Senaste kommentarerna i forumet

Här är är en till som suttit och läst tråden och följt resan. Jag blir så inspirerad att gå samma väg. Vara så där stark. Det måste ju gå. Idag gör jag ett femtitusende försök att vara nykter. Jag startar med en medicin som heter Campral som ska ta bort suget. Jag har också fått Theralen som ska ta bort ångest och oro, som jag lätt drabbas av. För första gången gick jag till läkaren och sa som det var och tro mig, det var så befriande att konstatera: ja, jag är alkoholist.

Jag får hjälp nu, och jag tar hjälp nu. Det är det största steget jag har tagit i mitt liv. Jag tror jag ska börja simma också igen. Det är något jag lagt på hyllan, fast jag älskar det. Mina barn väntar och hejar på mig i bakgrunden (dom vill inte bo hos mig längre), min särbo stöttar mig och håller tummarna, så nu får jag inte misslyckas. Ska inte misslyckas.

Tack Santorini för att du bjudit på din resa. Är så glad att det gått bra för dig. Det värmer inombords och veta att någon klarat det så bra som du.

Simma lugnt!/sims

markatta - det är ok att dricka öl. :-)

Kram!
/H.

Tack, trollis! :-)

Ja, det finns hopp. Det går att vända den nedåtgående spiralen. Som jag ser det, så här två år efter att det var som värst, så är det några saker som har varit avgörande för oss.

Mitt ultimatum, och rådet jag fick att ha en konkret plan för att genomföra det. Att jag lämnade blev den konkreta vändpunkten.

Makens egen vilja till nykterhet och förändring. Utan den, ingenting.

Hjälpen vi har fått. Behandlingshemmet med tillhörande anhörigstöd, och kontakterna på kommunen. Våra vänner och familjer.

Återfallet. Det blev den verkliga psykologiska vändpunkten för maken. Vi lärde oss mycket på det.

Det tar tid. Det är som sagt två år sedan vi var som djupast, och vi är inte uppe vid ytan ännu. Vi lever tillsammans och vill fortsätta med det. Vardagen flyter på och vi trivs med livet. Vi skrattar mycket, på samma sätt som innan allt elände började. Vi möts hemma på kvällen och börjar genast berätta för varandra vad vi varit med om under dagen. Vi sover gott i samma säng (nåja, katten tar oproportionerligt stor del av sängen ibland).

Men, vi är inte färdiga. Det finns samtalsämnen som gör ont fortfarande. Jag märker på maken att han inte har förlåtit sig själv för saker som jag har släppt för länge sedan. Han är hård mot sig själv.

Sakta, sakta rör vi oss mot varandra. Vi läker. Tillsammans. Jag ser det inte som en självklarhet att vi skulle lyckas med detta, jag är väldigt ödmjuk inför att det kunde ha slutat på ett annat sätt.

Så går mina tankar denna ofattbart regniga septemberlördag. Kram, alla!
/H.

PS. Vi har anmält oss till en "konferens" eller vad man nu skall kalla det om några veckor. Det blir föreläsningar och samtal om alkoholism och medberoende, med en del stora namn och en del personer som vi ser fram emot att återse. Det känns jättekul att kunna och vilja göra en sådan sak tillsammans! :-)

dig bäst själv :-)
Och du ska ju inte skämmas på andras vägnar, du har ju ett eget liv att leva. Men det kan ta tid att hitta det eftersom du så länge har sett till andras behov före ditt. Du har ju inte sjukdomen per automatik bara för att du bott ihop med missbrukare men finns det i din släkt ska du vara uppmärksam.

Å andra sidan kan ju jag se nu att det går finfint att häcka ute bland andra som dricker fast jag sippar Coke eller kaffe ! Det finns ju liksom inget tvång att dricka alkohol !

Njut av belöningar som ramlar in nu i form av ny lägenhet och skrattkramp :-))

Ja...där kom det. Såg att mt använde det...låter ju helknäppt att säga så om ngn man inte träffat irl. Men det är så jag känner...alltså får det stå kvar. Jag hoppas att du läser här även om du inte vill skriva. Min innersta (?) önskan är jag att du totar ner ngt. Som alla andra så kan jag inte ngt annat än respektera ditt beslut...om att sluta skriva. Men jag VILL INTE! Jag vill ha dig kvar i mitt liv. Nu var jag självisk och kanske en smula elak...men du fattas mig!

Samtidigt förstår jag att du mår dåligt just nu...och att det är ditt välbefinnande som räknas. Men du fattas mig ändå! Humorn, intellektekt, tutti!
Hoppas du ser detta och kommer tillbaka...jag vet ju att jag inte är den enda på forum som saknar dig . Piacere/R

Precis när jag postat ovanstående deppiga inlägg så ringer telefonen med goda nyheter! Jag sa till kollegerna igår att jag behövde flytta, då jag inte får ha husdjur där jag bor nu, och bad dem hålla ett öga öppet om något skulle dyka upp. Jag kan ta över kollegans nåntingsysterystersvågermosterwhatevers lägenhet! Om bara en månad, hundar välkomna. Det blir dubbla hyror men det får gå. Vilken lättnad att slippa oroa sig för att bli vräkt för kontraktsbrott.

markatta tillfälligt high on life

Börjar sakteligen förlika mig med att relationen till ex.sambon är över. Pendlar mellan saknad/ilska/sorg/lättnad över att cirkeln är bruten, antar det är så det brukar se ut vid sådana här uppbrott vad jag har läst i andras trådar här. Det positiva är att jag har stått på mig, gällande nollkontakt, och att jag igår för första gången under längre stunder kunde känna den där lättnaden över att inte behöva leva ett sådant liv för alltid.

Igår efter jobbet så frågade några kollegor om jag ville med ut och ta en öl. Jag brukar alltid säga nej, mest av oro för att stöta på sambon ute på krogen, undvika en för mig pinsam situation inför mina kolleger. Men igår så tänkte jag att nej, han ska inte få begränsa mig även efter uppbrottet, träffar jag honom så tänker jag inte ta något ansvar för honom och bråkar han så går jag till krogvakten för jag har rätt att gå ut och roa mig.

Jag märkte att flera av kollegerna faktiskt var riktigt roliga när de tog av sig jobbmasken. Faktiskt så roliga att jag skrattade tills mascaran rann och idag har jag träningsvärk i magen :) Minns inte när jag skrattade så sist men det var så himla skönt att känna att jag kan det och att bryta isoleringen något.

Jag drack två öl och stannade vid det, kändes lagom. Jag anser inte jag har problem med eget drickande, tycker inte om att tappa kontrollen. Men... hur trevligt jag än hade det under kvällen (och ingen sambo) så fick jag sådan helvetesångest när jag kom hem. Tänkte att jag är en hycklare som dricker alkohol alls nu när jag till och med lämnat människor jag älskar för att de dricker. Oroar mig för att sambon ska få reda på det och då tro att det är fritt fram att höra av sig igen eftersom jag "också dricker". Förut, när vi bodde tillsammans, så drack jag ju väldigt sällan och framförallt inte med honom.

Jag har skämts så mycket över andras drickande(pappa, sambon) att jag också projicerar det på mig, tänker att jag gjorde fel som drack två öl. Vet liksom inte vad som är normalt. Har varit helnykter längre perioder i.o.m sambon, velat visa honom att man inte behöver dricka men uppenbarligen har det inte hjälpt honom. Så nu när vi inte bor ihop så borde jag ju kunna dricka om/när jag vill, eller tänker jag fel?

Som medberoende har man ju alltid ett alkoholproblem, även om det inte är man själv som dricker, så kan man egentligen dricka alls som medberoende eller är man per automatik i "riskzonen" och bör avstå helt? Vet ju att jag har anlag, genetiskt och socialt, men jag tror inte jag vill vara nykterist, tänker att "varför ska jag sluta dricka bara för att andra inte kan hantera alkohol", speciellt nu när jag vill börja leva mitt eget liv, utan att behöva förhålla mig till alkoholister.

Kanske fel forum för att fiska efter ett "det är ok att dricka 2 öl" men jag vill gärna veta vad ni tycker och också hur ni tillfrisknade medberoende(som inte själva varit alkoholister) har hanterat alkoholen?

kram/markatta

så mycket outforskat om hur vi alkoholister fungerar. Jag vet ju själv vilken väg jag tagit och vilken vånda det var innan jag valde att gå emot vanan och begäret så jag återfick mitt riktiga liv. Ett liv med ärlighet och med alla känslor som finns att känna. Det var inte ett lätt beslut men när jag väl var övertygad om att jag bara hade 2 vägar att gå blev valet lättare. Och jisses vilken skillnad det blev när jag väl hade bestämt mig :-))

Men......hur kommer det sig att 2 syskon som jag tycker borde ha samma förutsättningar att ta sig ur missbruket inte fixar det gemensamt ? Varför väljer den ena efter en riktigt pinsam konsekvens att ta sig ur skiten och få ett bra liv medan den andra fortsätter med det riktigt usla livet, värre och värre ?? Vad är det som gör att vissa av oss klarar att bryta och vända mot den ljusa sidan ??

Jag har funderat så mycket på det genom åren och jag skulle så gärna vilja komma på VARFÖR !!!

Javisst, jag känner syskon, ja hela familjer, som tagit beslutet att leva nyktert och jag känner barn till missbrukare som valt att bryta efter några i samma spår som föräldrarna men det finns fortfarande så många som fortsätter i alkoholens och drogernas spår.

Jag valde att göra något åt min situation efter ultimatumet från hustrun och inför utsikten att tappa hus och hem men jag hade en vän som rymde från röntgenbordet efter att ha fått en stroke, den andra stroken, och gick ut och fortsatte supa. Vi var inte så olika som människor men han ville inte ha nån förändring. Varför ??

Han valde att supa ihjäl sig.

Jag har idag tagit ett beslut om att jag inte ska dricka oavsett vad som än händer. Jag erkänner att jag numera fuskar med det beslutet MEN jag känner mig själv så väl numer så att när mitt mående inte är riktigt i ordning så väljer jag att ta det beslutet för att skydda mig själv för jag har lärt mig att det hjälper. En riktigt bra affirmation det är :-)

Ha en bra nykter helg !

Stod ut!
ALLA lagar inte mat på fredagskvällen med ett glas vin, vi är ett rätt stort gäng här som inte gör det. När du tycker synd om dig nästa gång för att du är den enda "onormala" som får vara utan A en fredag eller lördagkväll. Tänk på oss, Stigsdotter, Sims, Kalla, Vinter..., Dompa, Askan och alla andra här på forumet. Vi är också utan
A alla dagar i veckan så du är inte ensam. Det har hjälpt mig många gånger att tänka på er, mina nya vänner som jag kan vara helt ärlig med.

Har tänkt på dig och undrat hur det gått, skönt att du stod emot men jobbigt att du fick kämpa så. Det sägs att första gången man gör ngt nytt är värst så förhoppningsvis kommer det inte bli lika kämpigt nästa gång du åker på tjänsteresa.
Kram!

och en annan anledning till att du kunde hålla dig nykter är väl att ditt liv har blivit intressantare. Man får akta sig för slentrian och tristess. Själv håller jag på i princip som vanligt. Dricker inget på veckorna men tar mig ett rus var tredje vecka ungefär. Jobbet har också övergått från att vara utmanande till mer och mer administrativt och det är inte bra på sikt när det gäller att vara nykter. Har ett par månader kvar här och nästa år väntar nya utmaningar och då brukar det gå lättare att tampas med A-djävulen.

VV

och så starka om vi inser vår skörhet. Kram, allt gott, lev väl! / A

Nu går jag bort, sa lille Pär.
Nu går jag bort dit stigen bär,
att söka slottet Silver-topp,
att få prinsessan Rosenknopp.
Jag tror att hon mig bannar
om här jag längre stannar.

Men gamle katten sa som så:
"Ack Pär, vad tjänar det att gå!
I skogens djup bland snår och sten
du river sönder dina ben
och kallt det är om natten.
Bliv hemma!" sade katten.

Och kloka skatan brast i skratt:
"Det slottet får du aldrig fatt.
Det finns blott i din sagobok.
Du lille Pär, du är en tok
från fötterna till hjässan.
Men hälsa till prinsessan!"

"Ja, skratta du!" så tänkte Pär.
"Jag skrattar bäst när jag är där.
Jag känner jag är född till prins.
Jag vet väl jag, att slottet finns!
Och är man ej förlägen,
så hittar man nog vägen."

Och bort han gick med hurtigt mod.
En häxa ful i åkern stod.
Hon kraxade: "Det går ej bra.
Du ätes upp av jättarna."
"Än sen ditt gamla skrälle!
Vad rör det dig?" sa Pelle.

Och när han in i skogen kom,
en röst då ropar "Pilt, vänd om!
Si, trollegubben kommer där!"
"Nå låtèn komma", tyckte Pär.
Och lugnt sin väg han banar
emellan höga granar.

Men trollet syntes inte till.
Från träden hördes fågeldrill,
och ner till markens mossa grå
en stråle trängde då och då.
"Här går jag som en herre!
Jag trodde, det var värre!"

Där stod ett berg vid skogens bryn,
det nådde nästan upp till skyn,
och halt och tvärbrant såg det ut.
"Nu, Pelle, är din vandring slut!"
skrek ugglan i detsamma.
"Gack åter till din mamma!"

"Sköt du dig själv och din affär,
jag får väl klättra", sade Pär.
Han klängde fram, han klängde opp,
han stod på bergets högsta topp.
Och utan mycket bidan
han stod på andra sidan.

Han gick en mil, han gick väl två.
En väldig sjö han mötte då.
Ej andra stranden syntes till.
"Så dränk dig, Pär!" skrek ekot till.
"Ej frukta du behöver"
sa Pelle och sam över.

Men när han andra stranden nått,
då såg han upp och såg sitt slott.
Bland körsbärsträd och rosensnår
det stod, och allt omkring var vår.
Han log och svängde hatten.
"Det trodde inte katten!"

Och in i slottets sal han lopp.
Där satt prinsessan Rosenknopp.
"Du är så vacker som ett bär!
Och du blir min", sa lille Pär.
"I glädje och i gamman
vi leka sen tillsamman."

Han var så röd och lustig. Hej!
Hon kunde inte säga nej.
Hon såg mot golvet först och teg.
Så stod hon upp och log och neg.
Hon nöp i förklädsbanden
och räckte honom handen.

Och hela rummet sken av sol,
På trappan tuppen stod och gol.
"Han är så glad som jag", sa Pär
"Han är så glad att jag är här
med kronan röd på hjässan
i slottet hos prinsessan."

Hugo Gyllander

- såna varma ord ligger nära i stunden. Jag blir så glad och alldeles varm av kontakten och närheten som jag kan känna här på forumet. Här har jag vänner jag delat så mycket med. Nu, idag och sen länge, är mitt liv så... nästan odelat - gott. Samtidigt vet jag att det goda kan gå sönder vilket ögonblick som helst, av vårt hatobjekt A förstås men också andra faror finns ständigt. Det hör livet till att vi är såbara.

Jag är så otroligt tacksam att jag hittade forumet, ni människor "där ute" har en outbytbar del i mitt liv som det är idag. Alla timmar jag delat med er... möjligheten att ha en riktning i skrivandet. Den respons jag fått och får - både som stöd och ifrågasättande och som tvingat mig att tänka efter, gå djupare in i mitt innersta inre och söka min position och min riktning - var är jag, åt vilket håll vill jag gå?

I den respons jag får nu läser jag ofta en längtan... att ha det som jag och vi har det nu. Ja, vi har det gott nu - och det har vi haft stora delar av livet. Samtidigt har vi haft och har ännu stora sorger, djupa sår som vi bär med oss och som pockar på att tas omhand - eller läggas till vila... somt i livet kanske måste få vara, vänta på sin tid? Försoning är ett stort och viktigt ord som ligger alldeles nära sinnesro.

I en gemenskap jag tillhör roar vi oss med litterära texter, häromdagen frågade nån vad man direkt kan utantill. Jag kom då ihåg "Nu går jag bort sa lille Per..." Just nu tänker jag att den är inte så dum. Den beskriver hur svår vägen kan vara och hur många varningar man får - både varningar och råd. Det är viktigt att lyssna och minst lika viktigt att finna den egna vägen. Det kan nog bli en dikt ut Barnens skattkammare som nästa inlägg:)

Lev väl alla, sök den egna sanningen, ta hjälp av andra och bistå andra - tillsammans är vi mer.

Med kärlek och tacksamhet! / mt

För er som undrar...barnflickan är kvar. Nu mer en del av familjen...hon jobbar inte längre men bor med oss. Är väl en riktig mes/softie...haha

Har varit på tjänsteresa i nästan två veckor. Utan uppkoppling efetrsom regimen tycker att det kan vara skadligt för en. Jo, jo gick ju bra det med. Men det var på håret. Varje kväll efter avslutat jobb satt jag på balkongen och hörde andra människor "festa" (läs ; Supa) och i hela min kropp skrek det; Men gå ner för fan. Join the party! Slutade med att jag har läst ca tio skitdeckare (det enda som fanns att tillgå på engelska) och nu kan jag mörda vem som helst...haha.

Nej, allvarligt...jag slogs verkligen med A-djävulen varje kväll. Vem skulle se om jag föll? Hade kunnat mörka det. Utan barn, utan internet...utan kontaktnät av ngt slag. Men på ngt gick sätt gick det. Ngt sätt? Jag vet ju varför; Den enda anledningen till att jag inte trilla dit är för att behöver mina ongar.

Hemma nu. Det känns safe just nu....men jag har börjat fatta hur sköra vi människor är. Drick med förstånd! /R

Stigsdotter och Dompa - syster och bror. Är glad att ni finns och tacksam att jag fått möta er. Tänk att vi möttes just här som vi möts med våra sannaste jag. /A

Hej Mulletant! Vill ha det som du... Jag kämpar, kämpar och kämpar. Grubblar, vrider och vänder, undrar och söker. Men beslutsamheten första veckorna och glädjen och energi som sedan följde är nu vecka åtta utbytta mot uppgivenhet, tårar, trötthet och sorg. Hur går jag vidare?

Hoppas du härdade ut, kände mig precis som du. Kolla min tråd om hur jag hade det igår. När jag läste ditt inlägg kändes det som att vi "satt i samma båt". Kanske man ska titta in här för pepp innan fredagskvällen drar igång? Jag försökte mig på en alkoholfri öl för att höja stämningen men jag blev mest besviken då jag inte "kände" något. Vi kan väl ge varandra tips om hur sjutton man ska göra?

Vad skulle jag göra utan forumet? Struntade i familjen i går. Tog datorn, en skål med godis och satte på mig hörlurar och kollade på film. När jag började bli trött tog jag med datorn till sängen och somnade från filmen vid halv tio tiden. Utan att vara trevlig eller mysig. Mannen försökte prata när jag bara grät, men jag sa att det är nog bäst att inte prata med mig nu. Så jag drog på mig hörlurarna och stängde alkoholdjävulen ute med en halvbra action.

Vaknade såklart tidigt och har nu kollat klart filmen. När jag läser det ni skriver känner jag mig så tacksam för att ni finns. Sims, du beskrev det hela så på pricken. Undrar om det inte var så att det var när jag läste receptet i vår "matkasse" där det fanns vin tips (min gamla favorit Valpolicciella) till maten som alkospöket vaknade till liv. Eller den här utanförskaps-känslan. Som att det normala är att alla som lagar Tastelines matkasse idag borde unna sig ett passande glas vin till..... Tänker säga upp matkassen.

Så mannen stack till flyget innan jag vaknat utan varken fredagsmys, hejdåkram eller ett "allt är ok" från mig. Känner mig helt tom och utmattad efter gårdagen. Får vara tacksam för att det inte fanns något vin hemma igår och att jag "överlevde".

♥ / A

Sommar12 - öppna nu ett fönster och hiva ut den där alkoholdjävulen. För du har inte glömt varför du är här, eller hur? Om du tänker efter? Tänk på det där stora fina mysiga glaset, följ hela vägen precis som sims333 beskriver det, den beskrivningen känner åtminstone jag igen mig själv i! Jag vill inte ha ETT mysigt glas, jag vill ha hela flaskan. Och det vill du med, och hur mysiga är vi sen då??? Not so much.

Brygg dig en kanna gott te, ät något gott, spring ut och kuta i skogen, dofta på en jordig skogsbacke - gör vad som helst , men ta inte det första glaset!!!

Bara lite pinsamt, ungefär som sommar 12 säger om böner. Om man inte är van vid att be eller att bära kors? Om man inte är säker på att man HAR en kristen tro? Jag håller på att lär mig. Eftersom jag inte ens för mig själv kan säga att jag har en tro (bara att jag skulle vilja ha en), så vill jag att det skall vara privat, att jag inte skall behöva "stå till svars" för korset om du förstår vad jag menar. Jag har ett öppet sinnelag och anser att de olika religionerna egentligen är värdsliga uttryck för samma sak: en tro på en högre makt som är större än oss små människor!

Det är alkospöket som har infunnit sig hos dig, hoppas du lyckades mota bort det. Kram!

...märker bokstavligen hur min svenska blir sämre dag för dag. Vet inte längre vilka ord som finns på riktigt och vilka jag har "hitte på". Nu vill jag poängtera att jag inte har blivit en utlandssvensk som "glömt" mitt modersmål...löjligt, varför skulle ni döma mig? Nåja, det var inte det som var pointen.

Nu kliver jag in här och vilar....satan i gatan vilka två vidriga veckor jag har haft. Har väl väl inte bokstavligen slagits med alkoholdjävulen...men tanken har funnits där. Hur lätt det vore att bara glömma/överleva/stå ut. Så nu när jag landat på säker mark igen...ja, då vill jag bara dra en filt över mig själv och nanna kudden en stund. Detta rum tycks perfekt. Så nu kurar jag ihop mig och snarkar. Ciao NN....hoppas allt är väl med dig. Tack för utrymmet! /R