Senaste kommentarerna i forumet

Va inte gramse på dig själv! Det här visar ju bara den riktiga nyktra Dompa som bryr sig om sina onga.
Den "gamla Dompa", skulle förmodligen ha sagt hejs, svejs och dragit fortare än en avlöning...
Önskar dig lycka till! Och lita på farmor, även om jag själv är långt ifrån 81 än, så är vi gamla kärringar rätt sega ;-)
kram/ trollet!

Så där sur, skev och elak som bara en nyfrälst kan bli. Och nyfrälst är jag tamejfan...i min bok heter frälsningen nykterhet. Nu blir det riktigt fult:

Jag har i min enfald skaffat en au pair. Min magkänsla sa åt mig att anställa ett "rejält äldre fruntimmer", men jag tänkte tokigt. L skulle hjälpa mina ongar att bevara finskan. Dessutom är hon släkt med deras mor.

En vecka tog det. I morse ramlade hon in...full som en kanon...eller bakis. Jag vill inte vara en surkart...men ändå blir jag galen. Gjorde mkt klart för L att jag hade problem med A under "anställningsintervjun" och nu är hon full?

På måndag ska jag på tjänsteresa i tio dagar. Vill jag att en festprincipessa ska ta hand om mina ongar? Nej....nu har jag kallat in farmor. Hur fel är inte det? Kvinnan är 81 år.

Samanfattning: Riktig skitdag inget jobb gjort! Sur som satan...mest på mig själv. Varför kan jag inte SE saker? Har jag fullkomligt supit bort mina hjärnceller? Vem fan anställer en söt 23-årig au pair?

Sköt om er/R

Hej PetterPanna! om du klickar in dig på alkoholprofilen,( du behöver inte göra testet, men det kan vara nyttigt..) så hittar du överst på "ramen", fakta, frågor osv. Där kan du läsa om vad som händer i hjärnan när man druckit vissa mängder alkohol!
MYCKET lärorikt. Det fick mig att förstå, varför min man först, ansåg sig vara ett geni, när han hunnit till 4 öl/1flaska vin. och varför hans förtånd loggade ut, när det blev ännu mer (reptilhjärnan tog över!)
Nej, han är helt enkelt inte "talbar", när promillegränsen har nått 1 och mer..
Så mitt råd är att du ransonerar kraftigt, om du vill förtsätta att dricka. Och då menar jag att du ser till att det inte finns en enda droppe mer, än det du "mår bra" av.
Försök inte intala dig att du klarar av att "bara" dricka motsvarande 2 glas! Jag vet, för jag har själv upptäckt, att när andra glaset är slut, så blir man sugen på "bara ett liiiiitet glas" till..
Och har du väl hält i dig det där tredje glaset, så dricker du tills antingen flaskan eller plånboken är tom ;-)
Ha det gott/ trollet

Jag tror att jag förstår vad du menar.. Vi är nog många, som på något sätt har bakdörren på glänt i våra liv..
Det finns ju alltid någon sorts "vinst" i att t.ex. stanna kvar i ett jobbigt förhållande.
Jag är själv medveten om vilka pseudo-debatter som seglar upp, när man går som katten runt het gröt och egentligen inte vill/törs konfrontera själva problemet.
sedan är det också så, att när man förändras, så innebär det att omgivningen måste ändra sitt sätt att "förhålla sig" till ens person.
Det är då, man ofta får höra: "Vad har hänt? Jag känner inte igen dig längre.."
För omgivningen, är det naturligtvis bekvämast, att man som skomakaren blir vid sin läst. Då är ju allt som vanligt, även om det inte är bra.
Det välkända, är ju det trygga. Till skillnad från det "okända" nya..
Egentligen avskyr jag det gamla ordspråket: Man vet vad man har, men inte vad man får!
VAD är det som säger, att det man får inte är/blir bättre...?

Och har man tagit fan i båten, så tycker jag numera att man kan kasta honom i sjön! Han är nog fullt kapabel att simma, om han måste ;-)
kram/ trollet

Jag har tänkt på dig mycket efter dina senaste inlägg. Både du och din man har ägnat er åt något slags flyktbeteende. Han vid datorn. Du vid flaskan. Missbrukspersonlighet eller inte. Det egentliga problemet är väl att ni flyr från varandra? Vilken typ av porr han konsumerar är kanske mindre intressant än hur det påverkar ert äktenskap att ni saknar den förtroliga närheten och ömheten hud mot hud. Jag förstår att du är förvirrad. Det är en jättejobbig situation som du befinner dig i. Men jag tror att du måste sluta stimma och titta inåt. Det här handlar om dig (och din man förstås, men han måste göra sin egen resa). Vad känner du för din man? Älskar du honom? Vad var det som gjorde att du en gång gifte dig med honom? Finns det kvar? Det är svårt, jag vet, och det kan ta tid. Men om du innerst inne vet att du vill gå behövs inga ursäkter. Du behöver inte räkna upp en massa skäl. Om den romantiska kärleken är viktig för dig och du inte älskar din man på det sättet längre kan det räcka. Det är ok att sluta älska en man även om han är en bra pappa, en hygglig kille, hyfsat snäll, ja whatever... Eller så finner du i dig det där fröet till förändring, att du älskar honom och att du vill fortsätta.
Parterapi har många sagt och jag kan bara hålla med. Dina funderingar kan ju inte fortsätta i ett vakuum. Parterapi kan ju vara ett bra sätt att få med din man i samtalet och få höra vad han känner och vill. Parterapins kontrollerade former tror jag är bra.
Allt gott till dig! Lita på dig själv. Det är svårt att ge råd. Jag har bara delgett dig mina personliga reflektioner.
Kram från Nynykter

Känner att jag (som egentligen är en ganska lugn och trygg person) är en smula konflikträdd..
Jag känner dock inget behov av A!
Anledningen är att min man som lovat "trappa ner" från omräknat ca 6 - 8 standardglas(vin/öl)/dag/6dagar/vecka, samt en massa lättöl dessemellan, har börjat smussla..
Ok, han kanske har druckit ÄNNU mer innan.. Jag kanske inte har haft koll?
Eller så klarar han inte suget med sin "nya" ranson, max 2 starköl/dag.
I morse hittade jag nämligen, förutom de 2 ölen (5,2:or) som han drack öppet, en 7,2:a..
Egentligen lurar han bara sig själv..
Fast å andra sidan, fick jag en förklaring till varför han "kom på" att han hade en massa "småsaker" som behövde göras..
För min del handlar det om FÖRTROENDE! Jag har sagt att jag kommer att ta en vit period (har inte deklarerat hur lång, men troligen m y c k e t lååång)
Jag har sagt, att vill han dricka(om han måste) så får han F-N i mig göra det öppet! Jag märker ju i alla fall OM han har druckit och hur mycket (på ett halvt glas när)
Jag hör på tonfall och ser på kroppshållningen när han tagit mer än en öl. Och det, innan han varken raglar, vinglar eller sluddrar..
Ja, jag är besviken, men knappast förvånad...

Att skapa en ny vana eller förändra något, tar ungefär 3 veckor.(innan det mesta sitter i "ryggmärgen") Så jag måste också tänka på vad jag gör :-)
Intressant det här med blodsockret... I vanliga fall, äter jag varken kaffebröd eller godis, men igår kom jag på mig med att faktiskt ta en kaka till kaffet.. hmm.
Likadant med gubben, nu när han "går-på-vita-knogar" (han har inte slutat, men ransonerar kraftigt!)
Igår hade han köpt hem choklad och en godispåse..
Jag har också bytt till Ramlösa, Lokavatten och liknande och tycker att det är riktigt gott.
Tyvärr, upptäckte jag i morse att gubben småljuger om hur många öl han dricker :-(
Han påstod att han skulle "trappa ner" med max 2 öl/dag. (han vet inte att jag har räknat)
Igår, drack han öppet 2 st 33:or, 5,2%.. I morse hittade jag en 33:a, 7,2% tom också..SUCK!
Vem tror han att han lurar?
Nåväl, DET stärker mig ännu mer i mitt beslut att inte dricka någon A allas!
Eftersom hans konsumtion, legat kring ungefär 1½ - 2 flaskor vin/dag eller motsvarande i öl (eller blandat) så förstår jag att han är sugen, när han bara får i sig en bråkdel..
Fast än så länge, är han "lugn-o-fin", inget onödigt tjaft eller sura miner..
Jag hoppas att han inte fortsätter att gömma alkohol, för DET kommer jag inte att tolerera!
Få se hur han tar det, när jag konfronterar honom ikväll...
Har faktiskt lite fjärilar i magen..
"trollet"

Hej höst trollet och alla...jätte intressant med reflexen du skriver om... och mina tankar om det specifika runt mina reflexer eller sug det var verkligen en insikt för mig. Inte som man läser om utan som jag kände. En sån AHA upplevelse. Och vet ni. I dag har jag kunnat se den. Och när den där mitten av eftermiddagstimmen kom så var jag redo. "Du försvinner ju snart" sa jag till mig själv och den känslan som faktiskt kan vara väldigt övertygande...liksom att man känner att bara en dag till och så blir det en haltande framgång....och sen har jag sett till som någon sade om HALT att hålla igång blodsockret och dricka vatten och ramlösa. Det påverkade suget jättemycket för mig. Känns så skönt att kanske ha gjort ett genom brott med lite vaneändrande tricks! Jag har ingen tanke på det nu. Det är väldigt tids specifikt för mig har jag märkt sen jag började titta in och läsa på forumen och tänka på min personliga situation. "Göra inträssant" som man får säga i götet : ) med hur man fungerar.
Jag behöver nästan se till att jag rustar för den tiden på dagen sen blir det ganska lätt senare. Men den tiden kan vara intensiv med den inre dialogen och ibland lite komisk om man får lov att säga det. Men jag skrattar åt mig själv och min envisa attityd mot mig själv lite nu hahaha...bra jobbat!!! Man skulle kunna tänka sig som en serie ruta med mig pratande med mig själv - envis argbigga. Kanske skulle man till att sätta ett par streckfigurer på papper vänner : ) ... Gonatt och gomorron till alla.

Vi får ta och bygga vidare på kollektivet :-).

Hoppas du hade det skönt vid sjön Tilde!

Jo visst vill jag träffa någon :-)....yoga kanske vore
nått. Men får försöka vänta lite och må riktigt bra
först och bli mig själv igen innan jag träffar hon med stort H ;-). Men om nått år kanske.

Har skrivit så bra, kan bara hålla med dem. Stor kram till dig!

Så är det ju, härligt att du mår bra och har fullt upp. Imorgon är vi också nyktra. Kram !

Hey gays...

Vad hände med alla fina tankar om bröllop och kollektiv..?
Har ju sytt upp en kaftan ju...

;)

Kan bara skicka styrka till dig och rådet håll huvudet kallt när du väljer din väg. Hur ni väljer att göra så tror jag att familjerådgivning är bra, även om man går skilda vägar så måste ni kunna prata om era barn i framtiden.Kram Kalla

Jag fattar inte hur jag hann dricka förut, eller snarare så var det väl i stort sett det enda jag gjorde på kvällar och helger. Tyvärr. Nu har jag så mycket på gång och lever ett så rikt liv. Det gamla livet är historia, nu är det full fart framåt. Alltmer sällan funderar jag på det som var, om tankarna kommer så slår jag bort dom. Jag vill glädjas åt nuet och se framåt, inte skämmas och ha ångest för det som var. Förmodligen behövde jag all den här tiden för att nå hit. Mina misslyckanden fyllde kanske ett syfte och jag kom ju ur det innan nån större skada skedde.

NU är jag ju här i alla fall. Jag känner lycka lite nu och då och det är åratal sen jag upplevde det. Jag utstrålar nog självförtroende och glädje också och allt är så mycket lättare. Även jag:) Allt är så bra just nu och jag känner mej så trygg i min nya livsstil och så nöjd med mej själv och allt. Men ibland blir jag rädd, tänk om jag en dag får för mej att jag kan dricka ett glas vin igen! Om jag tror att jag är så säker att jag klarar det. Jag VET ju med förnuftet att det inte går. Jag och många andra har testat det. Det går inte och jag vill inte heller, har inget sug alls. Men tänk om jag får för mej att jag är trygg, att jag kan ta ett glas champagne på nyårsafton och tro att jag kommer undan med det! Jag får ha en plan om det skulle bli så. Förhoppningsvis inte, jag saknar det inte ett dugg och är så stolt över att jag låter bli. Lycka till alla som kämpar, det är mer värt att komma bort från missbruket än att få "vara som alla andra" när man går på fest.

Stigsdotter att du satt ord på "den andra sidan" av missbruket/-brukandet i er familj. Jag vet inte om det är rätt av mig att säga så - men jag kände så stark laddning när jag läste din text att jag andades ut av befrielse när jag kom till slutet "skönt att skriva av sig".

Jag föreställer mig att det inryms en djup smärta och kränkning (?) i att bli ratad för en film... och jag frågar mig vad som gör att en man föredrar en film och en hushållsrulle (?!) framför en levande pilsk hustru? Rädsla? - är det första ord som kom för mig... det spelar ju noll roll vad som kommer för mig för det härrör från mig. Det verkar som hans intresse eskalerat och förändrats till ett allmer oacceptabelt (?) innehåll.

Gud vad jag unnar dig din resa och önskar att den ska bli en viloplats av Guds nåde!
Systerkram/ mtA

kära Stigsdotter. Du har stöttat många här på forumet och nu är det din tur att få lite stöttning. Kommunikation är ett måste i ett förhållande om det ska fungera och kanske familje terapi kan bli en väg för er. Jag tillåter mig dock att tvivla. Din man måste ha en väldigt knepig relation till sex och samliv och herregud hur är man skapt om man inte blir glad om ens fru vill ha sex med en även om hon skulle vara gravid?

Livet är inte slut än och möjligheterna att till träffa en annan man som uppskattar dig är ju oändligt stora. Speciellt för en person som du som både verkar klok och utåtriktad. Din resa söderöver kommer att ge dig många möjligheter att fundera över din situation. Ett uppbrott är alltid en pärs men ger dig samtidigt möjlighet att fokusera på din egen framtid.

Ja du Höst Trollet jag var tyvärr en sådan fegis i mitt tidigare äktenskap. Jag ville bryta upp men såg till att behandla min före detta på ett sätt som gjorde att hon till slut tog initiativet till ett uppbrott. Inget jag är speciellt stolt över idag. Man måste ha modet att vara ärlig och rakryggad. Det mår alla bäst av.

Ha det Gött

8 månader är inte dåligt, hade 3v i lördags men tappade sansen och köpte m,ig ett 6 pack 3,5 or hmm fråga mig inte varför men det bara slank med när jag lämnade tillbaka ett har hyrfilmer...

Nu nya tag!

Kämpa på nu!!

//Vilsen77

Kan det vara så, att han rentav försöker provocera dig? Mitt ex, gjorde så, för att HAN inte skulle behöva vara den som tog första steget till en skilsmässa..
Nu funkade inte det, eftersom folk tyckte att han uppförde sig som en idiot.. Och efteråt har det krupit fram, att han inte ville vara den som "bar hundhuvet"..
Bara en undran...
Håll huvudet högt!
kram/ trollet

Ja, det är nog något man blir när man väldigt gärna vill att situationen skall vara en annan än vad den är, och att man då väljer (medvetet men lika ofta omedvetet) att inte se eller att agera när man ser. Är det en bra sammanfattning på medberoende MT?

Jag tror, eller snarare vet, att du har rätt i det du säger om att han är (åtminstone var) beroende på sitt sätt och att han mår dåligt av det.

Nu tänker jag skriva ned allt i denna historia, mycket för att jag vill ha det på plats för mig själv, man glömmer så lätt.

För ca 5 år sen (oj vad tiden går fort)tröttnade jag på att vi hade det så dåligt. Jag saknade kommunikation, glädje och sex. Det var/är ju småbarnsår för oss, då var minstingen 2 år och den stora 4. Som småbarnsförälder kommer man ju inte till så värst ofta och livet är jobbigt men jag saknade nu den regelbundenhet vi hittills haft även om det blev alltmer sällsynt. Jag undrade vad han gjorde istället och kände mig mycket ensam där jag oftast gick och la mig själv och han satt uppe. Jag vet allvarligt talat inte vad jag letade efter men jag fann i alla fall spår av porrutnyttjande som hade skett sedan flera år tillbaka, tycktes ha börjat efter att vår äldsta föddes och eskalerat i "det värsta" under det att jag var gravid med vår andra (ja, vi fick faktiskt till det, EN gång, jag vet exakt dagen ;-)

Det som stör mig är tre saker. Dels att han under den här långa tiden har "utvecklats" i sin porrkonsumtion, från små playboytjejer med plasttuttar till manliga muskelknuttar till kvinnliga muskelknuttar till lesbiska tjejer till den tredje typen av porr som jag bara inte kan acceptera.

Min uppfattning om en fast relation är att man utvecklas tillsammans, inte minst i sängen. Här hade han testat och utvecklats på egen hand medan jag, och här är den andra saken jag stör mig på, när jag var gravid tillhörde jag den andel kvinnor som går omkring konstant pilska - vi hade kunnat ha det hur kul som helst tillsammans. Jag hade föreslagit allt från gemensam filmtittning till att åka iväg på Ålandsfärja och leka rollspel ("träffas" i baren på båten, skitlarvigt tyckte han :-) Men han, han tyckte att jag var tjock och osexig och föredrog att sitta framför datorn med en hushållsrulle (eller ja, jag vet inte, "jag försöker undvika det" sa han när jag frågade om han satt där och r_nkade också).

Vi pratade om det här för ett par år sedan och jag fattade då att han mådde dåligt. Då berättade jag att jag hade snokat och han blev naturligtvis arg för det men jag tror att den egna skammen tog över den ilskan (känner igen detta från mig själv, man sväljer en del saker bara för att man själv inte har rent mjöl i påsen). Dels förstod jag (efter ett tag) att han höll på med det för att han mådde dåligt dels gjorde det honom fylld av alla möjliga jobbiga känslor, många samma som jag kände antagligen. Och jag, jag hade tagit reda på, och här har ni verkligen ett exempel på medberoende, att den här typen av porr ägnar man sig åt när man upplever krav och press (från småbarn och fruar till exempel) och jag gav honom en utväg här för visst var det så han kände. Sedan att jag också tyckte det var jobbigt att bli småbarnsförälder med volvo & villa & skadetnuvarasåhärrestenavlivet?-tankar, DET verkade inte ha fallit honom in. Enligt min uppfattning, igen, när man befinner sig i en långsiktig relation, då PRATAR man med varandra om sådana saker.

Min inställning till porr är lite kluven. Så länge som man vet (och hur vet man det egentligen?) att porren är "kravmärkt" d.v.s. alla inblandade är nyktra, medvetna, frivilliga och hyfsat betalda kan det väl vara OK. Men egentligen anser jag, och vet att det ofta är, lite samma sak som med piratkopiering: "det är väl inte så farligt?" säger en del. Nä, men de som sysslar med sådant och tjänar pengar på det sitter inte hemma i egen verkstad och knåpar ihop fakeväskor eller spelar in filmer med tjejkompisarna i garaget, det är brottslingar vars verksamheter även innehåller sådant som barnarbete, slavarbete, trafficking, narkotika, försäljning av falska läkemedel som folk dör av, beskyddarverksamhet osv osv.

Oaktat min uppfattning om porr så är sådan porr som går ut på att män våldför sig på kvinnor som sover eller har drogats inte OK. Där har jag en gräns och det talade jag om för honom. Bli hungrig ute och äta hemma kan vara OK men jag accepterar inte att vara gift med en man som inte vill ha sex med mig utan sköter det själv någon annanstans, sen bryr jag mig inte om att man kanske trivs med en drogad kvinna som inte gör motstånd eller ställer krav bara för att man själv är lite stressad - då får man lösa det problemet istället.

Han slutade ju med detta, inte mycket i övrigt har dock blivit bättre men där har åtminstone funnits en vilja. Sen att jag har svårt att tänka bort detta äckliga hör ju också till bilden men jag har åtminstone försökt, och i och med att jag hittade en psykologisk förklaring så gick det hyfsat (medberoendebeteende?). Men, jag har tappat mycket i respekt, det har jag. Sen har jag ju förstått att mitt drickande har en del skuld i hans dåliga mående. Han har väl tappat en del respekt för mig också kan tänka. Som han sa någon gång att han inte riktigt kunnat slappna av när vi varit ute, särskilt när barnen varit med, för han visste aldrig om det gick att räkna med mig eller om jag skulle dricka för mycket. Det är svårt att prata om drickande också, de gånger han gjort det har det ju bara blivit gräl. Han har väl inte sagt saker på rätt sätt, utan anklagat och jag har fräst ifrån på en gång mitt i min egen skam och skuld och allt vad det nu är.

Jag märker på honom när han kommer in i en dåligtmåendeperiod. Det är väl då han hamnar framför datorn. Just nu är han stressad för att han går en krävande kurs samtidigt som det är jobbigt på arbetet samtidigt som hans fru slutar dricka och helt plötsligt börjar bete sig "så jävla oengagerat!" (inte längre hetsar upp sig över småsaker, väljer sina strider, ser glad ut). Förändringar är väl jobbiga.

Utopi? Hemmet och familjen är för mig den trygga punkten från vilken jag kan hämta kraft, den skall inte dränera mig. Det är där jag ska kunna vara mig själv och utrycka farhågor, rädslor, planera framtiden osv. Det är det som skall vara mitt centrum i livet, mitt liv. Jag vill också ha ett bra, utvecklande arbete men DET ska inte vara det enda jag lever för. Livet är för mig, det som pågår runtomkring, det är där jag använder pengarna jag får för mitt arbete.

Kanske är det naivt att önska detta. När jag ser mig omkring inser jag ju att inte alla har detta. Svårigheter finns alltid, det tillhör livet, men om man kan stå mitt i dem och ha varandra så klarar man det ju. Som Mulletant och hennes gubbe, du anar inte vad avundsjuk jag är på alla era samtal, ni verkar lyssna på varandra. Såklart har ni kämpat för att komma dit, men det, och det är en stor poäng, är ju också en del i livet, att ni har haft samma mål och önskemål med er relation. Att överhuvudtaget uttrycka ett önskemål med sin relation. Om jag pratar om framtiden blir min make så stressad och arg för han tror att det handlar om en massa krav som ställs på honom om än det ena än det andra...

Nästa år är det vår 10:e bröllopsdag. Å ena sidan tänker jag att jag inte vill kasta bort all den tiden å andra sidan tänker jag att den såklart inte är bortkastad men att vår resa tillsammans måste ta slut - har vår gemenskap inte uppnått allt det där jag vill ha på så lång tid så lär den aldrig göra det. Jag vet inte heller om jag vill ha det med honom heller längre. Det är kanske för sent. Sen tänker jag att jag är naiv och ego. Men, jag behöver i alla fall inte känna skam längre, jag kan stå rak och har jag glömt vad jag sa igår så beror det på att jag var trött eller har dåligt minne, inte på att jag var full i alla fall. För jag dricker inte längre.

När jag för några dagar sedan bad min HK om insikt och att få bli visad vilken väg jag ska gå var det ju något som fick mig att snoka igen. Han skämdes väl så mycket sist så han frågade aldrig hur jag visste, och jag berättade inte heller att jag hade lösenordet till ett särskilt hotmailkonto dit han gör beställningar på abonnemang på olika mer eller mindre trevliga sidor. Lite svårt att glömma lösenordet eftersom det (för helvete! ursäkta svorglosan) består av en kombination av mitt namn och mina födelsedata. Där kunde jag ju konstatera att det fanns nya inköp från i somras, från när han var ensam hemma på semestern och satt uppe på nätterna eftersom han hade sovmorgon. Detta var väl egentligen ett svar på vilken väg jag skall välja, har jag sagt att jag inte accepterar detta så gör jag inte det. Då måste jag göra mitt val. Ett val kan ju även vara att acceptera men då måste det vara ett aktivt val. Jag kan också välja att inte göra någonting. Men detta är också ett val. Kan jag stå för det valet? Nej, det känns fegt.

Imorse hade vi ett gräl som slutade med att han hotade med skilsmässa eftersom jag tar all energi från honom. Jag ringde upp en stund senare och fick lyssna på svararen där jag meddelade att han dels nu fick vara så god och följa med till på familjeterapi vare sig han vill eller inte, att han omedelbart skriver på äktenskapsförordet jag tagit fram samt att han kan dra åt hel_ete. Det där sista kändes skönt men lite onödigt. Kort därefter ringer han och ber om ursäkt för att han beter sig som en skitstövel, ska visst skriva på och gå med. Jag tror han inser allvaret nu. Nu är det jag som talar, det är inte mitt alkoholmonster (som väl för attan inte är den som har talat alla gånger genom åren heller, även om den naturligtvis har hörts ibland!).

Pust. Det är skönt att skriva av sig. Och det är bra för jag ser en massa saker som jag inte borde ha accepterat. Gud vad jag längtar efter min resa. På lördag om två veckor bär det av!!

Hej, Jag är en kille på 29 år som ibland har en tendens att dricka för mycket under en kväll och bli för full. Detta händer 1-2 ggr per år och jag har försökt minska på det genom att också dricka vatten och inte dricka shots. Jag dricker däremot gärna konjak, eftersom jag vanligtvis inte kan dricka det så snabbt eftersom det är en njutningsdryck, vilket det oftast är förutom de där 1-2 ggr per år som blir för mycket. För övrigt dricker jag inte så otroligt ofta, vanligtvis 2 ggr per månad och då oftast helt måttliga mängder. Problemet är de där 1-2 ggr per år som jag blir för full. Jag är glad och yrar på bland människor och beter mig inte speciellt störande då jag är på krogen trots att jag är stupfull, dvs. jag stör inte andra mänskor då. Största problemet är då jag kommer hem till min och min flickväns lägenhet. Då brukar jag börja må dåligt och spy och ha oljud (pga. att jag mår dåligt), vilket väcker min flickvän mitt i natten och då hon ser mig i det skick som jag är brukar hon bli helt förstörd och besviken, eftersom hon inte är van med detta beteende från mig. Hon brukar beskriva känslan som att "hennes hjärta brister", vilket är helt oförlåtligt. Hon ska inte behöva lida pga. mig, hon är värd så mycket bättre. Förra gången åkte hon hem till sina föräldrar mitt i natten eftersom hon inte klarade av att vara rädd för att jag sku falla o slå huvudet eller storkna i mina egna spyor. Sedan skickade hon ett meddelande där hon skrev att hon nog vill vara med mig men att hon måste få tid att tänka över det som hänt några veckor och att jag måste flytta bort från vårt gemensamma hem. Det knäckte mig och nu hoppas jag på att kunna hitta en lösning på detta, jag är inte beredd att ge upp alkoholen helt och hållet eftersom det oftast går riktigt bra och är jäkla roligt.

Jag har tänkt att ta som ny strategi att faktiskt försöka koncentrera mig på hur mycket jag dricker per timme och tillåta mig själv att dricka alldeles max 2 glas per timme eller 8 cl och absolut aldrig mera bry mig om några av mina vänner som tycker att jag inte ska dricka vatten och skynda mig med drickandet då de har druckit egna glaset tomt redan medan jag ännu smuttar på mitt eget glas och har ingen egentlig brådska med att dricka upp det. Jag hoppas att detta hjälper men då jag inte kan vara 100 % säker på att jag resten av livet kommer att vara fullt fokuserad under de fester som jag går på så är jag ändå livrädd för att det ska hända igen, exempelvis om två år och att hennes hjärta brister igen och att hon igen skickar bort mig och berättar allt för sina föräldrar, vilket jag upplever som förnedrande och skäms något otroligt och vill helst bara åka långt bort och gömma mig och aldrig komma tillbaka och träffa nya människor som inte vet om hurudan idiot jag blev tidigare då jag några ggr per år blev för full. Det är också otroligt förnedrande att tvingas flytta bort och begära sovplats hos föräldrarna då man är 29 år gammal. Jag vill aldrig mer vara med om detta men tänk om det händer igen om några år...Hoppas min strategi håller och jag aldrig mera behöver gå igenom detta, rädslan kommer inte att försvinna på många år, trots allt, vilket kommer att leda till att jag upplever att vårt förhållande inte är stabilt, vilket gör att jag kan vara rädd för att ta nästa steg, dvs. gifta mig med denna fantastiska dam, vilket hon skulle vilja men om jag inte upplever att vårt förhållande är stabilt så kan jag inte göra det.

Dessa är mina tankar just nu, några dagar efter att det hände igen...känner mig rätt så förvirrad just nu, hurudana tankar väcker detta hos er?

Tack för att ni gjorde min dag, ... Mer värdefull...

/Berra

Allt är faktiskt ok!
Jag läser att du är en "duktig" personlighet (missförstå mig rätt) och då känner man sig missnöjd, när man inte "kämpar"..
Ta det bara lugnt, inget är fel, det är bara ANNORLUNDA!
Om du börjar med att försöka intala dig själv att saker är annorlunda, så är det så småningom lättare att acceptera att det inte behöver betyda att det är fel..
Fast jag tror att jag förstår känslan.. Som en vääääldigt utänjd gummisnodd, som suttit fast. När det släpper, så finns det liksom ingen "spänst" kvar.. (ett sorts antiklimax)
Idag har jag faktiskt tillåtit mig att sitta kvar i morgonrocken (hade varit fullständigt otänkbart för en kontollfreak som mig förut) och bara vara eftersom jag är ledig..
Första tanken var, tänk om någon ringer på dörren och ser att jag inte är "uppe"?
Sedan kom jag på att det inte hade någon som helst betydelse...
Jag kunde ju komma direkt från duschen, vara sjuk, eller ha sovmorgon efter att ha jobbat natt?
För min del, handlade det helt om vilken bild av mig själv jag hade..(dvs. vilken bild jag ville att andra skulle se)
Nu har jag bestämt mig för att strunta i bilder, för jag orkar inte ljuga och gömma mig för mig själv längre..
Ta det lugn, ha en"göra-ingenting-dag"! Ta hand om dig själv så gott du förmår. Sov, läs, ja, vad som än dyker upp, utan tanke på att du måste prestera något!
kram trollet!

Om avsikten är att träffa damer föreslår jag yoga!
NN

Det där gav också mig lite livslust... det smittar av sig :)
Jag sticker också ut till sjön!
Tack TP

Kram Tilde

Jag är på! Hängde med på det där med kvällskurs :-). Är dock inne på att börja studera...men vi får se
vad som händer.

Nu åker jag ut på sjön och njuter en stund :-)

Hård kram brorsan!