Senaste kommentarerna i forumet

Åh vad härligt att höra, stort grattis! Njut av stoltheten och fånga just DEN känslan. Kan vara fiffig att ta fram när man undrar varför man egentligen ska hålla sig nykter. Då är det fint att tänka på hur förbannat gott det känns, stunder som dessa.

Ser fram emot att följa din resa!

Jag håller på att sticka en ny halsduk. Den har fin lyster och är så förbannat mjuk att jag inte kan låta bli att föra den mot kinden gång på gång. En perfekt blandning av kashmir, merinoull och lite nylon. Jag döper den till Nyman. Det kommer bli en ny favorit <3.

Stor kram på dig L, som jag sagt tidigare, vi är i det här tillsammans.

Imorgon är en ny dag.
Jag är nykter, men tänker en del på att dricka "snart". Rationellt kommer det inte alls bli bra, men kanske hoppar glaset upp i handen, och flaskan skruvar ur sig själv o häller upp.
Tänker på dig, och håller på dig. Det kunde precis lika gärna vara jag.
Kram

Jag önskar att jag kan skriva hur fantastiskt allting går. Det gör inte det.

på min alkoholist.Så livnär jag mig på hans olycka och beroende av mig.Det håller mig onykter tills jag med jämna mellanrum nyktrar till och tvingas se sanningen.

jag skulle må bättre av att få ha honom nära ibland.Just pga min kärlek till honom och mitt hopp förstås att han ska se och förstå mer än vad han förmår just nu.
Men när jag då ser alldeles i vitögat vad han gör mot sig själv och hur fort det har gått,går så far jag så fruktansvärt illa.Han är så sjuk,så sjuk och ändå i detta elände så finns då äntligen en bit av den man jag en gång tog till mig och som varit dold för mig så länge pga missbruket.Nu när jag nånstans släppt kontrollen över alkoholen och förlåtit honom alla svek som begåtts i fyllan så slappnar han av och släpper in mig igen.I sitt elände och i sin misär.Och jag ser och jag lider.Och kan inte göra ett endaste dugg.

Det handlar om att du kan må lite bättre i en outhärdlig situation.

Ska verkligen försöka utforska Harm-biten. Mycket intressant. Kram tillbaka till dig Stigsdotter.

Friendly(?)Fia

Goa fina Flygcert ......Tack för det du skriver. Jag har lämnat allt nu bakom mig . Det finns bara små små saker som " svider " i själen .
En känslomässigt misslyckande. Jag strider emot ! Har tagit alla kort på oss två eller honom, jag vägrar att prata om honom med våra vänner ......Ja , jag har suddat bort allt som har med honom att göra !!! Varför ? För jag mår inte bra av detta och jag måste komma upp till ytan . Jag är värd mer än att sitta och gråta över mig eller honom. Livet är inte slut och ärligt sagt så tycker inte alls synd om honom heller.
Hör nu Mucic-han är inte värd din förtvivlan och tårar. Må dåligt nu och ta den tiden att bli ledsen och sedan vänd dig om och gå och möt det riktiga livet igen .
Önskar er en lugn kväll.

Tack Stigsdotter! Det kändes bra att höra av dig eftersom du var en av de resenärer jag föll för när jag fortfarande botaniserade i detta att eventuellt nyktra till. Det du skrev verkar nog stämma känner jag. Med ilskan. Idag vågar jag bli arg eftersom jag inte längre känner skam. Jo, visst. Jag känner skam för min stundtals oförmåga till empati. ( Vad vet jag om hur singelmamman /hipsterpappan på ICA upplever när deras ungar klättrar på väggarna?). Men jag känner inte den där enorma skammen över mig själv längre utan vågar irritera mig. Dock fortfarande inte säga ifrån. Men å andra sidan tror jag inte heller att det är min sak längre.

I början av min nykterhet högg jag alldeles för lätt. Även här på forum. Nu växer ilskan lite inåt som ett sånt där otäckt svart hårstrå i en leverfläck. Men då skadar jag ju bara mig själv.

Har kollat upp lite med arvslagarna, det du Stigsdotter skrev verkar stämma mer eller mindre. Men nu är det ju inte det som är huvudorsaken till att vi vill lappa igen. Utan kärleken. Realister som vi är så ha vi nu bokat tid hos jurist. OM vi skiljs så ska vi ärva varandra.

Tyvärr är min man inte redo att sluta missbruka än. Jag är inte speciellt hård tycker jag. Nuförtiden kan han gott ta ett par glas utan att jag blir frestad. Men det räcker ju inte med ett par glas. Han dricker sig ful och korkad.

Ska tänka några varv till.

FunderarFia

Hur
skulle
det
vara
om
du
slutade
att
träffa
honom
?

Vi vill ju alla hjälpa och stötta dom vi älskar. Men det finns gränser. Jag har inte läst hela din historia men efter dina reflektioner på min problematik och de inlägg jag läst så tycker jag
att du är värd mycket bättre!
Får intrycket att du tänker att dina känslor ska gå över först, sen kan du släppa? Vet inte om det är så förstås. Men det här att träffas varje vecka tycker jag låter dränerande. För dig. Och som ett fantastiskt upplägg för honom, det skriver du ju själv också.
Jag tänker att ibland är man ju tvungen att leva med olycklig/obesvarad kärlek. Det går ju det också, även om det inte är så kul.
All styrka till dig att ta dig ur det här!

Herregud, vad lätt det är för mig att hetsa upp mig!

... eftersom jag vill ge dig en stor kram.

Jag super och du super inte. Jag har problem och du har problem.

Läser vad du skriver om nedlagd möda. Se ditt jobb som en film. Hur gjorde hon, Ullabulla?
Se över tid. Se vad som är fruktbart och se vad som är förgängligt..

Framför allt. Hitta åt dig själv i tomrummet som uppstår när du "avhjälper".

/Lena igen

Det är också ett alternativ.

Grejen är att han inte bryr sig om vad jag gör på egen hand, bara han får dricka. Särskilt de här firmaträffarna är grymt viktiga. Ska han avstå då, så måste han skriva anledningen i pannan.
Han ber heller aldrig om ursäkt. Har aldrig hänt. Fast han tycker att jag ska ber om ursäkt för jag sa i en taxibil "drick inte mer vatten nu, du kanske spyr" Någon sådan avhyvling har jag aldrig fått, som efter det. Då var barnen med.
Det tycker han att jag ska be om ursäkt för. Men jag vägrar.
Han är inte särskilt dyssig när han är nykter. Bara om vi pratar om alkohol. Inte dagen efter heller, egentligen.
Han vill bara göra som han vill (dricka hur mycket han vill) när han är ute med firman och några andra gånger också, antingen vi (jag och barnen) är med eller inte.

Grejen är att han inte bryr sig om vad jag gör på egen hand, bara han får dricka. Särskilt de här firmaträffarna är grymt viktiga. Ska han avstå då, så måste han skriva anledningen i pannan.
Han ber heller aldrig om ursäkt. Har aldrig hänt. Fast han tycker att jag ska ber om ursäkt för jag sa i en taxibil "drick inte mer vatten nu, du kanske spyr" Någon sådan avhyvling har jag aldrig fått, som efter det. Då var barnen med.
Det tycker han att jag ska be om ursäkt för. Men jag vägrar.
Han är inte särskilt dyssig när han är nykter. Bara om vi pratar om alkohol. Inte dagen efter heller, egentligen.
Han vill bara göra som han vill (dricka hur mycket han vill) när han är ute med firman och några andra gånger också, antingen vi (jag och barnen) är med eller inte.

Grejen är att han inte bryr sig om vad jag gör på egen hand, bara han får dricka. Särskilt de här firmaträffarna är grymt viktiga. Ska han avstå då, så måste han skriva anledningen i pannan.
Han ber heller aldrig om ursäkt. Har aldrig hänt. Fast han tycker att jag ska ber om ursäkt för jag sa i en taxibil "drick inte mer vatten nu, du kanske spyr" Någon sådan avhyvling har jag aldrig fått, som efter det. Då var barnen med.
Det tycker han att jag ska be om ursäkt för. Men jag vägrar.
Han är inte särskilt dyssig när han är nykter. Bara om vi pratar om alkohol. Inte dagen efter heller, egentligen.
Han vill bara göra som han vill (dricka hur mycket han vill) när han är ute med firman och några andra gånger också, antingen vi (jag och barnen) är med eller inte.

Du håller på att gå under, skriver du själv.
Och jag tror att du gjort som vi alla andra - kanske alldeles för mycket redan. Du har kämpat och försökt hjälpa så till den grad att du nu själv håller på att gå under. Så, du har helt rätt - släpp taget, låt någon annan packa in dig i bilen. Om han inte har tagit emot all din hjälp så här långt så kan du inte hjälpa. Hjälp dig själv, rädda dig själv!!

Kramar!

OM jag nångång skulle våga mig på ett AA-möte är det 3 saker som oroar mig.

1) Att äldre medelålders tycker jag är för "ung" för att ens ha riktiga alkoholproblem och ifrågasätter om jag ens hör hemma i gruppen.
2) Att jag inte kan vara ärlig när jag berättar om mig själv. Att jag börjar "skönmåla" och förminska mina problem för att jag skäms..och redan från början får fel feedback för att jag inte säger sanningen.
3) Att jag börjar tänka på ämnet alkohol lika mycket som tidigare, bara för att man går på möten och pratar om alkoholrelaterat hela tiden.

eller så ber jag nån packa in mig i bilen..måste måste måste släppa taget om detta innan jag går under.

Jag ska verkligen försöka.Jag vet att han inte ägnar mer än ett par procent på att tänka på oss och jag ägnar 95%.Resten ägnar han åt sig själv och sitt drickande och mående.Vågskålen är inte alldeles jämnt fördelat i nuläget.

...mot bättre vetande, för jag vet ju hur mycket erfarenhet du har av just er situation och jag har inte ens läst hela din tråd...

Om jag läst dig rätt, så super han hela tiden nu och håller på att paja jobbet, om han inte gjort det redan? Nedförsbacken har dessutom varit snabb, efter att ni separerade?

En tillräckligt deprimerad person klarar inte av att söka sig till behandling, men kan bli ledd dit. Jag tror det samma kan stämma med alkoholister på botten. Kunde det lyckas med din karl? Han vet hur djupt nere han är. Han vill inte vara där. Han är skiträdd för behandlingen och ännu räddare att den misslyckas och lämnar honom kvar där han är nu. Han är också rädd för att lyckas, för då måste han leva nyktert. Alltså ser han ingen utväg. Han är långt mera beroende av dig än du är av honom.

Jag har aldrig varit ens nära så nere, som han verkar vara nu, men så tror jag livet kan se ut för honom, utgående från vad jag läst här. Vad tror du händer om du helt sonika packar in honom i bilen och kör iväg till något behandlingsställe (efter att ha arrangerat med dem först)?. Sätter ett papper under näsan och säger "skriv på, så tar dom hand om dig här sedan"? Har han nån gammal vän som han litar på, som kunde hjälpa dig, om du inte tror du kan göra det själv? eller kan barnen? någon annan släkting?

För han måste bli nykter först. Sen kan du fundera på det andra.

Steppa ut ur det där tänket du har för dig. Vad dåligt samvete beträffar; har du inte ägnat nog av ditt liv åt att försöka kompensera för det? Den kärlek du kände en gång i tiden finns fortfarande kvar. Du utsände den och som en pratbubbla i en serietidning finns den alltid kvar för den som vill rycka loss just den delen av dagstidningen att ta del av.

Vem var det senast som tyckte du var ytterst medveten om saker och ting?
Du är så klok och du har sån vacker själ. Begagna dig själv av det.

♥

/L

på det här med att ge råd och att själv vara så värdelös på att följa dom.
Just nu så sitter jag då fast i min alldeles egna rävsax.
Jag har efter mycket möda och stort besvär fått honom att acceptera alldeles utmärkta villkor.
Han får fortsätta dricka hur han vill och vi ska ändå ha en relation med träff en gång i veckan.

I detta ska jag då försöka jobba på mitt medberoende,dvs släppa taget om honom och hans drickande och fortsätta bygga upp mitt liv.
Hur tänkte jag sen då?
Om han då släpper drickat och tar tag i sitt liv och närmar sig mig och jag känner att nähädå,här fanns ingen kamp kvar för Ullabulla,dax att leta upp ett nytt offer att hjälpa.
Eller om han har blivit så stark av sina 7 månader i ensamhet att han har en massa krav på mig som jag inte vill leva efter.
Eller att han faktiskt väljer att bli nykter och vända mig ryggen.
Eller att han fortsätter dricka och jag sitter kvar i samma situation.
Kan man lämna en människa som håller på att supa ihjäl sig om den människan ägnat nästan 20 år till att bygga upp undertecknads liv och vardag?
Är jag medberoendenykter nog att ta emot honom om han faktiskt väljer att komma ur sitt alkoholskal?
Vilka krav ställer det på mig och är jag beredd att möta upp dom då?

Bluäää vad trött jag är på mitt eget liv just nu..