Senaste kommentarerna i forumet

Så jävla trött, visste att det skulle komma, var lika dant vid förra försöket, men ändå tror att man ska bli pigg och alert direkt.15dagar kämpar på vita knogar

Tack Muränan

Ångesten kommer, Ångesten går. Allt är hanterbart men när mår man bra? Tappat lusten, vill inte gå upp ur sängen. Vill inte gå ur huset. Nästa timme går det undan, tvättas, städas mm.

Hej Lillper! Följer din kamp. Vi är i stort sett parallella i tid. Ditt sista inlägg kunde ha varit skrivet av mig själv...! Kände igen mig i varenda stavelse... Märkligt. Man är inte särskilt unik ;-)

Kämpa på. Du är inte ensam!

Mina intentioner med att acceptera mig själv som jag är och att 80% är bra nog, går sådär, upp och ner.
Lever med stora krav på mig själv. Svårt med avslappning. Känner alltid att jag borde göra nåt. Skapa, vara på flera ställen samtidigt.
Om jag inte är kreativ och lyckas med det jag försöker mig på blir det rätt oroligt i min knopp o själ.
Jag är en person som vill bestämma, kolla upp, lägga näsan i blöt, kan själv, svårt att be om hjälp, gör det bäst själv, osv.
Vet om det och tänker på att försöka släppa sånt som jag inte har med att göra eller sånt som bara stressar upp mig att tänka på.
Ett litet exempel från vardagen här hemma i går em.; Jag kom hem från en härlig löprunda i skogen. Min kära fru hade planterat ett träd så vackert vid vår trappa.
Jag tänkte direkt att det behöver nog mer jord, och var på väg att hämta mer jord.
Stoppade mig och tänkte efter, men mer vatten är nog bra om jag öser på?
Stoppade mig igen och förbannade mig själv över att inte lita på min kära att hon gjort det riktigt. Jag vet ju att hon gör det, ändå så måste jag vara där och peta, fundera, fråga.
Stavas det kontrollbehov?
Mina dagar är fulla av meningslösa energikrävande lägga näsan i blöt helvetes jävlar utan att NÅGONTING blir bättre av det.
Hm, kanske en hel del på jobbet då förvisso, för där HAR jag förändrat sjukt mycket till det bättre. Så kanske jag ska försöka skala bort de där meningslösa jobbiga grejerna som ändå inte hjälper mig utan bara stressar mig.
Släpp taget.
Fall fritt en stund.
Låt saker vara som de är.
Jag kan inte förändra världen.
Orkar liksom inte vara orolig över saker jag inte ens kan förklara eller som existerar.
Vet innerst inne att detta jobbiga inom mig har jag alltid bedövat med alkohol. Måste få fly undan ett tag.
Dagen efter?
Orkar ju inte lägga mig i så mycket just då.

I vilket fall som helst så bleknar mitt sug och behov av alkohol för varje dag. Tror det är på pricken 50 dagar i dag!
Får i vissa lägen ett sug som jag kan avfärda ganska enkelt. Har liksom svårt att förstå varför man ska ta sig ett glas om man inte behöver?
Vad är det man missar, baksmälla på sin höjd? Att det blir trevligare med vin, öl och drinkar är skitsnack. Allt sitter i skallen. Hur man tänker och hur man agerar. Varför skulle man vara en mussla utan alkohol? Då kan man lika gärna hålla käften om man inte kan snacka utan sprit i kroppen.
Har återigen börjat få mycket tankar runt det här med att förmodligen aldrig mer dricka, det känns helt OK. Tidigare har det känts svårt att ens tänka så.
Just nu kan jag inte se en enda anledning till att dricka alkohol igen. Försöker heller inte finna några.

Kämpa på alla ni där ute!
Kram LP

Hej och välkommen in här! Så bra att du fattat ditt beslut. Häng kvar här - läs och skriv - det hjälper!! Jag hade inte klarat mina 8 veckor utan det. Lycka till, nu kör vi! :-)

Läste din tråd Ben. Fantastiskt bra jobbat. Att klara av den abstinensen är jäkligt starkt. Själv hade jag ångest medan jag drick mitt vin. Minns inte riktigt hur länge det tog innan den försvann, men nu är jag helt ångestfri. Det är gudomligt att slippa ångesten...

Fortsätt och kämpa på! Du är jätteduktig!

Roligt att du känner dig stark, men har du tänkt att börja dricka nu...? Är det en jättebra ide...? Om man läser här på forumet så klarar inte de flesta att hålla det på "normal" nivå särskilt länge. Steg för steg blir det mer dricka. Att whiskyn är dyr och fin hjälper inte då. Läs gärna igenom din egen tråd och fundera på om det verkligen dit du vill tillbaka igen. Du mår ju så oerhört mycket bättre nu.

Förlåt mig att jag är negativ, men jag tror att du begår ett stort misstag. Jag vill dig bara väl.

Kram från mig

kära du.... Man får vara vanlig förälder fast man är i vårdnadstvist. Du är en så alldeles bra människa flygcert och en alldeles tillräckligt bra mamma. Önskar dig en god natts sömn. Kram, kram / mt

Inte mycket men fan så mycket bättre än 5 onyktra dagar...
Fantastiskt fin dag, har städat bilen och sen kört min stora son till fiskeläger 12mil härifrån.
Jag hjälpte honom iordning och sen följde jag med honom ner till sjön där alla fiskade febrillt.
Jättemysig stämning. Tills... Jag lånade hans spö och tog en gädda på första kastet. :-)
Resten av dagen har tillbringats med det vanliga.. Mata och natta småbarnen osv, men med en viss skillnad. Min fru är FANTASTISK!
Eller det har hon ju alltid varit, det är bara alkoholen som gett mig hjärnspöke och gjort att vårt sociala interagerande alltid gått käpprätt åt helvete. (Oftast..)
Nykterheten gör att man känner av den andras känslor och önskemål på ett helt annat sett.
Och det bästa av allt!
- JAG ÄLSKAR DET!
Måtte känslan stanna, jag e ju bara nykär i nykterheten men jag ska vårda den kärleken ömt.
// Calle

som heter "Nykter och drogfri för min egen skull" där jag förstått att det är hög aktivitet / mt

Jag har också fått höra att hon är trygg med mig och därför behöver/vågar agera ut sina känslor
Jag har trott att jag ändå "sköter mig hyfsat" som du skriver, men när min faster sa till mig så kände jag bara totalt sammanbrott...

Känner bara att jag håller på att ge upp, vill bara fly och försvinna.

Om vem du är och hur dina barn är.Min son var vidrig hemma hos mig och som ett lamm hos pappa.Vi låg ofta i konflikt från skilsmässan och ända upp till tidiga tonåren.Jag skötte mig väl iofs hyfsat.Slog inte,skällde inte alltför hemskt men han fortsatte ändå att bete sig rätt vidrigt.Men kloka människor sa:sådär dåligt mår han över skilsmässan och med dig är han så trygg så han vågar agera ut det.Kan det vara så i ditt fall?Att hon har och har haft det tufft och nu kommer efterrräkningarna när hon slappnar av att hon faktiskt är trygg hos dig.Bara vilda spekulationer förstås.

Jag håller helt med! Söker samma sak!

Är såå ledsen idag.
Idag igen.

Har haft det ok med barnen... men den stora flickan är så mycket arg och oregerlig - slåss, skriker, kastar saker, gör sönder saker (medvetet) och jag får henne inte att lyssna/"lyda". Jag skäller, hotar (typ: gör du sönder skorna så kan vi inte köpa lördagsgodis för då får vi använda pengarna till att köpa nya skor) och i förrgår var hon jättetvär och jag försökte locka, be, skälla, fjäska, hota osv, och hon bara stod och skrek och slog mig (mitt bland alla människor) och jag tog tag i hennes arm och skällde ordentligt - så att min faster sedan sa till mig "jag måste bara säga att så arg får du inte bli, du är mitt i en vårdnadstvist och kan inte bli så arg"...
Och jag som redan känner mig som den sämsta jävla mamman i världen - nu känner jag mig som den sämsta, värsta, hemskaste, dummaste jävla mamman i hela universum.

Igår skulle exet hämta barnen. Han var mycket trevlig, pratsam och berättade att han har en nära vän som bor på samma gata som jag - och vännen "visste mycket väl" vem jag var och hade visat exet mitt hus, och exet tyckte det var "väldigt fint"... Och jag fick bara en påminnelse om att jag, sämsta, dummaste mamman, har koll på sig - för som exet brukade säga: "många tycker att jag är en svärmorsdröm, men det är ju inte så många som tycker om dig...". Så - han har börjat vara social och alla tycker säkert att jag är ett j-a miffo när han berättar om sitt hemska ex som försöker "ta barnen ifrån honom".

När jag lämnade barnen igår så ville jag bara lägga mig på järnvägsspåret och dö.
Känslan kvarstår - känner mig så dålig, så hemsk, så himla vidrig...
Tänker att jag måste dra mig ur vårdnadstvisten, låta exet få barnen och att jag har varannan helgs-umgänge...
Jag orkar inte med detta. Jag klarar inte av att vara en bra mamma.

Jag Blir För Arg På Mina Barn - så uppenbarligen klarar jag inte av att ta hand om mina barn på ett bra sätt, stackars barn, tur att de har en pappa som börjar ordna till sitt liv nu när mamma håller på att falla ihop. Jag har inte slagit barnen, aldrig varit nära att göra det, men jag har ibland tagit tag i armen på dem, lyft dem ifrån varandra/mig om de sparkar/slåss/puttas och jag säger ibland till lugnt, jag höjer ibland rösten och talar om att jag blir arg om de gör si eller så (sparkas, slåss, tar saker från varandra, förstör...) och jag kan ibland bli ännu argare, och självklart tappar jag ibland tålamodet, och jag skäms varje gång - exet blev ju så inkonsekvent arg och jag vill inte vara "sån": en som blir för arg... Men den stora flickan är ibland konstant arg när hon är hos mig, och jag vet inte hur jag ska hantera det: barnpsykologen säger att jag ska vara konsekvent, att jag måste bli arg, att det är normalt att ibland tappa tålamodet och bli "för arg" någon gång (så länge jag inte går över gränsen så klart!!!!), men jag klarar tydligen inte av det... Jag blir för arg, och jag är hemsk.
Himla liv.
Önskar att jag hade fler vänner, att mina "gamla" vänner inte var totalt fokuserade på sina familjer och glömde av mig, att jag hade vilja att vara mer aktiv och träffade vänner på nya aktiviteter... Önskar att jag kunde få känna kärlekslycka.... Önskar att jag hade varit en bra människa...

Tack för era peppande ord. Jag suger i mig! Ni som varit med länge blir ju förebilder och goda exempel för oss som precis påbörjat vår u-sväng. Starkt Ellem att du också bestämt dig!

Nu kör vi på en dag i taget!

faller här i min lilla stad. Väntar på en riktig urladdning. Känner mig lite klibbig, så det får bli ett dopp med hunden sedan.
Haft ett antal dagar då jag inte mått så bra, har inte tyckt att något varit roligt. Men det vände igår så nu känns det bra igen.
Visst har det varit ett jäkla jobb att vinna över A. men jag får aldrig mer glömma att vara tacksam för varje nykter dag.
Glömde det ett litet tag, och började inbilla mig att jag ville testa lite vin. Men det förskönande stadiet jag befann mig i har
jag manöverat ut. Pust inte visst jag att det kan bli så efter nästan, nästan 11 månader. Ska akta mig väldigt noga i fortsättningen
för min största fiende. Idag var jag så glad när jag vaknade nykter, tackade min lyckliga stjärna för det.
Längtar ibland efter hösten för det är min årstid med alla vackra färger ute i naturen. Mycket turister i min stad nu, uteserveringar
överfulla, affärer, torghandel. Kul att turisterna hittat hit igen, har varit lite dött här förr om åren.
Tack alla för ni finns här inne.
Kram Konstnären

Välkommem hit!
Jag är oxå ny här, men det känns fantastiskt att skriva av sig här och få ta del av andras liknande situationer.
Nu kämpar vi!
// Calle

Ullabulla! Och så bra du beskriver din inre kamp. Fint att du håller taget och skriver här. På fb har Sanna Ehdin lagt upp en sida för medberoende med mycket info, jag sätter länk och hoppas den kan ge dig stöd nån stund https://www.facebook.com/pages/Medberoende/593728977376468 Det finns också en annan fb-sida som du hittar om du söker på Anhöriga till missbrukare https://www.facebook.com/groups/117797758244316/?fref=ts
Kram och kämpa på, det tar tid men det blir bättre! Det går att ta makten över sitt liv! / mt

Så starkt att komma fram till att man är påväg åt helt fel håll. Igår tog jag mitt stora beslut, jag erkände för mig själv och min man att jag har problem och att jag inte kan tillåta mig att dricka någonting. Jag tror på dig!

att hålla fast vid det som är rätt.Att inte kontakta,, påverka, råda och framför allt kunna vrida klockan tillbaka.Tänk om jag inte ställt ultimatum utan istället bara aktivt jobbat med mitt medberoende.Då kanske vi fortfarande hade levt ihop och jag mått bättre och han kanske iom det tagit tag i sitt liv.Men det vet man ju inte.Fridfull,ensam övergiven ratad glad och hoppfull.På en och samma gång och en och samma dag.Man behöver ingen spännande film iaf.Jag skulle så gärna vela sätta honom framför mig och rabbla upp allt jag lärt mig och allt han har kvar att ta tag i/lära sig.Lägga upp nya riktlinjer på hur vi kanske ska hitta tillbaka till varann och hur han och jag ska fortsätta bygga på oss själva och vårat nya vi.Men han är ju inte ens på ruta ett-att inse problemet.Men jag vill skynda på/påverka hela processen som han alltså inte ens har kraft lust att påbörja.Framför allt har han kanske inte ens ett dugg lust att påbörja den med mig i åtanke.
Kanske, kanske dags att släppa lite på tumskruvarna på mig själv och släppa taget :)

Tog ett glas whisky i fredags. Ett glas på ca... ja vad brukar det vara - en snaps ungefär. Tyckte det gjorde varken till eller från. Det triggade ingenting och jag var så sugen på att få smutta på en fin whisky för smakens skull. Min sambo brukar göra så. Det är han som köper de där riktigt dyra för runt 500 kr flaskan. Om jag får studera mitt beteende nu när jag haft ett så långt uppehåll så måste jag säga att suget har helt klart dämpats. Ja, mitt beteende allt-eller-inget har dämpas. Det verkar helt klart vara bra att ha långa uppehåll. Känslan av att nä-nu-får-det-vara-bra har dykt upp. Den är ny för mig. I detta fall vill jag dock ha forumets hjälp att bevaka så jag inte trillar dit igen och börjar tillåta mig mer och mer. Kommer vara ärlig i vilket fall här för min egen skull. Mår så mycket redan och vad kan slå det! Jag har till och med haft ett litet gräl med chefen, pga en oförrätt, utan att behöva döva mig med sprit efteråt. Jag finner mig i hur det känns. Det går att bearbeta på annat vis än sprit. Jag har också blivit starkare på att säga ifrån när jag blir felbehandlad. Jag var aldrig sådan förut. Har jag blivit äldre eller är det för att jag släpper ut vad jag tycker istället för att gå in i dimman med A. Ett riktigt mähä har jag varit ärligt talat och blivit överkörd av många.

Roligt att det går så bra för dig! Med den inställningen kommer du klara din semester galant! Har själv just klarat en tvåveckors- solresa, så det är möjligt ;-)

Ha det fint!

Välkommen hit och så bra att du har insett. Jag vet inte riktigt själv när det gick över gränsen för mig, i alla fall flöt jag med.
Ingen konst alls, men jag har tagit mig hit där jag är idag snart 11 månader. Visst har det varit tufft att stå emot många ggr.
men hitintills har jag vunnit. Stolt och lite mallig är. Ingen plufsig kvinna får jag se i spegeln längre. En ganska snygg kvinna nu
för tiden, innan såg jag ut som en färdigjäst bulldeg. Skitbra att du tagit steget.
Vi finns här för varandra
Konstnären

I vanlig ordning läser jag allt det du skriver. Och i vanlig ordning är det jäkligt bra och huvudet på spiken. Även om pensionärerna i detta inlägg istället hade spiken i huvudet...

Blev särskilt berörd av det du skrev om barnen. Det pratas egentligen väldigt lite om barnens upplevelse av alkoholpåverkade vuxna. Tror att väldigt få barn tycker att det är roligt. Själv var jag antingen livrädd eller irriterad över onyktra, och jag kommer från ett måttligt hem. Det är väl självklart otroligt obehagligt för ett barn att se trygghetspunkten i världen förändras. Mamma o pappa ska ju vara status quo, stabila, alltid finnas där. Inte personligetsförändras och glida bort i dimman. Jag ryser och får ont i magen över hur många gånger mina egna barn måste ha märkt att jag druckit...

Tänkte på en annan sak du skrev för några dagar sedan ( som inte är lika tung). Alltså hörni, ge f-n i mitt alkoholfria! Hade gäster som lagom bakis och skakis passade på att dricka upp alla mina na-öl innan de åkte. Det var ju så varmt... Sedan fanns bara folkisar och rosé kvar på kvällen...! Arg!

Tråkigt med gårdagens upptäckt. Hoppas resten av vistelsen blir bra ändå. Ha det bäst!

Bra gjort! Jättebra bra gjort! Det känns som om du tagit steget på riktigt. Kämpa på och håll dig kvar här, så kommer det gå bra ska du se.