Senaste kommentarerna i forumet

för dina ord! De värmer - och "allt" är så ömsesidigt. Fullt upp nu omkring mig med många barnbarn i olika åldrar. (Och de vuxna barnen, inte minst:)
Ha det gott ♥ / mt

Härligt med cykel till jobb!
Inte för att man är bakistvungen utan för att det är......bara....är!
Signerar 260 dagar.

Ha det - kämpa på!

Tack Muränan!
Liknelsen med Drakula och blodcentralen fick mig att gapskratta! :-)

Undrar var "redigera"-knappen tagit vägen? Någon som vet?
Tråkigt att inte kunna rätta sina feltryckningar på tangentbordet.

verkar se klart att det är bara du som kan förändra ditt liv men är fångad i det medberoendemönster som vi alla här känner igen.

Det verkar vara låg aktivitet här just nu - det du kan göra själv är att läsa andras trådar, särskilt de där du känner igen ditt eget mönster. Så rekommenderar jag Carina Bångs blogg http://medberoendeinfo.blogspot.com/ där finns hur mycket som helst att läsa. Det finns också en fb-sida där det verkar vara aktivitet, du kan gå in på eget namn eller skapa ett nick https://www.facebook.com/groups/117797758244316/

Fortsätt skriva här i tråden om hur du har det - för din egen skull, det hjälper otroligt för att reda ut de egna tankarna. Bäst av allt är om du går till Alanon - där möter du mänskor som vet från sin egen insida vad du går igenom.

Håll taget om ditt liv! Kram / mt

Hoppas din resa har börjat så sakta. Visst är fotleden bara din. Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva, men jag kan se att du mår riktigt dåligt.
Medlidande får du inte av mig. Alkoholen tog nästan livet av mig, rätt så att jag inte ville dö. Jag ville leva, men visste inte hur jag skulle ta mig
tillbaka. Allt var svartaste svart. Drack dygnet runt, och till sist orkade kroppen och själen inte längre. Jag hade inte en enda positiv tanke.
Fick proffshjälp för att komma tillbaka, och jag är så evigt tacksam för det. På torsdag blir det 10 månader och jag vill aldrig tillbaka dit igen.
Nu är det jag som bestämmer.
Du har modet utan alkohol, tro mig
Kram Konstnären

Solig morgon här på solkusten. Varmt inatt fick ha fläkten på hela natten. Men skönt att vara ute och bara ha lite kläder på sig. Satt en stund på en
uteservering i går kväll, drinken blev en blandning av citron, apelsin och jordgubbar, mycket god. Hur kändes det då, faktiskt bara bra. Inget sug i det
ögonblicket. Iacktog folket runt omkring, och det är inte lite som folk sveper i sig en het sommarkväll. Vill inte låta moralisk, men jag är så stolt och glad
för att jag inte själv sitter där och tömmer vinglas på vinglas. Sedan fortsatt hem för sängfösare som gärna fick bli 2. Kristallklar vaknade jag till en ny dag.
Tacksam, tacksam är jag, men passar mig väldig noga för att bli övermodig. Nu vet jag ju vad jag har, och jag vet även vad jag får och jag trillar.
Insikten tog tid att komma fram till, jag bara förskönade drickandet under alla mina återfall. Men nu ljuger jag inte för mig själv längre, finns inget underbart
att vara där jag varit. Mannen är fortfarande nykter och aptiten har kommit tillbaka. Denna vecka ska hans behandling börja. Vet inte varför jag känner att
det inte kommer att ske. Bort med det negativa, det är ju faktiskt upp till honom vad han väljer.
Ha en fin dag alla vänner
Konstnären

Tittar bara in med en sommarhälsning. Hoppas du mår bra. Kom bara att tänka på dig idag och undra lite hur du har det.
Hot, hot här idag, men man ska inte klaga.
Ha en fin dag Konstnären

Ha en underbar semester muränan. Jag tror det kommer att gå hur bra som helst för dig. Koppla av och bara vara.
Hoppas vi hörs när du kommer hem. Ska inte ta några beslut just nu, bara flyta på vågorna.
Kram Konstnären

Min pappa är också alkoholist. Jag är den ende i hela min familj som inte har gett upp hoppet om att få tillbaka min pappa. Jag vet inte riktigt vad jag ska ge dig för tips, men jag brukar alltid försöka undvika honom just när han har druckit då min pappa blir lätt aggressiv och jag är faktiskt rädd att bli slagen. Jag vet att detta kanske inte hjälper din pappa att bli "nykter" men som min pappa sa förr "man måste vilja göra något för att lyckas." Min pappa har haft detta problem i nästan 10 år och det går upp och ner, ibland är han nykter och ibland inte. Vissa av mina vänner förstår faktiskt tror jag, men jag vill inte tynga ner deras livsglädje med mina problem så jag låter helst bli att berätta för någon. Socialen och allt det där har redan försökt hjälpa men det blir bara värre så det är inget jag tänker försöka med igen. Jag har funderat mycket på vad som orsakar att min pappa dricker, jag har till och med frågat honom själv (onykter, vilket jag inte borde gjort..) och då var jag och min mamma anledningen.. (mina föräldrar är skilda). Jag har ingen aning vad jag ska tro men får la se vad som händer hädanefter. Det viktigaste jag kan säga är att du inte ska säga att allt är ditt fel, för det är det verkligen inte. Jag vet att det känns så men du är inte den som håller i flaskan, right? Hoppas det blir bättre för dig och din pappa.

Wow! Tiden går! Känner inget sug och har nästan glömt hur ruset skulle kunna vara! Varma dagar dricker jag alkoholfria öl! De är perfekta för att jaga ur alkoholdjävulen ur mig. Är också på bättre humör. Börjar sakta orka ta tag i saker. Kul att föra dagbok här förresten! =)

Sådana här inlägg gillar jag verkligen att läsa! Det är ju precis så här det är!

Bra jobbat att ta hand om baren. Vet inte om jag själv fixat det. Lite som att lämna nyckeln till blodcentralen till Dracula ;-) Men bra gjort!

..är att måla om huset, gisses!
Man står på stegen och kluddrar med penseln, grannen med hunden stannar och växlar några ord.
Ganska så onödiga kommentarer, jasså!, du målar om huset?
Nej jag står här och smetar bajs på fasaden för att jag är ett stort jävla pervo...skulle jag vilja svara för att se reaktionen någon gång.
Han är inte den första som kommer med samma klyftiga uttalande, de är ganska så obviously vad jag pysslar med.
Självklart så hajar jag, det är en samtalsöppning, en start av en konversation, men snälla välj någon annan startfras, någon gång bara.

Jag är ju inte ensam, det är flera på gatan som står med klingan på bockar och fläckiga kläder, det verkar vara årets semesterhauss.
Sexton år lovar de på färghandeln, det är precis vad vårat hus klarade, men så kan man ju inte garantera hur noggrann förra gubben var som bara kletade ner huset till försäljningen.
Farligt med de som fejjar enbart till försäljningen, de är aldrig lika nogranna som om de själva skulle bo kvar i huset, bara smackar på.

Vi har hållit på en månad nu så mycket vi har hunnit och tagit oss tid till, de börjar bli slitsamt med allt pillande runt fönstrena.
Mitt upp i alltihopa så sprack varmvattenberedaren, ingen översvämning men bråttom blev det att ragga en röris och börja jämföra beredare,
Skulle vilja haft möjligheten att framtidssäkra den med solpaneler eller kompressor till luftvatten, men 40 papp hade blivit svårt att räkna hem i energivinst.
Det finns ett intresse på marknaden, men ingen produktiv konkurrens, så det blir till att vänta in nästa runda.
Så nu blir det till att kolla av en renovering av tvättstugan också, stor suck, ibland känns det som om aldrig problemen tar slut.
Men...jag är fortfarande vid god vigör, de tror jag, eller är nästan säker på att det är nykterhetens förtjänst, jag orkar att stå emot alla livets motgångar och prövningar.
Det hade jag ALDRIG gjort om jag hade fortsatt dricka alkoholen, det vet jag.
Då hade jag satt mig på en stol, knäppt upp min första starkbira, svept den och börjat tycka synd om stackars lilla mig som har det så besvärligt.
Jag har idag orken kvar att klara av alla motgångar, och stadigheten att stå 9 meter upp i luften på en skranglig stege, ingen bakfylla som ger mig oroliga ben och halvtaskig balans.
Farligt ja, men lite spännande också, jag har har mycket att tacka mig själv för att jag för tillfället har valt bort alkoholen.

Det gör skillnad både i själen och i det verkliga livet, jag mår bra och det går bra, oavsett motgångar och jobbighet.
Man får många tystlåtna skratt också där uppe på stegen, man kan tjuvlyssna på grannkärringarna som tror att ingen hör dem, det skvallras både hit och dit,
Och så fort en kärring lämnar sällskapet så snackas det skit om henne också, och man tänker...hur orkar de bry sig så mycket om så lite?
Skulle vilja skrika ner till dem skaffa er ett eget liv istället för att bry er så mycket om andras, kanske ett nyktert liv istället för det där rödvinspimplandet på helgerna ni smyger så mycket med, det snackas nog skit om oss också, men skillnaden är om man ska bry sig eller inte, jag väljer inte för annars skulle det ta för mycket av min energi.

Känner mig som en vinnare, jag har kontrollen över mitt liv och ingen unken smak i munnen på helgdagsmornarna.
Oups!, där åkte en fluga med in i färgskiktet, om några kvadriljoner år kanske de kan utvinna ditt DNA och återuppliva en alkoholrus Rex, en alkoholiserad homo sapiens som satte skräck i mänskligheten under en tidsepok de benämnde efter en viss Herr Jesus, en snubbe de påstod kunde gå på vattnet, de måste ha varit packade mest hela tiden under den perioden, haha gå på vatten, ja gisses...

Berra

Känner igen det där med att hota om något som inte sker. Jag har själv hotat med att lämna men är fortfarande kvar, vilket innebär att han vet att det är tomma ord...Tyvärr.

Känner också igen det här med att inte berätta för andra om det som sker... Kan bara tala för mig själv men jag skäms. Jag skäms för att jag någonstans vet att det inte är acceptabelt. Jag skäms för att jag väljer detta livet själv. Jag är samtidit rädd för att folk ska råda mig att lämna honom för det kan jag inte. Inte än. För jag vill kämpa lite till. Jag har inte berättat för att jag inte vill att andra ska se honom som en dålig människa. För det är han inte. Jag skyddar honom, men lever nog i och med det en lögn. Jag ljuger nog för mig själv men... det är så otroligt tungt att se den man älskar långsamt försvinna i alkoholens fördärv.

Önskar dig all lycka, du är värd att må BRA! ALLA är värda att må bra! <3

Konstnären, jag tror det kan behövas lite fjäskande från mannens sida nu... ;-) Skämt å sido. Ta inga stora beslut i endera riktningen än. Allt är nytt och skört. Men BRA att du känner att det här är hans chans, inte en omgång till! Du är stark och det kommer gå bra för dig.

Jag åker bort i två veckor nu och hoppas att du kommer ha det bra där hemma så länge!

Största kramen och tack för ditt stöd!

Tack för era svar, känns skönt med lite feedback.

Som ni båda nämner är det klart att barn inte förändrar något, jag förstår att ni reagerade på den meningen, men det är tyvärr så sjukt att jag har tänkt den tanken. Jag tänker "om jag gör såhär och såhär och om vi flyttar dit, om vi reser dit...då blir det bättre". Lever på hoppet kanske?

Ibland känns det som att det är mig det är fel på. Många gånger vänder han våra diskussioner emot mig. "Varför hatar du mig" säger han. "Du har aldrig älskat mig". Sånt gör ont att få kastat på mig och det är svårt att verka oberörd men jag försöker. Han säger att jag är ego men jag tycker att han är ego som spiller sin tid på att dricka. Med åren har jag blivit mindre tolerant, jag får en klump i magen så fort jag ser en ölburk, dett har satt såna spår, även om han bara dricker en. Sällan stannar det där men varje gång han öppnar burk för burk känns det som ett svek, varför? Ibland känns det som att jag har satt upp mina egna spelregler som vi ska leva efter men att han inte är med på dem, jag har inte ens frågat om han är med? Samtidigt kanske jag får fortsätta enligt mina regler utan honom... Den tanken gör mig livrädd. Det känns skönt men samtidigt hemskt tragiskt. Det var ju honom jag skulle bli gammal med, vad hände? Den känslan finns fortfarande kvar stundtals och plockas fram när vi har bra stunder, men inte lika frekvent som tidigare. Jag tänker fortfarande att JAG måste ställa upp mer och visa att jag tror på att han klarar att bli nykter men som ni säger måste det vara han själv som vill ändra på sig och där tror jag att jag gör fel: jag pushar på något som han inte vill. Och han blir pressad och tycker att jag gnäller och kränker honom. Han intar försvarsposition och diskussionerna urartar och är omogna. Jag känner mig som en mamma....

Som du säger alko hål, det är så fruktansvärt jäkla SVÅRT!!! Jag VILL inte lämna, jag vill krampaktigt klamra mig fast vid honom och kippa efter luft för att hålla vårt gemensamma liv och vår framtid flytande. Håller alla de goda minnena nära till hands för att plocka fram när det är svårt. Jag VET att han är en omtänksam underbar och älskvärd person någonstans där under, han har bara svårt att släppa fram det just nu. Han har svårt att visa känslor, håller det hellre inom sig. Förr var jag duktig på att visa kärlek, då fick jag också kärlek. Nuförtiden ger jag inte kärlek eftersom jag har gett upp. Jag vet inte om jag tycker att han är värd det eftersom jag upplever det som att det bara är jag som föröker, jag som offrar mig.

Han VET att jag mår dåligt över detta och vårt förhållande just nu, borde inte det vara väldigt mycket värt för honom? Iställer fnyser han åt mig, tycker att jag är dum i huvudet, säger att jag tycker att han ALDRIG gör något och att han är så himla dålig etc, när jag egentligen inte alls uttrycker mig så. Är så trött på att han vrider på mina ord, trots att jag säger att han har missuppfattat och att jag säger det för att jag vill ha en förändring och vill att vi ska lösa det. Han verkar inte bry sig ett smack faktiskt. Han tycker bara hela diskussionen är löjlig och att det är jag som är omogen när det är han som sitter och "härmar" det jag säger med löjlig röst. Respektlöst.

Det låter så sjukt att man kan låta någon behandla en så, men jag är inte heller perfekt. Jag vet att jag tjatar och jag vet att jag kan vara svår. Men jag måste ju sätta ner foten någon gång?

Jag lever verkligen på hoppet. Jag vill gå i parterapi, ta upp alkoholhjälpen, kanske visa den här tråden... Ja, vad som helst för att få honom att förstå allvaret och hur jag VERKLIGEN känner (för det kan vara nog så svårt att få fram det utan missförstånd). Förstår han inte då, och fortfarande tycker att jag är löjlig eller förminskar mina känslor... då får jag nog fundera.

Tack igen för era berättelser, det hjälper mig mycket att höra hur andra har och haft det, och att jag inte är ensam i det här. Jag tar åt mig det ni skriver men är inte redo att ge upp vårt förhållande än.

Söndagar är den värsta dagen för mig och idag är inget undantag. Har inget direkt sug utan det är mer känslorna som tycks sitta utanpå mig. 9v har passerat och det känns som det var igår jag fattade beslutet.

Helt plötsligt slog sommaren till med tryckande värme. Nästan 30 grader i skuggan och lite lagom vind. Härligt!
Bara att ta för sig och njuta. Törs knappt tänka på hur jag skulle kunna ha mått idag om saker och ting hade varit annorlunda.

Hade en ganska stor tillställning i går med fri bar. Men i stället för att vara den som anförde styrkorna i angreppet på baren var det jag som serverade den som kände sig hugad.
Om man fortfarande inte är riktigt övertygad om att man gjort rätt val angående spriten, så hjälper det med en sådan övning.
Maximalt två timmar (i vissa fall kortare tid) räcker det att avvakta och iaktta hur människor förändras. Och det blir INTE till det bättre. Volymen skruvas upp ordentligt, saker som kanske hade varit bäst att lämna osagda sägs rakt ut utan att tänka efter före.

För att inte tala om samtalen som pågår framåt småtimmarna... Tre-fyra personer som tycker att de äger oändlig vishet pratar med varandra och ingen fattar vad de andra säger. Meningar upprepas 4-5 gånger utan att den som uttalar orden inser att han är inne på tredje vändan med samma ord. Eländigt och pinsamt att lyssna på.

Idag ligger de hopkrupna inomhus medan ångesten och illamåendet går i vågor. Vad hände? Jag som skulle ha så roligt...

Nej, fy tusan! Lite mer än åtta månader idag och incitamenten för att fortsätta på den inslagna vägen är fortfarande starkare än de motsatta alternativen. Det är helt enklet inte värt det. Priset är alltför högt.

Njut av sommaren alla därute. Nu ska jag ta en kaffe, sätta mig i skuggan en stund och njuta över hur bra jag mår.
//Buzzz

Men det är inte du som kan hjälpa honom. Han måste ta hjälp! Ett så här svårt missbruk går inte att ta sig ur med bara viljestyrka. Han behöver nog avgiftning, antabus och sen rehab och aa-möten om det ska gå. Och han måste vilja det själv.

...jag tror det är nödvändigt för att läka. Du har levt i en oerhört svår situation under lång tid, det kommer nog ta tid att bearbeta.

För min del så har jag varit ledsen över två saker: det ena är att jag slösade så många år av mitt liv (12 år) på att leva i en dålig relation. Mitt ex var inte elak eller våldsam förrän de sista åren, men hans problem med alkoholen och allt som följer på det (arbetslöshet i perioder, dålig ekonomi, stress...) gjorde att jag var konstant orolig, ledsen och bekymrad. Det känns som jag knappt såg barnen, för så mycket fokus låg på honom. Det är en enorm sorg att ha förlorat alla de åren. Men jag har inte blivit bitter för jag har ju barnen! Jag brukar tänka att allt som hänt ändå lett till att jag fick just mina två fantastiska barn. Och jag lever ett jättebra liv nu. Jag fick så mycket energi när jag tog mig ur den destruktiva relationen att det gått väldigt bra karriärmässigt, och jag har unnat mig barnvaktshjälp så jag kunnat ha ett socialt liv också och då har jag lyckats träffa en underbar man. Och all lycka jag känner nu läker såren.

Sen är det tyvärr så att jag dolde hur illa det var när vi levde ihop. Det gör att människor i min omgivning nästan varit provocerade av att jag mår så bra. Jag har förlorat vänner som tycker synd om min exman, som gått ner sig rejält efter skilsmässan. De tycker jag borde hjälpa honom. Men han har behövt nå sin botten. Inte förrän det riktigt gick åt helvete tog han tag i sitt liv. Nu är han nykter sen en period och har börjat bygga upp sitt liv igen. Han behövde "dricka klart" säger han själv. Så jag får leva med lite färre vänner, men de var väl knappast några riktiga vänner givet att de agerat som de gjort.

Det andra jag känner sorg över - och väldigt mycket ångest! - är att jag i perioder misslyckats att skydda barnen. Jag mår så fruktansvärt dåligt över de risker jag utsatt dem för genom att låta honom ha dem trots att han inte förmådde vara en bra förälder. Första året var jag fortfarande så "störd" i min normalitetsuppfattning att jag missbedömde situationen. Jag vågade inte heller neka umgänge för jag var rädd för hur det skulle kunna påverka vårdnaden. Gud vad jag mår dåligt över detta.

Så mitt råd till dig är: försök få vårdnaden. Skydda dina barn. Lita till dina instinkter innan det gått så långt att de tagit skada. För att ha på fötter är det viktigt att du dokumenterar allt som sker. Skriv dagbok, spara hotfulla sms och mail, spela in/filma om han är aggressiv mot dig. I en vårdnadstvist är det stort fokus på om den andra föräldern inte samarbetar, eller missköter umgänget. Så om han kommer försent eller bryter löften är också viktigt att skriva upp. Hotar eller förtalar han dig, eller befinner sig vid ditt hem mot din vilja - polisanmäl! Det är jätteviktigt. Till en början händer ingenting utom att soc kommer kontakta dig. Men det lämnar ett spår hos myndigheterna som stärker din historia.

Stor kram från mig!

Käre Fenix,

Hur ser livet ut just nu?
Skänker dig mina tankar och en önskan att du mår bra.

LP

Konstnären!
Ja så är det, man börjar med ett glas vin av gammal vana på kvällen. Mysigt och ett sätt att knyta ihop dagen tillsammans med mannen. Sedan blir det ett till och ett till tills man vinglar i säng och vaknar nästa morgon med huvudvärk. Det är ju inget bra sätt att leva och en dålig vana. Så ska jag inte leva mer. Jag vill ta tillvara livet.

Jag blickar ut mot Medelhavets turkosblå vatten och gläds av min kraft och motivation över att ha klarat 30 dagar nu. Jag har förvisso haft hjälp av Mr. Antabus, men har bara tagit två svaga doser och inte känt någon som helst biverkning.
Helt klart är det för mig en hjälp, men just nu idag känner jag mig så motiverad och glad över mitt beslut så jag tror mig inte behöva hjälpen, men tar tacksamt emot den ändå.
Varje morgon infinner sig en tacksamhet över min egen förmåga och beslut att inte VILJA må skit av alkoholen längre.

Mitt i den svåraste av tider på året verkar jag klara det som allra bäst. Jag behöver inte förstärka det sköna som familj, natur, tankar och upplevelser skänker mig.
Jag är motiverad, rörd och hoppfull inför framtiden. Vet dock att mina tankar lätt kan spela mig spratt, men just nu är jag mitt uppe i en skön men lätt rastlös kamp. Tänker ta kampen och njuta av dagen som den kommer.

Som alltid är jag fylld av energi och planer för framtiden.
Vill försöka fokusera mer på min närvaro i nuet.
Livet är gott och jag älskar det just nu.
Stora bamsekramar till er alla som kämpar därute!
LP

Skickar dig många fina tankar och mycket värme idag!

Jag tror att jag tänker på dig nästan varje dag - så stor viktiga tankar och tankesätt du fört in i mitt liv, blir alldeles rörd och berörd när jag tänker på det... Är så glad att du känner sådan lycka och harmoni i ditt och ert liv - önskar dig oändligt mycket mer av just det!
Utseende spelar ingen roll, men jag ser dig framför mig, och jag blir alldeles rörd - bilden av dig ger mig harmoni, på något sätt!

Tänker just nu (återigen) mycket på den där gången när jag skrivit till någon att "magkänslan kommer, du behöver inte bestämma dig för att lämna idag/nu, det kommer...", och du bemötte det med att någonting i stil med att "nej, alla lämnar faktiskt inte, en del stannar och går under" - jag är snabb med att tänka att jag hade det inte så dåligt och det är inget speciellt jag gjort genom att lämna - men jag arbetar på att lyfta mig själv: jag vet att du påtalat för mig någon gång för länge sedan att ja, det finns alltid de som har det värre, men det spelar ingen roll: jag hade det tillräckligt dåligt för att det inte skulle vara bra och jag lämnade faktiskt - och jag tar makten över mitt liv - precis som du gjort!
Jag beundrar dig, och inspireras av dig - återigen tack, tack för att du hjälper mig!
Kram

Mumin, tack - jag blir varm av dina ord, alldeles gåshud-ig!

Tack för dina ord från barnpsykologen -
"barn finns inte till för föräldrarnas skull. Föräldrarna finns till för barnens skull, och de har bara rätten att vara föräldrar om de agerar som förebilder och tar föräldraansvar. Barn mår inte dåligt av att växa upp med bara en förälder. Men de mår mycket dåligt och kan få men för hela livet av att växa upp med en icke-fungerande förälder. DU måste ta föräldraansvaret och se till att dina barn inte blir lidande av att den andra föräldern är dysfunktionell."
Jag har länge tänkt att barnen kommer att förstå att pappa gör dumma saker, men min samtalskontakt sa till mig i veckan att "barn som blir kränkta av en förälder slutar inte att älska den föräldern, de slutar att älska sig själva" - och det var en ögonöppnare för mig - jag har liksom gått och hoppats/trott/tänkt att de kommer förstå att pappa inte alltid är snäll - men som du skriver: jag måste ta föräldraansvaret! Men det är så svårt: pappan är mycket snällare nu, jag tror att det är bättre på många sätt... Men; jag tror inte att det är optimalt, och jag tror att barnen skulle må bättre av ett boende och ett umgänge. Tack Mumin!

Myndigheter vill gärna tala om för mig, officiellt, att alla kan förändras, att exet kan förändras och att jag inte får förväxla hur han var mot mig med hur han är med barnen för det är helt olika saker osv, men off the record säger de alla samma sak: det är en speciell typ av män som beter sig så här och självklart är det så att många av de saker han sagt och gjort mot mig kommer han också att göra mot barnen... SÅ, jag kämpar på!

Stor kram till dig Mumin!

Adde, måste fråga - hur gammal var din dotter då?
Mina är ju bara 3 och 5... De kan ju liksom inte prata eller lyssna sig till förståelse/kunskap på det sättet som större barn...
Jag har kontaktat socialtjänsten igen, och påtalat att de kan ju inte i ett utlåtande klargöra att "barnen far inte illa hos pappa, men de är klart påverkade av hans aggressioner (aggressioner som pappan inte har någon insikt i hur de påverkar andra)" och sedan bara lämna det där... De ska ringa upp mig i veckan.. Men det känns lite platt fall, de gör ju inte så mycket...

Kram till dig Adde - om du visste vad det betyder med dina ord - mitt ex slänger ju fortfarande ur sig att jag bara är bitter, för han har ju aldrig gjort något annat än att visa hur mycket han älskar mig, och länge tröstade jag ju mig med att hans aggressioner och brist på empati var entydigt med alkoholism, du påminner mig varje gång om att så inte är fallet.
Tack!!!

... men en del av mig är så fruktansvärt ledsen - helt okontrollerat jätteledsen...
Jag fattar inte vart allt kommer ifrån - det bara poppar upp nya (gamla) minnen, nya (gamla) händelser och jag blir så fruktansvärt ledsen... Jag trodde att jag inte var så ledsen längre, men varje dag kommer nya saker. De första dagarna på min semester var jag kvar i jobbstressen, men så snart jag började känna mig ledig så kom det bara över mig - allt som jag trodde att jag var ok med, och dessutom en massa, massa saker som jag faktiskt inte tänkt på alls, och saker som jag nu tänker på i ett helt annat sken: sådant som varit hemskt/sorgligt/jobbigt...

När jag var gravid med första barnet så var jag så fruktansvärt rädd för förlossningen - jag hade läst om kvinnor som blev så annorlunda i den situationen: att man inte var kontaktbar, att man sa elaka saker till sin partner, att man betedde sig så olikt den man är i vanliga fall - och att en del män/blivande pappor kan ha svårt att förstå det... Och - just de orden: "blivande pappor kan ha svårt att förstå det" fick mig att nästan gå upp i atomer av oro - om jag inte hade kontroll över situationen så skulle han ju kunna bli hur arg som helst. Och jag ägnade i princip 9 månader åt att försöka förklara för honom hur annorlunda man kan bli under förlossningen, hur kvinnor kan reagera/agera och jag läste tonvis med artiklar, inlägg osv för honom om detta. Och ja, hur slutade det - jo, pga komplikationer så blev jag igångsatt och fick en 14 timmar lång förlossning utan värkpauser som avslutades med akut kejsarsnitt, som blev akut sövning och där läkaren skar fel - och exet pratade mest efteråt om hur stöttande och bra han hade varit, trots att jag knappt pratade med honom... Sedan fick jag hintar om det ända tills barn nr 2 kom till världen. Jag var nästan lika nervös denna gång - och det slutade med att exet var sååå arg för att jag var nöjd med narkosläkaren att han anklagade mig för att "vilja bli påsatt av narkosläkaren" och sedan stormade ut från BB och kom tillbaka en gång om dagen för att skälla på mig och 5 dagar senare hämta hem oss... Resten av vårt liv tillsammans kom det upp titt som tätt "hur tänd jag var" på narkosläkaren, "hur mycket jag ville knulla honom" osv. Ibland kan jag skratta åt det idag, jag och min bästa vän brukar göra ett drama av det och låtsas hur jag ligger på operationsbordet för att göra ytterligare ett kejsarsnitt, men jag puttar min stora mage lite åt sidan och liksom bara bönar och ber narkosläkaren att ha sex med mig eftersom jag bara inte kan motstå honom... Ja, i efterhand lite komiskt, men fy faaan, när jag var kvar där, i det, och när jag låg ensam kvar på BB och bara grät i flera dagar och aldrig mer ville åka hem till exet, då var det inte lika kul.

Intimt och personligt - läs ej följande stycke om du inte "vill" läsa om sex:
Och en sak som jag inte förstått förrän nu: jag gick ofta med på sex för att hålla honom lugn. Under min första graviditet hade jag börjat äcklas av honom och ville nog egentligen aldrig efter det ha sex med honom. Dels hade han varit så fruktansvärt arg, kallt mig saker osv under några år då och det hade nog sjunkit in, dels hade jag hittat så mycket porr, dels började jag nog förstå att det inte kändes helt bra att skaffa barn med en sådan man... Så när vi hade sex så var det mest för att han inte skulle bli arg (för om jag sa att jag inte ville så var det början på ett flera dagar långt gräl som inleddes med att han först var vansinnigt arg på mig som var "en j-a torrf*tta som bara ville knulla andra män men inte sin egen" och så var det först massa ilska, ibland kasta saker eller göra sönder dem, sedan övergick det i "du ska ut ur mitt hus, du kommer fan aldrig få något härifrån för allt är mitt och du har inget här att hämta, du kan bara gå med en gång, du får itne ta någonting och du kommer aldrig få ha barnen för du är så j-a sjuk i huvudet" och i bästa fall drog han iväg ett dygn eller så, alternativt stannade hemma och vägrade prata med mig eller titta på mig, förutom när han mitt i natten kom in och skällde, gapade och skrek, och var det arbetsdagar så kunde han ringa eller smsa mig på jobbet och om jag inte svarade direkt så blommade det upp igen, och så höll det på tills han efter några dagar kom och kramade om mig och sa att "det här löser vi, vi älskar ju varandra, eller hur? Jag blir bara så ledsen när du är så kall och hård, och då måste jag visa dig hur ledsen du gör mig" eller något liknande... och sedan skulle vi ha försoningssex - och vem säger nej då... Så, där låg jag och försökte tänka att det är skönt och bra så att han inte skulle bli arg för att jag var för stel, för "ovillig", för torr, för tråkig, för äcklig...

Så många sådana här minnen som dyker upp - och gör så ont...
Och samtidigt så är en stor del av mig så lycklig - jag förstår ju inte att det kan vara så som jag har det idag: lycka, lugn och harmoni. Jag har en tendens att trycka ner mig själv genom att tänka att om jag har det så här bra så händer det snart något hemskt/dåligt/sorgligt/jobbigt - men jag har sedan ett tag tillbaka läst Olof Röhlanders bok "Det blir alltid som man tänkt sig" och jag jobbar mycket på att tänka på att lyfta mig själv. Ibland (!!!) går det riktigt bra..:!
Min lycka består till stor del av glädjen i att göra "normala saker", men saker som jag antingen inte kunde göra under vårt förhållande, eller kunde göra men i mycket begränsad utsträckning:
igår var jag ute och plockade blåbär i flera timmar - njuter av tystnaden i skogen, att få tänka på mig själv, plocka blåbär och njuta. Under våra år tillsammans så fick jag bara plocka blåbär om barnen somnat för kvällen, för han ville inte ta hand om dem... och det var en evig stress att hinna hem ifall de vaknade... Och när jag rensade i vår trädgård så fick jag inte göra det om han var hemma, för då skulle vi ha det mysigt och bra tillsammans och inte arbeta - eller: han sa aldrig att jag inte fick, men alla kommentarer om att "varför måste du göra det nu, vill du inte vara med mig?" gjorde att jag slutade med allt annat, för självklart ville jag vara med honom (i alla fall de första åren - sedan var det mer en strategi för att hålla honom lugn...).
Och jag kan dricka ett glas vin utan att tänka - när vi levde tillsammans så tyckte han att jag blev så "klängig" när jag drack och då "skulle jag ju kunna ligga med vem som helst" och efterhand ville jag ju på något sjukt sätt visa honom att man inte drack så mycket som han gjorde så då drack jag ju ingenting... (Eh, han förstod aldrig den finkänsliga hinten av något skäl... haha...). Jag dricker sällan, men jag kan göra det idag OM JAG VILL, och det är ingen som kommenterar om jag är klängig, att jag vill ligga med andra män eller att jag är tråkig osv - jag gör som jag vill.
Jag läser böcker som aldrig förr - i förhållandet orkade jag aldrig med annat än städa-tvätta-laga mat-handla-tänka på att säga/göra/vara "rätt" osv.
Idag kommer några vänner hit - jag har förberett en trevlig lunch och en god, somrig efterrätt (och det är ingen som beklagar sig över att det låter för mycket när jag har på elvispen - så liten sak, men så stor sak i min värld!) och i veckan som kommer ska jag ut och äta med bästa vännen och gå på konsert - och vännerna kan stanna hur länge som helst, jag kan vara borta hur länge jag vill, skratta hur mycket jag vill, och det är lycka - ren och skär lycka. När jag skriver det så ler jag - så konstigt det låter - det är klart att man ska kunna skratta när man vill, med vem man vill - men det var inte så för mig!
Jag fastnar vissa stunder i sorgen - sorgen att det blev som det blev, alla minnen som sköljer över mig, sorgen över att jag tappade bort mig själv, barnen, men jag hanterar det ganska okej - och jag tänker som Adde skrivit till mig - sorgen läker och det behövs. Men ibland gör det så ont, så ont att jag knappt vet vart jag ska ta vägen - och det gör så ont att det är många som lever så här - och det gör mig ont att tänka som Mulletant skrev för ett tag sedan till någon här på forumet: alla lämnar inte, inte del stannar och går under...
En vän sa till mig i veckan "Du är stark - du har lämnat, du kämpar för dina barn och du ordnar upp ditt liv: det är styrka som inte alla har" - och jag blir lite generad, kan de fina sakerna stämma om MIG? På ena axeln sitter exet och väser "du är kall, känslolös, kärlekslös, äcklig och vill bara ligga med alla, du är tjock och dina vänner är mycket snyggare och vackrare än du, din j-a hora..." - men väsandet blir allt svagare...

När jag pratar med Den Förbjudna Mannen så slås jag av hur snäll en människa kan vara (är han det, på riktigt??), han kan smsa och jag svarar inte direkt - men jag får inte skäll för det... Han kan säga snälla saker till mig utan att jag måste säga "rätt" saker tillbaka. Jag är som jag är (självklart vill jag gärna vara rolig, snäll och "bra" så att han ska tycka om mig, men jag anstränger mig inte särskilt, jag är så mycket jag som jag kan vara...)
Jag vet inte om han kommer lämna sin sambo (och jag skäms över att jag ändå pratar med honom, att jag förstör ännu en familj...), men vår gemensamma bekant (som inte vet att mannen och jag har kontakt) sa i veckan att kvinnan sagt att hon inte tror att de kommer spendera semestern ihop - återstår att se... Bra att få veta "bakvägen" - jag vågar inte lita riktigt på honom...

Jag tittar på Sova med fienden och tänker att "så illa hade jag det inte", jag läser Mulletants bloggtips http://lillalotta.bloggplatsen.se/ och tänker att "så illa hade jag det inte", jag hör en kvinna berätta hur hon levt och tänker att "så illa hade jag det inte" - men så försöker jag tänka att ja, det finns alltid de som har det värre, men det betyder inte att jag hade det bra - jag hade det tillräckligt illa och nu är jag därifrån. Jag jobbar på att ta tillbaka mitt liv, mitt och barnens!
Och nu ska jag gå en promenad - utan att någon kommer beklaga sig över att jag vill gå själv, att jag går för fort, går för långt eller att jag hälsar på dem jag möter - vilken lycka! Tack, för att jag får leva MITT liv!

Jag vill så gärna göra något för att hjälpa andra, genom mina erfarenheter och lärdomar, men vet inte var... Funderar mycket på att jag vill göra något som kan underlätta för andra, få andra att få ett bättre liv... Ska suga på den karamellen lite!
(Tack för att forumet finns här - för att jag har en chans att skriva här och vända min sorg till lycka!)