Senaste kommentarerna i forumet

Ville bara slänga in ett par rader, jag har inte varit inloggad på några månader och är lite nyfiken på hur det går för mina kamrater på Nykterhetens stig. Jag har fortfarande kvar Antabus i medicinskåpet, ett återfall, men annars har jag varit nykter i ett och ett halvt år nu. Känns underbart!

Du får gärna lita ner en rad om du kommer förbi!

Kram!
/MB

Tittar in, har semester nu, trivs som fisken i vattnet med mitt nya nyktra liv. Adde, vännen, håller ett öga på mej och har varit ett mycket bra mentalt stöd, trots att han kanske inte ens vet det själv... :-)

Kommer att titta in lite mer nu när jag har lite extra tid. Svårt att låta bli att "lägga näsan i blöt"!

Kram alla som kommer ihåg mej och är kvar här!

så är det ju ganska mastiga mängder du skriver att du drack innan den vita månaden. Sådana mängder blir det väl bara om man bara är ute efter effekten? I ett måttligt drickande, typ det som min mamma pysslar med, där man dricker ett glas vin och sedan sätter på korken, där får man ingen effekt om man är så "vältränad" drickare som vi är (jag "var", tills för ett och ett halvt år sedan.) Problemet för oss är att det som vi tycker är "måttligt" är för mycket.

Nu klampar jag på ordentligt känner jag, kanske klampar jag in på minerad mark, men jag vill hellre vara ärlig. Kan du vara nykter över semestern också, så ger du dej själv mer tid att fundera. Man ska ju faktiskt vara nykter för sin egen skull, likväl som man kan dricka för sin egen skull, man bör inte dricka för att någon annan vill.

Bara mina tankar.
Mvh MB

har inte varit inloggad sedan i januari tror jag.

En väldig kamp du har, med dej själv och med mannen. Jag kan bara ge dej en virtuell kram och en påse styrka att orka vara egoist och tänka på dej själv, och bara dej.

Ta hand om dej!
Kram!
/MB

Inte mycket att förtälja mer än att jag nu varit utan alkohol i åtta veckor. Har provat alkoholfria öl ett par ggr och det är inget för mig. Det är ju ruset jag vill ha och inget annat. Idag har jag pimplat bubbelvatten...

Ha det!

Inte mycket att förtälja mer än att jag nu varit utan alkohol i åtta veckor. Har provat alkoholfria öl ett par ggr och det är inget för mig. Det är ju ruset jag vill ha och inget annat. Idag har jag pimplat bubbelvatten...

Ha det!

... har det inte lätt, nej, fråga mej - jag har varit överviktig i hela mitt liv.

Socker... jag tål inte socker över huvud taget. Och socker eller sånt som omvandlas till socker finns i tamejfanken allt vi äter nu förtiden.

Tittade in för att kolla läget lite, kan räkna ihop ett och ett halvt år nykter nu, ett enda återfall på sambons femtioårsfest, känner mej nöjd, glad och är ofantligt stolt över mej själv.

Hoppas du har det helt fantastiskt i den Grekiska övärlden!

Kram!
/MB

Klart du ska räkna dagar! Det är väl kul?! Du är jätteduktig! :-)

Hej - tolkar dina ord som ett rop på hjälp. Jag vet inte ett smack om mediciner men kan du inte pröva antabus? Då kanske du kan bryta detta? Får du någon hjälp på beroendeenheten? Eller finns något annat ställe att vända sig till? Varför inte AA? Kram

Vaknade och var inte bakis! Konstigt, borde vara det. Ångest över att jag inte minns vad som hände igår. Törs inte prata med familjen om gårdagen då jag vet att jag inte minns.

Trots detta så fortsätter jag idag att hälla i mig.. Blir så ledsen. Har ingen koll. Vill inte ha det så här! Ändå fortsätter jag.. Måste få stopp.

Konstigt är att jag berättade för familjen, sen för beroende enheten och efter det så är allt legitimt. Behöver en psykdr!

Egentligen ska jag inte räkna dagar, utan bara vara glad för att det fungerar så bra att leva utan vin. Men jag kan ju inte låta bli att vara lite stolt över att jag klarar mig utan vin. Men det är många tankar som kretsar kring det, skulle kanske vara bra om jag fick något annat att tänka på. Känner mig ganska rastlös och får inget annat gjort, går mest omkring och plockar lite här o där eller sitter som nu, vid datorn. Får väl planera något annat att göra imorgon, så jag inte hinner tänka så mycket.

Hej!
Är ny här och vill gärna försöka skriva av mej lite.
Sitter här full av ångest och skam över vad jag gjort!
Fick en knäpp och drack på jobbet, så nu vet alla om att jag har problem och jag skäms så fruktansvärt. Kan inte fatta hur jag kunde hamna i detta jag som förr inte alls var noga med alkohol.
Till en del beror det väl på att min man dricker mycket och har tagit fram sprit i alla lägen.
Jag gillade inte detta men till slut blev det ju så att jag började dricka själv för att stå ut och nu har allt spårat ur.
Nu vet min chef och alla på jobbet och jag vet inte hur jag ska våga gå dit på måndag. Alla där säjer att dom ska stötta mej på alla vis men det är ju så pinsamt.
Jag dricker inte varje dag men jag dricker för mycket.
Ska till läkare på onsdag och får väl hoppas på att allt ska bli bra, just nu vill jag bara krypa under täcket och gömma mej!

Fint med fyra dagar, själv är jag inne på andra dagen och är jätteglad o stolt över det. Men alkoholfria drinkar är nog inget för mig, då underhåller jag bara vanan och det är den jag vill bli fri från. Men vi är ju alla olika och det kanske passar dig bra. Men att vi alla behöver stöd och uppmuntran, det är jag säker på. Så vi får peppa varandra att klara att leva ett liv utan alkohol.
Lycka till!

Som tur är blev jag inte dålig i natt eller idag. Har varit tillsammans med min familj och njutit varje sekund.
För varje sekund jag kom ifrån gårdagen desto bättre har jag känt mig, och desto mer som mig själv.
Jag är inte den jag var förut, jag är inte samma människa.
Jag drack upp allt vin i går som jag alltid har gjort, jag kommer alltid dricka för mycket om jag inte väljer att inte dricka alls.
Och det väljer jag igen, och igen, och igen tills jag inte faller mer.
Det var inte alls som jag hade hoppats igår, jag kan inte njuta av vinet (som inte smakade särskilt gott) för jag tänker bara på nästa glas..
Det är verkligen som ett gift för mig.
Jag är ledsen för att jag så lätt gav efter, men det kändes som att jag var tvungen att "få det ur kroppen".
Men samtidigt kan jag nu gå vidare med sommaren utan att känna att jag missar något.
Svårt i ett samhälle där "en lyckad människa" alltid syns med ett glas i handen eller en flaska på fina köksbänken,
eller en öl i solnedgången...

Det är fyra dagar sedan sista vinglaset. Inte så mycket att yvas över kanske. Men det känns väldigt bra. Jag har sovit bättre och tycker definitivt bättre om mig själv.Vädret är definitivt inget att hurra över. Men vad gör det om man mår bra. Jag har börjat göra en alkoholfri drink till mig själv på kvällen. Det finns massor av goda drinkar på nätet. I går blev det en Sherly Temple. Super god!

Är så nere. Undrar om det stämmer att man blir deprimerad i början när man slutat dricka. Har hört det... Någon som vet?

En fredag passerad utan alkohol! Inga problem heller :-) som jag skrivit förut så har jag inga planer på att sluta helt med alkohol men behöver dra ner på det. Från att dricka 5 dagar i veckan så skulle jag vara nöjd med att "bara" dricka på helger. Mitt största mål är ju att sluta dricka i smyg när jag känner mig lite nere. Nu har det iaf gått 4 dagar utan någon alkohol så jag känner mig stolt :-) kanske att jag kan komma tillbaka till att dricka "normalt" igen. Och att när jag väl dricker kunna sluta efter några glas. Får kämpa på helt enkelt. Men måste säga att det får en att tänka till att registrera sig här och det har iaf hjälpt mig hittills. Tänker ett steg längre innan jag häller upp det där vinet...

Vad fint att jag kan hjälpa dig, för du har ju sannerligen hjälpt mig!!!

Idag har jag fastnat i en hemsk känsla -
jag hade en favoritartist när exet och jag blev tillsammans, med enligt exet så var det "jävla psykmusik som bara drog ner mig i dåliga tankar", så varje gång jag lyssnade på det så blev han arg, och förstörde de skivorna jag hade (även om han köpte en del nya senare...), men jag har liksom inte kunnat lyssna på den artisten efter det... Men jag jobbar på att "ta tillbaka" min favoritartist, och överlag går det bra - men idag blev det katastrof! Jag lyssnade och plötsligt kom en låt som jag inte riktigt hört på länge, och det var som att vara tillbaka vid köksbordet i hans lägenhet. Jag hade inte flyttat in ännu, och vi hade bara varit tillsammans i kanske 4-6 veckor, men han var arg för något, och jag försökte hålla mig undan och lysnnade på X. Jag hade försökt stänga in mig i köket, och satt med ryggen mot dörren, för jag bara önskade att han inte skulle komma in till mig... Men, så klart kom han in dit, gapade och skrek, och slet ut CDn ur CD-spelaren, bröt sönder den och slängde den...
Fy faaan - att jag stannade... Jag förstår det inte själv...

Vi är mitt i tingsrättsgrejer, och jag har i veckan fått ta del av hans ombuds bemötanden - han har bland anant skickat med diverse arbetsbetyg och vänner som skrivit intyg om hur fantastisk exet är: omtänksam, snäll, fin, duktig, engagerad och aktiv - och det var ju den bilden jag också hade, tills vi blev tillsammans och han visade sig vara allt det, varvat med att han oändligt många gånger skrikit allt från h*ra och f*tta tilla tt kalla mig galen, mentalsjuk, i behov av vård, tryckt upp mig mot väggen, hotat med att ta livet av sig, att göra mitt liv till ett helvete, förbjudit mig att prata om vissa saker, vänt på saker jag säger, påtalat att han är bra och jag är inte det, hotat barnen, lämnat oss i dygn utan attt vi kunant nå honom... jag har inte kunnat träffa vem jag vill utan att få kommentarer om jag träffat någon annan/om jag inte vill vara med honom eftersom jag vill träffa kompisar/jag har varit borta för länge... Han har gapat och skrikit, vägrat prata, vänt på saker jag säger, allt jag gjort har varit fel; allt från att jag gråter falska tårar, mina förlåt betyder ingenting, mina förklaringar är påhittade, han har kunnat påtala att jag är tjock, ful osv "för han måste göra mig lika ledsen som jag gjort honom så att jag ska förstå hur ledsen han är så att jag inte gör om det" - hur faaaaaaaaan ska jag få tingsrätten att förstå att det var så jag levde? Jag levde inte med den där fantastiske, tillmötesgående, karismatiske, engagerade och fina mannen som hans vänner såg ett par timmar någon gång då och då...?
Det gör mig så jävla ont, så himla ont så jag har inte ord...
En av hans vänner är läkare - och tänk om hon möter en sådan som jag var förra året: en så knäckt kvinna som bara gråter och knappt vet vart hon ska ta vägen, vad hon ska göra för att hennes barn ska komma undan ett himla psykfall som förtrycker dem, vad ska hon säga då? "Åh, din man är fantastisk, så vänlig, snäll och omtänksam och karismatisk" - för det är ju det han med största sannolikhet är utåt sett...

Fint att han har vänner som tycker om honom... Och jag är hemsk - för jag tänker "jo, jag vet att han är bra på sitt jobb, men jag önskar att alla visste hur han är hemma, hur han behandlade mig och sina barn när ingen annan såg, då skulle ni inte tycka så mycket om honom...". Jag önskar att de kunde få läsa mina dagboksanteckningar, att de kunde få höra mina inspelningar när han väser fram till mig "Din jävla hora, du förstör mitt liv, jag komme råka och ta livet av mig nu, och det är bara ditt fel, nu kommer du straffas med att du har tagit ett liv" - allt medan barnen hörs gråta i bakgrunden...
Men oavsett - jag kommer aldrig kunna de dem en bråkdel av den rädsla jag känt, när jag legat ihopkrupen på badrumsgolvet, för att det var det enda rummet som gick att låsa, eller när han jagat mig runt i huset och skrikit "jävla torrfitta, det fattar du väl att jag måste ha andra än dig när du är så jävla äcklig och aldrig låter mig sätta på dig, du ska fan bara ut ur mitt hus, fattar du det - mitt hus och du kommer aldrig få någonting för det finns ingen som vill ha en sån som dig" (ett hus som vi tillsammans köpt, men han betalat lite mer på...)
Fy fan. Jag borde bara vara glad att jag är därifrån, men det gör mig så ont - väldigt många människor tycker att han är fantastisk - fin, snäll, kunnig och mycket medkännande, och dessa människor tycker nog att jag bedriver en häxjakt...
Hur ska jag bara kunna låta det hållas - jag önskar att jag kunde få komma ut med min historia, att de kunde känna bara en liten del av det jag känt...

Vad skönt att du har fått prata av dig, tror att man måste det. Sant att det kommer utmaningar. Det gäller att
stå emot, även om det är full storm uppe i hjärnan. Första tiden var kaotisk för mig, men jag tänkte, nej jävla
heller du ska inte få vinna mig en gång till. Det är ju en mäktig fiende man har att göra med, invaderar hela kroppen.
Men nu till det glada, det går, visa att det är du som bestämmer. Grattis till din vecka.
En dag i taget
Konstnären

trots att jag befinner mig på solsidan. Ganska mycket turister nu, men invasionen blir nog som vanligt
i mitten på juli. Nykterheten rullar på inga problem med det, inte just nu i alla fall.
Det är mycket reklam och rosevin i dessa dagar men det påverkar inte min vilja. Beslutet är taget, och
jag tar fortfarande en dag i taget. Det är skönt när man kan leva i nuet, men går inte alla dagar.
I morse blev det full mundering, regnkläder, gummistövlar, och min hund som älskar vatten lite hopp i
vattenpölarna. Det är väldigt skört här hemma, och mannen har klarat denna natt utan. Har för mig att det
ska gå 72 timmar innan faran för delirium tremens är över. Man kan säga att det är Shejking stevens.
Försöker och gör så ofta jag kan att inte glömma mig själv. Jävla duktig du är nu konstnären, snart tio månader.
Egentligen känns det inte länge alls. Men inte att jag vill ha tillbaka mitt gamla vin, det räcker så bra att
titta sig omkring. Inga besök i stugan ännu, min magkänsla för den känns inte bra. Men jag kan ju inte bara placera
den i ett fack långt in i hjärnkontoret. Kanske över en dag. Som sagt vet inte något nu, men jag har lite ro idag.
Tack alla för ni finns och alla stöttar varandra.
Kram Konstnären

- vart tog du vägen? Vi tänker på dig! / mt

I min omgivning om sommaren. Jag själv är alkoholfri och det är just nu inte så mycket intressant att berätta om det. Däremot flödar den runt omkring. Veckan mellan midsommar och juli månad är alltid lite lugnare på sommarplatserna. Men striden av dunk- och plattsläpande turister och överfulla serveringar kommer tillbaka om ett par dagar. Det finns inget krav på mig utifrån överhuvud taget att hålla mig borta från drickat. Vare sig när jag är ledig, och inte ens i samband med arbetet om jag nu skulle vilja ha det på det viset. Det är helt upp till mig nu att klara den inslagna vägen. Trots att det är många som försöker dra mig i motsatt riktning. Men lusten har avtagit och det var ett tag sedan jag kände en vilja att dricka. Fortsatt försiktighet är säkert viktigt. Perioderna med konstiga tankar har kommit ibland, och varför skulle dom ha upphört helt plötsligt?

Säkert kan perioderna komma tillbaka då man får tänka - idag ingen alkohol.
Just nu känns det mer som - den här sommaren ingen alkohol :-)

Ta vara på er alla därute, man blir på glatt humör av att läsa hur alla stöttar varandra här inne.

//PP

Tack så mycket för era svar! det värmer. Jag vet att det kommer bli tungt men känns som att det kommer att gå vägen. det finns inget annat =) Pratade med en psykolog här i veckan och det var väldigt givande. För mig som normalt sätt har problem att prata med någon alls flöt det på hela pratstunden. fick ur mig allt och var en väldigt skön känsla att bara prata med någon. Jag har en lång väg att gå men jag försöker lova mig själv att gå den. Nu har det snart gått en vecka, det är inte den här biten som är jobbig det vet jag, antar att det kommer komma ett antal fighter längre fram. som vanligt. bara försöka stå pall och inte ge med sig.

Hej M! Så trevligt att läsa din uppdatering. Ja, att passa på. Att unna sig. Säkert är det så för alla som lever i beskedligheten med alkohol. Kanske även en normalfylla kan ses som något vissa kan unna sig. Men inte när alkoholen blir till vardag. Man blir glad av att läsa hur stabilt din nykterhet verkar fungera, och kanske i synnerhet om allt det stöd du haft genom din man. Kanske kan det kännas konstigt att han fortfarande kan dricka måttligt när du nu helt slutat? Men dom allra flesta kanske kan kanske just det? Tror det är viktigt och riktigt som du skriver att lämna beslutet till var och en. Även om det säkert kan vara lite extra klurigt i en relation, och att kraven man har på sig själv kan projiceras på omgivningen.

Hoppas du får en riktigt fin helg!

//PP

Nej, det är inte så enkelt att veta hur man går vidare med vare sig det ena eller andra... Precis som Muränan skriver, behöver man hitta nya roller och nya sätt att förhålla sig i förhållandet. Jag har haft ett fantastiskt stöd av min man under min process, men det har inte varit smärtfritt ändå. I och med min förändring och ansträngning att ändra mig har jag ställt krav på honom också, "kan jag sluta dricka så måste ju du kunna...." även om jag inte uttalat det så... Har fått påminna mig om att var och en måste leva sitt liv med sina egna beslut. Att dricka eller inte dricka mer är något som du själv måste fatta beslut om, och bara du själv vet (kanske) vad du tror att du klarar. Jag litar inte på att det skulle gå bra för egen del, och skulle heller inte våga prova som jag känner nu.

Vad det blir av din relation kan vara svårt att veta nu. Kanske vettigt att ta en dag i taget, se vart du hamnar, sätt upp en tid för dig själv, om en månad, hur känns det då? Ja, inte så lätt att ge några kloka råd, men lite tankar fick du :)
Ha en bra dag
/m