Senaste kommentarerna i forumet

tack för svar :)

det är så vansinnigt förvirrande.....
från ena dagen till den andra... o detta lovande hela tiden :( som igår skulle han ringa mig. ja sa ja men gör det då ja lovar sa han... nej då gör han inte de!!! då ska ja ta hans ursäkt som kommer idag... nana jag va så trött ja somnade....

hela tiden ska han komma undan med de :(

ja får foga mig hela tiden...

jag gick tillbaka nu för han va verkligen så att han menade de han sa sist han va här...
men inget kan ja lita på.... jag litar inte på att han kommer komma när han är nykter, litar inte på att han vill umgås, litar inte på att han ens kommer ringa när han säger han ska....

inget blir av pga att han väljer bort de här han påstår älskar o saknar....

det har vart så här över ett år nu...

vi har aldrig setts på ett normalt sätt...
gått ut o ätit, gått hem sen.... hyrt film eller åkt iväg tillsammans...
jag har aldrig fått kommit hem till han heller....

o när jag drar från han o inte hör av mig kan de gå ca en till 2 veckor sen kommer han o då har han pratat ut med nån o vips så säger han att han fattar inte va han själv sysslar med(det är på fyllan han säger det här) han visar stoooor ånger o säger att han är dum i huvudet som inte tar tag i oss..

då tror ja att han tänkt o kommit på bättre tankar, sen är han samma igen....

Igår var vi på en femtioårsfest, jag och frugan...

Den går nog till min personliga historia som ett lågvattenmärke, minsann...

En gammal tjejkompis som vi umgicks med för 20-30 år sedan, och då väldigt mycket..
Vi var två par som alltid gjorde någonting tillsammans, varje helg..
Naturligtvis mycket "festande" (hatar idag detta ord..) med parmiddagar osv.
Vi fick barn "tillsammans" och deras dotter blev nästan som vårat gemensamma..

Men deras förhållande gick i kras, och en uppslitande separation som följd när dottern bara var ett par år.
Vi försökte redan då att inte välja parti för den ena eller andra, så vi slutade helt enkelt då att umgås med båda, och inte fungera som någon skvallerförmedling mellan dessa personer.
För det var så de försökte använda oss, och ett sådant utnyttjande vägrade jag bara..
Frugan hade sedan lite sporadisk kontakt med kvinnan, några plastburks-partyn osv..

Men till saken hör att hon inte klarar av att hantera drickandet, varken då eller nu (visade det sig)
Hon (ja och han..) har hunnit med ett flertal förhållande med några års mellanrum sedan dess,
gift sig, skilt sig om vartannat med nya barn i andra kullar som följd..
Det vi har vetat är att hon har samma förhållande med spriten, men med olika partners..

Hursomhelst, en gammal vän som nu fyllde 50 år,
och det är väl klart att man borde uppvakta henne, eller hur?
Vi rekade av med ett annat par och kollade om de skulle gå,
och de tvekade först men hängde på om vi skulle gå, och så blev det..

Vi piffade upp oss, köpte en fin present och vackra blommor,
och redan från parkeringen flera hundra meter därifrån kunde vi höra vart vi skulle..
Jojo tänkte jag, här behöver vi nog inte lägga i fullt så mycket pengar i parkeringsautomaten som vi först gjorde, vi lär nog åka hem rätt så tidigt (och då inte tidigt på morgonen lär det vara..).

Folk stod ute och rökte utanför och halvt skrek för de verkade även blivit döva av spriten,
och det var inte vårat klientel av vänner, utan det verkade vara lodisarna utanför systemet som blivit inbjudna, vi var ju uppklädda till tänderna i jämförelse mot dem..
Här var det skinnväst med en massa olika motorcykelmärken påklistrade, trasiga skitiga jeans
och en ännu skitigare baseballkeps med något V8-märke på..
Håret skulle helst vara grått och otvättat, och skägget flätat i en tofs...
Rösterna var redan spruckna av allt skrik, och de hade nog värmt sedan tidiga förmiddagen..
Mottagandet blev varmt.."vem i helvete är ni, störningsjouren???"
Nej vi är vän med födelsedagsbarnet svarade vi, ..gamla vänner..
Då fick hon se oss på avstånd, och blev naturligtvis strålande glad, och därefter var vi välkomna innanför grinden, folk var vänliga och tog i hand, sittandes även ifrån häcken de nyss landat i..
Inne i köket stod brickorna fulla med kallskuret, nerslafsade och en gång vackert uppskuret.
Att det låg ett omkullvällt vinglas i det hela spelade väl ingen roll, rödvinsmarinerat???
Det viktiga var ju det med alkohol i, och det var i stort sett slut när vi kom..
Men det bekom ju inte mig så mycket, jag drack ju kranvatten ur plastmuggarna.
Det andra paret som följt med oss drack snabbt sig fulla i rädsla för vilka de hade hamnat med..
Lite läskigt var det att se kärringen iklädd en blåsa ca 20 kg för trång och minst 20 år för gammal i mode, håret slarvigt uppsatt och med ett par tänder saknades i överkäken..
Hon satt bredvid sin 20-25åriga son i soffan och hetsade varandra i skålandet, båda lika packade..
Vilket föredöme, tänkte jag.., vilken uppväxt tänkte jag sedan..

Det var lätt att halka i trappen, med allt som var urspillt, och gå i strumplästen var inte heller att tänka på, de skulle ha fastnat i de klistriga fläckarna...
På toadörren bankades det hela tiden för att de tog för lång tid på sig..
Det var ett j*vla liv helt enkelt, och på de små datorhögtalarna fullständigt skrek det ut hårdrock som distade helt hemskt, och alla försökte överösta varandra..

Och jag tänkte...vart har jag hamnat, på något tonårsparty???
Hallå!.. det här är folk i 50 årsåldern och plus dessutom..
Snubben som försökte limma på frugan upprepade i stort sett samma mening som en papegoja,
om och om igen, tänk om han kunde höra sig själv..?

Nu var de flesta på denna fest tvåspråkiga, och från ett nordiskt grannland,
kanske kända som hetsiga är de har druckigt lite väl mycket, och så blev det..
Strax innan kl 23 på kvällen kom första argumenten och det blev slagsmål och tårar,
jag gick ut och rökte utomhus ett tag, och tänkte...jag som är nykter har inget med deras fyllslagsmål att göra, kan nog få mig en käftsmäll för att jag lägger mig i...
Såg hur det kikades ut mellan persiennen hos grannarna när det blev ÄNNU högljuddare..
Nu kommer nog snart snuten, tänkte jag, och började sakta lomma iväg mot bilen..

Ta mig bort ifrån det här, NU!

Men jag hade tre styckna som skulle med hem, och det var inte så säkert att de ville åka nu..
Körde så nära jag bara vågade och ringde på mobilen, någon lyfte luren med det hördes bara en massa partyskrik, efter ett 20-tal försök lämnade jag bilen och gick dit..
Det tog en kvart att få ut alla, och när jag väl fått ut två, så gick den ena in för att hämta den tredje, och då kom den tredje ut, men den ena blev kvar därinne, det upprepades två gånger..
Efter att den ena passageraren hade kräkts klart i trädgården så kunde vi äntligen gå mot bilen..
Jag varnade henne, spyr du i den helt nya bilen så slår jag ihjäl dig, haha du är gullig du Berra!!!

I bilen stank det av gamla whiskyångor och det var ett fyllpladder utan dess like,
och jag tänkte..va' f*n är det för roligt som ni sitter och skrattar åt!!!
Det var ju en sådan misär där vi var, och man blev ju bara så ledsen att hjärtat skulle vilja spricka.

Våran gamla kompis i detta gänget, det var för hemskt..

Dessutom så pratade jag med hennes dotter som var med på festen och nu är i 25-årsåldern, hon sa..
"Jag är så nervös, för mammas drickande och hennes vänner, man vet aldrig hur det slutar..."
Där stod hon och led, och var tvungen att ta ansvar för sin mamma och hennes vänner, nyligen vuxen själv..

Jag lämnade det och emotionellt slöt mina ögon och blundade för det jag såg,
höll för öronen och låtsades som om jag inte hade hört vad som sagts...

Jag orkar inte ta ett ansvar för andras drickande, har nog med mitt egna..

Folk super sönder sig och förstör sina och andras liv i tron om att alkoholen är deras enda vän,
när det i själva verket är precis tvärsom...

Ju längre jag avstår från alkoholen desto mer avskyr jag vad den ställer till med,
folk klappar mig på axeln och säger att jag är duktig....?, och fortsätter sippa på sitt glas..
Vad ska jag göra, klappa dem tillbaka på axeln och säga...f*n vad dum du är som inte förstår..?

Jag har snart själv ett förestående 50-års kalas, och jag VET hur den INTE ska avlöpa...
Och jag tänker inte gå på min väns 60-års kalas, men på hennes begravning ska jag viska vid hennes kista vad som var problemet med hennes liv, alkoholen..
Helt övertygad om att jag kommer att överleva henne, för hon bränner sitt ljus i båda ändar..

Hon är söt och gullig när hon är nykter, men det uppväger aldrig det hon ställer till med när hon har druckigt, för det händer alltid något då...

/Berra

läste jag nånstans att det är. När man druckit en längre tid har man förstört nåt i belöningscentret, eller nåt sånt, det finns i alla fall en medicinsk förklaring. Så det är väl därför man plötsligt bara minns det roliga och längtar efter den där euforin (som ändå inte infunnit sej de senaste åren ändå).

Fast förstört är det som tur är inte för numera får jag såna lyckokickar lite hela tiden, som flera här har beskrivit. Så bara du nu klarar att hålla ut lite till så kommer du nog att få belöningen. Låt inte alkodjävulen försöka lura i dej att du missar nåt. Det är bra att du låtit de obehagliga tankarna komma upp. Kämpa på!

I dag när jag stod ute och slipade vidare på den gamla trappen så lät jag tankarna flyta runt helt fritt. Har ju haft en riktigt jobbig helg där jag ifrågasatt mitt beslut att vara nykter. Men de tankar som flöt upp till ytan var en hel drös med obehagliga minnen. Minnen från när jag var ung och alltid fullast av kompisarna och "bäst" på att dricka "häxblandning" till otaliga bakfulla dagar med huvudet i toan. Festade alltid mest av alla och var en fantastisk partypingla när jag bodde utomlands. Otaliga kvällar när jag full och flörtig bråkat med pojkvänner, kört rattfull, stuckit hem själv mitt i natten osv osv osv. De senaste åren har jag varit en hemmadrickare och otaliga gånger börjat en mysig fredag med ett glas vin för att sluta med att jag inte minns hur kvällen slutat och vaknat mitt i natten för att sedan tillbringa resten av natten och dagen efter med huvet i toan och en blöt handduk över huvudet. Tittat på pojkarnas matcher och varit avundsjuka på alla som inte är bakis. Kört dagen-efter-onykter till jobbet osv osv.

Så summan av kardemumman är nog att detta legat där och väntat på mig länge, länge.
Och jag har kämpat och kämpat och kämpat.

Det ÄR dags för mig att sluta kämpa, bråka, kriga och försöka lura alkoholen.
Det ÄR dags för mig att ge mig själv lugn och ro, trygghet och värme.
Det ÄR dags för mig att göra något annat av livet.

ja du beskriver så väldigt fint hur det är, både med och nu utan alkohol. Tänk att vi är så lika, vi problemdrickare! (låter bättre i mina öron än alkoholist:). Jag var på ett bröllop i helgen, hade inga problem alls att avstå från vinet. Inget sug ens. För du säger det så bra: "jag vill ju inte ha två glas, jag vill ha två flaskor". Om jag ska dricka. Men lyckligtvis har jag ingen lust alls. Jag mår så bra utan, nu snart fyra månader för mej. Jag hade en jätterolig kväll, upplevde allt med öppna sinnen och ingen brydde sej om vad jag drack eller inte drack. När vi skulle skåla med brudparet tog jag också ett glas champagne och låtsades, sen bytte jag bort det med en vän som är införstådd med att jag inte dricker alls.
Det finns hundratals grejer att lägga på positiva listan, såväl som hundra minst på listan med elände som missbruket förde med sej. Jag är ödmjuk och tacksam för att jag är där jag är idag. Önskar alla som kämpar lycka till. Det går.

Hej!

Du undrar "kan de va så att alkoholen ligger närmre hjärtat än va han själv anar..." och det tror jag absolut att det kan.

Det är inte alls ovanligt att en alkoholist pendlar mellan "varmt och kallt" som du beskriver det - det ingår i sjukdomen och i processen med att förstå själv att man är sjuk och behöver hjälp. Det är ett resultat av en liten vit gubbe och en liten svart gubbe som sitter på varsin axel och viskar i alkoholistens öron...

Var rädd om dig!
/H.

i tråden :-))

det du skrev i Miss H´s tråd.... / mt

att sätta ord på dina känslor och tankar är både avundsvärd och fantastisk. Jag läser ofta och gärna dina inlägg, just därför.

VV

Under en tid i mina yngre dar så arbetade jag i en miljö där alkohol var väldigt vanligt förekommande och det skulle drickas både på arbetstid och fritid. Jag blev kär (underbara ord) under denna tid och hade ingen som helst längtan av att supa. Men det ständiga trugandet fick mig till slut att hitta på en lösning på problemet. Jag sa helt enkelt: "Jag älskar älskar alkohol och dricker mer än gärna, men jag blir tyvärr helt galen och väldigt aggressiv av alkohol. Så om ni inte vill ha ett helvete här i kväll så tror jag det är bäst att jag tar det lilla lugna. Jag kan garantera dig att de flesta såg till att jag bara hade vatten i glaset.

(Jag hade ett visst renommé redan innan)

VV

har jag skrivit det ???

att läsa att du hade en underbar dag igår och att känslan sitter i!
Hoppas det varar länge! / mt

tack för er hjälp

måste tala om att ja gick tebax en kort i helgen....

han sa ja älskar dig,o höll nästan på att gråta, han höll mig så hårt om o höll om hela natten... sa säkert ett 10 tal gånger det o ja kände det verkligen...

dan efter så är det som han är en annan...

det pendlar mellan kallt o varmt....

vet inte om det är alkoholens påverkan men bör väl ha det...

han kom o va onykter en natt här... ringer ofta på nätterna då han e full, sist va det halv tre i natt...ojag har märkt att han vart full tre gånger den här veckan....

kan de va så att alkoholen ligger närmre hjärtat än va han själv anar...

jag har nu sagt att ja tycker han har problem med drickandet o han sa att han vill att ja säger det...

har ni också en man som öser kärlek ena dagen o är kall den andra... är det alkoholen som de har abstinens av då de är nyktra....

ja fattar inte??????

lyckorusen envisas med att dyka när som helst och det är svårt att värja sig mot dom :-)) Jag hade en underbar dag och kväll igår och måbragrejerna envisas med att hänga med och göra mig lite småtossig även idag ! Men jag har ju haft värre söndagar i mitt liv :-))

Söndagskram till dig MissH !!

Skulle egentligen på fest i helgen men jag sket faktiskt rakt av i den. Var inte så mycket folk jag känner som var bjudna, och jag kände inte för det alls. Och då slipper jag. Hade det varit middag hade jag gått, hade inte kunnat med att tacka nej så sent om någon förberett mat. Och det hade varit trevligare. Men nu var det bara "sammankomst med alkohol i centrum" om man ska vara totalärlig. Valde att åka till svärföräldrarna istället, tycker så mycket om dom. Nu är det balans i livet, relationer istället för allkohol, helt rätt.

Svärföräldrarna som blivit vana vid att jag inte dricker. "Inga återfall" frågade svärfar och gud vad det kändes konstigt, hårt liksom! Men jag svarade ett rakt nej. Det här med att definiera sig som en alkoholist, det är svårt. Dels låter det så hårt, dels är jag rädd att jag ska börja rota i det och känna att mina problem är för små för att få vara en alkoholist. Låter det konstigt? Ja det tycker jag också, men det är så det känns. Måste få vara ärlig. Det räcker nu att jag vet att jag mår bra. Vi pratade om det öppet, svärföräldrarna tycker vi hittar på så mycket roligt. "Ja vi är ju aldrig bakfulla längre" sa jag. "Och jag dricker ju knappt heller" sa pojkvännen, "så vi vaknar alltid tidigt på helgerna". Det är ju så det är, varför hymla med det?

Har varit sugen på både öl och cigg de senaste dagarna, inte så att jag på allvar funderat på att sabba mina beslut, men bara som ett litet sug. Kommer när jag känner mig uttråkad. Pojkvännen slutade också röka för några månader sedan så det har vi gemensamt, och han har känt samma sug. "Fast om en cigg betyder att jag måste röka 20 om dagen sen så vill jag inte" sa jag. Det är inte värt det. Samma med alkoholen. Tänker fortfarande ibland att jag skulle kunna ta två glas. Men kommer fram till att det är meningslöst, ens om det skulle funka. För jag vill ju inte ha två glas, jag vill ha två flaskor. Låter klyschigt när man sagt det hundra gånger, men det är sant. För några år sen drack jag aldrig vin till maten, skulle aldrig gå ut och ta en öl, det kändes som slöseri med kroppen på nåt sätt. Hälla i sig gift, en massa kalorier. Jag drack bara när jag "festade". Så det enda jag "förbjudit" mig nu är ju mina karatefyllor. Så varför är det "ett par glas" min alkodjävul tjatar om? Kanske för att jag egentligen inte är så orolig för dom, eftersom jag inte vill ha dom. Karatefyllorna är jag ju rädd för. Jag vet knappt själv vad jag menar nu, men...ja det klarnar kanske.

Fem månader utan alkohol. Är över femton år sen jag hade en så lång vit period. Funderar över vilka skillnader jag upplevt. Drömmer mer, tror jag bearbetar känslor på ett annat sätt nu. Tar mig själv på allvar. Självkänslan har vuxit, jag tar mer plats. Mer energi, jag sover bättre, hittar på så mycket mer nu. Märker att jag drömmer mycket om svåra händelser och vaknar med en slags förlåtande inställning till mig själv, sopar inte undan utan erkänner att det var för jäkligt. Att jag blev felaktigt behandlad. Men utan att känna mig som en martyr, bara så att jag kan släppa det. Känna att jag kan kräva mer av andra. Att mina känslor ska tas på allvar. Jag har också fått känna på riktiga lyckorus, dom kom tätast i början, men slår till då och då. En tacksamhet över att bara få finnas till, känns ända ner i tårna. Kan bli lycklig av ett vackert träd, låter lite töntigt kanske, men jag är så tacksam över att kunna hitta glädje i det lilla. Det är något jag strävat efter hela livet, att det där hålet i själen ska fyllas igen, att jag bara ska kunna känna mig trygg och lugn utan att det alltid måste "hända något". Orkar inte springa mer.

Finns nog hundra grejjer till att fylla på listan med, som jag inte kommer på nu.

Jag kände precis som du för ett litet tag sedan, men det börjar bli bättre igen nu. För mig har det gått oförskämt lätt tidigare, har såklart haft mina diskussioner med alkoholspöket längs hela vägen men nu efter fem månaders nykterhet kom krisen. Värst var för två helger sedan, jag var arg och ledsen och kände mig ensam, och det var nog första gången jag på riktigt saknade min "tröst-kompis". Och det är väl vid sådana tillfällen man har lättast att trilla dit, då man är i obalans. Det blir liksom svårt att påminna sig om att man slutat för att må bra när man faktiskt mår dåligt!

Att dricka är ju en omedelbar kick, oavsett om man vill fly, dämpa eller pigga upp. Att inte dricka ger ju ingen direkt effekt, man är ju "bara" nykter. Även om man mår mycket bättre, får mer gjort, mer energi osv så är det på något sätt i ett större perspektiv man måste se sin nykterhet. Och det är svårt att tänka på när man krisar. Sen är det ju inte så jättekul att känna sig utanför heller, alla andra tycks dricka (även om vi vet att det inte är så)och man känner sig ensam med sitt problem. Jag drabbas själv av den romantiserade bilden av alkohol då och då, det där skimrande ruset, lyckan. Då tvingar jag ner mig själv på jorden, vet att det inte funkar så för mig. Du är inte ensam om att inte dricka, det finns till och med en jädra massa människor som INTE har alkoholproblem, som ändå väljer att vara nyktra. Jag tror det är vi med problem som gör det till en stor grej. Ser jag tre vinbiler på Fejjan tycker jag att ALLA verkar dricka vin just den kvällen. Men det är ju sällan man ser en statusuppdatering om att man inte dricker just den kvällen, jag vet ju faktiskt inte vad resterande vänner har i sina glas.

Vi måste kanske bara acceptera att det är svårt? Få tycka lite synd om oss själva ibland, vara extra snälla mot den arga, ledsna delen av oss som inte längre får använda vin. Tycker det låter skitbra att du drar dig undan med hörlurar och godis-skål, sätt dig själv främst! Ibland behöver man ju vara ifred, få deppa lite, gråta ut det som är skit för tillfället. Det är klart att det är svårt, vi med alkoholproblem har ju oftast använt alkoholen till något (iallafall jag, börjar klarna alltmer) och nu har vi blivit berövade det. Vi kan inte heller isolera oss utan tvingas ha alkohol runtom oss, bland människor som inte har problem med det. Det är ju dom man gärna jämför sig med, dom som bara blir lite glada och avslappnade, som nöjer sig med två glas. Varför kan dom och inte jag!? Att du ifrågasätter ditt beslut är inget konstigt, alko-delen av dig vill ju ha vin. Jag tycker du ska fundera igenom ditt beslut igen, du fattade det av en anledning. Jag har också varit, och är emellanåt, dubbel i mitt tänk. Man känner sig helt koko ibland! Att du berättade för din vän gör att du känner dig fast, jag förstår precis hur du känner. Men det fanns nog en anledning till det? Du är ju inte fast egentligen, vill du börja dricka igen så gör du ju det. Det är ditt beslut. Inte dina barns, din mans eller dina vänners. Du har bestämt att inte dricka,och du bestämmer om du börjar igen. Visst får du även ta konsekvenserna, men beslutet är ju ditt.

Låt dig själv grubbla är mitt tips, ignorera inte tankar utan fundera och tänk tanken fullt ut. De slutsatser du kommer fram till kommer stärka dig i ditt beslut. För innerst inne vet du ju att du vill (eller iallafall ville) sluta och för varje gång du påminner dig om det blir dina argument mot "alkoholdjävulen" starkare.

Sänder dig en styrkekram och önskar dig en trevlig söndag!

Har inga "goda råd" eller så, vill bara skriva att jag verkligen känner med dig. Har haft en lite bättre vecka, men det krävs så lite för att ramla ned i den där sorgsenheten och frustrationen över hur jäkla trist det kan vara ibland. Skrev i en annan tråd att jag också glömmer bort varför jag inte vill dricka. Men jag kan inte heller minnas, helt ärligt, varför jag VILL dricka. Vad är det som blir så bra då? För mig är det själva idén av att dricka, föreställningen om att dricka, som jag saknar - inte de verkliga effekterna.

Kram till dig Sommar från Vinter =)

Mitt i allt elände tänker du rätt. Du måste må bra själv innan du kan rädda världen. Ta hand om det lilla och nära först. Det är svårt nog, med det lilla menar jag den värld du lever i, inte att det är ett litet problem. Söndagen kommer bli ok, hoppas för dig med. Kram/svinmolla

Vacklar just nu fram. Börjar ifrågasätta mitt beslut, längtar, drömmer och tänker vin, vin, vin.

Har haft ett bra samtal med en vän och berättat som det är, men då känner jag mig "fast" och som att jag inte har någon väg ut. Inser nu att jag snart behöver berätta för en del hur det är, särskilt grannen som är här hela tiden och tjatar om att jag ska komma över på ett glas vin. Slingrar mig och hittar på annat. Misstänker dessutom att hon dricker en hel del och det har jag ju förut tyckt varit toppen.

Tack Maria42 för att du påminde mig om att ALLA inte har det så, skämdes en smula när jag läste ditt inlägg.

Nu är helgen snart över och det känns tyvärr som att jag bara genomlidit den. Ska försöka göra något bra av den här dagen. Fortsätta slipa på mitt trapp-projekt och sedan titta på film och hör och häpna spela bingolotto för att ha något för händerna. Saknar mannen som enligt rapport är på vinprovning i Frankrike.

Ni som klarat av att vara nyktra en längre tid, varför är det så här svårt just nu? Jag har precis klarat 2 månader.

Hej alla underbara människor. Är åter på detta forum....kom inte ihåg mitt lösenord och orkade inte fibbla med att få fram det så det fick bli nytt namn och kanske lika så bra. Kanske markerar det något nytt och bättre....

Vad lika vi är här, och ändå så olika. Det har skrämt mig så länge att bli en "nykter alkoholist", att behöva blotta sig (d.v.s. sitta med ett glas Ramlösa på nästa julfest), dricka juice på afterworken,att behöva STÅ FÖR att jag inte hanterar alkoholen. När jag läser era berättelser så känner jag starkt att jag hellre tillhör här än någon annan stans. Tänker på kollegan som här om dagen suckade över att hon naturligtvis fick den där besvärliga patienten med etyl i bakgrunden (minns jag rätt så hade hon världens dagenefterångest efter senaste personalfesten). Ändå är det så, att vissa människor tycker att de är bättre än andra. För min del vill jag inte ha mer dagenefterångest...någonsin....om det så bara handlar om en enstaka fest! Nu är det ju inte så för mig. Alkoholen har för mig varit ett sätt att hantera en allt mer stressig vardag. Småbarnsbekymmer, stora barns bekymmer, relationsbekymmer, stress på jobbet....

I måndags rasade jag ihop totalt. Fick världens utbrott och slog kastrullerna i diskbänken, skrek och grät och kände att jag bara inte vill leva det här livet. Tankarna på att slippa ifrån livet kommer allt oftare, även om de än så länge inte är konkreta. Har varit hemma i veckan. Fick nog i fredags. Drack 2 flaskor vin och bad mannen köra in mig till beroendecentrum. Kom in med 1,7 i promille och tyckte att jag var nykter. Blev helhispig över att de inte kunde ordna en kopp kaffe och mannen skämdes naturligtvis. Fick ny tid i går. Tillbringade flera timmar tillsammans med städade, nyktra alkoholister, men också aktiva narkomaner. Tänker på killen som bor på gatan och inte har några tänder kvar i munnen. När han fick veta att jag väntat i fem timmar blev han så oerhört bekymrad. Erbjöd mig att dela ostbullen han köpt på vägen dit och sprang i väg och ordnade en kopp kaffe till mig. Hoppas att han förstår att han är en person som jag aldrig kommer att glömma men jag misstänker att det inte är så...

I går var jag nykter, i dag är jag än så länge nykter. Fick lugnande tabletter (inget beroendeframkallande) och har sovit i 14 timmar. Försöker att undvika sömntabletterna och i morgon kommer jag att börja med Antabus.

Just nu orkar jag inte tänka på jobbet. Pia skrev ett så oerhört träffande inlägg om livet som syrra. Patienter i varenda hörna, ständiga nedskärningar, konstant oro och stress, missnöjda undersköterskor etc. Ska jag bli nykter så kan detta inte vara en del av min vardag. Jag känner mig hudlös! Så oerhört skör och känslig för allt lidande i världen. Maktlös för att jag inte kan vara överallt där jag skulle vilja vara och hjälpa alla jag skulle vilja hjälpa. Vilar i tanken att jag just nu gör ett oerhört bra jobb ändå. Jag hjälper mig själv!

Massor av kramar till er alla. Njut av söndagen!

Maria

Hej My Myself and I!
Välkommen hit ! jag är också ny sedan någon vecka. Här finns många som känner som du(jag bla)Har bestämt att göra en stor förändring i mitt liv. Stigdotter skriver precis som det är. Här finns massor med tips att få. Själv tänkte jag ta hjälp. Känner mig också ensam o ledsen. Skuld o skam som förlamar en. Min konsumtion har eskalerat de senaste 4 åren. Barnen är utflugna min man är död.
Känner igen mig själv i det du skriver. vill tipsa om en bok som heter "äntligen full kontroll lär dig behärska ditt alkoholintag"Allen Carr kostar ca 80kr www.bokus.se
Fortsätt läs o skriv här vi sitter i samma båt.
Varm kram från Ariel-2012

Ja, men så känner jag med när jag pratar om min nykterhet. Och prata om den måste jag eftersom det i mitt jobb bjuds både hit och dit...alltid på sponken. Då måste jag tacka nej...ok...men sen måste jag förklara varför jag tackar nej. Känns väl inte alltid helt ok...så då "trotsar" jag. Blir som en elak unge och bara kastar i folks ansikte att jag är alkoholist. Jag KAN INTE dricka...det är ju en samtalstoppare om ngt...men jag känner mig ju trängd. Skulle antagligen kunna sköta det snyggare och skylla på ngn medicin/annan sjukdom men jag orkar inte ljuga. Så jag spottar ur mig ; Jag är alkoholist! Men ja...vad är en alkoholist. Jag tror att vi kan se ut på hundratals olika sätt. Allt från den som tänker på vinet man ska få när klockan slagit legal tid (läs; matlagning) till den som börjar morgonen med en starköl. Olika symptom...men samma krämpa. Nu på min senaste tjänsteresa fick jag bokstavligen kasta huvudet i väggen och gapa på mig själv för att inte gå ner från hotellrummet och joina de andra killarna med en drink...eller tio (för jag vill ju inte ha EN). Sen tror jag också -tyvärr- att sjukdomen är kronisk/livslång. (mt satte ord på det) Har man en gång utvecklat alkoholism....ja, då går det inte över.

Sorry Kalla....jag tycks vara en riktig muntergök idag. Kram på dig sylfiden. Spring vidare;-) /R

Ja men så är det ju. Vardagslivet är skittrist mellan varven. Då måste man antingen ta ett glas (nu är jag INTE ironisk) eller tvinga sig själv till att göra ngt annorlunda. Det behöver inte vara stort har jag märkt...bara ngt nytt. Dessutom kan man skita i mkt. Hemmet behöver inte se ut som i inredningsmagasinen. Tvätten behöver inte alltid vara ren. Själv har jag anmält mig till en spanskkurs...nu djävlar ska gubbfan förkovras. Låter ju inte så där helspännade...men i mitt fall är vad som helst bättre än att hamna framför tv:n. Där var min whiskyfälla...slötitta, tycka synd om mig själv...och dricka. Jo, jo....det här blev ju ett muntert inlägg. Kram till dig - gladfröken /R

Tjena Paron! Hur är läget? Fortfarande förkyld...nej det kan jag inte tro. Hoppas allt är ok med dig. Tota ihop en rad om du vill/orkar. Annars får du bara ha det bra. /R

Tack för uppmuntran allihopa! Villervalle; Du satte nog ord på det...även i mitt fall handlade nog drickandet mycket om slentrian och tristess. Vardagen...som man aldrig kommer ifrån. Men nu har jag mera ork... Så helgen blir inte ett långt whiskyrus längre. Igår satte vi oss i bilen och åkte till stranden...igen. Slentrian det med...men mysig slentrian som gör även ongar glada. Men i morse när jag vaknade trodde jag ett tag att jag var bakis ;-). Jag är ingen sockerkille men av ngn anledning skrek hela min kropp efter Coca Cola. Så jag drack upp ongarnas läsk! Nu väntar jag på att minimarketen runt hörnet ska öppna så att jag kan återställa den...och för säkerhets skull köpa en ny flaska till mig själv. Men jag fattar inte...andra har skrivit om sockersug.... Jag har aldrig haft det. Och nu detta? Säkert ngn obalans i kroppen. Men jag fattar ju att en halvliter cola till frukost är bättre än en halvliter alkohol.

Livet pinnar på....nu när jag är hemma igen så finns inget alkoholsug...men jag vet ju att det är ett bedrägligt lugn. När som helst kan det slå till...så även idag ska jag bekämpa slentrian och tristess. Tar med mig ongar till den lokala utomhuspoolen. Hade önskat havet...men det är för långt idag eftersom eftermiddagen ska ägnas åt arbete. Hoppas ni har det bra där ute! /R