat till Ebba. Men angående oss alla här på forumet. Det är nog egentligen ganska trasiga människor med mycket sorg och svåra händelser som är samlade här. Det finns ju ofta en (eller flera) anledningar till att man dricker för mycket. Sjävklart finns säkerligen festfallen också. "Jag hade så roligt och insåg inte att jag skulle bli beroende". Men det är nog vanligare att det finns någon mer underliggande anledning till drickandet.

God morgon min vän,

Att sluta dricka verkar innebära en rusig tid av rosaskimrande nynykterhet blandat med hårt jobb. Det händer mycket. Ungefär som PP skriver - upp på alptoppen. Hej och hå. Men när det har gått ett bra tag, så blir det vardag även av nykterheten. Tror att det kanske är som att vinna OS-guld. När man är på toppen, så känner man tomhet. Nu har jag nått hit, var det här allt? Vi som druckit för mycket kanske är kick-sökande människor. Behöver ha något att se fram emot (glas vin). Men som nykter kommer inte den där direkta belöningen. Flygande champagnekorkar, ploppande vinkorkar. Allt det där som vi associerat med kul, fest, unna sig osv. Alltså måste vi hitta nya champagnekorkar i livet, om du förstår hur jag menar. ;-)

Jag tycker att du tänker så rätt om man läser vad du skrivit ovan om tacksamhet. Att du börjar varje dag med att tänka på allt du är tacksam för. Jag tog till mig det och försöker varje dag, gärna flera gånger om dagen, tänka i de termerna. Tack för barnen, mannen, den vackra morgonen, för allt jag får se och uppleva osv. Jag tror att nyckeln till lycka ligger i tacksamheten över det man har. Du skrev också idag att det inte så att du önskar en massa saker, så jag fattar att du fattar vad jag menar ;-) Det låter som jag är fulländad och sitter i lotusställning på en tibetansk topp. Så är det inte. Väldigt långt ifrån.

Tror vidare att många människor känner en tomhet i livet, trots att man har allt. Var det här allt? Vad är meningen med det här? Eller bara "varför?". Jag är inte religiös och går inte i kyrkan. Även om jag finner frid i kyrkan som byggnad och bland gravstenar. Däremot ber jag ofta. Vet inte riktigt till vad, men jag ber. Då känner jag mig allt lugnare och mer harmonisk. Det blir väl som ett mellanting mellan bön och meditation, skulle jag tro. Det inverkar ganska starkt på mig. Likaså inverkar yoga väldigt starkt. Tyvärr har jag så himla svårt att hålla på kontinuerligt med något, även fast jag gillar det och det är bra för mig.

Menar inte att du ska springa iväg till kyrkan, men kanske lite andligt lugn skulle skänka dig glädje. Sedan ska vi inte glömma att man kan bli nedstämd/dämpad av att inse hur mycket tid man ägnat åt a. Hur mycket annat vi har försakat. Att våra liv kunde ha sett väldigt annorlunda ut. Även om man inte tänker på det här hela tiden, så ligger väl det mer eller mindre i det undermedvetna. Att gå vidare innehåller så många delar, både på gott och ont. Din resa fortsätter, men inte med expressfart, utan kanske mer i stilla lunk. Det är inte så illa det heller.

Ha en jättefin dag vännen

Klipper in detta i min tråd också - för att påminna mig själv om vad jag borde göra...

Vad mysigt att resa bort med sin mamma... Det låter härligt. Ta det som ett tillfälle att "öva nykterhet". För min del har alla typer av resor alltid, alltid varit kopplade till alkohol.

Du jobbar på bra BTW, tycker jag. Många insikter om drickandet. Men hade du satt upp en tidsgräns, eller minns jag fel?? Var det inte en månad? I så fall skulle du börja dricka igen om en vecka. Hur känner du för det...? Själv hoppas jag att det inte blir så förstås. När man väl fått smak på nykterheten, så är det svårt att hitta fördelar med a. På samma sätt är det svårt att hitta fördelar med att sluta dricka - när man väl har fått smak på det... A-djävul är ett sant ord.

Ha en fin dag! Kram

Läste ditt inlägg i Muränans tråd. Känner igen återkommande vågor av håglöshet. Roade mig igår med att titta lite på Jellineks kurva.
Du minns den säkert? Om det tar lika lång tid att komma upp som ned så ska vi nog inte vara så bedrövade. Det går åt rätt håll vännen!

Ett år och kanske 100 boxar vi inte bäljade i oss, är nog bara en bit på vägen. Om vi vandrar på en väg med bara några graders motlut så upplever vi den som plan. Det är skillnaden mot en vandringsled i Alperna :-) Där kommer man på en halvtimme upp på hisnande höjder! Nu upplever vi kanske inte den typen av förändring. Vi vandrar i ett pyttelitet motlut, men även så vinner vi i höjd. Det gäller att hålla det för ögonen när man blir otålig! För drygt ett år sedan klappade du ihop. Se på dig idag!
Hoppas du får det fint i stugan. Ta med varsin stor blodig biff till dig och Gagarin. Ett alkoholfritt alternativ, kanske 100% blåbär på bolaget?

/PP

God morgon Lena,

Hoppas att din dåliga dag var till ända igår. Idag är en ny dag, eller hur?

Önskar dig lugn & ro & glädje!

Men Calle... Behöver du verkligen a för att vara rolig? En nykter och kontrollerad "rolighet" är snarare vassare än fylleskämt. Men för vem ska du vara rolig? Hör du vad du skriver egentligen? Du behöver dricka för att inte göra andra besvikna - för att bli någon som du inte är längre... Du är värd bättre än så.

Bra att du är på banan igen. Kanske ska du undvika större frestelser ett litet tag fram över. Det gick ju extremt bra för dig fram tills du åkte på älgjakten. Det kanske vore bättre att låta "nykterheten sätta sig" lite först, eller hur känner du?

En annan sak. Läste ditt inlägg till Ebba. Om du läser i trådarna av Steglitsan och LenaNyman, så får förstår du mer.

Kram på dig

Jag om någon förstår ju behovet av att ändra lite i fakta så att det inte blir alltför uppenbart. Ett tag var jag ju tvungen att sluta skriva här. Han vet inte (tror jag) om att jag är tillbaka, men nu skriver jag lite mer öppet igen. Mest för att jag känner att om inte jag får uttrycka mig så går jag under.

Adde,så otroligt fint skrivet! Vi behöver sån insikt. När tittade jag någonsin mig i spegeln och sa att jag duger som jag är?? Har väl aldrig hänt.

Flygcert, finns det inte en chans att prata med Soc. igen? Säg som det är, att du fick tunghäfta och vill berätta din historia på nytt. Det där med att han öser pengar över barnen är bara hans dåliga samvete, inte kärlek. Kanske är häftigt för stunden, men det kommer barnen att se igenom på sikt.

Stå på dig! Du gör rätt!

Hallå Berra
Ditt inlägg ger som så ofta igenkänning. Kanske inte delar din sociala ådra helt och fullt, tror att du är mycket social?. Själv har jag nog genom åren tyckt att Herrmiddagar blivit jobbigare och jobbigare.
Det är något med tonen och skrytsamheten som jag faktiskt nästan inte står ut med. Gång på gång har jag genom livet umgåtts på ett sätt som jag faktiskt inte känner mig bekväm med, ocih låter mig övertalas att delta i. Med personer som var och en kan vara hur vettiga som helst, men i storgrupp blir det i mina ögon tarvligt skrytsamt ytligt och falskt och på gränsen till outhärdligt ;-)

Japp, jag hör redan nu min beskrivning kan tyckas låta lite "dömande" och som att jag tycker jag är lite förmer på något sätt. Men så är det inte. Det är snarare så att det är en känsla av att den typen av tillställningar gör att jag känner mig värdelös, samtidigt som jag genomskådar att mycket bara är skryt och osäkerhet Jag tror det handlar om att jag idag, eller för den delen även innan när jag med var på fyllan, känner mig bekvämare med "äkta" människor. Blir alltid lite illa till mods av att umgås med personer som enbart framhåller sin framgång och förträfflighet. I bakgrunden ligger allas våra problem, men det är bara något som talas i förtroende om, och gärna bakom ryggen på varandra, urp. Kanske är det en dålig självkänsla som spökar hos mig, vad vet jag? Eller så är det att hela upplägget med dessa tillställningar bygger på dåliga självkänslor? Den typen av kvällar får mig förmodligen att känna mig sämre än vad jag kanske är?

Med nykterheten kommer jag förmodligen till att omvärdera vad jag går med på, och vilket umgänge jag väljer. De vänner som finns kvar och accepterar min förändring ska jag vårda.
Andra som man bara träffar på "kostymparties" -i dubbel bemärkelse- och som varken lyssnar eller bryr sig har jag svårare för.

Ha det fint Berra!

/PP

Jag känner igen mig lite i din historia. När min man drack så var det så lätt att ta det där extra glaset som man inte behövde. Särskilt eftersom han inte ville dricka ensam och kom och frågade om det inte var dags för ett glas vin. Kändes lite dekadent på ett sätt, men det var ju absolut inte bra.

Det är ju i grunden något som är fel i er relation. Visst, du kanske har ett problem med din svartsjuka som du bör ta itu med, men vad är det för normal reaktion att flörta med andra för att provocera?? Han vet ju uppenbarligen exakt vilka knappar han ska trycka på. Det kommer bara att tära på er i längden. Han verkar vara osäker i sig själv, vill att du ska vilja ha honom men vad känner han egentligen för dig? Som sagt, det är inte sunt.

Hoppas att du får mycket utbyte av att vara här och skriva!

Tack fina ni! Känns bättre att höra att man inte är den enda som inte tror att man får hela sanningen. Men nu tänker jag att det är hans ansvar och blir han full så blir han det. Nästan så att jag kan önska det faktiskt, att han gör bort sig. Taskigt, men så är det. Han har ju hela tiden sagt att han inte är någon "riktig" alkoholist och hans mål verkar fortfarande vara att kunna dricka kontrollerat, exempelvis vin till maten.

Igår hade jag så ont överallt så jag knappt kunde sitta i soffan ens. Känns idag med, men jag sov hyfsat. Antar att jag egentligen borde gå till en läkare men vad ska de göra - sjukskriva mig?? Det går ju inte.

Så, vad kan jag göra idag för att må bättre? Ska fundera på den ett tag.

Du gör det som är bäst både för dig och barnen i det långa loppet. Även om jag förstår hur du menar. Jag är ju fortfarande där att jag inte vet om jag kan släppa barnen till honom en hel vecka i taget. Lite avundsjuk på att du har ett datum att se fram emot, något som liksom verkligen sätter stopp!

All styrka till dig!

För många här är du en förebild och ett otroligt stort stöd! Givetvis duger du precis som du är! Jag förstår frustrationen i att barnens pappa kan köpa alla dessa prylar men det är inte det som avgör om man är en bra förälder och när dina barn blir äldre kommer de genomskåda detta. Tid och kärlek vinner i längden!

..precis så som jag upplever min partner, att vilja ha makten över mig !
Varför ? Varför ens tänka så? Varför vilja utnyttja min negativa känsla
svartsjuka och hjälpa mig utveckla den så att jag sitter fast ?

Varför tillåter jag det ? Jag vill ju inte. Är som att sluta röka, svårt att låta
bli. Varför vill någon ha makten över en annan ?

Känner mig kontrollerat styrd av min partner, låter förmodligen konstigt
men det är så jag känner det. Jag försöker styra min partner genom att
vara svartsjuk, Min partner styr mig kontrollerat utan att vara svartsjuk.

Makt ? Varför styra ? Är det kärlek ?

Hur blir jag av med min svartsjuka ? Hjälp !