Senaste kommentarerna i forumet

Vad menar du med öga - tror du att någon som känner dig är här och kikar?

Jag tycker man får göra lite som man vill. Gräddvitt är inte fegt. Jag tror att det enda sättet att komma till rätta med sitt eventuella alkoholproblem är att under en längre tid analysera sig själv för att så småningom komma fram till vad man borde göra.

Efter mitt analyserande och funderande har jag kommit fram till att jag inte ska dricka alls. Jag har lurat mig själv att jag kan dricka normalt, för det kan jag. En eller flera gånger. Men det blir alltid så småningom värre. Till slut kommer (igen!) den dagen då jag inte stoppar förrän alla flaskor är tomma. Ju äldre jag blir desto mer skäms jag för hur jag beter mig. Jag vill inte bli den där patetiska fyllkärringen som tror hon är värsta partyprissen samt guds gåva till mannen, hon som det egentligen är väldigt synd om.

Eller ring jobbet själv och tala om hur du mår..? Bara en tanke. Då behöver du i alla fall inte återupppleva gammal oro för att jobbet ska ringa dig. Du bryter ett mönster. För på vinotiden hade du ju inte ringt upp självmant1
Kram från Nynykter

Hej!
Det tar tid att komma på vad man tyckte var roligt och mysigt innan vinet blev det största (enda?) fritidsintresset. Vad gjorde jag då? Hur tillbringade jag kvällarna på den tiden jag inte drack? Är det något av det jag vill ta upp igen?
Det är nästan svårt att minnas vad man gjorde. Själv kommer jag ihåg hur mycket jag älskade hösten eftersom det då var Ok att sitta inne och kura med en stapel goda böcker och dricka te. Och nu har jag kommit på att jag gillar att titta på film och äta godis :-).
Kämpa på! Det blir bättre. Det är en väldigt stor omställning.
Styrkekram/ Nynykter

Hej igen har inte hunnit läsa allt du skrivit,
Om din väg men kommer sinom tid göra det!

Ville främst säga hej och ge dig en "kram"
Så glad att du och din man är så starka och kommit så långt!

mig alltid när jag behöver det som bäst Pia! Tusen tack, slirar just nu men känner ändå att jag är på väg att sätta segel för stadig kurs igen. Såg Jonas Indes program i kväll och den serien bådar mycket gott. Inte kamp varje morgon, utan kapitulation, jag ger upp, ingen kamp alls, han verkar tända ett ljus på morgonen och lova sig själv att vad faan som än händer just i dag, så ska jag inte dricka eller droga. Har hållit i två år och för kompisen sju år. Men tiden är inte det viktiga, utan att ge upp kampen mot lockelsen att dricka, varje dag. Löftet heter serien, och jag vill inget hellre just nu än att ge detta enkla löfte varje dag. Höll i åtta månader, men så började tankar om prova och så i juli och så sitter jag i skiten igen. Inte så lätt att sluta som jag tänkte. Och det är ju sjukdom vi pratar. Så back to basic, tända ett litet ljus när man vaknar och ha en allvarlig stund med att lova sig själv att just i dag, just i dag ska jag inte dricka vad faan som händer. Vad som händer när det blir bröllop, semester, jul, påsk och så är inget att tänka på. Bara just i dag ska jag inte. Faan vad bra!
Tusen krama till dig Pia och jag följer dig lite på FB och din vedermödor men också många ljusglimtar med djuren och naturen.
/Fenix

också instängd. Kraven är kvar på samma nivå men säkerhetsventilen har plockats bort. Flyktvägen är kapad och det är väl nu det riktiga jobbet börjar, när man ska hitta andra sätt.
Och jag vet inte hur man gör.
Men det här med att dina dagar bara går, är det inte precis det som behövs just nu? Tiden? Att den bara ska gå och du ska bli stabilare och få distans?
Och att du inte vet vem du är, nej, det är just det. Det kommer ju att kristalliseras ut om bara tioden får gå och din hjärna och kropp läker.

Den första veckans ångest har nu börjat ersättas av ett tänkande att det här var ju inte så himla svårt eller farligt, jag är nog ingen alkis egeeeentligen, klart jag ska kunna dricka lite vin om några veckor.
Vilket jävla skitsnack! Blir så arg på mig själv. Just för mig så känns vinet bara som en quick fix, ett sätt att uppfatta verkligheten annorlunda istf att ändra verkligheten. Den lätta vägen.
Första ruset på att vara nykter har försvunnits och ersatts av ledan. Jag trodde inte första krisen skulle komma så snart?
Men vi rider ut den, vi hittar nya vägar, vi mår bättre. Eller hur?

Och så ett tv-tips mitt i allt:
http://www.svtplay.se/par-i-terapi

Mycket bra, mycket tänkvärt, mycket allmängiltigt.

Idag tar vi inte första glaset.

till dig kalla! / mt

jag blir alldeles varm i hjärtat av att höra av dig. Det är en lite märklig känsla att "se" alla nya här och stor trygghet att det finns de som varit med länge, som jag "känner".

Mitt liv är så bra nu som kanske aldrig förr. Ibland fylls jag av sorg över tid som gått, möjligheter som inte blev... Men det är ganska kortvarigt - mest fokuserar jag på att vara i nuet och tänka framåt, ta vara på de möjligheter som finns. Jag har dagar när jag kan känna sorg som jag inte vet var den hör hemma, vad den handlar om, var den har sina rötter. Då kan jag känna böstet fyllt av gråt som spränger i halsen - men den är långt ifrån att frigöras. Jag tror att det är en mycket gammal och inkapslad sorg... Allt detta kan jag förbehållslöst dela nu - även när jag inte vet vad som kommer att visa sig om jag lyckas glänta på locket.

Men mest är jag lugn och stillsamt lycklig. / mt

(varifrån kommer ditt nick ifrån förresten? Låter som en boktitel :-)

Jo, jag märker att mitt intresse för omgivningen ökar i vissa lägen. Igår kom jag på mig själv med att småprata med en vilt främmande människa som åkte samma hiss som jag (ja, ja, småprata var väl att ta i, men jag tilltalade henne i alla fall) DET hade inte hänt för ett halvår sen!

Ska försöka att komma ihåg att skriva till dig mer senare, vill säga några saker om det där med relationer! Nu måste jag dock springa för att hinna med tunnelbanan hem. Ha d gott!

Kanske läge att kontakta en dr om det inte går över. Annars tycker jag också att du skall ta mekanr råd och vila upp dig hemma. Det lär väl inte bli bättre av att du försöker trycka undan ångesten för att visa upp ett bra ansikte utåt på jobbet.

Ta promenader! Meditera är ju jättebra (sådant ingår i mina tankar om andlighet, att man är lite... djup av sig om du förstår ;-)

Kram!

Låter som du är inne i en riktig stressperiod, kroppen kan reagera konstigt på stress. Hoppas att har släppt i dag, annars skall du nog kontakta en läkare. Kram Kalla

Det blir bättre, livet blir lugnare utan alkohol, toppar och dalar finns inte längre på samma sätt, men allvarligt var det så härligt?.
Dalarna när man mådde pyton, skulden, skammen, all botgöring, Hur kul var det?
Jag har varit nykter nu rätt länge och glädjen kommer tillbaka men på ett annat sätt, livet känns meningsfullt igen men det tar lite tid.
Att vi ser på maken/makan på ett annat sätt verkar de flesta göra, det gör även jag. Har tänkt att jag nog delvis drack för att stå ut. Men nu efter 8 månader så är det bättre, vi har faktiskt en bättre relation nu än tidigare. Att vi blir nyktra påverkar ju även dem och alla behöver tid att anpassa sig till det.
Självklart gäller detta inte alla, men detta är en stor omställning och vi måste nog låta det få ta lite tid innan vi kan göra riktiga utvärderingar av allt.
Tappa inte hoppet, kram!

Börjar bli deppig. Har satt igång med träningen igen denna vecka, efter sommarens uppehåll. Tränade regelbundet hela våren (samtidigt som jag drack massor av vin, stackars kropp) så det borde inte ta alltför lång tid att komma ikapp. Det borde väl ge någonting.. åtminstone ett litet litet endorfinrus? Men icke.

Jag är irriterad och ARG, jävligt arg faktiskt. Känner mig som ett tjurigt barn. Vill absolut inte göra någonting som jag inte känner motivation till men vet inte vad jag ska göra annars heller. Jag har helt enkelt inte motivation att göra någonting annat än att inte dricka.

Jag är sur på min sambo och tycker inte att vi har någonting gemensamt. Tanken har slagit mig även när jag var upptagen med att dricka, men då blev det inte lika tydligt. Nu önskar jag bara att han skulle resa iväg någonstans. Länge.

Jag vet inte vem jag är på väg att bli, vet inte vem jag är eller ens vill vara. Längtar efter en mer.. icke-ambitiös tillvaro. Svårt att förklara. Nej, jag är bara arg och förvirrad och får ingenting gjort. Just nu är det som om dagarna bara går, det är helt meningslöst alltihop. Kommer jag att fixa ett liv utan ordentliga toppar och dalar? Hur ska jag hitta motivationen när det inte finns något att kompensera, inget svart hål att kravla sig upp ur, ingen att bevisa någonting för?

Tristess.

Jag känner mig instängd på alla sätt: i livet, i mitt eget huvud, i min relation. Den känslan hjälpte alkoholen att ta bort, då blev saker och ting skarpare i kanterna och kasten blev mer tvära, dagarna mer olika varandra. Nu går dagarna in i varandra utan större kontraster. Behagligt ibland, men också urbota trist. BLÄ!

Stigsdotter, det värsta är att idag var jag bara trött, hade kunnat gå men orkade inte, nu har jag huvudvärk igen men inte tidigare. Andlig är jag inte och måla, virka kan jag inte. Men ska försöka meditera och se om denna ångest vill ge med sig. Maken tycker jag ska vara hemma imorgon också och vila upp mig men vet ej om jag fixar denna ångest en dag till.
Du har säkert rätt att det är alkoholdjävulen som spökar, men detta är hemskt.

Usch, sånna dagar är verkligen inget vidare, då ska man vara extra snäll mot sig själv. Tycker jag att maken också kan vara, du behöver ju stöd nu snarare än mer press! Göra mer förresten, börja plugga och sluta dricka är två stora omställningar, man klarar inte att fokusera på hur mycket som helst samtidigt. Jag tycker att du är jättestark! Det tar tid att ställa om sig, ibland längre tid än man vill. Tryter orken får man låta Fröken duktig gå och gömma sig en stund och locka fram den fula egoisten istället och bara bry sig om sig själv. Sänder dig en styrkekram!

...tänk goda tankar, läs mycket, hur är det med andlighet? Kan du meditera, tala med en högre kraft, skapa något (typ måla, virka). Jag tror du måste vara på din vakt nu så att inte din alkoholdjävul tar över, det är nog den som jobbar nu. Ursäkta om det låter flummigt men jag tror att det är viktigt att vara rädd om dig och vara på din vakt nu.

Du kommer att må bättre och ringer de från jobbet kommer du att veta att du är hemma för att du är sjuk på riktigt och inte fyllesjuk. Tänk vad stolt du kommer att känna dig då!! Egentligen kan vi ju nästan hoppas att de ska ringa från jobbet ;-)

Kramar, krya på dig!

Har varit hemma från jobbet nu i 2 dar och mår riktigt dåligt. Jag hade hemsk huvudvärk igår men idag orkade jag inte gå, jag kände mig helt slut.
Detta att vara hemma har väckt sådan ångest att jag mår jättedåligt, rädd för telefonen om de skulle ringa från jobbet, exakt samma ångest jag alltid fick när jag var hemma förut pga bakfylla. Var livrädd att det skulle höras i telefonen. Jag är inte bakfull men har samma fruktansvärda ångest och den släpper inte. Den där känslan av att snart bli påkommen är hemsk. Har nu fått huvudvärk igen pga detta. Vad är detta? Jag har ju inte druckit!!

dag idag. Vardag och barnagnäll och rastlöshet och köttfärssås och läxläsning och så press från maken om att jag bör göra mer och stökigt har det hunnit bli och kraven på utbildningen verkar vara högre än jag trodde. Usch. Idag ville jag verkligen verkligen verkligen dricka vin. Herre jesus vad jag ville. Men jag tänkte genom det- spelade filmen hela vägen sas, försökte komma på något som skulle pigga upp allt grått (men hittade inget mitt i allt) och försökte acceptera att ibland är det så, ibland är det körigt och tråkigt men det är inget farligt och i morgon blir det förhoppningsvis bättre OM jag bara inte dricker idag.
Det är inte farligt att ha tråkigt, det är bara tråkigt.
Nu ska jag skumma kurslitteratur och moffa i mig chips.
I morgon blir en bättre dag.

Kör just nu ett maraton med nattpass på jobbet, så man är lite mosig i huvudet. Men tänkte på det när jag vaknade i dag att man orkar så mycket mer nu. Kroppen är fantastisk som kan återhämta sig när man behandlat den så illa.

Så nu satsar jag på att ta den nionde månaden och vara snäll mot både kropp och själ/Kramar till er all som kämpar där ute//Kalla

eftersom han sätter alkoholen och sitt rus främst. Jag gjorde det tidigare också innan jag erkände för mig själv och andra att jag var dålig på att hantera alkohol. Jag jagar själv både älg och annat men om någon skulle supa till under jakten eller ens komma ordentligt bakfull på morgonen så skulle han bli hemskickad direkt. Kanske det är en annan jakt kultur uppåt i landet?

Det är ju helt uppenbart att ni är två helt olika personligheter och det verkar faktiskt konstigt att ni blev ihop en gång i tiden. För det här med suparkulturen måste väl ha funnits med redan från början? Du får ta dig en funderare, om du vill fortsätta att vara tillsammans med din man så kommer du att få ha det så här och då får du acceptera detta. Väljer du att gå din egen väg så får du tänka igenom vad detta skulle innebära för dig rent praktiskt. Har man barn så är det alltid lite känsligare, men samtidigt så är det ofta så att en radikal ändring i ens liv kan faktiskt bli riktigt positiv.

Vill du fortsätta att leva med din man så måste ställa du ett ultimatum som du sedan kan hålla; " Sluta dricka annars så måste jag tyvärr flytta ifrån dig". Det är det enda som hjälper, (det hade bitit på mig), och är han förståndig så accepterar han faktum och går med på att sluta och söker hjälp för sitt missbruk. Om inte så måste du tyvärr löpa linan ut.

Det är inte lätt, men hur du än gör så önskar jag dig all lycka på vägen.

Ha det Gött

tror jag. Säger den "jag vill inte" så är det nog så att man inte vill. Men, vi duktiga flickor, eller i alla fall jag som dessutom inte varit riktigt frisk i huvudet eller hur jag ska uttrycka det, har tvivlat på min egen känsla och tänkt, precis som du gör Vinter..., att jag egentligen är rädd för att misslyckats eller något annat. Istället för att bara känna efter...vill jag verkligen? Men, det är klart det är svårt, särskilt när det gäller stora beslut som karriär, jobb etc. Just nu tampas jag själv med "vill jag verkligen fortsätta leva med den här mannen?". DEN är inte rolig kan jag säga, känns som om jag har olika röster i magen ;-)

Miss H, det är så härligt att läsa det du skriver, det riktigt känns att du mår bra nu, att du är på rätt väg. Din rad: "Det är ju totalt ointressant hur andra är, och att jämföra sig är ju meningslöst. Jag är inte alla andra, jag är ju jag." får mig dessutom att tänka på något som mamma försökte förmedla till mig men som jag inte tagit till mig ordentligt förrän nu: "vi bryr oss inte om vad alla andra gör, så här gör vi!". Den gången handlade det förmodligen om hur länge man fick vara ute på kvällen, vilka jeans man ville köpa eller något annat tonårsviktigt. Men visst är det så att det gäller ju allting - jag är jag, så här gör jag!

Tack Villervalle för att du tar dig tid att skriva i min tråd. Det ger mig lite nya infallsvinklar att läsa vad ni andra skriver och jag hoppas att allt jag suger i mig är ett steg åt ett bättre välmående på ett eller annat sätt....
Min sambo erkände för ca 1 år sedan att han drack och har druckit förmycket genom åren och att det skulle bli ändring...men det har ju inte blivit det, inte så att jag är nöjd iallafall. Han tycker säker själv att han trappat ner och gjort en stor uppoffring men för mig och barnen räcker det med en öl för att vi ska gå igång känslomässigt (tror faktiskt att jag talar för mina barn oxå för jag märker att de tittar mycket på hans glas osv..). Jag vet att min sambo vill kunna dricka som "alla andra" och när då spritkulturen där han är uppväxt är långt över vad jag tycker är normalt så krockar det en hel del. Han har ju också bestämt sig för att det är inte JAG som ska bestämma hur mycket han ska dricka och det har han ju rätt i...jag kan ju inte påverka det.
Nu har älgjakten dragit igång och jag vet att det har festats hårt fre, lör och söndag. Han kom hem en sväng igår och när klockan då var 18.00 såg han fortfarande "mossig" ut. Tur han sov hemma i natt annars har det väl blivit en 4:e kväll på raken. Jag har bestämt mig för inför denna jakt att jag ska låta honom vara, ska inte ge honom dåligt samvete för att han inte kommer hem utan bara nonschalera mina irritationer kring detta. Jag lever ensamstående dessa veckor, men hjälp av mina älskade nära och kära kommer det att gå bra.
Igår när han kom hem och såg ut som han gjorde så kände jag bara tomhet och lite avsky faktiskt. Jag tänker på hur han sett ut när han blivit så full på kvällarna och hur han somnat med snusen inne och dreglat ner kuddar och somnat med kläderna på i någon soffa i någon kompis jaktstuga. Fy.. vad jag är less på detta. Jag måste verkligen tala om hur jag känner och vill ha det när dessa veckor är över. Han säger att han har det så kul där han är men är det verkligen så kul att mossa ner sig i bakfylla och återställare....??

Det känns hoppfullt att läsa ditt inlägg MissH, det finns ett lugn i det och jag gillar det där med "börjar få det liv som du vill ha". Dit strävar jag också!

Har samma "problem", tål inte stress alls lika bra som jag gjorde förr (Gjorde jag verkligen det? Eller stod jag ut på något sätt, med "hjälp" av litervis med vin?). Funderar just nu på att tacka nej till ett väldigt bra och prestigefyllt erbjudande jag fått eftersom jag vet att det kommer att göra mig extremt uppstressad och splittrad i flera månader framöver. Och det orkar jag inte med just nu.

Som du skriver - hur andra är eller hur mycket de klarar av är helt ointressant egentligen. De kan tjäna som inspiration men i slutändan måste man utgå från sina egna behov och förutsättningar. För några månader sedan hade det inte funnits i min tankevärld att säga nej till detta. Men just nu orkar jag inte fatta några beslut utifrån att det enda positiva är att det skulle kunna imponera på någon.

Grubblar en hel del på om jag egentligen tackar nej för att jag är rädd att inte göra det bra, men återkommer hela tiden till att "nej, jag vill inte" - helt enkelt för att jag vet att det skulle inverka negativt på min vardag i övrigt, på den här triviala vardagen där jag vill vara just nu och behålla mitt fokus. Inte bestämt någonting definitivt ännu, ska sägas :)

Stigsdotter: Upplever du att intresset för omgivningen börjar återvända nu?

--

Två veckor idag. Har varit ruskigt irriterad i ett par dagar, främst på min sambo. Jag vet inte riktigt varför. Eller jo, kanske. Jag startade en diskussion i söndags och fann en hemlig tillfredsställelse i att varken vara påverkad eller bakfull utan faktiskt ha full koll på vad jag sade, tyckte och menade. Ofta har jag varit tvungen att hejda mig mitt i ett meningsutbyte för att jag kommit på att jag kanske bara är full, och sambon har inte varit sen att ta till det heller: "nu säger du sådär bara för att du har fått i dig lite vin".

Men inte den här gången. Och han såg så perplex ut, hade ingenting att svara mig med och gick ut på en promenad (!) vilket ALDRIG har hänt förut - han har alltid haft övertaget i diskussioner på grund av att allt kan förklaras med alkoholpåverkan. Det jag sagt har kunnat sopas undan med en överseende klapp på huvudet, ungefär. Och jag har undvikit att dra upp saker igen eftersom jag tänkt att jag ändå är så "jobbig" och måste kompensera för att jag druckit. Vem är jag att klaga på någon eller någonting annat, liksom?

Jag är nog irriterad för att han verkar oengagerad och tar allt jag gör för givet, tror jag. Kanske har också han blivit en aning bekväm i mitt ständiga drickande vs. kompensationsbeteende? En ångestfylld & ångerfull partner som tar hand om det mesta (för det mesta) - några fyllor då och då har han kunnat stå ut med? Vad händer om jag börjar ställa krav? (Nog för att jag gjort det förr, men jag har aldrig "följt upp" på saker och ting)

Det här kan ju bli spännande.. :/

Samma här Vackla, andra människor verkar kunna använda lite alkohol för att varva ner. Själv blir jag bara ruskigt pigg. Om jag dricker ett par-tre glas kan jag inte somna på halva natten! Det är bara att fortsätta tills jag stupar. Har också gått ut själv många gånger.. Kul ibland, men oftast bara onödigt. Och så går det åt en hiskelig massa pengar varenda gång ;)